Idag kanske är sista dagen av Sverige som vi blivit vana att se det. Ingen vet vad som händer efter att vallokalerna stängt imorgon kväll. Samma känsla hade jag inför förra valet. Då slutade det med en ohelig borgfred mellan S/Mp och allianspartierna i och med decemberöverenskommelsen. Den borgerliga sidan ångrar den idag men tack vare den har Sverige kunnat styras och regeras i fyra år.

Och jag måste ju tyvärr säga att jag inte har märkt så stor skillnad mot de tidigare åtta åren av moderat styre. Sossarna av idag är någon sorts moderater-light och moderaterna å sin sida är närmare S än någonsin.

Det sägs att våra politiska sympatier formas i barn- och ungdomsåren. Kanske är det därför jag känner mig lite ambivalent inför den nutida politiska kartan där moderaterna inte längre är högerpartiet i riksdagen.

Min egen uppväxt kan man säga var lite splittrad. Fram till femton års ålder växta jag upp i en släkt med borgerliga värderingar och jag minns att jag började intressera mig för politik från 12-13 års ålder ungefär.

Då hade centern fått en ny ledare (Torbjörn Fälldin) som talade om decentralisering och miljöfrågor. Jag gillade deras tänk om att inte allting måste vara centraliserat till Stockholmstrakten.

Strax efter femtonårsdagen flyttade jag till min pappa och hans nya fru och tre halvsyskon. Pappa var gråsosse i ordets rätta bemärkelse, röstade säkert aldrig på något annat än socialdemokraterna. Han kunde tala i timmar om hur de byggt om fattig-Sverige till en modern demokrati med västvärldens kanske högsta levnadsstandard för nästan alla människor.

Jag lyssnade också gärna på hans far, min farfar, när han berättade om slitet, striderna, strejkerna och hungerkravallerna i Ådalen där han gick i främsta ledet den fjortonde maj 1931. Han kallade sig kommunist i yngre år men så dags i livet hade han anslutit sig till Per-Albin och socielademokratin samt diverse fackliga uppdrag.

De två som gick till höger om honom i främsta ledet samt den som gick på hans vänstra sida föll alla offer för militärens kulor i Lunde den där majmorgonen.

Men farfar klarade sig. Tack vare att han just den morgonen blivit far för tredje gången. Min faster föddes natten mot just den dagen och då tåget nådde Frånö och sjukstugan där farmor låg klev han ur för att hälsa på sin fru och nyfödda lilla dotter. Det skulle hållas tal och annat när de kom fram till Lunde (där skotten föll) och farfar fick låna en cykel av en bekant han träffade vid sjukstugan. För att hinna ifatt de andra.

Men han kom aldrig fram!

För strax norr om Lunde mötte han panikslagna människor som sprang därifrån medan de ropade; "De skjuter! De skjuter!"

Det är alltså "bara" åttiosju år sedan denna händelse men många talar idag om den som om det aldrig skulle kunna hända igen. Andra världskriget slutade för sjuttiotre år sedan och jag hävdar väldigt bestämt att det absolut kan hända igen. Om vi inte passar oss!

Efter 1945 byggdes Sverige och Europa upp igen och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det inte precis var högerkrafterna som stod för denna upp- och ombyggnad. Jag växte upp i ett ultratryggt sextiotal och sjuttiotal då ingen fruktade varken krig eller terrorister. Ett Sörgården-Sverige där det inte fanns något att vara rädd för.

På den tiden pekar nu ett högerextremt parti och vill få oss att tro att de kan ta oss tillbaka dit bara genom att slänga ut allt osvenskt ur vårt land. Bort med muslimer, judar och andra misshagliga folk.

Deras paritledare stod härom kvällen i natinell TV och berättade för oss att anledningen att invandrare har svårare att få jobb är att "De passar inte in! De är inte svenskar!"

"Jag är inte rasist men..." säger de hela tiden. Men om Jimmie Åkessons ord inte är ett praktexempel på just rasistisk tänkande så vet inte jag vad som är det. Han drog alltså ner brallorna på sig själv inför hela svenska folket, som jag ser det. Ändå tror jag inte att hans trogna gör annat än jublar. Och dessutom fick de ju ta på sig offerkoftan igen och vägrar nu att delta i SVT;s valvakor imorgon kväll.

Innerst inne är jag övertygad om att om kanske 5-8 år är det där partiet ute ur riksdagen och lika förpassat till demokratins bakgårdar som Bert Karlssons "Ny demokrati". Folk kommer att titta generat bort då man frågar hur i helvete de kunde rösta på dem.

Men dagens verklighet är en annan. Jag ska gå till valurnan som vanligt imorgon och lägga en röst som absolut inte ger SD någon mer makt. Inte heller kommer jag att hjälpa alliansen att ta tillbaka regeringsmakten (även om jag inte alls tycker att Löfvén & C:o har gjort det så jävla bra.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Sandslån, Örkelljunga, Karlholmsbruk och Vittangi. Utnyttja er medborgerliga plikt/rättighet att rösta fram de du tror är bäst för Sverige. Men tänk dig noga för och släpp inte fram vad som helst!

Nej, det blir en röst till vänster. Som alltid! Har aldrig röstat borgerligt och gör det inte imorgon heller.

Och aldrig, aldrig, aldrig skulle jag stödja ett parti med rötterna i nazism och fascism.

Sån är jag! Och jag står för det!