Orden i rubriken lär ha yttrats av min pappas gammelfarmor som vid fyllda 95 inte hittade sina glasögon en dag. Det lilla barnbarnsbarnet (min far, då 7-8 år) påpekade då för henne att hon hade dem på sig. Då skrattade hon och sa att: "Hä va ju tur så jag sir å söke etter dôm!" Därefter fällde hon kommentaren som fick bli rubrik idag.

Nu är jag ännu inte fullt så gammal som den tanten ännu men nog känner jag av åldern allt mer. Gick av sista nattskiftet imorse med en lättnadens suck. De är kämpiga, de där tolvtimmars nätterna.

Svårt vore det att byta jobb också eftersom de enda dagtidsarbeten som finns hos min arbetsgivare kräver utbildning inom el eller mekanik. Och skulle jag söka jobb hos något annat företag skulle man väl få ett flatskratt i ansiktet. Det finns nog inga arbetsköpare idag som skulle anställa en sliten farbror som snart fyller 61.

Lite märkligt kan jag tycka då jag tänker efter. Vore jag själv arbetsgivare skulle jag eftersträva en personalstyrka som var blandad både vad gäller ålder, kön och varifrån i världen man kommer från början. I min värld finns det fördelar med farbröder i min ålder också.

Vi har t.ex vuxit ifrån den där ibland bristande disciplinen som får folk att sjukskriva sig på måndag morgon emellanåt för att helgen varit lite för rolig. De flesta av oss har heller inga småbarn som vi måste "vabba" med titt som tätt. Att vi sedan, ovanpå dessa meriter, även har skaffat oss en större livserfarenhet och kunskaper om ditt och datt som arbetsgivaren får nytta av får väl ses som en ren bonus.

Men det finns inte många arbetsgivare idag som håller med om eller ens förstår det resonemanget. De tänker bara att; "Om 4-7 år går han ju i pension och då måste jag anställa någon ny igen!"

Jamen, det är väl inget bekymmer! Hur många 25-30-åringar stannar längre än så på en arbetsplats? Och... Det är väl bara bra att veta att då får man ta in nytt blod i arbetsstyrkan vilket också är bra.

Nej, man vill ha de där som orkar springa lite fortare, klarar att lägga i en högre växel fast de trodde att de redan gett allt. För äldre människor kommer ju ibland med invändningar mot företagets idéer i kraft av sin livserfarenhet. Och det vill inte dagens arbetsgivare ha. De vill ha lydiga och lättstyrda unga nickedockor som gör vad de blir tillsagda och låter cheferna sköta tänkandet.

Så... Jag lär väl bli kvar där jag är. Så länge jag nu orkar. Orkeslösheten blev väldigt tydlig imorse då jag kört Madame Citroen till Magnus bilverkstad för att fixa tvåorna från besiktningen. Därifrån är det kanske 200-250 meter att gå hem till mig. Uppförsbacke visserligen men ändå! Vet inte om 250 meters fotvandring någonsin tagit emot som det gjorde då.

Men nu är jag ju i alla fall ledig i sex dagar och nästa gång jag går av sista nattskiftet är det åter dags för 14 dagars ledighet. Ska försöka att se till att få mycket frisk luft så kanske jag piggnar till. Syrran hade hittat massor av sandsopp och Karl-Johan igår så jag blev riktigt sugen på skogstur. Idag är det dock gråmulet och lite ruggigt ute så jag hoppas på bättre väder till imorgon.

Dessutom är jag ju tills vidare utan bil. Vilket dock säkert kommer att avhjälpas under eftermiddagen och nu blir det ju nedförsbacke så nog ska jag fixa att få hem min ögonsten.

Till middag ska jag laga ugnstekt korv med potatismos. Lidl har något de kallar tjock grillkorv med kötthalt på c:a 70%. Såna brukar jag snitta på längden och bre ett tunt lager dijonsenap i skåran. Därefter hackad rödlök, vitlök och lite tacosås innan allt toppas med riven ost och åker in i ugnen.

Inom de närmsta dagarna ska här också lagas rotmos igen. Willys säljer rimmad fläsklägg med ben för 29:90/kg så det måste man ju passa på att köpa hem. Dit ska jag åka så fort jag fått tillbaka bilen.

I väntan på det får jag nog brygga en kanna kaffe igen och försöka piggna till. Gör det ni också, kära ordbrukare i Mörbylånga, Ödeshög, Karlholmsbruk och Gäddede. Vi ses!