Alla inlägg under december 2018

Av Göran - 10 december 2018 20:45

För ett år sedan just idag fyllde jag sextio år. Alltså måste jag ju vara 61 nu då. Det är inte riktigt klokt egentligen! Jag känner mig inte äldre än jag gjorde för 10 eller 20 år sedan.

Men spegeln och prästbetyget säger ju annat så då är jag väl en gammal gubbe då!
Och det är väl inget att fira att man blir en ännu äldre gubbe än dagen innan. Därför har jag inte gjort det heller. Inga blommor, ingen tårta och inga paket. Men jag är lika glad ändå.

För nobelpris har jag ju fått ändå i vanlig ordning. Denna gång består det i att mina barn bjuder ut mig på julbord med efterföljande revy i stadshussalongen på torsdag. Det ser jag fram emot.

Den dagen ska jag också gå på den läkarundersökning som min arbetsgivare har begärt. Synkontrollen gjordes ju förra veckan så nu får vi se vad farbror doktorn hittar. Om jag lyckats få ner mitt blodtryck t.ex

Därför deltog jag med liv och lust i rehabträningen i eftermiddags och körde på så bra att tröjan jag hade på mig fick hängas på tork så jag kan lägga den i tvättkorgen sedan utan att den surnar.

Lilla dotra (hon som "bara" är 25) lyckades med sin uppkörning idag och efter jobbet följde jag med henne för att provköra bilen hon sett ut. En Peugeot 207 av -08 års modell, en väldigt behändig liten bil som dessutom gick alldeles utmärkt. Priset var dessutom nedsatt från 38 000 till 34 900.

Tillbaka på bilfirman visade det sig att säljaren kände igen mig. Han hade sommarjobbat i fabriken för något år sedan och jag känner 3 av hans bröder. När han hörde det sjönk priset omedelbart till 30 000 jämnt så hon slog till och köpte bilen. Nedan syns hon i mörkret framför sin alldeles nyinköpta fransyska.

 

Så glad blir man när man klarat körkortet och bliviit bilägare på samma dag.

Skönt, tycker också jag som nu slipper stiga upp tidigt eller åka och hämta henne från jobbet i Timrå när hon jobbar på tider då inga bussar går.

Skönt är också att jag smärtan i mina axlar börjar ge med sig. Och jag tror att jag hittade botemedlet alldeles själv. I fredags kväll kände jag hur en förkylning började byggas upp bakom näsan. Ni vet, när man liksom känner att... Imorgon när jag vaknar är jag säkert dunderförkyld. Sedan många år vet jag att om jag då proppar i mig rejält med C-vitamin och några vitlöksklyftor så kan jag vända trenden. Men det måste vara innan det bryter ut.

Och det hjälpte. Så jag fortsatte ta C-vitamin och vitlök före sänggåender även lördag och söndag.

Och i morse då jag steg upp kändes även axlarna mycket bättre och jag mindes att jag läst någonstans att vitlök har en inflammationsdämpande verkan. Så jag ger mig tusan på att det är vitlöken som hjälper mig.

Därför fortsätter jag att ta det i några dagar till trots att förkylningskänningarna är borta nu. Billigare medicin måste man nog fan ha frikort på apoteket för att få!

Så ät mer vitlök, kära ordbrukare! Det hjälper mot nästan allt. Och om det inte hjälper så tror jag att man nog måste tratta i sig kopiösa mängder om det ska göra någon skada. Annat än för andedräkt och kroppsodör (om man äter väldigt mycket). Ha det gott tills vi ses igen i Katthammarsvik, Liatorp, Lövstabruk och Harsprånget.

Godnatt Sverige! Var ni än är...

Av Göran - 5 december 2018 20:03

Det är den femte december idag. Fem-i-tolv-rörelsens dag. I år firar de dessutom 30-årsjubileum. Organisationen blidades i Härnösand 1988 av, bland andra, Sara Westin. Året därpå mördades Sara av sin utlandsfödde pojkvän.

Hennes pappa, Stig Wallin, engagerade sig djupt i rörelsen efter mordet på hans dotter och Stig blev även dess ordförande. Femte i tolfte - fem i tolv - ett symboliskt namn som berättar att det börjar bli bråttom att sätta stopp för rasism och främlingsfientliga krafter i Sverige och världen.

Jag är inte medlem av den men det kanske jag borde vara. Deras verksamhet ligger mig i alla fall väldigt varmt om hjärtat. De första åren försökte jag också hitta tid till att delta i manifestationen på stora torget inne i stan men nu var det länge sedan jag var med. Får skärpa mig nästa år.

Stig Wallin träffade jag förstås aldrig men han är en av de där människorna som har min fulla respekt och beundran. Han insåg att det inte var pojkvännens hudfärg, religion eller härkomst som berövat honom hans dotter och kämpade därför emot främlingshatet och rasismen. Och som genom en ödets grymma ironi avled också han själv just den dagen för fem år sedan just idag. Jag hoppas att det brinner många ljus på hans grav just nu.

Ganska stillsam dag annars idag. Enda lilla ansträngningen bestod i att bära ned sommardäcken i källarförrådet. De har legat och "skvalpat" baktill i bilen länge nog nu!

Sonen och jag testade ett ganska nytt hamburgerhak i stan. Bastard Burgers hette det och var förstås mycket dyrare än "Donken", Big Boy, Max och de andra stora kedjorna. Ganska gott dock, särskilt själva burgaren. Ska sträcka mig så långt som att säga att köttet i den var det bästa jag ätit som jag inte tillagat själv. Ändå är det ju bland det enklaste man kan laga. Rulla en boll av högrevsfärs, platta till den och lägg i grillpannan på hög värme. Nymalet salt och svartpeppar från kvarn är allt utöver färsen som behövs. Sedan komponerar man tillbehören som man vill. Personligen gillar jag bäst lite senap, en skiva cheddar som får smälta, lite isbergssallad, färska tomater och rödlök samt lite hamburgerdressing. Bättre blir inte en burgare tycker jag.

Imorgon är sista lediga dagen. På fredag börjar jag på mitt nya (tillfälliga?) jobb i förrådet.

Hur tillfälligt det blir får vi väl se men jag gjorde i alla fall synundersökningen igår. Och det visade sig att höger öga hade blivt ganska mycket sämre plus att mörkerseendet också minskat i effektivitet. Det sistnämnda har jag märkt av själv men om sedan min arbetsgivare ser det som en förmildrande omständighet till mina ytterst grova brott återstår att se. Nya glasögon är beställda och imorgon ska jag ringa dem och be  om en tid för att få prova ut privata också.

Med stor omsorg har jag totat ihop ett system på travet till ikväll (V86 på Åby och Solvalla). 108 kronors insats hoppas jag ska fylla på mina konton innan dagen är över. Gärna med några miljoner i utdelning så jag kan skita i vad min arbetsköpare tycker och vill och istället tåga in på personalchefens kontor och snyta mig i gardinen. Därefter slänga en tusenlapp på hans bord och säga åt honom att köpa nya gardiner. Och sist av allt meddela min omedelbara avgång ur tjänst!

Men chansen att DET händer är väl ungefär lika stor som att en snöboll överlever en timme i helvetet...

Imorgon ska jag försöka komma till skott med att släpa snabeldraken tet varv runt lägenheten. Katten tycks ha ömsat extra mycket ett tag nu och råttorna börjar snart att likna kattungar istället.

Då, kära ordbrukare..., DÅ är det dags att dammsuga!

Sköt om er nu så inte någon annan måste göra det. Eller ännu hellre, sköt om varandra! I slott och koja i Abbekås, Myckelgensjö, Fiskebäckskil och Almunge.

See ya´!

Av Göran - 4 december 2018 08:39

Så har vi då klarat av åtminstone EN av mina hatmånader. November har tackat för sig för den här gången och det är inte utan att man drar en lättnadens suck över detta faktum. December har jag en aning mer fördragsamhet med men vetskapen att både januari och februari lurar runt hörnet förtar ju en del av glädjen som advent och julen ger.

Och december kan inte gärna bli sämre än föregående månad som i vanlig ordning blev en årets sämsta. På flera sätt. Trött och småkrasslig är man ju varje år vid den här tiden men årets november slår de flesta av tidigare rekord. Det återspeglas också tydligt här i bloggen där det inte blev många inlägg alls. Jag har helt enkelt inte haft varken ork, lust eller inspiration. Och då kan man lika gärna låta bli.

Igår morse klev jag av sista natten. SIsta natten på kanske ett bra tag och kanske t.o.m mitt sista nattskift i livet. Jag har råkat ut för/ställt till några små incidenter på senaste tiden på jobbet.

Först transpoterade jag en Europapall med dyr mäturtrustning på mellan min egen och en annan avdelning. Jag kollade noga att den var rätt surrad innan jag tog den på gafflarna och backade nedför utfartsrampen för säkerhets skull. Men ute på asfalten råkade jag köra ner i grop som syntes dåligt och vips låg mätvagnen på marken. Det visade sig att lastpallen gått sönder och att spännbanden därmed förlorat sin sträckning. Utrustningen skadade en aning och man fick byta en kopplingsdosa på den. Men utredningen frikände mig till slut eftersom det var omöjligt för mig att se om trävirket i pallen var skadat.

I början av oktober stod jag med gaffeltrucken i ett utrymme mellan fabrikshallarna och väntade på att de jag servade skulle bli klara så att jag kunde köra bort grejer efter dem. Och när jag skulle åka igen visade det sig att truckens lyftstativ hade yippat framåt så att gaffelspetsarna stötte i golvet. Och just där finns en skarvplåt som täcker en skarv mellan två betongblock. Den körde jag rakt på med påföljd att den revs loss och blev ganska krokig. Antagligen satt jag med högerhanden på spakstället och lutade lite för mycket på just tiltspaken som tippar stativet framåt och bakåt. En del av förklaringen till att detta hände är, enligt mitt synsätt, det faktum att arbetsgivaren ökat arbetsbelastningen för bl.a truckförarna så mycket att man sitter alldeles för länge bakom ratten. För att serva andra människor som inte heller kan ta pauser i den mån man faktiskt behöver. Och vi är ju beroende av varandras arbete så... Vid tiden för denna händelse hade jag suttit i dryga 3½ timme i ett enda sträck bakom ratten så trötthet är absolut en del av förklaringen. Hur länge får yrkeschaufförer jobba utan rast?

Men visst medger jag också att det var klantigt. Har man kört truckar och specialfordon i så många år ska sånt inte behöva ske.

Så i torsdags skulle jag åter frakta mätvagnen mellan avdelningarna. Kollade åter mycket noga att den satt som den skulle och lyfte sedan upp den. Körde MYCKET sakta och försiktigt och backade åter nedför utfartsrampen för att grejerna inte skulle trilla av. Ute var det ju november och klockan var strax efter sju på morgonen, alltså svart som i en kolkällare. Därför märkte jag aldrig att lastpallen hasade framåt p.g.a gropar och gupp o asfalten (vi räknade ut att det var så det måste ha gått till) och framme vid porten in till den andra avdelningen bromsade jag för att se efter så ingen kom från andra hållet. Då tippar hela skiten av truckens gafflar och välter ner på marken framför mig.

Inget fel på lastpallen denna gång och utrustningen skadades inte alls utan var bara att plocka upp och köra vidare.

Men av min chef fick jag senare veta att "det har varit lite för många incidenter med fordon inblandat" kring mig på sistone och därför skulle mitt körtillstånd dras in i väntan på utredning.

Så jag fick parkera trucken och resten av skiftcykeln bara göra såna jobb där man inte behöver köra något på hjul. Fördelen med detta var ju att jag gjorde nästan oförskämt lite nytta för lönen men dagarna kändes ju därför ganska långa och farmför allt trista.

Och fr.o.m fredag ska jag tills vidare byta arbete och jobba på förrådet. Dagtid men åtminstone till att börja med ingen ekonomisk förlust. Sedan ska jag få gå på läkarundersökning för att kolla om det finns några hälsoproblem som kan ställa till det för mig. En synundersökning ska också göras men jag tivlar på att det ger något.

Hur sedan min arbetsgivare resonerar om inget av detta ger dem en förklaring de är nöjda med har jag ingen aning om. Det lär jag väl få veta med tiden... För... det kan väl inte vara så att de passar på att hämnas för allt besvär jag orsakade för dem under alla åren som facklig förtroendeman...? Kräva att de skulle följa lagen t.ex

"Kan di va´så jävvli´a?"

Nej, jag försöker att se positivt på det. Jag slipper nattskiften ett tag med behåller pengarna från dem. Jag ska inte heller jobba vanlig dagtid utan samma antal timnmar som på skift. Vilket gör att om jag är kvar på förrådet efter årsskiftet får jjag 14 dagar ledigt precis som mina ordinarie arbetskamrater.

Jag slipper också den höga ljudnivå i vårt fikarum som uppstår lite då och då när för månnga är inne på samma gång. Vi är det yngsta skiftlaget och många människor (Läs: "Unga män) under 35 har inte riktigt vuxit ifrån det där stojet som jag minns från högstadiet i skolan. Att vi sedan har ett par stycken som är kvar i det där fast de fyllt både 40 och 50 gör inte saken bättre. Framför allt på nätterna kan jag ofta tycka att det där stojet är väldigt jobbigt.

T.om vår chef, som är i trettioårsåldern, kan dras med i det där ibland.

Men jag slipper det nu. Hur långe återstår att se. Jag tror att förrådet passar mig utmärkt annars och skulle gärna jobba där de år jag har kvar om jag inte förlorade så mycket pengar på att lämna skiftgången. Det består av mycket kundhantering vilket jag ju är van vid från arbetet i portvakten. Jag har dessutom ett hyfsat ordningssinne och bra sifferminne vilket säkert också är en fördel. Dessutom jobbar två gamla skolkamrater där. Två¨damer varav den ena var klasskamrat under mina första tre skolår på sextiotalet. Så det blir nog bra.

Som så många gånger förr har jag tvättstugan när jag skriver nåt här. Och det är dags att gå ner och hänga upp skjortor, strumpor, tröjor och dukar samt att köra igång en maskin med lakan så vi får rent i sängarna.

Kommer tillbaka gör jag säkert. Förr eller senare. Det beror på när andan faller på. Den faller liksom inte på lika ofta såhär års...

Men det betyder inte att jag har glömt mina kära ordbrukare i Kaunisvaara, Väckelsång, Dals Långed och Mehedeby. Ha en underbar decembertisdag! Vi ses!


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards