I en kommentar till mitt förra inlägg skriver vännen Skogsnuvan om kalla pjäxor och elastabyxor. Och det var ju just de sistnämnda som väckte liv i gamla trauman från barndomen. Skidbyxor kallades de av mina vuxna förebilder och hade hällor som man satte under fotvalven. De var oerhört smala nedtill, antagligen för att det inte skulle läcka in snö när man pulsade omkring i djupsnön.

Jag HATADE dem! De var det absolut värsta plagg jag visste att ha på mig. Om du har lite tålamod med klippet nedan så kommer Peter Carlsson till dem så småningom i sin monolo här under. Resten är förresten också väl värt att lyssna på. Eller som min mormor brukade säga: Ett gott skratt förlänger käften!

Jag skrattade mycket och länge och gott första gången jag hörde den här. Och tydligen har han samma åsikt som jag om dessa förhatliga byxor. 

Jag växte ju upp, till största delen, hos mormor och vintertid lade hon med jämna mellanrum fram dessa brallor som jag inte bara tyckte var obekväma. De var ju obeskrivligt fula också. Jag ville inte att någon skulle se mig med såna byxor utom vid friluftsdagar i skolan då det skulle åkas skidor. Då hade nämligen de flesta såna eller liknande på sig. Men vanliga skoldagar eller helger... Nej, nej, NEJ!

Sydda pressveck var det visst också på dem vilket jag ansåg gjorde dem ännu fulare. Först i tredje klass kom jag på knepet att smutsa ner dem, redan första dagen, så mycket att mormor såg det och sa till mig att lägga dem i tvätten.

Redan vid lunchen o skolan brukade jag se till att söla lite mat på dem och hade jag tur fanns någon lerpöl ute som det inte var is på

Och senare kanske jag hade bättre förmåga att motivera varför jag inte ville att nya köptes då jag vuxit ur dem.

Det fanns ytterligare ett plagg jag avskydde i barndomen men det var tidigare, innan jag börjat skolan eller ens på lekis där man gick året innan ettan.

Jag talar om galonbyxor. Jag HATADE dem också. Vid fyra års ålder ansåg jag mig alldeles för stor för att bära sådana och vägrade ta dem på mig. Om morsan (eller mormor) försökte med att sätta på mig dem ändå så vägrade jag att gå ut istället. Galonbrallor avr för småbarn och bonden som pappa köpte potatis säckvis av talade ju varje år om för mig att jag var "stora karl´n". Och stora karlar hade då inte galonbyxor, tyckte jag.

Peter Carlsson pratar om flashbacks och såna har jag också fått idag, alltså. Därför kunde jag inte låta  bli att författa detta inlägg fast kvällen är ganske sen.

I Farmen åkte min namne, Göran, ut ikväll. Inget jag bryr mig så mycket om, det var värre att Masha blev kvar för henne har jag lite svårt för. Men... när allt är över kanske det visar sig att hon spelat spelet på ett smart sätt som gynnade hennes egen sak i denna tävling. Och Göran går ju vidare till Torpet, antar jag. Så han kanske kommer tillbaka med tiden. Något säger mig att tjejen med blått hår (minns inte hennes namn just nu) kan gå väldigt långt. Hon håller en låg profil hela tiden och skaffar sig inga fiender och det tror jag är klokare än att hela tiden söka drama och starta intriger med lögner och ryktesspridning. Tobias den förste (han som var med från början) lär väl återfå storbondeskapet av Göran. Han blev ju av med det när utmanarna kom. Så då kanske vi får se om han kan leva upp till allt hans mun lovar. För han saknar inte självförtroende, om man säger så...

Med det säger jag godnatt till mina kära ordbrukare världen över. I avkrokar och metropoler som Mellösaa, Askersund, Aspås och Lövstabruk. Ha det!