SVT sände en timme dokumentär om min bardoms idol Sven Hedlund ikväll. Ni vet, han som sjöng i Hepstars. Eller... det gör han ju fortfarande även om det bara är han själv som är kvar av det ursprungliga bandet. Benny Andersson lever ju fortfarande men har ju sin egen karrtär på annat håll. Trummisen Christer Pettersson och gitarristen Janne Frisk gick båda bort i cancer om jag inte minns fel. Basisten Lennart "Lelle" Hegland är, såvitt jag vet, vid liv men bor på någon sorts inrättning p.g.a svåra hjärnskador efter ett bråk där han ska ha blivit rätt brutalt nedslagen.

Min allra första idol, och då pratar vi 5-6-årsåldern var annars Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars men honom kastade jag på sophögen då jag hörde Svenne och Hepstars.

Runt 9-10 år gammal har jag faktiskt träffat honom och resten av bandet. I Bergeforsens Folkets park. En kusin till mig var fritidsmusiker på den tiden och lyckades komma över ett antal fribiljetter så jag och min syster samt hans syster fick hänga med på den spelningen. Utanför stod tre ambulanser beredda att köra avsvimmade tonårstjejer till sjukhus och de kom till användning, alla tre. Ytterligare en handfull unga flickor svimmade men kunde återupplivas på plats.

Jag minns att jag, på något sätt, råkade hitta en dörr som ledde in bakom scenen och då grabbarna gick av scenen följde jag förstås efter in i deras loge. Snälla och vänliga var de, alla utom en, (som jag inte namnger) och jag fick autografer och små idolbilder att ta med mig hem. Särskilt Svenne var väldigt snäll och tog mig i försvar då den "onämnde" tyckte att de skulle "köra ut ungjäveln".

Efteråt då vi satt i bilen på väg hem berättade jag att jag träffat killarna bakom scenen men varken syrran eller någon av kusinerna trodde mig. Så det var en stor triumf för mig att kunna ta fram bilderna och autograferna jag fått av alla. Ja, utom en då...

Men jag har förlåtit Benny Andersson (Hoppsan! Där slank det ur mig ändå!) för många, många år sedan. För jag har insett att han nog bara hade en dålig dag och att det egentligen inte var mig han var irriterad på. Om inte annat så för att han var och är en sällsynt begåvad musiker. Men också därför att han alltid sedan gjort ett så sympatiskt intryck varje gång jag sett honom i intervjuer i TV och sånt.

Så jag hade förväntningar då jag bänkade mig för att se "En man och hans Cadillac" som de valt att kalla programmet. Men såhär efteråt känns det ändå som om det var lite beigeaktigt. Man borde ha kunnat göra mer av en nästan sextio år lång artistgärning.

Om mig kommer ingen människa någonsin komma på tanken att göra en TV-dokumentär. Vem skulle vilja se den?

Nej, man har det nog bäst här i anonymitetens skugga. Plitar några meningslösa rader då och då på en blogg som en handfull människor läser. Det duger bra.

När jag gör det härnäst återstår att se. Men det betyder ju bara att mina kära ordbrukare har något att längta till.

Och DET är bra att ha, det har jag läst på en handbroderad bonad en gång...; 

"Lycka är att ha något att längta till!"

Sug på den en stund!