Lördag. Ledigt i vetskap om att om jag inte gått på rehab-plats i förrådet hade jag varit på jobbet som resten av skiftlag fem. På tal om rehab så börjar jag surna till ganska ordentligt nu på de som satte mig i den sist jag sitter.

Min chef och personalchefen var rörande överens om att jag skulle jobba med annat tills läkarundersökning och synkontroll gjorts. Det gick ju ändå ganska fort och jag blev godkänd på båda punkterna.

Men då sömnproblemen uppdagades gick allt liksom i stå. Jag hamnade på förrådet av en anledning men är kvar av helt andra orsaker. I och för sig så fattar jag väl om man inte vill återinsätta mig i ordinarie sysslor innan man känner sig säker på att jag håller mig vaken när jag jobbar. Men det gjorde jag ju innan också. Har aldrig ens varit nära att somna bakom ratten eller under annat arbete. Det är när jag blir sysslolös som jag kan nicka till.

Och det blir man ju lättare om man får arbetsuppgifter där man kan ha jobb att göra i en timme eller så och sedan vara sysslolös i två timmar eller fler. Inte heller har jag fått lära mig allt som krävs för att jobba helt självständigt och kan därför inte sysselsätta mig själv som jag kan uppe i fabriken.

Så nu har jag sett till att hitta en plats dit jag går när tröttheten sätter i som värst. Dit går jag och sätter mig på en hård trästol, lutar nacken mot en vägg av korrugerad plåt och blundar i 15-20 mnuter.

Efter en  sådan paus funkar jag i ett par timmar igen. Jag brukar ställa larmet på telefonen för att inte somna ordenligt och det fungerar ganska bra. Mina kolleger vet om det och även chefen för avdelningen och ingen av dem har något emot att jag går ifrån ibland.

Annars försöker jag fylla ut dötiden så gott jag kan. I torsdags gick jag runt hela lokalen och sopade fram damm och skräp på de breda gångarna så pass att jag kunde ta upp det med vår handkörda sopmaskin. Såna dagar kommer jag nästan upp i tiotusen steg på stegräknaren. Men det räcker ju att sopa en gång i veckan, det behövs inte oftare.

Så man får försöka hitta på saker själv. Som att traska runt och känna på alla små kartonger i hyllorna och sortera bort de som lämnats kvar tomma när någon hämtat sista skruven, fjäderbrickan eller kopplingsplinten. Men inte orkat ta med sig den tomma kartongen.

Efter en sådan runda har man ju dessutom pyssel en stund med att slakta dessa och andra överflödiga tomlådor och bära dem till återvinningscontainern.

Ja, ni ser ju själva vilket intressant arbete de gett mig! Jag får verkligen förverkliga mina drömmar och använda hela min erfarenhet och kompetens...

Nej, det är väl bara att hoppas att rätt hästar springer fort i V75 senare idag. Och att jag får inkassera jackpoten på fyrtio millar. Då vet jag en som går in till personalchefen på måndag och snyter sig i gardinen innan jag ber honom ta sitt skitjobb och stoppa det där solen aldrig skiner.

Sömnkliniken på sjukhuset har några dagar på sig att infria den s.k vårdgarantin som säger att ingen ska behöva vänta mer än tre månader efter att remiss skickats in. Min remiss gick iväg den 22 maj så på torsdag är det deadline för den. Ännu har jag inte hört ett pip!

Inte ett pip hörs heller från min ordinarie chef eller personalchefen. Som är de som är ansvariga för att det ska bli så bra som möjligt för mig. Senaste rehab-mötet ägde rum i april eller kanske t.o.m i mars (är osäker).

I min värld borde det ingå i deras ansvar att åtminstone höra av sig med jämna mellanrum och höra efter hur det går för mig att jobba på annan avdelning, hur jag mår o.s.v Men, som sagt, inte ett pip där heller!

Ordinarie chefen kommer dessutom ofta in till oss på förrådet i andra ärenden då hon jobbar dagskift och hade förhållandet varit det omvända (d.v.s om jag varit hennes chef istället för tvärtom) så kan jag lova att jag tagit varje sådant tillfälle i akt till att prata lite med henne och på det sättet visa att jag brydde mig. Men oftast ser hon mig inte ens. Det hände för en månad sedan och hände igen igår.

Första gångerna blev jag mest förvånad och ursäktade chefen inför mig själv med att hon nog hade mycket att göra, mycket att tänka på och därför stressade sig genom förrådsbesöket. Men det håller liksom inte i  längden så i fredags blev jag faktiskt förbannad på hennes nonchalans. Förra gången ropade jag på henne då hon var på väg ut och då hon vände sig om sa jag att "Jag ville bara säga hej!" Den här gången ropade jag högt och tydligt "Hejdå" plus hennes namn. Men endera hade hon redan hunnit ut genom dörren eller så sket hon i det för jag såg ingen som helst reaktion.

Kanske är jag löjlig som retar upp mig på det där men jag är kritisk mot så mycket annat när det gäller ledarskap hos min arbetsgivare så därför kan jag inte låta bli att tycka att det är dålig stil att bry sig så lite om den personal som man faktiskt har ett ansvar för så länge jag står på hennes lönelista.

Att hälsa och prata några ord tar inte så lång tid!

Personalchefen är inte bättre, han heller. Han anser inte att jag klarar att köra truckar och andra fordon men att plocka in mig som reserv i portvakt/reception går tydligen bra. Jag blev kallad dit akut i onsdags och gick dit utan protester. Vet ju att där är jag mycket mer självständig än på förrådet och dyker det upp något som jag inte fått utbildning på så måste och får jag ändå lösa det efter eget huvud. Det handlade dessutom bara om några timmar.

Under den tiden kom personalchefen förbi och konstaterade att "Jaså, förrådet kunde släppa dig!"

Jag svarade då, överdrivet vänligt... "Klart att jag ställer upp när det är du som ber så snällt!"

Fast jag visste att han gett chefen på förrådet en tydlig order att kommendera mig till portvakten. Men han tycktes inte fatta något utan tog på sig en självbelåten min och såg ut att tänka att han lyckats bra.

Nåja, det kommer kanske andra tider... Just nu sitter jag här emd ångest inför giffarnas möte på bortaplan med Hammarby. Vi parkerar sist i tabellen och är det så att GIF vill hänga kvar så gäller det att börja hitta vägar att vinna matcher och ta trepoängarna. Jag tror att elva matcher återstår för i år och de behöver troligen vinna åtminstone fem eller sex av dessa för att kravla sig över strecken som betyder nedflyttning eller kval.

Sett till kvaliteten på papperet har de en spelartrupp som lätt borde räcka till en mittenplacering men man har helt enkelt inte fått till det. Kanske spelar oron för ekonomin och därmed framtiden för hela klubben en viss roll men så proffsiga ska idrottare på den nivån vara att man kan koppla bort sådant under match.

Inte heller kan man skylla på försäljningen av Hallenius, Maic Sema och William Eskelinen (som väl borde trygga ekonomin åtminstone kortsikitgt) för raset började redan innan ens Hallenius hade lämnat.

Realistiskt sett så blir det svårt att hänga kvar sett till poängskörden hitintills. Men samtidigt vet jag, liksom säkert också spelare och ledare i klubben, att det behövs så lite för att komma på vinnarspåret igen. GIF behöver lite flyt och tur. Kanske vinna en match eller två tack vare ett skitmål eller en feldömd straff (som gav poängtappet senast mot Östersund). Då kommer självförtroendet tillbaka och då går allting lättare.

Igår kväll tittade jag på lokaltidningens web-sändning från Timrås träningsmacth mot Almtuna. Ingen höjdarmatch men man vann ju i alla fall. På straffar efter förlängning visade Jonte Dahlén lite av vad han kan och sköt en fantastiskt snygg straff som avgjorde matchen.

2 ½ timme återstår till avspark i Stockholm. Innan dess ska jag fixa piccata milanese med spagetti och tomatsås till mig och sonen så jag kan avnjuta min middag framför dumburken i matchens inledning. Vågar egentligen inte hoppas på vinst men jag trotsar förnuftet och hoppas ändå!

Och förr eller senare lär jag väl dyka upp med nya oviktigheter här också. Härda ut till dess, kära ordbrukare i Lenhovda, Vendelsö, Vittangi och Skärplinge. Och ha en fortsatt fin helg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Onsdag. Mitt i veckan. Lill-lördag. Eller pig-lördag som några kallar det. Och äntligen har vi fått lite mer än enstaka plusgrader här på Sveriges midja. Efter 3-4 frostnätter och bara en eller två grader över noll om dagarna känns det skönt att slip...

Idag blir det recykling i min blogg. Eller återvinning som det heter på svenska. Varför ska man skriva en ny blogg när det finns några gamla som jag är så nöjd med. Och varför ska inte jag få använda repriser när alla TV-kanaler gör det idelign?  Det...

Nä, inte fanken blev det nån miljardvinst igår heller! Det blev som det nästan alltid blir. D.v.s noll rätt. En gång kändes det som jag varit nära storvinsten. För 4-5 år sen så var alla fem dragna nummer talgrannar med mina nummer. T.ex om jag had...

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll. Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag hell...

Mitt lilla barnbarn slutar inte att fascinera mig. Igår var jag hemma hos exet på middag med dotter och mågämnet samt vår yngste son. När vi hade ätit klart satt lille Luis i sin pappas famn mitt emot mig vid bordet. Då plötlsigt fick vi ögonkontak...