Det enda vi egentligen vet säkert om framtiden är att den kommer. Och det enda vi kan vara riktigt säkra på om förbrukade år är att de har gått. Gått för att aldrig mer komma tillbaka.

Det känns nästan som alldeles nyss vi hälsade 2019 välkommen och nu sjunger det året på absolut sista versen.

I min barndom minns jag att jag tyckte att det kändes spännande med nyårsafton, som ju infaller om mindre än tre timmar. Men ju äldre och förståndigare jag blir desto mindre intressant känns det med nummerbytet i kalendern. Det blir ju nästan likadant ändå. Som Eldkvarn sjöng... "Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till..."

Och så blir det ju i stort sett varje gång december övergår i januari och man ganska fort inser att de hade rätt. Det BLEV just ett hundår till.

Kanske har det med det faktum att göra att ju äldre man blir desto mer framtid har man bakom sig. Livet, ni vet de där dagarna som kommer och går med en sådan fart, har ju den inverkan åtmnstone på mig att jag blir lite mer desillusionerad för varje år som kommer och går.

Man tänker kanske som Ronny Eriksson och Euskefeurat att "Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall..." Och gått åt helvete har det ju gjort till stor del när man passerat de sexto men om jag tänker efter så finns det kanske ett och annat som inte gått så dåligt också.

Årets sista arbetdag är i alla fall avklarad och den blev faktiskt inte riktigt så seg som i fredags. Idag kom faktiskt en långtradare för att hämta metall och tre gånger så många som levererade något till oss. Plus att telefonväxeln tvingade mig att svara säkert dubbelt så många gånger som i fredags. Men fortfarande måste jag ändå säga att det var en otroligt lugn arbetsdag. Jag jobbade absolut inte ihjäl mig utan det var lättförtjänta pengar som rullade in.

Segt och drygt var det förstås men det visste jag ju i förväg att det skulle bli.

Och NU spelar det ingen som helst roll längre för nu är det gjort. Och jag är dessutom ledig ända till tjugondag Knut. Som dessutom är dagen då jag har 44-årsjubileum på företaget. Vad jag önskar att jag kunde känna glädje och stolthet över det men jag känner mig nästan bara dum. Vad är det att glädjas åt att man stannat i hela sitt yrkesverksamma liv hos en arbetsgivare som inte uppskattar det man gör och gjort? Nej, jag känner mer att det måste vara något fel på mig som stannat ändå. Slöhet och säkerheten i att "man vet vad man har men inte vad man kanske får" spelar såklart in men ändå...

Nä, finge jag leva om mit liv från 18 år och fram till idag så hade jag nog sett till att göra slag i sak och hållit mig till tanken från de första dagarna på nya jobbet. Den lydde; "Innan sommaren ska jag ha tagit mig härifrån!"

Men det är ju bara ett i raden av mål man inte uppnådde så därför är det väl lika bra att avstå från nyårslöften även den här gången. Förutom att, som varje år, lova försöka snusa ett år till och att inte gå med i nyktehetsrörelsen.

Så får det bli - så kan jag fira åtminstone DET om jag överlever även nästa hundår.

Gott Nytt på er, kära ordbrukare! Var ni än är.