11 år! Så gammal har den här klena ursäkten till blogg hunnit bli nu. Mestadels har det varit roligt och i  de perioder då det inte varit det har jag heller inte skrivit något under några veckor. Så kommer det, med all sannolikhet, att fortsätta så länge vi finns, jag och bloggen.

Vad har det då gett mig att sitta här och författa en massa meningslösheter, som väl är vanligare än de riktigt spirituella inslagen här. Tja, framför allt ett gäng trevliga människor som jag fått kontakt med via kommentarsfältet.

Några har försvunnit längs vägen men jag har inte helt gett upp hoppet att de kanske ska komma tillbaka till slut. Bloggare som Gubbfan, Bitterhalvan, Virr-Anna, Orion och Zeunerts m.fl skulle alltså glädja mig lite extra att få kommentarer av igen. Men å andra sidan dyker det ju emellanåt upp nya förmågor så det är väl med bloggen som med livet - människor kommer in i ens liv och andra försvinner ut ur det.

Just kommentarerna tycker jag är det kanske allra bästa med att blogga. Visst får jag mothugg ibland och då och då är det någon som faktiskt får mig att ändra min ståndpunkt med sina kommentarer. Ros och ris, alltså. Men det är ju precs så det ska vara. Så jag tar väldigt gärna emot många fler kommentarer.

Har lovat mig själv att också jag ska bli lite bättre på att kommentera andras bloggar. Särskilt om jag gillar det jag läser för beröm är så mycket nyttigare än motsatsen.

Sitter ofta och slumpar omkring och det finns ju en hel del bloggar som får mig att undra om skribenterna har "alla koppar i skåpet". Men eftersom jag försöker leva efter devisen; Lev och låt leva så skriver jag aldrig negativa eller elaka kommentarer hos dem. Hur tokiga deras texter än må se ut i mina ögon.

Jag har t.ex väldigt svårt att förstå varför man vill ägna en blogg helt och hållet åt sina egna och familjens toalettbestyr. Vad man gjorde där, hur mycket, hur ofta och hur länge samt hur det kändes. Dag efter dag, år efter år.

Men då är det ju så praktiskt ordnat att man bara trycker en gång till på slumpknappen så hamnar man hos någon som skriver om hundar, hårdrock, porslinsmålning eller om sin Gudstro.

Likaså har jag svårt att riktigt förstå mig på den där damen som lägger ut 10 nästan identiska bilder på sina nakna bröst och resten av kroppen nästan naken också.

Men de och alla andra som inte intresserar mig får ju också finnas och skriva samt lägga ut vilka bilder de vill. Jag slumpar bara vidare då jag ramlar in hos dem. Och det är ju just det som är det fina. Finns ingen anledning att reta sig på dem.

Det jag annars stör mig mest på är ju rasistiska bloggar och kommentarer. Jag svarade en gång kommentatorerna på en sådan blogg och blev själv översvämmad med besökare den dagen. Många av dem talade om för mig vad de skulle göra med såna som jag den dag de har tagit makten i landet, andra berättade att det är lätt att ta reda på var jag bor. Så den sortens kommentarer har jag nästan helt slutat med. Och OM jag ändå kommmenterar rasisters ord så gör jag det anonymt i så fall. Inte för att jag är rädd för dem utan bara för att jag vill slippa deras hot.

Onsadg råder över landet och om en stund ska jag åka till "gruvan" och köra ett pass i gymmet. Måste komma igång ordentligt nu. Känner mig ganska pigg och alert efter två raka nätter med obruten sömn i 6-7 timmar. Både igår och imorse hade jag "grimman" fortfarande på mig när jag vaknade vid sjutiden. Så jag håller kanske på att bli van vid snarkmaskinen.

Annars har jag väl inga speciella planer för dagen. Måste byta en strålkastarlampa på Madame Citroen och det ska bli spännande att se om jag klarar av det eller om jag åker till min bildoktor och ber om hjälp. Tillverkarna har ju lyckats krångla till det där som var så skitenkelt på en Volvo 240 att en enarmad apa antagligen klarat av det. På en sådan bytte man H4-lampa på mindre än en minut. Jag har t.o.m sökt på nätet efter tips och hittade faktiskt flera små filmer på youtube som visar hur man gör på just en sådan bil som jag har.

Det ser inte jättevårt ut även om man måste koppla ifrån och lyfta ut batteriet. Men jag har liksom händer som inte är gjorda för den där sortens saker. De är mycket bättre på att skriva strunt på tangentbordet.

Att sedan det som kommer ut på skärmen inte är av särskilt hög klass är ju inte händernas fel. De skriver ju bara det som hjärnan säger åt dem att skriva.

Därmed tackar jag för idag och för de gångna elva åren då mina ordbrukare stått ut med mig. Ha en underbar onsdag i Jönåker, Laholm, Bergnäset och Hjoggböle. Eller var ni nu finns...