En lite omtumlande måndag har det varit men nu har lugnet lägrat sig igen. Ringde ju vårdcentralen igen imorse eftersom antibiotikakuren jag fick inte  gav någon nämnvärd effekt. Fick tid kl 14 så av rehabgympan blev intet. Idag heller. En dusch och sen iväg till farbror doktorn. Som var en farbror den här gången.

Han lyssnade på mig och tittade sedan snabbt på mitt onda ben och därefter på mig med en mycket allvarlig min och sa att jag måste åka till sjukhuset. Direkt dessutom. Eller så direkt som det var möjligt för honom att skriva ner sina tankar på remissen. Då blev jag faktiskt lite rädd och frågade vad han trodde att det var.

Han bekräftade då min egen allra första misstanke, att det kunde vara en propp. Eller flera. Därför ville han att jag skulle åka upp till sjukhuset där de har mer utrustning för att kolla upp.

Lämnade remissen i receptionen och fick komma in nästan genast. Och då blev jag ännu lite mer orolig eftersom det står en skylt där att deras turordning bygger mer på vem som är sjukast än vilken tid man kom dit. 4-5 personer satt i väntrummet men det var jag som blev hämtad först.

Sköterskan som mötte mig tappade lite blod ur min arm och satte på mig en blodtrycksmanschett som talade om att undertrycket var för högt igen. Då berättade jag att det var det också första gången på vårdcentralen men efter undersökning och provtagning då jag lugnat mig lite var trycket normalt igen. Så hon tog om det efter en stund och det var, tack och lov, samma sak den här gången.

Sem kom en ung och väldigt trevlig man som var läkare och kände igenom mitt ben med händerna och en apparat som jag tror var någon slags ultraljudsmaskin.

Någon propp var det alltså inte, turligt nog, men sedan fick jag ligga kvar på galonbritsen och vänta på provsvaren.

Nästan två timmar tog det och jag hade för länge sedan tröttnat på att spela Quizkampen på mobilen eller surfa på nätet via sjukhusets wifi innan han kom tillbaka.

Då fick jag veta att jag har "stasiga ben" vilket väl är läkarspråk för gränslandet till riskzonen för att få just proppar. Han ordinerade mig stödstrumpor och motion. Gå ofta men inte nödvändigtvis långt eller länge. Många små korta promenader var bättre än en lång, sa han.

Det är förstås ett åldersfenomen det där med artärer och vener kan bli lite trängre med ålder och tilltagande övervikt. Så det är ju bra att jag redan har kört igång med disciplinerad kost sen nyår. Har faktiskt redan tappat tre kilo på den tiden så det är bara att bita ihop och köra på. Sedan skulle jag försöka att ha fötterna högt om jag t.exx tittar på TV. Att sitta framför den här varianten av dumburk är med andra ord helt förkastligt för mig just nu.

Så jag får minska ner på skärmtiden också. Stödstrumpor har jag handlat på nätet, två par till att börja med.

Alla andra värden såg bra ut så jag får väl avboka begravingen ett tag. Målet är att göra det här till en väckarklocka som får igång mig ordentligt. För vem vill gå omkring med blåröda ben när det blir shortsväder om ett halvår?

Sen kan jag inte låta bli att bli full i skratt åt Telia som än en gång skrev kommentar på gårdagens inlägg. De har alltså folk som har till uppgift att leta upp folk som skriver nåt negativt om dem på sociala medier. Hur många kan man ju bara gissa...

Jag säger såhär: Sätt de människorna i telefonväxeln istället! Bemanna upp så ni kan korta era köer. För nu har jag hört/läst i flera år att de gör allt de kan för att minska köerna. Och då tänker jag... OM de gör allt de kan - varför ger det inte reultat på flera år då? För lyckats har de INTE gjort!

Nu hägrar snart sängen och snarkmaskinen. Det går bättre och bättre att använda den. Hoppas att jag snart når målet att det blir lika naturligt att ha den på som att ha bilbältet på i bilen. Det är jag så van vid att det känns konstigt att ens köra några meter utan bältet. På den tiden jag bodde i villa skrattade ungarna åt mig många gånger då jag öppnat garageporten för att köra in bilen och tog på mig bältet ändå. Vanans makt!

Godnatt kära ordbrukare i Teckomatorp, Moheda, Gideå och Lövsrabruk. Vi ses!