Ännu en jobba-hemifrån-vecka har startat. Helt hemma idag, såvida inget akut inträffar som tvingar mig att åka in till "gruvan".

Tänkte nyss på det där med att jobba hemifrån. Så många gånger som vi skämtat om det på skift ute i fabriken där hemmajobb är en omöjlighet. Det är ju en viss svårighet med att köra truck från hemmakontoret. Det faller redan vid fordonskontrollen som ju måste göras handgripligen med hela kroppen på plats i arbetsmundering inifrån och ut.

Där jag sitter nu kan jag heller inte tanka en truck eller andra fordon och än mindre utföra något arbete.

Så i de stunder då man varit lite extra trött på dålig utrustning, oförstående chefer, hettan på sommaren i fabriken och annat så har vi ibland skämtat om att imorgon jobbar vi hemifrån. Digitalt, som vi brukade uttrycka det.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle få möjligheten att göra just det. Och det är ju på gott och ont också. För samtidigt som jag lika gärna kan rulla tummarna, titta i taket eller pilla mig i naveln hemma så piggar det ju faktiskt upp en aning att åka in för att göra mina ronder två gånger i veckan. För hemma har jag ju inga arbetskamrater utom sonens kolsvarta kattoxe som då och då dyker upp och försöker lägga sig över tangentbordet för att tala om att han vill ha lite uppmärksamhet. Den störningen slipper jag ju på mitt kontor.

Men eftersom jag inte är utbildad för hela jobbet på den befattning man satt mig i så har jag massor av dödtid. Och den är lättare att fördriva hemifrån. Så det är väl bara att gilla läget, som det så vackert heter och göra sitt bästa utifrån rådande förutsättningar.

Min enda levande faster är inte längre levande, fick jag veta av storebror per telefon igår kväll. Barbro, som pappas lillasyster hette hade somnat in lugnt och stilla natten mot igår. Bara häromdagen tänkte jag på henne och undrade lite hur hon mådde. Sedan 6-7 år tillbaka fanns hon på ett äldreboende i Täby dit hon flyttade från Ådalen i början av sextiotalet. Och sedan 3-4 år har hon glidit djupare och djupare in i demensens land.

Hennes döttrar, som är trillingar, har inte fått besöka henne sedan i januari eller nåt men förra helgen hade de fått tillåtelse att komma dit och prata några ord från några meters håll. Och då hade hon plöltsligt inte bara känt igen dem utan även kunnat skilja dem åt. Två av dem är väldigt lika varandra (enäggstvillingar) och jag har aldrig vetat vem som är vem av de två. Så de kände det lite som att när hon bara fått träffa dem en sista gång så kunde hon ge upp livsgnistan och släppa taget. Begravningen skulle bli i stillhet men jag skickar väl en gåva till någon fond i alla fall för att hedra henne.

Kanske har jag skrivit om det förr men Barbro fick liksom en alldeles särskild betydelse för pappas familj redan när hon föddes. Dels var hon enda dottern med två äldre bröder men hon föddes på natten mot den 14;e maj 1931. 

På sjukstugan i Frånö mellan Kramfors och Lunde där militären öppnade eld mot strejkande arbetare som demonstrerade. Farfar, som var både fackligt och politiskt aktiv, gick i främsta ledet men när tåget nådde Frånö steg han ur och gick in för att titta till sin fru och nyfödda lilla dotter. Detta gjorde att han inte hunnit ner till Lunde då skotten avlossades och han sa ofta att det var Barbro som räddade hans liv den gången. De som gick på var sida om honom därframme i tåget blev båda skjutna och dog.

Och nu kanske de fick mötas igen efter nästan 40 år (farfar dog -81) på andra sidan.

Livets gång, brukar det kallas. Att några dör och nya föds hela tiden. Att en dement 89-åring somnar in kanske rentav är en välgärning på många sätt. Värre är väl att läsa om barn som oskyldigt faller offer vid skottlossning mellan vuxna som tagit sig rätten att bestämma över liv eller död. Det har hänt nu igen och är lika fruktansvärt varenda gång.

Och, för att skriva om något HEEEELT annat... GIF Sundsvall åkte på sin första förlust för året i lördags. På hemmaplan mot serieledarna från Degerfors. 1-4 blev slutresultatet och nu får nog lagledningen hitta på något för att ingjuta nytt mod i truppen. De hade, enligt mitt synsätt, plockat ut fel startelva från början och bänkat två spelade som varit duktiga så här långt. När dessa kom in så blev det ju faktiskt lite fart ett slag och Paya Pichka behövde inte så många minuter innan han reducerat till 1-3. Men närmare än så kom inte giffarna utan Degerfors kunde göra sitt fjärde mål på en snabb kontring. Men det är ju bara att bryta ihop och gå vidare! Nya tag på lördag då Ljungskile kommer på besök här på Sveriges midja.

Nu ser jag att klockan närmar sig lunch så jag får väl kanske avrunda svamlet för idag. Missade ju niofikat också så jag får väl försöka kompensera mig med en extra god lunch. Äggröra kanske med några skivor lufttorkad skinka och lite sallad till det. Nåja, vi får se. Jag kollar vad som finns och gillar läget även där.

Ha en underbar måndag, kära ordbrukar i Koppom, Skillingaryd, Grisslehamn och Ramsele. Vi ses!