Halva veckan har gått redan. Med mersmak dessutom för halvvägs var jag ju redan vid lunch idag. Den intogs i all enkelhet vid köksbordet och bestod av en dubbelmacka med skinka, tomat, ost och lite dijonsenap som jag klämde fast i mitt urgamla våffeljärn från 1960-talet. Möjligen ännu äldre. Det är ett sånt där med kromad utsida och gjutjärnslaggar inuti. Det står visserligen ett modernt smörgåsjärn för två såna där dubbelmackor i ett skåp här också men jag föredrar min gamla fornlämning som jag hittade på en loppis för c:a 15 år sedan.

En femtiolapp kostade det mig då och jag tycker fortfarande att både våfflor och dubbelmackor blir mycket godare av att gräddas där än i de där moderna non-stick-beläggningsapparaterna.

Apropå våffeljärn, har ni hört den här? Den är kort men den är bra, som Tage Danielsson sa om sin imitation av Sammy Davis junior... (Sa jag att jag gillar dialekter?)

Så kan det också gå. Det är tur att "ongan" är stora nu och har mer vett och förstånd än så.

Annars så har jag arbetat hemifrån även idag och ska så göra imorgon också. Arbetsinsatsen bestod i att svara i telefonen två gånger och däremellan själv ringa ett samtal. Tre telefonsamtal på en och samma dag. Det ligger på, som man säger. Å andra sidan vilade jag mig ju igenom gårdagen. Då unnade jag mig också att följa med min tama husmekaniker till resturangen "Spisa hos Lisa" och käka raggmunk med stekt fläsk och lingon till lunch. Ganska mycket vassare än den enklare ost-och-skink-toast jag åt idag.

Sist tänkte jag låta lite irritation pysa över. Ska inte säga ilska för sååå farligt var det ju inte ändå. Men...

Av anledningar som jag inte går in på hade jag, för ovanlighetens skull, råkat bli med kontanter. Jag som nästan aldrig har varken mynt eller sedlar. Men nu var det så och dessa skulle in på kontot för att slippa bära omkring på dem. Därför gjorde jag i eftermiddags  en liten tripp in till var vackra stenstad. D.v.s Sundsvalls centrum.

I en lycklig forntid då denne bokstavsskötare var ung och stilg kunde man knalla in på banken bara de hade öppet och sätta in stålarna över disk. Men det går ju inte längre eftersom banker inte längre hanterar kontanter. 

Och i hela kommunen finns, vad jag vet, bara ett enda ställe där man tillhandahåller automater för insättning av pengar. Det tog mig fem försök att få den där förb... maskinen att godkänna alla mina sedlar fast jag visste att samtliga var äkta. Men det gick till slut. Då var det värre för mannen som använde automaten bredvid. 

Han skulle, av någon anledning som bara han vet, ta ut pengar från ett kreditkort och sätta in dem på ett av sina konton. Han tog ut femtusen och fick sina sedlar. Men inte heller dessa sedlar tyckte maskinen var äkta utan skickade tillbaka två femhundringar som "ogiltiga". FAST maskinen själv precis hade spottat ut dem!!!

Jag hade full förståelse för hans ilska och gladdes med honom då han på sjätte försöket fick apparaten att godkänna den sista sedeln. Därför får ni ett till klipp att titta, lyssna på och förfäras över eller skratta åt. Möjligen har jag använt denna klassiker med Euskefeurat förr men det är ju så inne med återbruk och recycling så...

"Jä ble´sa gu´förbannad oppå apparata..."

Visst känner man igen sig? Har vi inte alla upplevt åtminstone delar av vad Ronne Eriksson sjunger om?

Nu hoppas jag att kanske någon människa blir lite gladare än ni var innan tack vare dessa små klipp.

Gud vare med er, kära ordbrukare! För själv har jag inte tid! Men... vi ses igen! Hot eller löfte? Välj själva!