Torsdag kväll på Sveriges midja. Själv har jag inte så mycket till midja längre utan har förfalli till en liten spolformad gubbe där inget hjälper vad jag än gör. Det lilla som händer med midjemått och vikt om jag anstränger mig lite extra i ett par dagar återgår ganska snabbt till det vanliga när tvivlen kommer över mig. 

När jag läser i bloggens backspegel så ser jag att i åratal har jag skrivit om att nu SKA Jag komma igång på riktigt. Och om något har hänt med form och vikt så inte är det då till det bättre. Idag når inte stegräknaren i min "aj-fån" ens upp till 3000 steg. Och DET, kan jag säga... är INTE mycket.

Arbetsdagen har tillbringats i hemmet med små odygdiga utflykter till tvättstugan på arbetstid. Givetvis med tjänstetelefonen i skjortfickan så jag var ju fortfarande tillgänglig. Men idag har ingen ringt mig  och jag har inte ringt själv heller till varken Stena, Fortum eller Ragnsells.

Med andra ord, eller "på ren svenska" så har jag inte gjort ett skit som gagnar min arbetsköpare på minsta sätt. Ändå har jag inte ett spår av dåligt samvete. Jag ser det som pay-back från deras sida för alla år med för låg lön och för all tid jag lagt ner genom åren som varit helt obetald. Och det är ju faktiskt de som har ritat upp ramarna för min så kallade rehab-tjänst. De kunde ha valt att utbilda mig på fler områden än detta lilla snäva som jag har nu.

Då hade jag garanterat gjort mycket mer nytta. Tjejen som är ordinarie befattningshavare har ju en hel del arbetsuppgifter som är rena laboratoriejobb också men eftersom ingen lärt mig så kan jag inte ersätta henne på den delen av jobbet.

Likadant var det under min tid på förrådet. Jag fick liksom lära mig själv bäst jag kunde. Jag ville och vill ju jobba och göra rätt för mig någotlunda i alla fall men ger man mig inte chansen till det så får jag väl bita i det sura äpplet och bara göra det jag blir tillsagd.

Och vad mig beträffar så kan jag gladeligen tänka mig att stanna på labbet till pensionen, när jag nu kan gå i pension. Så länge jag får behålla nuvarande villkor med bibehållna OB-tillägg enligt skiftlagets schema så passar det mig alldeles utmärkt att titta in på fabriken två gånger per vecka och utföra mina ronder. För att resten av tiden vara stand by hemifrån.

Något rehab-möte har jag inte heller kallats till sedan i maj. Och den här gången tänker jag inte påminna dem utan jag jobbar på som vi kommit överens om tills annat sägs. Emma, som jag vikarierar för, är föräldraledig till mitten av oktober. Men ingen verkar veta om hon alls kommer tillbaka eller om det dröjer lite längre bara.

Hoppet står väl till den där Eurojackpotten som vanligt. Om bara den ville gå in kunde jag gå in på personalchefens kontor, snyta mig i gardinen och informera honom om att jag avgår. Med omedelbar verkan!

Surgubben är visst lite extra grinig idag så jag försöker muntra upp både mig själv och mina kära ordbrukare med inte bara en utan tre små filmsnuttar från Galenskaparna & After Shave. "Arga tanten" är samlingsnamnet. Håll till godo!

"En illa rolig film" skriver de i vinjetten inför varje del. Och den må ha många år på nacken men jag tycker fortfarande att den är vansinnigt kul. 

Så nu hoppas jag att jag har flyttat några mungipor uppåt i Valsjöbyn, Norrskedika, Vessigebro och Almunge.

Vi ses igen, kära ordbrukare! Håll ut, det kommer nya tider. Vi vet bara inte när....