Ännu en dag med arbete fast utan sysselsättning. Börjar förstå varför jag tycker så illa om när folk använder ordet sysselsättning om arbete. För i min värld är det allt en jävla skillnad.

Arbete är att gräva ett dike, städa trappor, sälja bilar eller sköta om gamla och sjuka m.m

Sysselsättning är för mig samma sak som att ha något att göra. Som att lösa korsord, läsa en bok eller pilla sig i naveln . Det kan alla skaffa sig, var och en på sin nivå men vad de flesta vill ha och behöver är ju ett arbete som försörjer en. Har arbetet sedan något mer att erbjuda i form av personlig tillfredsställelse eller utveckling så är det förstås en bonus

Och det är ju en herrans tur att jag har betalt trots att jag vissa dagar inte åstadkommer ett skvatt. Just idag har varit en sån dag. Jobbar hemifrån som det heter vilket betyder att jag är tillgänglig via dator och telefon samt beredd att kasta mig i bilen och åka till "gruvan" i raketfart om det skulle uppstå något som kräver min närvaro. Men sedan jag började på labbet i februuari har inget sånt hänt varken under tiden jag satt på kontoret eller nu

Så visst sitter jag lika gärna hemma och gör ingenting som på ett kontor på jobbet.

Visserligen har jag en bättre stol att sitta på där och ett höj- och sänkbart skrivbord. Sån lyx finns inte i mitt enkla hemmakontor. Var inne igår ett par timmar och ronderade samt fixade med statistiken för augusti och skickade iväg några mail med frågor till 6 olika chefer på olika nivåer i företaget.

Chefen för avdelningen som jag tillfälligtvis tiillhör är den enda som har bemödat sig med att svara fast de haft två arbetsdagar på sig. Antagligen låtsas de som om de har så mycket  att göra att de inte hinner men jag vet att så inte är fallet. De har tid med allt möjligt annat som de INTE har betalt för och inte sällan hittar man några av dem samlade på någons kontor för att prata skit om sin personal eller om företagsledningen.

"Tjugofemte-kolonnare" kallade han dem, min f.d skyddsombudskollega, Mats. Han menade att det var allt de brydde sig om - att lönen flöt in varje månad och att den är mycket högre sedan de blev tjänstemän och kan ägna sig åt att peta navelludd eller rulla tummarna.

Nej, jag arbetar i en sjuk organisation. Proppfull med oduglingar som rövslickat sig till chefspositioner och nu bara kasserar in pengarna. De uttrycker sig ofta nedlåtande om sin underställa personal som, enligt dem, inte gör det de ska göra fast de så väl vet hur allt ska gå till. 

Men jag menar såhär istället... Om jag tar på mig en chefsroll så är det som sker på mitt område först och sist MITT ansvar. Alltså - Om mina underställda inte gör som de ska, eller som vi kommit överens om så är det ytterst MITT fel.

Då har JAG misslyckats eftersom mitt uppdrag är att se till att de gör rätt. Och då måste jag ju rannsaka mig själv och hitta ett sätt att få dem att göra rätt. Men den tanken har ingen av de där lökarna någonsin tänkt, det ger jag mig f-n på. Utan de slår ut med händerna och fortsätter att skylla ifrån sig. Och fortsätter kassera in löner som ligger åtskilliga tusenlappar över min.

Därför skäms jag egentligen inte heller över hur lite jag åstadkommer. Man kan ju inte göra mer än man fått utbildning och kunskaper för. Så jag skyller också ifrån mig och säger att visst skulle jag kunna göra mycket mer om dagarna men då får de väl lära mig mer då. Eller, ännu hellre, ge mig fria händer att leta reda på rotorsaken till problemen på mitt ansvarsområde och hitta sätt att åtgärda det.

Det sistnämnda har jag faktiskt gjort också vid ett par tillfällen. Till exempel köptes ifjol in skyltar för att förenkla avfallssorteringen.Stora, tydliga skyltar som "bara" ska fästas på en stolpe eller vägg så blir det mycket tydligare. 

Jag ahr stött på flera mellanchefer som har delansvar för det men ingen svarar ens på mail. Ringer jag dem och frågar varför får jag veta att de inte hunnit. Fast jag VET att om det är något de har gott om så är det tid.

Funderar faktiskt på om jag (om det nu blir något mer rehab-möte innan jag fyller pensionär eller dör) ska föreslå dem att placera mig som extrapersonal i portvakten. Där vet jag vad jag ska göra. Jag kan inte allt som de ordinarie kan men jag kan nog för att kunna sätta mig själv i arbete även om det är en lugn dag. Och när tjejerna gör sådant som jag inte är utbildad för så kan jag avlasta med att sköta om det löpande arbetet med in- och utpassager för bilar, tåg och människor samt sköta telefonväxeln.

Ja, kära ordbrukare, du har helt rätt. Lyxproblem! Många skulle ge sin ena arm för att byta åt sig min vardag där jag får full lön nästan utan att arbeta för den. Jag sitter hemma större delen av min arbetstid med fullt betalt och ändå gnäller jag och klagar som den värsta grinollen. När jag kanske borde gnugga händerna och gotta mig åt allt de betalar fast jag knappt gör något. Den sidan finns också hos mig. 

Mem... det blir ju så förbannat långtråkigt i längden! SÅ från och med imorgon tror jag att jag ska ta mig an någon uppgift här hemma under åtminstone en stund varje dag. Städa ur ett  skåp eller några kökslådor t.ex

Dammsugit har jag gjort ett par gånger på arbetstid utan att skämmas nämnvärt. Skämmas behöver man ju bara göra om någon kommer på en. Teoretiskt skulle jag kunna ta långa promenader ett par gånger om dagen också och kalla det för rehab-gympa. Eller, för all del, åka till skogs och leta svamp.

Men då kommer den där lilla oron i mig. TÄNK OM... Tänk om det JUST DÅ händer nåt och att telefonen ringer och jag hade behövt vara nära datorn. Sannolikheten är förstås minimal men jag ger mig fanken på att skulle jag idka civil olydnad genom att bege mig till skogs med svampkorgen så blev det väl världens jättekris direkt.

Fast... då KAN jag ju göra som de där "tjugofemtekolonnarna" - skylla ifrån mig och ljuga. "Nej, du vet, just nu är jag på rehabträning men jag ska avbryta genast och komma in till kontoret (alt. åka hem till datorn)"

Vet bara att det finns många som inte alls skulle ha några samvetskval över att göra just det. För många av dem har ju redan gjort det i åratal. Från portvaktens fönster ser man ju dagligen de allra värsta latmaskarna släntra ut till bilen en halvtimme innan deras lunch börjar och komma tillbaka en bra stund efter att lunchen är över.

Själv åkte jag hem en gång för länge sedan utan att stämpla. Det blev akut eftersom dottern ringde, på väg till jobbet, och var osäker om hon dragit ut kontakten till strykjärnet. Jag var utlånad till portvakten just då och chefen där gav mig en lång föreläsning om att vara ärlig med arbetstiderna. Jag protesterade och berättade att jag kortat ner min lunch med de tio minuter jag varit frånvarande men det hjälpte inte ett dugg. Jag slapp undan med avhyvlingen den gången men fick veta att nästa gång skulle det bli en skriftlig varning.

Och det komiska i det hela är att jag idag vet att just han är en av de allra värsta syndarna när det gäller arbetstiderna. "Slicka uppåt - sparka nedåt!"

Nej, nu ska jag inte plåga er mer, kära ordbrukare. Bitterman ska ta och byta lakan i sängen och sedan ta en dusch så jag är ren själv också när det blir dags att krypa ner. Ganska snart känns det som för jag sov illa igår natt.

Vaknade 6-7 gånger och kände mig klarvaken ända tills jag vaknade av larmet på mobilen halv sju. Då kände jag mig som en död gris ungefär. Men upp kom jag ändå. Man har väl discplin!

Så godnatt, kära ordbrukare i när och fjärran. Sov gott och vakna torrt! Vi ses!

 

skogsnuvan

3 september 2020 07:31

Men nu lilla gubben slår du alla rekord. Du lyckas till och med vara grinigare och surare än vad jag brukar vara ibland. Ge dig ut du och ljug att vad du kan om du skulle bli påringd. Att gå i skogen gör en på bättre humör, jag vet. Kram på dig surgubbe.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Göran

3 september 2020 07:34

Jamen ibland bara MÅSTE man få spy lite galla. Jag mådde mkt bättre så fort jag lagt ut inlägget.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har ni tänkt på att kungen har namnsdag idag igen?  Nej det är varken Carl, Gustaf, Folke eller Hubertus i almanackan. Men det är... DEN SEXTONDE!!! Jodå, jag vet att jag skrivit den förut en gång men eftersom jag kom på det så återanvänder jag d...

  Så har jag då äntligen fått träffa mitt allra första barnbarn. Min vackre dotterson Luis i sin bilbarnstol på golvet i mitt kök. De anlände i eftermiddags, de nyblivna föräldrarna med sitt lilla underverk. Och nu har jag fått hålla honom, snif...

Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunsk...

Det här blir mitt  sista inlägg som tar upp religioner. För den här gången, åtminstone! Möjligen återkommer jag till ämnet nån gång i framtiden, det får vi se. Jag vill vara tydlig med att jag inte missunnar någon deras tro. Eller att jag tycker ...

"Vi har vår i luften, flickor! Var har ni er?" Det skämtet är så gammalt att det inte ens var nytt i min fars ungdom på 30- och 40-talen. Och kanske är jag lite för snabb med att utropa vår bara för att vi här på Sveriges midja är inne på andra dag...