... köpte jag just den här dagen för 44 år sedan. Jag tog hjälp av pappa med detta mitt första bilköp och därför köptes bilen i Uppsala där han jobbade. Med färskt körkort på fickan slantade jag upp 20 000 kr och fick mig en Ford Taunus av 1974 års modell. Under den långa motorhuven satt en liten motor på 72 hk men jag var nöjd.

I farsans garage fanns dessutom två stycken Hella extraljus som han så vänligt skäkte till sin son och som sedan monterades framtill på bilen och gav den ett lite tuffare utseende, tyckte i alla fall jag.

En av tidens absout populäraste färger hade den också. Ljusbrun metallic!

Det var överhuvudtaget mycket brunt, mossgrönt och orange där i mitten av 70-talet. Både på bilar, kläder, köks- och badrumsinredningar, gardiner och tapeter.

Ett antal bilar har passerat genom mina händer sedan dess och alla har förstås inneburit mer eller mindre bekymmer på olika sätt. Taunusen gick bra första året, sedan började det dyka upp ett tickande oljud i motorn.

Kunnig expertis berättade då att det var kamaxeln som måste bytas. Ett vanligt fel på den sortens motorer som berodde på att Ford hade borrat lite för veka smörjkanaler genom topplocket och den överliggande kamaxeln fick därför inte rätt smörjning. En bekants bekant åtog sig att byta den åt mig men mindre än ett år senare var det likadant igen. Då uppsöktes en skrotfirma där jag fick köpa en hel motor för samma pengar som kamaxeln kostade.

Den kom ur en lite sportigare variant av samma motor som hade grövre smörjkanaler så med dåvarande svärfars hjälp byttes då hela topplocket. Därefter gick den fint så länge jag hade den kvar.

Fast det var dålig värme i den. Jag bytte värmepaket två gånger och efter byte nr 2 höll den i alla fall plusgraderi kupén när det var som kallast på vintern.

44 år som bilägare alltså, just idag och jag funderar ibland över vilken bil som varit bäst. Jag var ganska förtjust i Taunusens efterträdare, en ljusgrön Ford Granada med V6-motor och automatväxel. Gillade egentligen allt utom färgen på den. Efter den följde ett par SAAB;ar, Volvo 245 följt av en minibuss. En Chrysler Voyager som behövdes eftersom vi hade fyra barn som skulle sitta säkert. Också den hade automatlåda och man åkte riktigt skönt i den.

Mitt Volvoskåp från -82 behövde jag aldrig lämna på verkstad fast jag ägde den i nästan sju år. De fel som uppstod var mest slitagegrejer som fixades själv eller med hjälp av svärfar eller min tama husmekaniker

Men ser man det ur ett ekonomiskt perspektiv bli vinnaren solklar. Som nyblivna föräldrar till äldsta dottern köptes en andrabil 1987. En Datsun 120A från 1976. För den betalade jag 3000 kronor och vi hade den i två år. En släkting till en släkting behövde då en extrabil och kom och tittade och provkörde. Sen frågade de om priset och jag svarade med en motfråga vad de tyckte bilen var värd. Svaret blev att mer än 4500 ville de inte ge. Så det var ju bara att sträcka fram handen och tacka för god affär. Hur många har gått med vinst på en bilaffär?

Nu är det Madadame Citroen som, sedan drygt fyra år, är föremålet för min ömma låga. När hon inte krånglar för mig, vill säga. Då blir hon "den där jävla franska ragatan". Så vi får väl se hur det går framåt hösten, Det närmar sig ju besiktningstider...

Den största skillnaden mellan henne och mina första bilar är väl servicevänligheten. Att byta värmepaket i min Taunus var skitenkelt, jag hade lätt kunnat lära vem som helst att göra det på fem minuter. Idag krävs nästan ingenjörsutbildning för att byta en strålkastarlampa. Eller åtminstone rätt akrobatiska händer som kan böjas och vridas lite hur som helst. På min Volvo 245 från 1982 bytte man H4-lampa på mindre än en minut. Termostat, fläktrem och generator hade en enarmad apa klarat av att fixa hur lätt som helst så på den gjorde jag massor själv. På min nuvarande bil klarar jag att skifta däck från vinter till sommar och tvärtom.

Men inte heller det gör jag ju själv heller längre. När det finns företag som gör det åt en för två ynka hundralappar har jag svårt att motivera mig själv till att krypa på lnäna och slita med fälgkors och förlängare för att få loss hjulbultarna. Nej, då betalar jag hellre och tar en kopp kaffe med de byter åt mig.

Nu har jag ju egentligen inte heller någon fallenhet för bilskruvande men ekonomin tvingade ju en ofta att lära sig den hårda vägen. Försöka och misslyckas och försöka igen. Och jag har förvisso bytt en och annan fläktrem, styrled och vattenpump genom åren. Liksom bromsbelägg och avgassystem samt knutkors och stödlager på Volvon.

Den hade jag i sex år och då den såldes, på min 40-årsdag, var det egentligen bara motor och växellåda som var något att ha. Resten hade rosten tagit...

Tja, det var en liten tillbakablick på mina år som bilägare. Vi får väl se hur många år till det kan bli. Rätt som det är kanske man totalförbjuder bensin- och dieselbilar sådå gäller det att man har råd att skaffa sig en elbil eller en som går på naturgas eller nåt som inte dödar miljön.

Men än så länge står hon ju här utanför med sitt leende och bara väntar på att få frakta min ansenliga kroppshydda dit den vill åka. Kanske kan bli en svamptur idag om det ser ut att ha torkat upp lite i markerna.

Ha en fin söndag, kära ordbrukare i Gökböle, Mörsil, Grebbestad och Örsundsbro! See ya´!