Ett ömmande högerknä som får mig att halta en aning varje gång jag kommer på fötter och tar några steg så idag blir det lugnt för stegräknaren. Vi gick en ny slinga igår där jag inte gått på kanske 15 år. Det ökade den vanliga sträckan med nästan 1½ km och antalet uppförsbackar fördubblades. Så jag kände redan då jag kom hem igår att höger knä protesterade mot det befängda i att röra på mig. Låg en stund i soffan med fötterna i högläge på armstödet och då lättade det en aning. Men att traska i skogen ger jag mig inte på idag. Hoppas det går till sig över dagen och en natt till.

Det hade i alla fall torkat upp ganska bra igår. De platser där vi fick leta ställen där vi bottnade utan att få in vatten i skorna kunde igår korsas hur bra som helst. Och den dånande forsen jag visade på bild hade lugnat sig betydligt och det funkade åter med normal samtalston när vi stod på bron över den.

Min tama husmekaniker ringde igår och undrade om jag hade något speciellt för mig idag och jag sa som det var att nästa tid jag vet att jag har att passa är den andra september då sonen får sin andra covid-spruta. Men till dess är jag lös och ledig. Då berättade han att till förra lördagens surströmmingsfest hade de handlat två burkar för mycket så han tyckte att vi skulle äta ur dem idag. Vilket jag genast tackade ja till eftersom jag ju älskar surströmming och dess tillbehör. Han hade även fått tag på samma sorts "krypare", som vi här i norrland kallar mandelpotatisen så det blir mat för gudar idag. Sonen bjöds också in att följa med men jag har inte frågat honom ännu. Jag är dock beredd att sätta mer pengar än jag har på att han säger nej. Jodå, han äter surströmming om det serveras men att sitta med 3-4 "gamlingar" varav han bara känner två tror jag inte lockar så mycket. Så han får laga sin egen middag, det är inga bekymmer med det.

Därmed tillönskar jag mina kära ordbrukare en fin lördag och helg i Vissetofta, Klockestrand, Härlanda och Gysinge.

Vi ses igen! När andan faller på...