Börjar så smått att undra om jag gått och kommit ner med något, som de uttrycker det i Amerika då de känner sig krassliga. I så fall är det en väldigt underlig sjuka för den visar sig bara på natten. På kvällen då jag kryper under täcket är det inga bekymmer alls. Möjligen att jag haft lite svårt att riktigt komma till ro och slumra in de senaste dagarna.

Nej, symtomen visar sig först framåt småtimmarna. Lite efter klockan ett vaknar jag med nedsnorat ansikte och måste gå upp och tvätta av det samt snyta mig ett par gånger. Därefter vaknar jag igen och igen, flera gånger i timmen och måste snyta mig. Tre näsdukar har jag förbrukar inatt mellan 01-05:30 då jag till sist gav upp och lät morgonkaffet puttra medan jag tog en dusch.

Jag är ju trippelt besprutad mot Covid19 men vet ju att man ändå kan bli smittad och även vara smittbärande. Tycker också att jag även fortsatt har varit noga med att inte komma andra för nära då jag lämnar hemmet en stund. Men i så fall måste jag väl vara beviset på ännu nnån mutation av det ilskna viruset. Som vi väl får kalla Natt-Corona eftersom det bara visar sig nattetid.

Dagtid mår jag helt ok även om jag kan drabbas av tillfällig både snuva och hosta. Men då varar det bara i några minuter och sen är jag pigg igen. Men... jag säger väl som min morfar alltid gjorde då han inte mådde toppen; Det går väl över!

Ikväll blir det dock att ställa fram en pappersrulle eller ett paket pappersnäsdukar på nattduksbordet för näsdukarna av tyg är slut nu. Jag äger inte så många men fler än gemene människa ändå tror jag. Ytterst få människor under 70 år använder näsdukar överhuvudtaget nuförtiden. Ännu en sak som förändrats under min levnad!

Genom hela min barndom och skolgång hade jag, vad jag vill minnas, alltid en näsduk i byxfickan. Oavsett om det fanns något behov eller ej. Det hörde liksom till grundutrustningen en människa skulla ha på den tiden. Precis som klockan på armen som jag heller nästan aldrig bär numera. Klocka har man ju i mobilen och den är ju altid med.

När och varför vi slutade bära näsduken med oss vet jag väl inte så noga. Men min gissning är att nånstans för 25-30 år sedan kanske man insåg att det var ganska ohygieniskt att bära omkring sina kroppsutsöndringar i ett tygstycke i fickan, Snacka om bakteriehärd!

Tiden får väl visa om det bara var allmänt pjål eller om jag blir dålig på riktigt. Har tänkt på att mitt nya liv som icke förvärvsarbetande tar bort en hel del situationer där risk finns att bli smittad.

Just nu mår jag i alla fall helt ok igen, känner inga symtom alls. Det enda jag upplever just nu är väl att verkmästaren i magen (ni minns väl Härenstams monolog om honom?) börjar bli lite otålig och vill börja jobba. Jag börjar känna mig hungrig, alltså. Så då kan det väl inte vara så illa ställt, tänker jag. Sjuka människor brukar inte ha så mycket till matlust men här knorrar det så smått sen en stund tillbaka. Men jag väntar tills klockan passerat sju.

Idag ska i alla fall den där klippningen som fick ställas in igår p.g.a helg bli av. Titta in på loppisen ska jag också göra när jag ändå är i de krokarna.

Därmed avrundar jag morgonens svammelstund och går till köket för att se efter vad läckert som finns att frukostera på. Tror att det får bli lite äggröra med schwarzwalsskinka plus lite grönsaker.

Ha nu en ljuvlig fredag och helg, kära ordbrukare i Vattholma, Kävlinge, Ragvaldsnäs och Svenstavik. 

Vi ses igen! Om Gud vill och pjäxern´håll´...