Finns det fler än jag som älskar att se gamla bilder från våra yngsta år? Min storebror är och har varit intresserad amatörfotograf sedan 10-årsåldern och under min tidiga barndom var det mest diabilder han tog. Som sedan förevisades vid diverse släkt- och familjesammankomster. Redan då tyckte jag mycket om att sitta och se på dem.

Papperskopior gulnade med åren men vetenskapen på den tiden påstod envist att hållbarheten hos diablder skulle vara närmast evinnerlig. Idag vet alla som har såna gamla att det inte förhåller sig på det sättet. 

Kvalitetenn försämras sakta men säkert hos dem. Därför har brorsan nu börjat scanna in sin enorma samling och han delar med sig till sina två syskon. 

Den första mappen med bilder kom i somras och senaste veckan har jag fått ytterligare ett hundratal bilder och även om jag inser att mina kära ordbrukare knappast kan ha nån större glädje av att se bilder av mig som rödblommg lintott eller bilder av mina närmaste så tänker jag dela med mig lite ändå.

Den första visar att även skrynkliga och överviktiga gamla surgubbar också varit små rara gossar en gång i tiden. Denna bild är tagen på min femårdag då jag legat vaken i en evighet och hört familjens viskade röster tissla och tassla på andra sidan dörren till mammas och pappas sovrum där även jag hade min säng då. Och tänkte säkert mer än en gång att; "Men kommer de aldrig nån gång?"  För att sen försöka spela nyvaken då de till sist gjorde det.

Att döma av den belåtna minnen hade jag nog just öppnat nåt paket med välkommet innehåll. Trolgen någon leksaksbil för det var nästan det enda jag lekte med.

Nästa bild föreställer ett höghus av lego som min bror var med och byggde hemma hos sin kompis. Jag var närvarande när det byggdes men fick inte vara med och bygga. "Se men inte röra", var det som gällde för sju år yngre lillebror.

När jag såg bilden mindes jag genast att jag undrade hur nån kunde ha såååå mycket lego att man kunde bygga så högt. Den pojken var enda barnet åt ganska välbeställda föräldrar. Pappan hade titeln disponent. Vi hade, för all del, legoklossar hemma hos oss också men inte på långa vägar så mycket som han.

En enplansvilla kunde man få ihop hemma hos oss medan brorsans kompis nog kunnat bygga dubbelt så högt och kanske ännu högre.

Nästa bild föreställer vår vackra mor stående på det som många på den tiden ansåg vara kvinnans plats. Vid spisen eller diskbaljan... Notera till vänster i köksskåpens underkant de tidstypiska glas- eller plastbehållarna med handtag som fanns i nästan varje svenskt kök på den tiden. Några har dem än i denna dag och förvarar vetemjöl, socker, salt, havregryn och allt möjliigt i dem. Inte så dum tanke egentligen.

Kusinens undulater, bakom morsan, fascinerade mig väldeliga och jag kunde tillbringa långa stunder vid buren för att försöka lära dem prata. Någon hade sagt till mig att just undulater kunde lära sig det.  

Bilden är inte tagen i mitt hem utan hemma hos vår ena moster så jag antar att det firades jämn födelsedag där och mamma hjälpte till med marktjänst så att värdfolket kunde ägna sig åt sina gäster istället. Det var så i min släkt att kvinnorna hjälpte varandra vid de festligheter man hade.

Den sista föreställer hennes föräldrar, min mormor och morfar. Poserande vid sin pyntade julgran som alltid var nästan amerikansk med allt glitter de hängde på den.

När man ser på morfar är det lätt att tro att han har nåt akademiskt yrke eller nån högre position i samhället eftersom han alltid var ytterst prydligt klädd. Kostym, vit skjorta och slips eller fluga var det som gällde när han ville klä upp sig. Håret vattenkammat i prydlig mittbena och alltid välrakad.

Men vid den tiden då bilden togs hade han ännu inte gått i pension utan jobbade fortfarande i det som då hette Renhållningen i stan.

(Nu kanske någon väldigt sydligt boende ordbrukare tolkar mig som om han skötte om renar men såna är ytterst ovanliga längs kusten så långt ner i Sverige som Sundsvall ändå är. Nej det handlade om att "hålla rent o snyggt)

Hans arbete gick mest ut på att åka runt med häst och vagn och rensa gatubrunnar. Eller hämta sopor med samma häst och vagn. Han måste ha varit den sista generationen som gjorde det jobbet med  häst och vagn. För åren närmast efter hans död 1964 frsvann hästen ut gatubilden ganska snart.

Så gammal är alltså den där lilla ljushåriga födelsedagspojken du såg på översta bilden att han nu i dataåldern ännu minns att arbeten utfördes med häst i stan. Ser man en häst i stan idag skulle man nog haja till ordentligt.

Morfar talade ogärna om sitt jobb. Han hade sysslat med mycket annat men efter krisåren och krigsåren var han kanske för gammal för att någon skulle vilja anställa honom på den sorts arbetem han ville ha. Så då bet han väl i det sura äpplet för att dra ihop till det dagliga grötsaltet, tänker jag. Och han skämdes nog lite, skam till sägandes, över sitt lågstatusarbete även om han säkert ändå visste att det behövdes och att han gjorde nytta.

Ännu ett sånt där inlägg som väl knappast är till glädje för någon annan än mig själv. Men det var ju just precis därför jag skrev det! För att om ett eller flera år komma tillbaka till och väcka nytt liv i minnena. Och på det viset glädja mig själv för en stund då.

Och det står ju, som jag sagt många gånger förr, var och en fritt att läsa eller låta bli.

Så... skyll dig själv om du sitter och gäspar efter att ha läst ända hit. 

Finns det, förresten, någon levande människa som råkar ha kvar en reservlampa till en diabildsprojektor? Brorsan har sökt med ljus och lykta men de tillverkas inte längre och ingen tycks ha några i  lager heller. Hör av er i så fall!

"Skyll dig själv" skrev jag visst några rader upp. Förlåt! Jag tar tillbaka det och säger istället tack till de tappra som läste hela vägen. Får väl försöka att vara lite mer intressant nästa gång vi ses.

För ses gör vi! Förr eller senare. När andan faller på...