I början av den här veckan blev det ju en "tupp" mindre på Farmen när Calle valde att hoppa av och åka hem. Och jag måste nog säga att det i någon mån återupprättade hans person hos mig. När det startade var han ju kaxig som få och det formligen lyste av inbillat självförtroende om honom. Som storbonde taggade han ner en aning då han insåg att så många kunde så mycket mer än han. Om det sen var det eller som han sa, att han saknade familjen, vet jag ju inte säkert men jag tror att han ändå lärde sig något om sig själv och sina begränsningar. Och att han medgav att han inte riktigt klarade av att vara ifrån sin familj är väl också hedervärt, kan jag tycka.

Sen anlände ju de fyra nya. "Seniorerna" som några kallar dem och då kom nog Calle ner på  jorden ännu lite mer. De fyra lite mer mogna deltagarna har ju redan gått in och rört om i grytan. T.ex har ju den ena av damerna tydligen utnämnt sig själv till husmor på gården bara genom att bära nån sorts pig-uniform så att det riktigt ska synas att hon tycker att köket är hennes domäner. Vilket inte helt uppskattade av de yngre tjejerna.

Helena, som bröt ihop när hon fick veta om regeländringarna som gjorts mot föregående säsonger,  bröt ihop igen igår då hon förlorade torpkampen och måste återvända till Farmen. Hon verkar väldigt känslostyrd och såna människor blir ofta underskattade när andra ser hur lite som behövs för att tårarna ska börja rinna. Också hon pratade igår kvälll om att hoppa av och åka hem. Men jag tror att hon stannar. Och kan komma att bli kvar rätt länge.

Jag kan förstås ha fel men jag har en känsla av att bakom den där bräckliga, sårbara fasaden finns en vilja av stål. Tror att hon bara behöver få uttrycka sin besvikelse väldigt tydligt. Hon behöver få gryta ihop då och då!

Men sen biter hon ihop och kommer igen. Och att den där egenheten att ha så lätt till gråten kan faktiskt gynna henne också. På så sätt att de andra omedvetet eller medvetet tar lite extra hänsyn till henne när de sett hur känslorna svallar hos henne för minsta motgång.

Sen har vi ju en liten "Emil i Lönneberga" i år också. Alex som tog bort skyltarna i kryddlandet så ingen annan skulle kunna plugga på extra där. Ölreceptet gömdes också undan och jag förstår att t.ex Cissi blev förbannad. Nu verkar det ju som om två av deltagarna kunde det utantill så det kanske spelar mindre roll för skutresultatet. Personligen tycket jag bara att säna där "hyss" är ganska barnsliga. Jag menar... det gynnar ju ingen att misslyckas med uppdragen. Och ölbryggningen var ju ett uppdrag, om än lite mer långsiktigt.

Så nu ser jag med spänning fram emot det långa avsnittet som kommer på söndag kväll. Klarar sig Alex kvar efter Tinget? Eller får även "andretuppen" lämna redan nu? Knyter Helena näven i fickan och kör vidare? Eller åker hon också hem frivilligt?

Innan dess, såvida inget nytt inträffar och ställer in igen, ska jag ikväll så äntligen få se mitt kära Timrå IK igen.

På bortaplan mot Skellefteå som jag anser vara seriens kanske bästa lag. Om SAIK är heltända och laddade blir det svårt att lugga dem på poäng men med lite tur och hårt arbete samt lite underksattning från deras sida så finns förstås chansen ändå. Om än rätt liten...

Annars... tänkte jag, på begäran, laga makaronipudding idag. Säkert minst ett år sen sist. Vet inte varför men det blir inte ofta att jag gör det fast både jag själv och sonen gillar det. Enkelt men gott.

Han pratade om isterband också, sonen, och menade att det var väldigt längesedan vi käkade det. Så jag får väl ta en sväng bort till Willys, Maxi eller Lidl och köpa hem några så kanske det blir det imorgon eller nån annan dag.

Och därmed hålla den gamla hederliga svenska husmanskosten vid liv prallellt med pizza, tacos, sushi och alla andra roliga influenser som tillkommit under min jordevandring.

Två tredjedelar av min hatmånad nummer ett, januari, är nu genomlidna. En återstår och därefter kommer februari då det iofs kan vara bitande kallt men då brukar man ju kunna börja märka av ljusets återkomst lite mer. Sen är den ju också några dagar kortare än de andra vilket okcså förlåter en del.

"Bara" fyra månader kvar nu tills vi får dansa runt lövad stång och sjunga om små grodor men även om Helan som går. Det sistnämna kan man förstås göra annan tid på året också men icke i detta hem för närvarande. Nu är det slut på det som handlades hem till jul och nyår och systembolaget kommer fr.o.m detta år att ha en avsevärt mer ovanig gäst i mig. Inte det första man prioriterar när man ska lära sig att leva på statens knappa kaka.

Men vatten är ju också gott. Inte minst här på Sveriges midja. Sveriges bästa kommunala vatten!

Sköt om er nu, kära ordbrukare, i Dals Långed, Lesjöfors, Glimåkra och Bastuträsk. Så ingen annan måste göra det.

Vi ses igen! Endera dagen...