Tittade ut genom fönstret i eftermiddags och häpnade att det fortfarande var såpass ljust. Jag har alltid tyckt att det är först en vecka in i februari som man verkligen märker att dagarna blivit synbart längre. Men som pensionär har jag förstås mer tid att reflektera över både det och annat och jag märker det faktiskt redan nu. Och ljuset får ju varje år hoppet att spira om vår, sol, värme och sommar. Så jag kom på mig själv med att börja nynna på den här gamla dängan som bivit nästan lika gammal som min äldsta dotter. Har för mig att den kom 1988, året efter att hon föddes. Den har förstås inte ett skvatt att göra med mina små futtiga förhoppningar om det mer drägligt klimat utan handlar ju om betydligt allvarligare saker. Man kan ju undra om Eddy Grant, då han skrev och sjöng in den, ens hade en aning om att friheten för Sydafrikas urbefolkningen var såpass nära förestående som den ju faktiskt ändå var då. Du känner igen den, kära ordbrukare. Jag lovar! Jag ger er en version där texten rullar samtidigt som du hör låten. Tycker själv att den blir så mycket lättare att förstå då. Det enda jag INTE förstod då och inte heller nu är varför han benämner den vita övermakten i landet som Joanna... Men det har säkert sina randiga skäl.

Han ber om lite hopp för Sydafrikas svarta och han blev ju bönhörd. Det blir vi också, kära ordbrukare, när det gäller vår längtan efter mildare väder och mer ljus. Bara vi har lite tålamod.

Bönhörda blev också alla vi som hoppas på seger och tre poäng varje gång Timrå IK skrinnar in på isen för match. Lördagens 3-0 mot mästarlaget Växjö följdes igår kväll upp med seger hemma mot Linköping. Och plötsligt ligger vi bara en ynka poäng bakom Malmö som är laget närmast ovanför. Nästa match går på torsdag, då i Karlstad mot Färjestad och det blir förstås inte lätt. Men omöjligt är det inte.

Min tama husmekaniker ringde imorse och var förtvivlat sugen på raggmunk med fläsk igen och bjöd in mig att följa med honom på ett av stadens lunchställen för att avnjuta det idag. Och det säger man ju inte nej till...

Bilden är en repris från vår förra raggmunkslunch. Den ägde rum på ett annat ställe än där vi åt idag men får duga ändå. Jag måste ta och laga det själv här hemma nån gång under våren. Jag har faktiskt, skam till sägandes, aldrig gjort raggmunk själv från grunden fast jag vet på ett ungefär hur det går till. De få gånger jag har lagat det själv har det varit med sånt där mix-pulvet från affären och det är ju inte riktigt detsamma som äkta vara. Rårakor har jag gjort ett par gånger även om det är längesedan nu. Och de är ju närbesläktade men samma sak är det ju inte.

Efter den goda lunchen behövde min kamrat handla lite så jag följde med in på Willys och hittade till min glädje fin högrev på extrapris 79:90. Så innan veckan är slut ska det minsann bli kalops också igen. Det är några månader sen sist så det känns som om det är dags.

Efter en sån lunch behöver man inte så mycket mer den dagen. Tre grillade kycklingben i ett foliepaket i kylen rensades och sen fräste jag upp lite wokgrönsaker med kycklingresterna och kokade nudlar så sonen skulle få nån mat också. Gott, det med, även om jag inte åt många tuggor själv.

Idag kom också månadens sista utbetalning av det jag ska istället för lön nu resten av livet och när jag satte mig att räkna visste jag inte om jag skulle vara glad eller orolig. Jag har nämlig fått ut ett netto som är tre tusenlappar mer än uträkningen som damen hos Söderberg & Partner räknade fram när hon hjälpte mig med alla ansökningshandingar i höstas. Törs jag vara glad över att det felar "åt rätt håll" eller ska jag bereda mig på återkrav då de upptäcker att det blvit fel. Om det nu blivit det... Och framför allt, hur tar jag reda på vilket?

Om summan jag fått är vad som ska gälla framöver behöver jag inte ligga sömnlös över ekonomin i alla fall. Får väl kanske ringa henne imorgon och höra mig för vad hon tror. För säkerhets skull!

För Ronny Erikssons ord ringer ju i öronen...; "Man ska int´glädjas i onödan!"

Imorgon funderar jag på att göra något väldigt ovanligt. Att åka in till centrum och strosa runt på stan nån timme. Tack vare en mycket vänlig själ på min f.d arbetsgivares personalavdelning fick jag ju julklappen från dem FAST jag slutade före jul. Det var, som de senaste åren, ett presentkort som gäller i butikerna i In-gallerian. Tror det är mer än 60 st. Och eftersom företaget hade haft ett väldigt bra år blev det hela 500 kronor att shoppa för istället för 300 som det var tidigare. Jag behöver ett par nya vintehandskar och en ny musmatta. Sytråd av kvalitet och även nålar tänkte jag också försöka hitta för de stackars trådullar jag har kvar är av så dåligt kvalitet att knapparna jag syr tillbaka i skjortor och annat ibland lossnar lika fort igen. Och nålarna ska vi inte tala om. Har bara en kvar och ögat i den är så pyttelitet att det är ren tur om jag lyckas pricka det med trådänden när det bär till med sömnadsarbeten.

Och medan man går runt där så kanske man stöter ihop med någon bekant som man kan lura med sig till nåt ställe där vi kan prata bort en halvtimme eller så över en kopp kaffe.

Kanske lämnar jag t.o.m bilen hemma och slipper oroa mig för parkeringsavgifter. Det går ju bussar flera ggr per timme så kanske kliver jag på en sån och låter Madamen stå kvar här hemma.

Nu ska jag gå och hämta mig en kaffeslurk och sen streama dagens Farmen och se vad de hittar på där. Torpet börjar också den här veckan. På torsdag, tror jag. Det kan också streamas men inte från Cmore utan från TV4Play. Jag började titta där igår men kunde snart konstatera att där får man stå ut med hela reklamblocket också så då väntar jag hellre tills jag kan slippa det.

Sex dagar kvar av min främsta hatmånad innan februari tar över. Den är klart kortare och i år har den även det förlåtande draget att det blir vinter-OS. Och då står jag ut lättare.

Sköt om er, kära ordbrukare i Vikbolandet, Hedemora, Kivik och Karesuando.

Vi ses!