Jag vaknade imorse - och så var den dagen förstörd! Nejdå, så illa är det väl inte ändå men av nån anledning kände jag mig lite lätt vresig då jag steg upp. Lite smått grinig. Lite morgonsur, helt enkelt.

Varför vet jag inte alls och det gick väl över ganska fort. Men efter den obligatoriska turen till badrummet på väg mot köket dök han upp. Som han så ofta gör på morgnarna.

Batman! Ja, han heter så,  sonens kolsvarta kattoxe som liksom fungerar som barnet i familjen. Han kom springande när jag lämnade badrummet för att fixa mitt morgonkaffe i köket. Uppenbarligen på mycket bättre humör än jag för han började med att försöka springa slalom mellan mina fötter medan de traskade genom hall och kök.

Det blev jag inte muntrare av även om jag förstod att han bara var glad att se mig. Glad att få lite sällskap. Jag sover med dörren stängd till mitt sovrum eftersom jag inte vill ha honom i min säng på natten. Om hans avsikt var att irritera mig eller raka motsatsen vet jag inte men där började vårt lilla samtal.

Jag: Nej, ge fan i det där, Batman!

Han: Mjau! (På svenska: Nej, det tänker jag inte göra)

Jag: Jo, sluta med det där så jag inte råkar trampa på dig. Det vill du inte, jag lovar!

Han: Mjau! (Nej, det förstås men... det är ju roligt, ju)

Med en varsam fot föser jag honom åt sidan men han är raskt tillbaka och börjar stryka sig mot mina ben då jag stannar upp i höjd med kaffebryggaren.

Jag: Vad vill du? Mat har du ju och vatten också. 

Han: Mjau! (Jo, men jag tänkte se om jag kunde fjäska till mig några andra godsaker som du säkert har i kylen. Har du nån skinka till exempel? Eller leverpastej? Det är också gott)

Jag: Nej, lilla gubben, det blir inga godsaker. FLytta på dig nu för jag är på dåligt humör!

Han: Mjau! (Hur kan du vara det? JAG är ju här!)

Jag: Jo, jag förstår att du bara vill vara snäll och muntra upp mig. Men just nu så funkar det inte. Jag måste ha kaffe först innan jag blir sällskaplig.

Han: Mjau (Varför det? Jag behöver inget kaffe. Jag är glad ändå

Jag: Jo, jag märker det. Men nu får du sluta ändå. Gå och lägg dig med din husse eller nåt!

Jag föser honom åter undan med en försiktig fot innan jag börjar gå för att lämna köket och sparka igång datorn medan jag väntar på mitt morgonkaffe. Och nu ger han upp och går före mig med svansen i vädret.

Han: Mjau! (Skit i det då, jävla surgubbe!)

Jag: Kom igen när jag har fått i mig kaffet så kanske vi kan prata mer!

Nu svarar han inte. Han ignorerar mig och uppsöker troligen någon av sina liggplatser för hans husses dörr är också stängd så honom kommer han inte åt att terrorisera.

Nu är första koppen avnjuten och det känns genast bättre. Men Batman syns inte till. Blev han sur, månntro?

Nejdå, det tror jag inte. Han vill nog bara markera att han gör som han vill. ATt det egentligen är han som bestämmer. Kanske handlade inte det där strykandet, buffandet med huvudet mot mina ben om att ge mig några kärleksförklaringar utan helt enkelt att lämna sin doft på mina byxor. En sorts revirmarkering att den här gubbjäveln är min egendom så håll er borta från honom.

Nu finns det ju inga andra katter i familjen men han kanske gör det ändå. För säkerhets skull, liksom. 

En något annorlunda blogg idag mot vad jag oftast skriver. Men så kan det också bli ibland.

Ha en fin onsdag, kära ordbrukare i slott och koja! Vi ses!