Amatörfilosofen fick en tanke i huvudet igår. Och egendomligt hade det ju förstås varit om jag fått den nån annanstans. I mjälten, bröstgorgen eller i en knäskål. Vad jag funderade på? 

Jo, jag hade ärende till traktens shoppingparadis, Birsta, och tittade över den gigantiska parkeringen som hade säkert tusen bilar på sig och tänkte att det ju inte är mer än dryga tre månader sedan man hävde alla coronarestriktioner. Men just då kändes det som om det var jättelänge sedan. Jag mindes att det ibland stod vakter t.ex vid ingången till systembolaget och släpptte in precis så många kunder som gick ut. Och ännu några månader tidigare kollade vi upp att masken fanns med då vi åkte för att handla mat eller annat. Och fler bar mask än de som inte gjorde det.

Idag minns jag knappt när jag senast såg en människa med mask.

Är det inte konstigt hur snabbt vi anpassar oss och gör vardag av vilken situation det vara månde? Hur fort det onormala blir normalt. Och likadant sen när vi återgår till det vanliga så glömmer vi nästan genast hur vi svor över den där jävla pandemin till exempel.

Det kanske är nåt som VH (Vår Herre) lade in i programmeringen redan då han knåpade ihop Adam och Eva. Något som ytterst kan vara vägen till överlevnad vid hot av olika slag. Jag har ju läst om ganska många av de som befriades från Hitlers dödsläger  då kriget tog slut. Och hur de berättade om att de t.o.m hade stunder då de saknade livet i kocentrationslägren. Ja, så måste det vara tror jag. Vi programmerar om oss ganska fort oavsett vilka föråndringar det hadlar om. För att vi måste, för att vi behöver det eller kanske för att vi är programmerade på det viset.

Och längre fram, då så lång tid har gått att minnena bleknat än mer så ser vi liksom tillbaka på det som en liten parentes i våra liv.

Och så är det ju på många vis i en människas liv. Vi förlorar nära och kära och sörjer dem. Det kan t.o.m kännas svårt att tro att man någonsin mer ska känna sig glad och lycklig. Sen lär vi oss att leva med sorgen och målar om den till vackra minnen av den vi förlorat. Om det sen är genom döden eller kärlekar som tagit slut eller väldigt avlägsen flytt spelar mindre roll. Genom DNA, uppfostran och egna erfarenheter lär vi oss att hantera även det svåra.

Men nu är det i alla fall sommar och vem orkar då gå och fundera över vilket helvete vi hade för mindre än ett halvår sedan? Nej, nu ska vi ta vara på vad vi ju faktiskt har och glädjas över det. Över att det blev sommar även i år och över att vi fick fortsätta leva och hälsa den välkommen. Ingen vet ju om man är med även nästa år då det lackar mot nästa midsommar.

Så vi tar och öppnar en burk ABBA;s Matjessill, kokar ett par ägg och lite nypotatis samt rör ihop lite gräddfil med gräslök och sätter oss ute på trappan/altanen/berså/balkongen. Eller vid köksbordet, för all del. Sätt ett fönster på glänt så kanske du hör lite fågelkvitter eller vindens sus i träden. Glöm för en stund att november och januari ens existerar och njut av att du ju faktiskt lever ännu.

Avslutar med att återbruka ett av många citat jag redan använt en massa gånger. Som så ofta kommer de kloka orden från min mormor; "Man ska vara glad att man lever när det är så många som är döda!"

Var det ni också, kära ordbrukare i Flen, Teckomatorp, Dala Floda och Arvidsjaur! "Var glad att du lever! Var glad att nån annan är där som kan höra dig, se dig. Var glad att du andas ännu! Var glad att du finns" (Det sista citatet kommer från Ulf Lundells "Gå ut och var glad")