Så hr vi då kommit fram till "the bitter end".Det bittra slutet på serienom historiens värsta/bästa snyftlåtar. Och min avslutning kommer inte att handla om en, inte två men hela TRE låtar. Den första sa jag en gång till yngsta dottern att jag skulle tycka om ifall den spelades på min begravning. Den låten var den här...

Men när jag hunnit tänka efter lite så insåg jag såklart att ens egen begravning ska inte JAG styra upp utan den är ju till för de som eventuellt saknar mig. Själv  är jag ju inte där annat än som liggande i en kista. Min begravning ska väl vara den sorts minnesstund som mina efterlevande önskar. Inte min, alltså!

Vem har egentligen rätten att regissera sin egen minnesstund när man tagit ner skylten. Tackat för kaffet eller helt enkelt flyttat till en etta med jordvärme men utan utsikt.

Nej, gör det ni själva tycker kånns rätt och bra den dag jag avslutat min jordavandring!

Men OM jag ändå skulle få önska nåt så skulle jag tycka o ifall Peter Lemarcs "Starkare än ord" spelades. Men de får göra som de vill, jag är ju ändå inte där,,, Jag väljer dock att ge er den också...

Tänkte försöka knyta ihop såcken nu med mitt lilla projekt. Och vi ska åter tillbaka till 1970-talet.

Runt -72-73 upptäckte jag det amerikanska bandet Dr Hook and the medicine show, sedermera bara Dr Hook.

De var ett band från den amerikanska södern som blandade humoristiska texter med jätteromantiska. De första åren samarbetade de väldig tight med låtskrivaren Shel Silverstein som försåg dem med hit efter hit.

Den första av deras låtar som verkligen slog an hos mig var den väldigt sorgliga "Sylvia´s mother".

Som handlar om mannen som växt upp ihop med denna Sylvia och haft en förälskelse till henne troligen från väldigt tidiga år. Men när han ringer och söker henne svarar hennes mamma att hon inte kan komma till telefonen för hon är precis på väg att åka iväg för att gifta sig med en helt annan man.

Den hade kunnat få utgöra slutpunkten i min lilla serie. Men jag upptåckte med tiden att Dr Hook spelat in en annan sång som får alla våra egna gamla skilligtryck att verka blaha-blaha.

Klippet som följer här nedan måste vara det mest tårdrypande som någonsin skrivits och sjungits i på skiva.

Så på med vadarstövlarna och försök att låta bli att gråta till Ray Sawyers snyftande sång om "Daddy´s little girl

Sorgliigare än så blir det inte! Att Ray sen sjunger så att det låter som om han har gråten i halsen gör ju inte det hela sämre. Därmed avslutas härmed serien "Snyftare".

Slut för idag - Tack för idag!

Så är vi framme vid den näst sista delen på min lilla följetång med "känsliga bitar" som en del kallar dem. Idag ska ni få njuta Rod Stewart från 1975 och "I don´t wanna talk about it". Jag åkte in till Uppsala från Gimo där jag bodde då med ganska få ärenden att uträtta. Eller rättare sagt med missionen att inhandla vinyl-LP;n där låten ingår.

Men just den här hade jag inte hört innan jag kom hem och spelade igenom hela plattan. Det var en annnan låt som fångat mitt intresse via radion. Nämligen "Sailing" som jag först tänkte lägga ut här. Men så kom tanken att den nog blivit lite sönderspelad av radins musikproducenter i allehanda sammanhang. 

Inte för att den här är okänd eller så men inte lika ofta spelad i alla fall. Rod Stewart lyssnade jag mycket på överhuvudtaget då och gillade det mesta han gjorde. Men efter det här albumet övergav jag honom eftersom nästa skiva han gav ut var en ren discoplatta. Vilket inte riktigt var min grej då.

Det skulle dröja femton år ungefär innan han återgick till den stil som jag tyckte mer om. Vad albunet hette har jag glömt men den stora hitlåten var "Rythm of my heart". Den köpte jag på kassett på nån mack under semestern i en hyrd husvagn det året och vi spelade den en miljon gånger nästan.

Men nu, kära ordbrukare, nu åker vi tillbaka i tidskapseln till 1975 med Roddan som reseledare, Varsågoda!

Sorglig text tll vacker melodi och en hes skotte som sjunger. Det är allt som behövs för att platsa i min lilla serie.

Igår lovade jag ju att det skulle komma ett bidrag till från Björn Afzelius och bland de som inte har hans skiiivor kan jag tänka mig att inte så många har hört den här. Kanske inte precis en snyftare men en väldigt sorglig men vacker besrkivning av ett uppbrott, en skilsmässa. En bitterljuv liten sång som jag tror att många kan känna igen sig i-

"Tänk att de läppar som har kysst mig kan attackera mig så hårt..." Eller "Hur kan man tänka såna tankar om nån man en gång ville väl..." Det finns liksom lite självrannsakan också. 

Jo, det finns ett antal människor som  har förmågan att sätta ihop orden rätt med varandra! Tyvärr lämnade ju Björn oss alldeles för tidigt i lungcancer. Men hans sånger lever och min spellista på Spotify med hans namn är ganska lång.

Därmed tackar jag för visat intresse. Tala gärna om vad du tycker i en kommentar så blir jag glad.

I nästa avsnitt, som blir det sista på temat, kommer inga vanliga näsdukar att räcka utan då rekommenderar jag ett badlakan och gärna vadarstövlar för säkerhets skull.

Vi ses!