Tänkte försöka skriva av mig lite tankar. Vi får väl se om det blir nåt jag lägger ut eller om jag refuserar mig själv och ger upp. Men det brukar vara bra att skriva lite när man känner sig lite nedstämd.

Ett lite tragiskt människoöde har upptagit mina tankar de senaste dagarna. Aimo, som jag väl aldrig kände närmare,gick bort nyligen. Bara nån månad innan talade en gemensam bekant om för mig att hon sett honom på hans favoritresturang, Ming Palace, här i staden. Också jag har flera gånger sett honom sitta där ensam och äta eller bara drica öl. Om han redan ätit då jag anlände eller kanske väntade på sin mat.

Och det var ju just det där med  ensamheten...

Vi jobbade i mer än 40 år på samma arbetsplats men aldrig direkt tillsammans. Utan man sågs vid skiftbytena och om man stötte ihop utanför jobbet. Aimo kom hit från Finland eftersom här fanns arbete. Och det trots att han knappt förstod någon svenska. Men på den tiden spelade det liksom inte någon roll för han hade landsmän överallt inom jobbet och även i området där han bodde. Med tiden lärde han sig att förstå och även själv prata vårt språk. Inte så bra men nog för att klara av vardagen.

Han uppfattades av de flesta som något av en enstöring, umgicks sällan med någon utan tycktes mest leva för arbetet. Övrig tid höll han sig för sig själv. Tidigt fick jag också höra att alkoholen tog större delen av hans fritid.

Dock skötte han alltd jobbet. Var på plats när han skulle och såvitt jag vet ertappades han aldrig onykter på jobbet.

Däremot hände det ofta under en lång period att telefonen ringde då mitt skiftlag jobbade nattskift med en rejält berusad Aimo i andra änden. Som ibland var klar nog i skallen för att formulera nån sorts ärende medan han andra gånger i stort sett bara svamlade.

Jag fattade rätt snart att jobbet var liksom allt han hade. Vi var den enda familj Aimo hade kvar. Det var därför han valde att ringa för att få höra någon människas röst när han kände sig allra mest ensam.

Efter hans död hade någon lyckats lokalisera en bror till honom, bosatt i Finland. Men han brydde sig inte alls om var, när eller hur Aimo skulle begravas. De hade inte haft kontakt på åratal.

Så han kommer att begravas här i staden. Om han får någon gravplats eller om han kremeras och askan sprids i minneslunden vet jag inte. Det är väl kanske ingen mening att ordna något minnesmärke efter nån som ändå ingen kommer att besöka eller sätta blommor på. Så tragiskt att tänka på.

En gång tidigare i livet har jag upplevt en sån stor ensamhet utan att förstå hur illa det var förrän det var för sent.

Jag och exfrun var unga och barnlösa då och bodde i en lägenhet på sjätte våningen. Bredvid oss, i en etta med kök bodde en c:a 30-35 år äldre kvinna för sig själv. Vi hälsade och bytte ett par ord ii hissen eller trappan när vi stötte ihop men kände aldrig varandra närmare än så. 

Våra balkonhger gränsade till varandra med en skiljevägg av tegel och betong emellan och under sensommaren märkte vi hur vår hund sniffade vid den där väggen varje gång han var på balkongen. När vi rastade hunden märkte vi också utifrån att grannens balkongdörr stod öppen dygnet runt och en matta hängde över nån sorts torkställning.

Ju mer tiden gick desto mer började vi undra om något hänt henne. Jag mindes också att jag, i början av sommaren, varit på väg ut med hunden och då jag öppnade dörren stod hon vid sopnedkastet som fanns alldeles intill. Och då jag öppnade nästan rusade hon in och stängde snabbt och låste om sig. Som om hon bliviit skrämd.

Ungefär vid den tid på året där vi är nu skulle vi bort på fest en kväll och då vi väntade på hissen tog exfrun och gläntade på grannens brevlåda. Hon sa att det var fullt med post och reklam på golvet nedanför.

Kvällen därpå jobbade jag och blev ombedd att ringa hem. Det var viktigt, sa min förman.

Då fick jag höra av exet att hon gått dit och stoppat ner näsan i brevinkastet och därefter tillkallat polisen.

Som kom dit och nosade, de också, och därefter såg till att få upp dörren.

Det visade sig att hon legat död i en dryg månad ungefär. Tragiskt, bara det!

Men än mer tragiskt blev det då vi, senare, fick besök av hennes enda släkting. En brorson som bodde långt söderöver. Han sa att de hållit telefonkontakt med varandra genom åren eftersom han visste hur ensam hon var. Någon vecka innan uppskattad dödsdag hade han passerat Sundsvall på genomresa och då ringt upp henne och frågat om han fick komma och hälsa på. Men då hade hon svarat att hon inte mådde bra och att hon inte hade orkat hållla fint i lägenheten så hon ville inte ha något besök.

Han ringde på hos oss för att få tips om städfirmor och företag som köpte upp dödsbon och vi bjöd in honom på kaffe och pratstund. Vi försökte, efter bästa förmåga, att hjälpa honom och allt löste sig väl med tiden.

Men det mest tragiska av allt var när han berättade dödsorsaken. Kyll, frys och skafferi var helt tomma. Ungefär en matsked vetemjöl hade det funits i en påse och det stod en tom ketchupflaskai kylen. Annars fanns inget som helst ätbart så hon hade alltså svält ihjäl. Inte för att hon inte hade pengar att köpa mat för utan för att hennes psykiska sjukdom gjort henne så rädd för andra människor att hon inte tordes lämna hemmet.

Mannen berättade också att då han ringde henne hade han frågat om just den saken. Hur hon fick hem mat om hon var så sjuk. Då hade hon svarat att hon bara ringde tilll Konsum så skicade de hem vad hon ville ha.

Någon såda utkörning hade de dock inte vid den tiden utan hon ville bara lugna honom så han inte skulle kräva att få hälsa på.

Ensamma människor finns överallt. Men kanske allra mest där det ju faktiskt kryllar av folk i närheten. I en by på landet med 10-15 invånare ligger ingen död i en månad utan att hittas. Där har man koll på varandra medan vi som bor många på samma plats stänger dörren om oss och låser. Och att folk ligger avidna i månader är ju inget ovanligt alls i tätbebyggda trakter.

Det var mina tankar kring ensamhet, isolerng, utanförskap eller vad man väljer att kalla det. Nu funderar jag på om jag känner nån mer som riskerar att hamna där Aimo gjorde. Eller Ingrid, som grannen hette.

Kommer inte på någon just nu men om jag gör så ska jag förbaske mig åtminstone slå dem en signal. Och ge dem några minuter av den tid jag har så gott om numera.

Gör det ni också, kära ordbrukare! Om ni vet att nån ni känner kanske sitter vid sitt köksbord eller framför sin dator och inte har pratat med en levande människa på länge så slå dem en signal.

Därmed önskar jag fortsatt trevlig fredag o helg till mina trogna ordbrukare i Vallåkra, Mörbylånga, Flurkmark och Vedevåg, Vi ses!

 

wiolettan

16 september 2022 16:31

Så tragiskt, jag kan inte hålla tårarna tillbaka.
Här bodde för bra många år sedan en granne som var ensam, en son i Dalarna, men annars ensam. Vi hälsade och pratade med varandra och jag erbjöd att vi kunde hjälpa honom om han behövde, knacka i golvet, skojade jag, eftersom han bodde våningen över oss.
En dag då han inte svarade i telefon då sonen ringde så hittades han avliden, på balkongen. Så jobbigt att tänka på. Hade vi kunnat göra något. Gick han ut på balkongen för att kontakta oss, eller?
Bra förslag att hålla kontakt med medmänniskor som verkar ensamma.
Trevlig kväll.

http://wiolettan.bloggplatsen.se

Göran

16 september 2022 22:16

Det är verkligen tragiskt och nu, när jag fått lite mer tid att tänka, minns jag att min äldste levande kusin faller under kategorin "glömda människor". Ska ringa honom imorgon och prata bort några minuter. Precis som Aimo, som jag berättade om, har också han haft alkoholen som livskamrat. Vilket har berövat honom hans sambo, som lämnat honom och flyttat till eget boende. Även om hon fortsatt att bry sig om honom på avstånd. Hans båda barn ringer honom också emellanåt men jag känner ändå att han nog är ganska ensam. Så imorgon ska jag ringa honom och låta honom få veta att jag har flera ljusa minnen där han är inblandad. Det handlar ju ytterst om en människa som jag innerst inne tycker om och vill väl.

 

skogsnuvan

16 september 2022 20:09

Det finns nog ensamma överallt men här kan i alla fall ingen ligga och dö utan att det märks hoppas jag i alla fall. Visserligen dog en granne men när posten inte hämtats in och inga spår fanns i snön så slog brevbäraren till och började kolla och han hittades genast som tur var. Kanske är det annorlunda i stan fast det finns så många människor runt omkring. Är jag ensam en enda dag börjar jag fundera för någon dyker alltid upp. Här är det bara att titta in utan vidare.

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Göran

16 september 2022 22:15

Nej, jag vet att i de mindre byarna har man koll på varandra. Man kan inte hindra nån från att dö men man kan hindra att det dröjer månader innan det upptäcks!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll. Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag hell...

Mitt lilla barnbarn slutar inte att fascinera mig. Igår var jag hemma hos exet på middag med dotter och mågämnet samt vår yngste son. När vi hade ätit klart satt lille Luis i sin pappas famn mitt emot mig vid bordet. Då plötlsigt fick vi ögonkontak...

Har ni tänkt på att kungen har namnsdag idag igen?  Nej det är varken Carl, Gustaf, Folke eller Hubertus i almanackan. Men det är... DEN SEXTONDE!!! Jodå, jag vet att jag skrivit den förut en gång men eftersom jag kom på det så återanvänder jag d...

  Så har jag då äntligen fått träffa mitt allra första barnbarn. Min vackre dotterson Luis i sin bilbarnstol på golvet i mitt kök. De anlände i eftermiddags, de nyblivna föräldrarna med sitt lilla underverk. Och nu har jag fått hålla honom, snif...

Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunsk...