Senaste inläggen

Av Göran - 8 maj 2017 16:30

Tja, som jag varit inne på förut - Man börjar falla in i dagtidslunken. Där ingen har bråttom på måndagen ("Vi har ju hela veckan på oss!"). I alla fall kändes det så på det möte jag fick rycka in på kort varsel eftersom de absolut ville ha med ett skyddsombud. Vi skulle gå igenom och revidera en riskanalys för ett arbete som inte utförs ens varje år. Men nu var det dags och då kom de på att vi ska revidera den.

Innan mötet hade jag suttit vid datorn sedan jag kom dit och hållit på med saker som kräver 100 %-ig koncentration så jag var ju redan trött i skallen då jag kom till mötet. Inget "nio-kaffe" hann jag dricka heller...

Och det blev en utmaning att bara hålla mig vaken. Tre gånger lyckades jag parera insomning men den fjärde gången hajade jag till då hakan föll mot bröstet och antydan till en snarkning hördes och kändes bakom näsan. Normalt sett ska ett sånt möte ta mellan 45 minuter och en timme men efter 2½ timme var vi fortfarande inte klara och det var inte bara jag som ville käka lunch (30 minuter försenat).

Ja, ni ser ju själva hur dagtisdsskadad jag redan har blivit - gnäller för att min matrast blir försenad med en futtig liten halvtimme. Jag som är van vid att ta mina pauser då arbetet tillåter. Hur som haver så beslutade de att avbryta mötet och återuppta det efter lunch för de som hade tid och möjlighet att delta.

Dit hörde dock inte jag för jag hade andra uppdrag idag. En niondeklass från en av stadens friskolor skulle komma på studiebesök och jag hade lovat ställa upp som värd och guide tillsammans med en kollega från fabriken. Så vi ägnade dryga två timmar åt att försöka hålla reda på 10 spralliga och nyfikna 15-16-åringar.

Betydligt roligare än förmiddagen! Fick jag önska så kunde jag gärna ta emot ett eller två såna besök i veckan för det är väldigt uppiggande att umgås en stund med människor som har nyfikenheten kvar och inte räds att ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Stor skillnad mot att gå husesyn på fabriken med vuxna.

Så en arbetsdag som började tungt fick ett klart bättre slut.

Nu sitter jag och varvar ner och funderar på om jag behöver en tupplur eller en rejäl balja svart kaffe. Jo, för nu väntar ju en kväll med först GIF;s bortamatch i allsvenskan mot IFK Norrköping och därefter Sverige-USA i hockey-VM

Misstänker att giffarna får det svårt mot "Peking" och risken finns att de ligger under med flera mål redan i paus. Men i så fall lägger jag ner fotbollen och satsar helt på hockeyn. Fotboll kommer det ju massor av de närmaste månaderna medan VM ju är det sista rycket för svensk hockey denna säsong. I värsta fall får jag väl blippa mellan kanalerna och följa bägge matcherna så gott det går.

Men jag börjar med att gå och brygga mig en panna Zoegas för att förebygga för tidigt insomnande ikväll. Sköt om er, kära ordbrukare tills vi ses igen. Om en kvart eller fjorton dagar - det får tiden utvisa!

ANNONS
Av Göran - 1 maj 2017 20:59

Tänk! Redan första maj! Nyss var det ju januari... Ser i bloggens backspegel att jag varit flitig just detta datum genom mina år som bloggare. Har inte skrivit varje första-maj men fler än hälften. Dessutom var det ett år jag skkrev två inlägg också.

Ska föresten återanvändad gåtan jag frestade era geniknölar med ett av mina första år som bloggare...

"Vad är det som är åtta meter långt, sjunger falskt och luktar hembränt?" (Svar längst ner på sidan)

Och när man läser sina egna ord från längesen så minns man ju så mycket tydligare hur det var just den dagen, det året. Det blev inget stadsbesök i år heller för att se på demonstrationerna. Kanske man får rycka upp sig med det där nästa år. För jag minns ju nu då jag tänker efter att det inte bara var politiska budskap på plakaten heller.

På åttiotalet var sossar och fackföreningsfolk toleranta och lät de där som inte bar röda fanor också få gå med. Sonen till en av mna kusiner demonstrerade ett år med krav på "Mera reggae i radion".

Det var innan den "fria" radion där man tvingas stå ut med reklam som t.o.m är töntigare än reklamen i TV. En annan ung man (tonårskille) gick med illgrön tuppkam som var 25 cm hög och för övrigt rakad skalle. Han hade dessutom säkerhetsnålar i öronen, ögonbrynen, näsan och kinderna samt tatuerad hals. På hans skylt fanns en karikatyr av en ad dåtidens Barn-TV-kändisar som var älskad av några och hatad av många. På skylten stod det; "Det är DITT fel, Staffan Westerberg!" Den minns jag att jag skrattade gott åt.

Ett annat budskap som jag dock bara hört sägas ska ha figurerat i ett första-maj-täg är "Fri sprit, bredare trottoarer"

Vad skulle du skriva på din skylt, kära ordbrukare, om du skulle gå med i tåget nästa år? Själv kan jag inte riktigt välja mellan Jag är inte rasist!!! Utan "MEN"! eller "Pension från 60 åt alla som vill. Full lön livet ut".

Mja, båda är ju bra men jag har ju ett helt år på mig att besluta om jag alls ska demonstrera och vilket budskap jag i så fall ska välja.

Ännu en fyradagarsvecka väntar och har jag inget viktigare för mig imorgon så kan jag ju alltdi traska upp till fabriken och morsa på mina ordinarie arbetskamrater. Så de inte glömmer bort en...

Onsdag, torsdag och fredag är ganska bokade men imorgon ser det lugnt ut.

Därmed tackar jag de som läste ända hit - du är en tålmodig människa. Ändå fick du dålig lön för mödan för det blir inte roligare än så här. Sov gott i slott och koja i stad och på landet. Vi ses!

(Svaret på gåtan är förstås detsamma som förra gången - Förstamajtåget i Pajala!)

ANNONS
Av Göran - 29 april 2017 13:41

Som jag tidigare nämnt är två av mina barn adopterade. Från en annan del av världen där de flesta människor ser ut på ett annat sätt än de som bott i Sverige i århundraden bakåt i släkten.

Jag ser dem inte alls som annorlunda. För mig är de min äldsta dotter och äldste son, ingen skillnad från sina syskon som är mina biologiska barn. Jag ser fler likheter än olikheter.

Men på senare år har det blivit allt mer vanligt att de får känna av att omgivningen inte riktigt betraktar dem som fullvärdiga svenskar. Idag får de, så gott som dagligen, känna på den svenska nyrasismen. Vardagsrasismen som jag brukar kalla det fenomen att allt fler börjar använda ord som svarting, blatte och chokladtomte för att nämna några.

Detta är dock inte hela problemet, eller ens det värsta.

Häromdagen hörde jag på radion om en dokumentär som gjorts av en man med rötterna i en annan del av världen. Han själv hade kommit hit med familjen och upplevde att de som adopterats hit egentligen har en sämre sits än han själv. Någon dag senare skickade äldsta dottern en länk till den och då tittade jag.

Det handlar mycket om identiteten, att veta var man kommer ifrån. Det är svårt att växa upp och känna sig lika svensk som vem som helst men så fort man stöter på en spegel bli påmind om att man inte är det.

Det talades om psyksik sjukdom, om självmordsstatistik och ett utanförskap som glömts bort av samhället. Eller sopats under mattan.

Filmen blev så påträngande för mig att jag var tvungen att dela upp den i fyra delar för att orka se den. Jag har aldrig satt någon gloria över eget huvud för att jag har adopterat. Det finns ju fortfarande de som tror att man adopterar för att rädda barnet från svält, krig, fattigdom eller whatever.

Men, som jag sagt förut, adoptivföräldrar är precis lika egoistiska som folk som får barn på den vanligaste sättet. Man skaffar inte barn för barnets skull utan för sin egen. För att en eller två föräldrar längtar efter ett barn. Efter någon som för namnet vidare eller vad som helst. Jag tror inte att någon tänkt att de ska skaffa barn för att barnet skulle få det så bra med just en själv som förälder. Nej, egoister är vi! Så gott som allihop.

Denna dokumentär, som jag f.ö länkar ut längst ner på dagens blogginlägg, planterade en massa tvivel i mig och jag börjar åter undra om jag kanske gjort mina två äldsta den värsta otjänst som drabbat dem genom att ta hit dem utan att de själva kunnat välja.

Nej, såklart kan inte en tremånaders bebis välja varken det eller nåt annat. Men ändå!
För även om jag inte hänger någon gloria över mitt eller deras mammas huvuden så ville och vill jag dem ju väl.

Och ville så redan innan jag ens visste vilka de var. Ambitionen hos blivande föräldrar är väl alltid att barnet sak få det bra? Även om det inte är så självklart i verkligheten.

Och på ett sätt kan jag ibland känna att adoptivbarn har en fördel. Att de kanske är ännu mer efterlängtade eftersom det är en så lång och svår process att adoptera. Och dyr!

Då och då hör jag att adoptivföräldrar har "köpt" sitt barn. Inget kan vara mer fel. Såhär är det; Från och med att man blivit utvald som föräldrar till ett barn så betalar man barnets uppehälle, kostnader för själva adoptionen (domstolsavgifter, stämpelavgifter m.m) Plus kostnaden för resan hit och eskort för de som inte själva reser för att hämta. Barnen är alltså inte varor som är till salu utan man försöker säkerställa att varje barn får bästa möjliga chans till ett bra liv. Goda intentioner, alltså. Både där och här.

Så de som kommer hit och får nya föräldrar är alltså efterlängtade, vilket inte alltid är fallet med biologiska barn. Tyvärr!

Jag ville och trodde att mina barn skulle få det så bra som möjligt här hos oss. Och har väl försökt att göra vad jag kan för att det skulle bli så. Kanske har jag räddat dem från ett helvete. Eller så har jag gett dem ett! Kanske är det lite av både-och.

Efter att ha sett dokumentären känns det ibland som om jag borde be dem om förlåtelse för att ha tagit hit dem. Som om mina goda intentioner slagit helt fel.

Se dokumentären, kära ordbrukare. Och om ni, som jag, berörs av den, sprid den till bekanta och vänner.


https://www.svtplay.se/video/13246808/de-ensamma-en-film-om-adoption/de-ensamma-en-film-om-adoption-avsnitt-1

Av Göran - 26 april 2017 21:49

Tänk... det är redan onsdag kväll. Bara upploppet återstår innan det blir helg igen. De jag jobbar med annars har varit lediga sedan förra tisdagen och börjar inte jobba förrän nästa tisdag morgon. 

Själv är jag på min tredje dagtidsvecka och börjar så smått vänja mig vid tanken på att dela in tiden i veckor. Som skiftarbetare tänker man mer i "vändor". Man talar om förra skiftvändan eller nästa skiftvända och hur många som äterstår innan nästa 14-dagars ledighet. Datum, veckodagar eller veckornas nummer är liksom av underordnad betydelse för en dygnet-runt-jobbare. 

Under min lugnaste stund idag kom en gammal kär bekant in och hälsade på en stund och han skrattade och skämtade om att jag kommit upp mig minsann. Från att få sätta mig där det råkar vara ledigt när jag kommer in för att ta lite paus till eget kontor (som t.o.m är lite större än ekonmichefens tjänsterum).

Och... javisst, det är ju sant. Men inget jag hade  funderat så mycket över innan. Min gamle kollega var inte alls avundsjuk utan ville kanske muntra upp mig litegrann. Fast jag erkänner att när han hade gått så tänkte jag en stund på vad han sagt. Och kom fram till att jag är ganska lyckligt lottad just nu.

Merparten av min arbetstid spenderas vid datorn på kontoret men nästan varje dag har det varit några möten och annat som tvingat mig att skruda om till arbetskläder för att gå på nåt möte eller för att förkovra mig inför de nya arbetsuppgifterna. Dem tror jag att jag kommer att få sätta igång på allvar med under vecka 18.

Mina grannar i rummen närmast är tre ryskfödda damer som arbetar på ekonomiavdelningen, en väldigt ung svensk tjej och en kille som väl är c:a 35. Samt ekonomichefen som jag tror är i min ålder ungefär. Samtliga har varit väldigt vänliga och trevliga mot mig så jag har inte mycket att klaga på.

Imorgon går tiden efter lunch åt till att hjälpa till att guida ett besök. Det kommer 10 personer från Skogsvårdsstyrelsen (vad nu de kan ha för utbyte av att besöka ett aluminiumsmältverk...) och de behövde en extra guide. Sådant har jag gjort många gånger och tycker att det är både roligt och stimulerande att visa fabriken för folk som aldrig sett något liknande. Ibland frågar de inget alls och andra gånger blir man bombad med frågor.

Den första gången jag gjorde detta var 1984 eller -85. På den tiden var jag skiftledare och när jag blev ombedd att ta hand om besökare när vi hade "Öppet hus" satte jag mig ner och funderade över vad jag själv skulle vilja veta om jag aldrig hade sett fabriken från insidan. Därefter uppsökte jag verkschefen som för min räkning fick lov att ta reda på hur långa våra fabrikshallar är, hur höga skorstenarna var och några liknande frågor.

OCH... tror ni inte att jag fick användning för just de kunskaperna!

Numera är jag så rutinerad att jag har fattat att jag kan svara vad som helst på deras frågor bara jag låter säker på min sak. Dels kan besökarna inget alls om vår verksamhet och dels kommer de att glömma det mesta av vad jag sagt inom någon vecka. Därför brukar jag också satsa på att göra rundvandringen rolig och underhållande. Jag tror att det ger dem mer än rabblande av kalla fakta. De ska ju inte börja jobba i fabriken så det är inte så noga att allt blir så korrekt. De minns nog mer om de hade roligt under besöket, tror jag!

Men det är imorgon det.. Idag återstår väl egentligen bara att ta nallen under armen och krypa till kojs så man orkar upp när reveljen går imorgon bitti. Mina trogna ordbrukare tillönskas därmed en underbar natt tillsammans eller var för sig, gör som ni vill! Vi ses igen! När andan faller på...

Av Göran - 23 april 2017 20:42

Egentligen borde jag väl sitta här och vara toknöjd. Satt framför TV;n tidigare idag och såg GIF Sundsvall spela 0-0 borta mot Hammarby. Och jag vet inte när jag senast var så nöjd med EN poäng. GIF skapade inte en enda målchans värd namnet medan Hammarby säkert skapade 3-4 lägen där det borde varit mål.

MEN... så har vi ju den där sista utposten som kallas målvakt och idag var det just hans (Tommy Naurins) förtjänst att Giffarna fick med sig en poäng. För inte ens den mest enögda GIF-anhängar kan ärligt säga att vi förtjänade poäng.

Jag tycker alltså att GIF ska vara jävligt nöjda över denna poäng!

Annars har jag lagat gulaschgryta idag och jagden uppkattades (tror jag) av sonen och mig själv (vet jag). Jag rekommenderar varmt mina ordbrukare att googla fram recept på denna ungerska delikatess.

Imorgon är det måndag och för mig väntar ett sammanträde med skydddskommittén. Trevligt avbrott i min nya vardag att få ägna mig åt de frågor som ligger mig allra varmast om hjärtat.

Det betyder också att jag kan ta lite sovmorgon eftersom vi börjar klockan åtta och jag redan har gjort de flesta av de förberedelser jag annars brukar göra på morgonen.

Min kurdiske frisör hade åkt till Madrid för att se fotboll när jag besökte hans salong igår. Men ersättaren kunde också hantera sax, kam och hårtrimmer så nyklippt är jag ändå.

I dagens backspegel konstaterar jag att såhär dags ifjol hade jag nyss kommit hem från min Norge-tripp och överlevt flygningarna. Samt lite andra händelser som ligger längre bak i tiden.

Sköt om er, kära ordbrukare i Kumla, Prästmon, Malung och Kårböle. Så ingen annan måste göra det!

Av Göran - 22 april 2017 13:27

Kors vad tiden går fort. Nästan en vecka sen sist jag skrev nåt. Jag hade väl egentligen inget att skriva om heller. Varken då, nu eller under dagarna däremellan. Men ibland så skriver man ju ändå.

Idag blev jag liksom lite inspirerad då jag tittade i bloggens backspegel och läste om inlägget från denna dag för tre år sedan. Det är ett av de blogginlägg jag är rätt nöjd med så det var med ett igenkännandets leende jag läste hur jag tänkte då. Och jag står för det fortfarande, tycker precis likadant ännu.

I två veckor har jag nu hunnit jobba dagtid och jag tycker faktiskt att tiden går ännu fortare nu än annars. För varje dag blir jag mer och mer klar över mina arbetsuppgifter och får kanske ta tillbaka det där med att det kan bli svårt att få arbetet att räcka hela vägen till midsommarveckan. Det kommer det att göra, det är jag säker på nu.

Kanske räcker det ännu längre så att det blir en fortsättning till hösten, det får vi väl se.

Idag är det dags för match nummer fyra i SM-finalserien i hockey mellan HV71 och Brynäs. Och tvärtemot de flesta experters tips i förväg har Gävlelaget chansen att skafa sig en "matchboll" om de vinner hemma idag. De senaste två kamperna har ju Brynäs vunnit i förlängning så det står 2-1 i matcher (bäst av sju). Så vinner hemma idag så behöver de bara en seger till för att ta SM-guld.

Det är ju Timrå som annars är mitt lag men de är ju inte ens i SHL längre så då håller jag på Skellefteå i högsta serien. Men.. de är ju utslagna för i år så då blir jag Brynässupporter under finalerna.

Egentligen räknar jag väl inte Gävle till Norrland men enligt sörlänningarna så börjar ju norrland vid Dalälven. Vilket alltså gör dem till ett norrlandslag.

Norr-landslaget, som GIF Sundsvall lite kaxigt brukar kalla sig, spelar först imorgon. Det är Hammarby borta som står för motståndet och GIF får nog spela upp sig rätt ordentligt om de vill ha några poäng med sig hem.

Innan hockeyn börjar ska jag tillreda en bit slaktarbiff med ugnsrostade grönsaker. Du som läser här ofta kanske minns att jag skrev om slaktarbiff (eller njurtapp som det också kallas) ifjol sommar. Och nu är det dags igen!

Sen i måndags har jag haft noggrann koll på mina kolhydrater och hållit mig under 20 gram varje dag. Idag finns t.o.m lite marginaler så det slinker kanske med både en morot och några potatisar när jag rostar zuchini, paprika, vårlök och lite annat som tilltugg till köttet.

Innan dess behöver jag dock uppsöka ICA för att fylla på några förnödenheter så jag avslutar här med att önska mina kära ordbrukare en fortsatt härlig helg i Mörbylånga, Hästveda, Bjuråker och Tibro.

Vi ses igen! När andan faller på...

Av Göran - 17 april 2017 21:32

Påsken sjunger på sista versen. Om den nu kan sjunga men ni vet ju att det där bara är en metafor. Vad är påsk bra för egentligen, frågade mig en arbetskamrat från förr i torsdags. Jag svarade att för dig är den ju bra för du får två dagar extra ledigt utan att det kostar dig något (mannen ifråga är daggående numera) och för skiftjobbarna är den bra för att de tjänar extrapengar om de jobbar.

Den är också bra för de skiftledare som arbetar då. Om skiftlaget drabbas av manfall i form av sjukdom har de bakfickan smockfull med namn på människor som för länge sedan erbjudit sina tjänster på övertid om det behövs. Så är det minsann inte alla andra dagar på året. Organisationen är ju byggd för robotar som aldrig blir sjuka. Som inte heller har barn som kan bli sjuka eller partners som kan drabbas och därför inte kan ta hand om de gemensamma barnen.

Det finns 22 befattningar per skiftlag. En av dessa räknar man som reserv för frånvaro av olika slag. Så om en person fått kompledigt och en annan blir sjuk så är vi genast en för lite och klarar inte av alla uppgifter.

Snålt tycker jag! För de är ju heller inte särskilt snabba att ta in vikarier för att kunna utbilda människor för fler jobb. Då går det ju också åt en person som utbildar.

Så jag är rätt nöjd numera med att ha blivit bortrationaliserad som skiftledare på 90-talet, Innan den stora utrensning man gjorde då var vi tre arbetsledare per skiftlag och ansvarade för 10-12 personer vardera. Den organisationen tålde en frånvaro på i alla fall 3-4 personer. Vi hjälpte ju varandra i första hand.

Men det var i en annan tid. Innan bemanningsannorexin bredde ut sig. Idag byggs väldigt många organisationer på övertid eller korttidsanställningar. Vi är ensamma i Sverige om vår tillverkning och därför snyter man inte kompetenta vikarier ur näsan hur som helst. En nyanställd behöver minst en månad innan hen kan jobba självständigt med EN arbetsuppgift. Att bli fullvärdig operatör tar flera år om man någonsin blir det. Att klara alla arbetsuppgifter vi har och kunna lösa problem självständigt är närmast en livsuppgift. Så...Nisse från Manpower är liksom inte aktuell hos oss.

Och just nu håller jag ju på att skaffa mig en ny kompetens som inte så många har. Och de som har den har så späckade scheman att de aldrig skulle hinna med. Dock har det vaknat en vag känsla i mig att de kan ha överskattat uppgiftens storlek. Chefen antydde innan jag började att ajg nog knappast skulle hinna göra klart innan det är dags för mig att övergå till mitt "sommarjobb" i portvakt & reception. Och ännu har jag väl inte full koll på omfattningen av jobbet men känslan är att det är tveksamt om jag ens får det att räcka hela vägen.

Men jag har bestämt mig för att gå lugnt och systematiskt fram. Låta saker ta sin tid och hellre se till att det blir rätt än att det går fort. 

Så tills vidare tar jag en dag i taget. Imorgon måste jag krypa i "uniformen" en stund på förmiddagen och delta i ett möte som hålls i en del av fabriken där man inte får vistas i privata kläder om man inte är besökare. Resten av veckan tror jag dock att jag kommer att tillbringa på kontoret. Utan blåställ, hjälm och stålhättor i skorna.

Några köttbullar som jag räddade från påskbordet, ett par prinskorvar och en omelett med spenat får bli LCHF-lunch imorgon tillsammans med en liten grönsallad. På onsdag ska jag träffa min nya viktcoach så får vi se vad hon säger om mina metoder. Samt förstås vad jag säger om hennes!

Tills vidare önskar jag mina ordbrukare en fortsatt härlig vår i Tanumshede, Vittangi, Örkelljunga och Alunda.

Av Göran - 13 april 2017 14:29

Påsken är egentligen en ganska underlig tradition. Precis som jul så är ju den moderna påsken någon slags mix av kristen tradition och hedniska riter. Sen har den ju dessutom förändrats en hel del sedan min barndom. Eller kanske det var min släkt som hade konstiga traditioner...

Såvitt jag minns så var det påskafton som var dagen då vi samlade släkten och åt ett lätt reviderat julbord. Och på påskaftons kväll kom påskkärringen med presenter till barnen. En vuxen påskkärring med kvast och allt. (I skepnad av en av mina mostrar) Inte som jul eller födelsedag men någon liten leksak brukade det bli.

Påskägget, det där färgglada med godis i, fick vi först på påskdagens morgon. Det brukade ligga under eller intill kudden när man vaknade. Redan från mycket späd ålder fick vi lära oss att det var tuppen som varit där och värpt. Påsktuppen, alltså. Den där påskharen det pratas om nuförtiden stötte jag inte på förrän långt senare i sagor och filmer från USA och England.

Harar som lägger ägg! Tänka sig! Det var väl illa nog med tuppen men om någon unge invände att tuppar inte värper så fanns det alltid någon vuxen där som informerade om att påsktuppen kunde det. Inga andra tuppar, bara han.

Var kom då haren ifrån och när kom den in i bilden?

Som så mycket annat så kom väl den traditionen från USA liksom senare också Haloween gjorde. Och krämarna gnuggar förstås händerna för nu räcker det inte att köpa en färgglad chokladtupp i staniolpapper utan du måste köpa en lika stor hare av lika mycket choklad.

Traditionen att barn går runt och knackar dörr som på Haloween stötte jag på först då jag på 70-talet flyttade till Gimo i norra Uppland. Där var det gammal tradition. Och numera har den spridit sig hit också.

Så kanske jag kostar på en godispåse när jag åker och handlar sedan. Utifall det kommer nån lite sångartropp och sjunger Gullefjun eller liknande framåt kvällningen.

Matmässigt är det väl äggen som skiljer påsken från jul. Annars är det ju i stort sett samma rätter som går igen nu som vi äter i december. Nog för att jag brukar ha ägghalvor med majonnäs och räkor även på julbordet men till påsk så SKA det ju liksom vara ägg.Traditionen kanske kan förklaras med att förr när man fastade länge före påsk så behövde man få i sig rejält med både protein och fett för att få igång kroppen igen och ägg är ju näringsrika.

Well, påsk blir det vare sig vi vill eller inte. Jag önskar er en glad sådan innan jag försvinner till ICA Maxi!

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se