Nu är det över. Eller... det var ju aldrig nåt så egentligen kan det väl inte sägas vara över heller då.

Enligt planen satt jag och mumsade Janssons frestelse då det färskaste av våra traditionella julprogram rullade i rutan. Inspelad 1994 enligt min informatör, Google.

Jag menar förstås "Kan du vissla, Johanna" som ju visats i rätt många år nu. Men det är i alla fall nyare än både Disneytimmen och Karl-Bertil Jonsson.

Och det är nog det program jag gillar bäst av dessa tre. Mycket beroende på Per Oscarssons eminenta skådespeleri.

Kanske den allra bästa av alla roller han spelade.

Och imorgon är det 56 år sedan han klädde av sig i bara kallingarna hos Hyland i TV. Jag var nio år då men minns ännu vilken uppståndelse det blev efteråt. Och det var kanske inte det svenskarna hade förväntat sig på annandag jul på den tiden. Men de fick kaffet i vrångstrupen då han drog av ena paret kalsonger efter det andra. Och stackars Hyland såg ut att helst vilja sjunka genom studiogolvet. För han visste ju inget i förväg heller.

Tror att programpunkten hette "Godafton, vackra mask" och gick ut på att en kändis skulle komma in förklädd och Hyland skulle gissa sig fram till vem det var.

Oscarsson kom in som riddare i rustning och när han blvit avslöjad började han att klä av sig.

96 år hade han varit om han levat idag. Född samma månad och år som Olof Palme.

Han gjorde ju många andra suveräna rolltolkningar också. Bland annat en i "Mannen som vägrade frysa" som handlade om en man som var så livrädd att bli utan värme i sitt hus om vintern att han installerade alla värmesystem han kunde komma över. Det slutade med att huset började brinna mitt i vintern och mannen brändes inne.

Nästan en ödets nyck att det var precis så som han gick bort i verkligheten. Vid en eldsvåda i sitt hus på nyårsnatten för rätt många år sen nu. Både han själv och hans fru omkom i lågorna.

Med Oscarsson i rutan åt jag min ensamma middag och gladde mig redan då åt att jag hade gjort två matlådor också. Så det blir samma mat idag.

Tänkte slänga ur mig en fråga i det ämnet förresten (Janssons frestelse). Då jag, vid femton års ålder, flyttade till min pappa och hans nya familj så var just Janssons en ganska vanlig rätt året om där.

Han eller hans fru lagade det som helgfrukost då och då. Och hans fru hade lärt honom och lärde mig att det är gott med kallt hårdkokt ägg som tillbehör. Har nämnt det ett par gånger för vänner och bekanta men ingen tycks ha hört talas om det. Så jag undrar om det är nån av mina kära ordbrukare som gör likadant? Berätta i en kommentar!

Thea fick lite skinka och två prinskorvar som jag skar ner i småbitar. Plus sitt vanliga torrfoder förstås.

Och efter maten behövde jag inte tillbringa en timme med att stuva in disken i maskinen och förpacka alla matrester innan de ställdes undan i kylen. Och det var faktiskt ganska skönt.

Min ischias från förra veckan gjorde ett försök till come-back också igår morse. Men tack vare min urgamla värmedyna så skrämde jag nog bort det värsta och idag är det mycket bättre.

Och tur är väl det för skulle jag drabbas likt de värsta gångerna i mitt liv så vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av att gå ut med hunden. Så det är bara att hålla tummarna att jag håller mig på benen.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Väckelsång, Tomteboda, Alfta och Gånghester. Håll er på benen om ni kan!

Och som en ubåt ungefär, lär jag väl dyka upp här igen när ni som minst anar det!

Förr eller senare...

Godmorgon Sverige! Och alla andra jävla länder också förstås. Hittade en liten drönarfilm på Youtube som jag kände att jag ville visa upp för de av mina ordbrukare som kanske aldrig besökt Sundsvall.

Har ju också ett par bloggvänner som bott här tidigare men kanske inte besökt oss på länge.

För den som inte visste det så ligger staden mellan två berg. Södra och norra stadsberget, där det södra är högst. Men det är mest norra berget som syns i klippet.

I öster ligger Sundsvallsfjärden och Alnön, Sveriges 16;e största ö. I min barndom var det bilfärja som gällde för den som ville åka dit men en bro byggdes på 60-talet och därefter blev ön populär att bo på. Idag bor där c:a 8000 pers.

Plus att där också finns massor av fritidshus där Sundsvallsborna trivs på sommaren.

Så har du en kvart över och är nyfiken på staden som faktiskt fått pris som Sveriges vackraste stad mer än en gång så kan du klicka på klippet nedan...

Nå, vad tyckte ni? Kanske att det blev lite väl mycket film på Sundsvallsbron. Eller "Dubbelkrum" som arbetsnamnet var under byggtiden. Om ett år fyller den 10 år och jag häpnar än en gång över hur fort åren går. Det KÄNNS inte alls så längesen.

Nio kronor kostar en enkel resa från ena sidan till den andra och missnöjet mot det har nog dött ut nu hos de flesta. Mina fakturor från transportstyrelsen brukar hamna runt en femtiolapp i månaden ungefär.

Har jag bråttom eller om jag åker i rusningsstrafiken väljer jag bron och motorvägen men det blir alltså inte så ofta.

Sen tjänar jag ju inte heller 9 kronor på att köra runt och åka genom stan som man gjorde förr. Det blir en bit längre med mer bränslförbrukning. Så jag spar kanske 4-5 kronor bara på det.

Dan-före-dan idag! En dag som var spännande då man var barn. Man spekulerade i hur många punkter på önskelistan man skulle få bocka av när tomten kom. Och huset doftade gran, pepparkakor och hyacinter.

Levande hyacint har jag inte haft på många år. Inte sen jag fick en jättefin konstgjord i en vacker korg som är lika fin när jag lägger undan den framåt tjugondag Knut. Men doften får man förstås inte...

Ett klipp till ska ni få. Samma som jag brukar lägga ut varje år den här dagen eller på julaftons morgon.

Jag önskade er god jul redan igår och idag låter jag Jussi Björling hjälpa mig genom att sjunga det jag tycker är julsångernas julsång. Det är liksom inte riktigt jul förrän jag fått lyssna till den.

Så än en gång... God Jul, kära ordbrukare!

Nej, ännu har hon inte drabbat oss här på Sveriges midja, den där stormen som heter som en klasskamrat jag hade i några år i grundskolan. Så det är väl bara att hoppas att hon tar en annan väg eller helst dör ut.

Ingen kyla att bråka om idag heller, bara -2 ute och det kan jag absolut stå ut med.

Sopade av bilen och styrde den mot Willys vid 13-tiden i tron att värsta rusningen inte hunnit komma igång.

Och redan innan jag kom fram blev det problem p.g.a en seriekrock med tre bilar längs vägen dit. 

Plus att en ambulans hade kört i diket på vägens andra sida. Övrig räddningstjänst hade då ännu inte hunnit dit.

Så det tog mig väl cirka 20 minuter extra att komma fram.

Då visade sig att mina gissningar om rusning kom helt på skam. Tror aldrig jag har sett deras parkering så fullproppad med bilar. Och 12-15 st cirkulerade omkring i hopp om att nån skulle flytta på sig.

Så efter ett hastigt överslag i huvudet tänkte jag att jag kan åka dit imorgon bitti vid åttatiden när de nyss öppnat. 

Så jag vände hem igen och tog en extrarunda med Thea, 

Sen vid sjutiden ikväll tittade jag ut mot parkeringen och såg att bilen fortfarande var fri från is och snö.

Så jag tog väl Gud i hågen och gjorde ett nytt försök. Och då gick det bättre.

Så nu har jag laddat med potatis och lök till Janssons frestelse som blir min julaftonsmiddag. Skinkan låg ju redan i kylen och ska griljeras imorgon kväll. Där ligger också en klump med köttfärs från frysen som jag ska förvandla till köttbullar under morgondagen.

Sen får det liksom räcka med julstök och jag tror inte att jag kommer att sakna nåt utom möjligen sällskapet som brukar vara här på julafton. Men jag har ju min lilla sambo så det är inte synd om mig alls.

Monterar väl ihop min Jansson så det är lagom att ställa den i ugnen medan jag ser Kalle Anka. Så hinner jag käka i lugn och ro innan Karl-Bertil Jonsson börjar.

Jag påminner mig själv om hur skönt det är att inte behöva stå i köket hela förmiddagen på julafton för att fixa allt i ordning för julfirandet. Det blir ganska skönt att bara ha mig själv och vovven att tänka på.

Gott är också att veta att vi nu går mot ljusarer tider igen. Även om det dröjer innan det riktigt märks.

Kanske dyker jag upp imorgon eller kanske söndag förmiddag. Men skulle det inte bli så är det väl lika bra att jag redan nu öbskar mina kära ordbrukare... En riktigt God Jul! Tillsammans eller var för sig!

"Fred och lugn inatt i männskoland..."

Jag kanske inte kan påstå att klippet ovan är någon favoritlåt hos mig. Eller om vi säger så här; Texten hade gärna kunnat få lite annan melodi och arrangemang.

Nej, det är mer symboliskt som jag väljer att dela den videon. Titeln på den är ju "Upp" precis som min rubrik idag.

Och upp ska vi ju nu. Från brunnens botten. Upp mot ljuset! Upp, bort från mörkret.

Det blir alltså inte jävligare än så här vad ljuset beträffar. Fr.o.m imorgon får vi en liten aning mer dagsljus varje dag ända till midsommar ungefär.

Och det är väl ändå en liten tröst att även om vi inte märker det ännu på några veckor så VET vi ju att det är på det sättet. Klen tröst kanske. Men ändå!

Efter ett par dagar med töväder har kvicksilvret åter sjunkit en bit. Minus sju imorse här på Sveriges midja.

Men solen skiner och det är en strålande vacker vinterdag ändå.

Ett annat glädjeämne är att det här är den sista månaden jag betalar den där orättmätiga skatten på mina stackars ynka pensionskronor. Om jag räknat rätt så ska mitt netto per månad stiga med nånstans mellan 2 500 - 3 000 kr i januari och det kommer att göra livet betydligt mindre oroligt.

Den här månaden är en av årets värsta eftersom jag, förutom allt det vanliga, även ska betala fordonsskatten för Madame Citroen på 2 700 kr ungefär.

Så i januari kanske jag får vara tacksam för mina överflödskilon. Det finns ju massor av oförbränd energi på min egen kropp vilket gör att jag ju överlever rätt länge bara jag har tillgång till vatten.

Och yngstingen har fått sitt första riktiga jobb också. Visserligen bara två dagar per vecka. Fredag och lördag kväll och natt, så det blir ju OB-tillägg också. Får han sen köra extra nån strödag här och där bör han klara sig ganska bra ändå. Så skönt att han äntligen står på egna ben. Både för honom och mig.

Det nya år som kommer om en dryg vecka borde alltså bara kunna bli bättre än det som snart är slut. 

Därmed ska jag passa på att njuta lite av det ljus vi ändå har den här dagen och ta en lite tidigt eftermiddagspromenad med min fyrbenta sambo. Om ungefär två veckor firar vi ju ett år tillsammans och hon har ändå förgyllt min tillvaro under året som varit.

Det har sin tjusning att alltid veta att det finns någon som blir jätteglad när man kommer hem. Även om man kanske bara varit hemifrån i en halvtimme så är hon helt överlycklig att se mig ändå. Likaså är det mysigt att höra henne komma tassande på morgonen då hon vaknar och så fort hon ser mig från tröskeln sätter hon högsta fart och kommer för att få sin morgonritual. Den består av att jag lyfter upp henne och har henne i famnen i 10-15 minuter medan jag klappar om, kliar lite och småpratar med henne.

Hon "pratar" ju också på sitt eget lilla vis. Hon har ett läte som påminner om snarkningar. Nästan samma läte kommer när hon är missbelåten eller otålig. Men det finns en liten nyansskillnad och jag hör direkt när hon mår riktigt gott.

Så... Ses vi inte mer idag så blir det väl nån annan gång. Förr eller senare!

Dagens rubrik syftar förstås på att vi imorgon når bottenläget när det gäller ljus och mörker. Imorgon är årets kortaste dag och från och med torsdag kommer ljuset, sakta men säkert, tillbaka.

Nu brukar jag iofs inte märka nån större skillnad förrän i början av februari men blotta vetskapen att det förhåller sig på det viset är ju ändå en liten tröst.

Än kan det förtås bli både snökaos, extremkyla och vad som helst i flera månader framåt så vi ska väl inte ropa hej för högt. Men oavsett vilket så blir det i alla fall en aning ljusare, dag för dag.

Här på Sveriges midja är det varken eller just idag. Grå himmel men uppehåll och 3-4 plusgrader ute.

Men jag håller mig mestadels hemma ändå, vill inte ut och trängas i julhandeln om jag kan undvika det. 

Julklappar, oss vuxna emellan, har vi slutat med för flera år sedan så nästa jul blir det första gången på länge som jag kommer att handla såna och slå in paket. För då har jag ju förhoppningsvis ett litet barnbarn att skämma bort.

Den här julen blir ingen jul alls utan det blir som vilken annan dag som helst. Ensam är jag ju inte, jag har ju Thea!
Hon och jag får väl se på när Kalla Anka tvättar rumpan, när Karl-Bertil leker Robin Hood och allt det där andra.

De säljer färdigkokta skinkor på närbutiken denna vecka för bara 39:90 så jag köpte en liten en som jag lär griljera endera kvällen innan eller på julaftons morgon.

Annars lutar det åt att jag snor ihop en form med Janssons frestelse, som jag är omåttligt förtjust i, och låter den ensam utgöra mitt julbord. Kanske rullar jag lite köttbullar och steker några prinskorvar också men sen räcker det.

Firat jul för mig själv hemma har jag aldrig gjort förr. Däremot har jag tillbringat många julaftnar på fabriken där jag jobbade i så många år.

Om jag minns rätt så arbetade jag de fyra första jularna. Eftermiddagsskift tre gånger och ett år hade vi nattskift. 

Det finns för övrigt inga helger eller högtider då jag inte har arbetat.

Och hade jag varit kvar där så hade jag haft dagskift i år. Det vet jag eftersom min kompis, som vikarierar ibland som timanställd, ska jobba då och med mitt tidigare skiftlag.

Under mina första år där bjöd arbetsgivaren på landgångar med julbetonade pålägg. Och de där mackorna var oftast tillredda flera dagar i förväg så brödet var torrt och även det som låg ovanpå började ofta att torka i kanterna.

Därför pratade jag med dåvarande verkschefen och sa att julmat äter ju alla hemma så att det både räcker och blir över. Så jag föreslog att man skulle hitta på nåt annat istället.

När jag förklarat för honom hur de där mackorna brukade smaka bad han om förslag på alternativ.

Så jag drog till med smörgåstårta. Som ju bara blir mer saftig om den står i kylrummet nån dag eller så.

Så blev det och den traditionen höll de vid liv åtminstone så länge jag jobbade där.

Men nån smörgåstårta blir det alltså inte för mig och lika bra är väl det. Jag är så glad att jag slipper det där företaget med alla dess inkopetenta ledare på olika nivåer.

De har visserligen fått en ny VD rätt nyligen. En svensk för första gången på bortemot 15 år. En man jag känner ganska väl och hoppas att han kan förändra/förbättra den attityd som genomsyrar den där firman och göra den till en lite bättre arbetsplats för alla mina f.d kolleger.

Bara det att han talar samma språk som personalen tror jag många ser som ett plus. Efter att först haft en amerikansk platschef som trodde att han kunde bete sig likadant som chefer får göra i USA. Därefter en italienare som jag personligen ändå respekterade och gillade men som nästan alla andra tyckte illa om.

Efter honom kom en spansk chef som var en ännu värre tyrann än amerikanen.

Spanjoren efterträddes sedan av en ryss som inte kunde ett ord svenska. Men i höstas fick visst ryssen hemlängtan eller om han fick sparken för han försvann visst väldigt hastigt om jag fattat rätt.

Nu står det åtte kg ivrig hund på bakbenen här och krafsar mig på låret samtidigt som hon smågnäller lite. Och det vet jag förstås vad det betyder. Så jag får aaaaavrunda här och tacka för visat intresse.

Tack till dig som läste hela vägen!

Börjar med att gratulera HM Konungen på namnsdagen! Nej, jag vet att det inte står Carl eller Gustaf  i almanackan för dagens namn. Men det är ju DEN SEXTONDE! Och han "heter" ju det också...

Så var det över för i år då. Jag talar förstås om TV4;s Så mycket bättre.

Och faktiskt tycker jag att det blev så mycket bättre än flera andra årgångar. Dock tycker jag fortfarande att de skulle ha hållit kvar tanken med en fast artistuppsättning där alla var med hela vägen.

Som så många gånger förr har jag fått upp ögonen för flera av deltagarnas talanger. Några kände jag överhuvudtaget inte till när det började i höstas medan andra har visat upp nya sidor av sig själva.

Det har förstås med åldern att göra, det där att man inte vet så mycket om ungdomens artister.

Så har det ju alltid varit. När min farfar, född 1900, var tonåring var det vad vi idag kallar gammaldans som var ungdomens musik. Den tyckte hans föräldrar var hemsk och skulle leda till synd och förfall.

Min pappa föddes 1925 och i hans tonår var det jazzen som regerade. Vilket farfar och farmor tyckte var bara ett jävla oväsen. "De spelar ju inte ens samma bit", minns jag att farfar sa ibland mest för att reta sin son, min far.

Sen kom min barn- och ungdom då det dök upp fyra unga pojkar från Liverpool.

I vita skjortor, slipsar och kavajer. MEN... inte kortsnaggade på huvudena som var normen för män på 60-talet.

När jag idag ser tidiga bilder på Beatles har jag svårt att förstå att de ansågs så långhåriga av den tidens äldre. Jag tycker att de ser ytterst prydliga ut.

Sen kom ju den där perioden då de reste till Indien och lät både hår och skägg växa sig långt på riktigt.

Själv har jag aldrig förfasat mig alls över vad mina barn lyssnat på och gillat. En del har jag tyckt genuint illa om men det har jag aldrig ens antytt för dem. Jag har försökt respektera deras egna val helt enkelt.

När de var små försökte jag förstås låta dem lyssna på mina favoritartister, min musik. Och alla har burit den med sig, åtminstone delvis, in i vuxenlivet. Även om de lyssnar mer på det som kommer numera än vad jag gör.

Så nu får man, som varje år, se fram emot nästa upplaga och hoppas att några av de jag helst velat se blir tillfrågade nästa år. Och om inte så kanske det blir bra ändå.

Den tidiga, kalla och snörika vintern har tagit en ny vändning här på Sveriges midja. Efter veckor med minusgrader, ofta tvåsiffrigt, slog det om till töväder i eftermiddags.

Fort måste det ha gått också för imorse var det -12.

Vid 13-tiden då jag åkte och handlade hade det stigit till -6. Och för 3-4 timmar sen hörde jag dropp på fönsterblecket. Jag gläntade på fönstret och mycket riktigt droppade det från taket eller från fönsterblecket hos grannen ovanför. Då var det plötsligt fyra plusgrader!

På marken såg det ut att ha regnat lite då Thea och jag gjorde kvällsrundan vid halv åtta. Så imorgon bitti får jag kolla noga hur det ser ut. För kommer det mer regn så blir det glashalt på gator och trottoarer, så kallt som det är i marken nu efter senaste tidens låga temperaturer. Och då gäller det att leta fram broddarna som jag skaffade förra vintern så jag inte halkar omkull.

Jag drabbades av ischias i förrgår och under eftermiddagen var det så illa att jag hade svårt att stå upprätt. Och än värre var det att förflytta sig från sovrummet till köket eller badrummet.

Men jag letade fram min gamla värmedyna från 70-talet och lade mig på den med högsta effekten i kanske en haalvtimme. Det brukar hjälpa vid annat ryggont och gjorde faktiskt det då också.

Lite bättre igår morse och tur var det för då hade jag inbokat min fjärde covidspruta samt vaccin mot influensan.

Men det gick rätt bra även om jag tvingades parkera en bra bit från ingången och därmed måste gå lite längre. 

Men det gick bra ändå. Det känns fortfarande men jag har tagit små stunder på värmen både igår och idag så ännu kan jag härda ut.

Förhoppningsvis ger det med sig på nån dag eller så.

I Swiss hockey games fick jag se Tre Kronor besegra Finland i eftermiddags så nu blir det ren final mot tjeckerna imorgon.

Sömnen igår natt blev inte så bra, vet inte varför. Men det börjar kännas nu så jag ska avrunda och gå och borsta tänderna innan jag kryper i säng och hoppas på bättre lycka ikväll.

Så godnatt på er, kära ordbrukare i Långviksmon, Björklinge, Askersund coh Simrishamn.

Vi ses. Endera dagen...

Skitåret 2023 lider mot sitt slut. Sjutton dagar kvar, bara. Och lika bra är det. Detta år har egentligen bara fört med sig ett enda riktigt glädjämne - att jag ska få mitt första barnbarn.

Och som det verkar på barnbarnets blivande mamma lär det knappast dröja till mars, men vi får väl se.

Det kommer ju att behöva gå några månader in på nästa år innan jag hunnit stabilisera upp ekonomin nog mycket för att ha råd att åka ner och träffa underverket.

Först måste man ju liksom kämpa sig ifatt innan man kan börja lägga undan några kronor varje månad. Och tack vare sex riksdagspartiers klantighet så består ju straffskatten det här året ut.

"Politik är att vilja" är ett känt citat av vår mördade statsminister Olof Palme. Men idag verkar politik handla mer om att vilja andra sidan illa. Idag verkar politik mest vara att skylla ifrån sig.

Under tiden som vi, 57;or, krigade för vår rätt så tävlade sossar och moderater i att just skylla ifrån sig på det andra blocket. S lade visserligen fram förslaget i riksdagen och därmed var det, enligt M, KD och L, deras fel att det blev så fel.

Att de själva röstade ja i riksdagen hade de alla "glömt".

Till och med när vi vunnit och man genomförde manifestationen i Stockholm passade en moderatpolitiker på att från talarstolen åter skylla på föregående regering.

Det finns säkert många människor i landet som den där extrahöga skatten har slagit ännu hårdare mot än vad som drabbade mig personligen. Men det är ju i sin egen ekonomi man märker skillnaderna.

Häromdagen såg jag en sån där väljarundersökning i staplar och där ledde oppositionen stort. Mycket tack vare att alla Tidöpartierna, utom SD, har backat rätt rejält.

Hade det varit val när den genomfördes så hade både L och KD trillat ur riksdagen och MP låg precis på gränsen.

MEN... undersökningen gjorde dock innan Magdalena Anderssons krokodiltårar inför riksdagen mot SD. Dem tror jag inte att hon plockade några väljare på. Snarare tvärtom!

Själv upplevde jag det som väldigt teatraliskt och därmed ovärdigt en partiledare med ambitionen att ta tillbaka regeringsmakten i nästa val.

Innan dess hinner det ju förstås rinna mycket vatten både över och under broarna och det är förstås alldeles för tidigt att börja spekulera redan nu om hur det går hösten 2026.

Opinionen kan svänga både fort och mycket flera gånger innan dess.

Nej, oppositionen borde hänge sig mer åt att peka på alla svikna vallöftena från Tidö-trojkan.

Tänker på bränsleskatterna som både KD, M och SD skulle sänka.

Nu har ju visserligen priserna sjunkit en bit igen men dyrt är det fortfarande.

På tal om dyrt så tycker jag också att det är egendomligt att inte de sjunkande priserna på bensin och diesel syns på matpriserna. När dieseln blev dyrare var de ju snabba att kompensera sig men när det går åt andra hållet är det visst ingen brådska.

Så klokast är väl att vänja in sig på att äta kålsoppa, blodpudding och pannkakor lite oftare. De japanska snabbnudelsopporna är  också fortfarande rätt prisvärda. Dock inte så näringsrika.

Men när nöden inte har nån lag så är det ju bara att ta skeden i vacker hand och anpassa sig.

Idag blir det stekt korv av bra kvalitet som jag hittade i frysen tillsammans med en liten pyts rotmos.

Det sistnämnda lagade jag i mådags och det blev två matlådor med fläsklägg i men rotmoset räckte till en låda till.

Så den ska jag äta upp till middag idag.

Kallt och jävligt ute, -17 imorse, så vi går bara ut för att vi måste. Rejält påpälsade och ganska korta promenader blir det.

Bilen har jag inte rört alls på flera dagar men ska sopa av den lilla snön som ligger på rutorna och sätta i kabeln till motor- och kupévärmare för imorgon måste jag ut ett slag. Då är det dags för vaccin mot Covid och mot influensan.

Foliehattarna (vaccinmotståndarna) får säga vad de vill. Jag litar mer på vetenskapen än på självutnämnda "vetabästare", som är min försvenskning av besserwisser.

För dessa räcker det att nån pseudoforskare nånstans varnar för vaccinets farlighet för att de ska tro att etablissemanget vill ha ihjäl oss med dessa sprutor.

Tre doser mot Covid har jag tagit. Utan minsta biverkningar och utan att heller drabbas av viruset.

Se där, så har jag än en gång kräkts ur mig ett långt segt inlägg om nästan ingenting. Men skitsamma, det får jag läsa om nästa år då den 14;e december är här. Och året därpå och så många år jag nu kan tänkar ha kvar i jämmerdalen.

Men nu är det över, kära ordbrukare. Och jag önskar er en fortsatt fin dag i Jonsered, Arholma, Sprängsviken och Näsåker.

Ha det så gott ni kan och klä på er ordentligt om ni måste gå ut!

Såhär såg det ut den här dagen förra året och flera år i rad dessförinnan när man klev ut genom porten där jag bor.

Marschaller i långa rader genom hela bostadsområdet. Flera tusen stycken som personalen varit ute och tänt under nattens timmar. Därför blev jag nästan lite besviken då jag nyduschad och påklädd vickade på persiennerna och möttes av samma utsikt som igår. D.v.s snö. Bara snö och inga marschaller.

Men mer än dubla mängden snö mot den här bilden.

Och samtidigt förstår jag om hyresvärdens anställda inte är så sugna på att börja jobba vid tretiden på morgonen för att hinna placera ut och tända alla dessa. Plus att de även ska samlas ihop och plockas bort när de brunnit ut.

Så jag väljer att vara glad och tacksam för de år som traditionen varade.

Kanske kommer den tillbaka, kanske inte! Den som lever får se.

Annars är det här ingen dag som betyder nåt särskilt för mig. Varken lussebullar eller pepparkakor har passerat min strupe idag. Mest beroende på att ingetdera finns i mitt hem.

Hela fem inlägg finns i bloggens backspegel idag och jag läste med nöje mina egna ord jag skrev idag för tretton år sedan. Där jag berättade om min barndoms lite ambivalenta förhållade till det där med Luciatåg och julfester.

Hittade också en gammal bild från den tid då jag tog på mig vitt nattlinne och dumstrut utan att protestera så mycket. Gissningsvis är jag fyra år på den bilden. För jag ser ju att jag är mindre än på den bild jag lade ut i söndags som visade min femårsdag.

Jag ser kanske lite trumpen ut men jag minns inte anlednngen till det. Lucian och tärnan är förstås mina båda storasystrar. Tyvärr är tärnan inte med oss på jorden längre. Men Lucian lever och mår bra.

I hur många Luciatåg jag gått stjärngosse har jag ingen aning om. Men det skedde ju både rent privat och i skolan med solosång på Staffansvisan. Dessutom var ju min släkt organiserade inom nykterhetsrörelsen så det blev ett eller flera tåg även inom den kretsen varje år.

Upp till kanske 10-11 års ålder. Sen började jag sätta mig på tvären och ville inte längre vara med.

Undrar förresten i hur många fler länder traditionen finns. Firar man Lucia i hela Skandinavien eller är det bara vi?

I Storbrittannien gör man det, i vart fall, inte! Det fick jag klart för mig igår då jag hittade det här Youtubeklippet.

Den här mannen gör videos om oss, Finland och Norge och är väldigt intresserad av nordisk kultur och levnadssätt. Han är engelsman och gör rätt roliga små filmer där han lär sig mer om oss och jämför med sina egna värderingar och vanor man har i Storbrittannien. Rekommenderas!

Därmed ska jag runda av för den här gången och önskar er alla en härlig onsdag i slott och koja i världens alla hörn.

Ha det gott till nästa gång vi ses!