Skitåret 2023 lider mot sitt slut. Sjutton dagar kvar, bara. Och lika bra är det. Detta år har egentligen bara fört med sig ett enda riktigt glädjämne - att jag ska få mitt första barnbarn.

Och som det verkar på barnbarnets blivande mamma lär det knappast dröja till mars, men vi får väl se.

Det kommer ju att behöva gå några månader in på nästa år innan jag hunnit stabilisera upp ekonomin nog mycket för att ha råd att åka ner och träffa underverket.

Först måste man ju liksom kämpa sig ifatt innan man kan börja lägga undan några kronor varje månad. Och tack vare sex riksdagspartiers klantighet så består ju straffskatten det här året ut.

"Politik är att vilja" är ett känt citat av vår mördade statsminister Olof Palme. Men idag verkar politik handla mer om att vilja andra sidan illa. Idag verkar politik mest vara att skylla ifrån sig.

Under tiden som vi, 57;or, krigade för vår rätt så tävlade sossar och moderater i att just skylla ifrån sig på det andra blocket. S lade visserligen fram förslaget i riksdagen och därmed var det, enligt M, KD och L, deras fel att det blev så fel.

Att de själva röstade ja i riksdagen hade de alla "glömt".

Till och med när vi vunnit och man genomförde manifestationen i Stockholm passade en moderatpolitiker på att från talarstolen åter skylla på föregående regering.

Det finns säkert många människor i landet som den där extrahöga skatten har slagit ännu hårdare mot än vad som drabbade mig personligen. Men det är ju i sin egen ekonomi man märker skillnaderna.

Häromdagen såg jag en sån där väljarundersökning i staplar och där ledde oppositionen stort. Mycket tack vare att alla Tidöpartierna, utom SD, har backat rätt rejält.

Hade det varit val när den genomfördes så hade både L och KD trillat ur riksdagen och MP låg precis på gränsen.

MEN... undersökningen gjorde dock innan Magdalena Anderssons krokodiltårar inför riksdagen mot SD. Dem tror jag inte att hon plockade några väljare på. Snarare tvärtom!

Själv upplevde jag det som väldigt teatraliskt och därmed ovärdigt en partiledare med ambitionen att ta tillbaka regeringsmakten i nästa val.

Innan dess hinner det ju förstås rinna mycket vatten både över och under broarna och det är förstås alldeles för tidigt att börja spekulera redan nu om hur det går hösten 2026.

Opinionen kan svänga både fort och mycket flera gånger innan dess.

Nej, oppositionen borde hänge sig mer åt att peka på alla svikna vallöftena från Tidö-trojkan.

Tänker på bränsleskatterna som både KD, M och SD skulle sänka.

Nu har ju visserligen priserna sjunkit en bit igen men dyrt är det fortfarande.

På tal om dyrt så tycker jag också att det är egendomligt att inte de sjunkande priserna på bensin och diesel syns på matpriserna. När dieseln blev dyrare var de ju snabba att kompensera sig men när det går åt andra hållet är det visst ingen brådska.

Så klokast är väl att vänja in sig på att äta kålsoppa, blodpudding och pannkakor lite oftare. De japanska snabbnudelsopporna är  också fortfarande rätt prisvärda. Dock inte så näringsrika.

Men när nöden inte har nån lag så är det ju bara att ta skeden i vacker hand och anpassa sig.

Idag blir det stekt korv av bra kvalitet som jag hittade i frysen tillsammans med en liten pyts rotmos.

Det sistnämnda lagade jag i mådags och det blev två matlådor med fläsklägg i men rotmoset räckte till en låda till.

Så den ska jag äta upp till middag idag.

Kallt och jävligt ute, -17 imorse, så vi går bara ut för att vi måste. Rejält påpälsade och ganska korta promenader blir det.

Bilen har jag inte rört alls på flera dagar men ska sopa av den lilla snön som ligger på rutorna och sätta i kabeln till motor- och kupévärmare för imorgon måste jag ut ett slag. Då är det dags för vaccin mot Covid och mot influensan.

Foliehattarna (vaccinmotståndarna) får säga vad de vill. Jag litar mer på vetenskapen än på självutnämnda "vetabästare", som är min försvenskning av besserwisser.

För dessa räcker det att nån pseudoforskare nånstans varnar för vaccinets farlighet för att de ska tro att etablissemanget vill ha ihjäl oss med dessa sprutor.

Tre doser mot Covid har jag tagit. Utan minsta biverkningar och utan att heller drabbas av viruset.

Se där, så har jag än en gång kräkts ur mig ett långt segt inlägg om nästan ingenting. Men skitsamma, det får jag läsa om nästa år då den 14;e december är här. Och året därpå och så många år jag nu kan tänkar ha kvar i jämmerdalen.

Men nu är det över, kära ordbrukare. Och jag önskar er en fortsatt fin dag i Jonsered, Arholma, Sprängsviken och Näsåker.

Ha det så gott ni kan och klä på er ordentligt om ni måste gå ut!

Såhär såg det ut den här dagen förra året och flera år i rad dessförinnan när man klev ut genom porten där jag bor.

Marschaller i långa rader genom hela bostadsområdet. Flera tusen stycken som personalen varit ute och tänt under nattens timmar. Därför blev jag nästan lite besviken då jag nyduschad och påklädd vickade på persiennerna och möttes av samma utsikt som igår. D.v.s snö. Bara snö och inga marschaller.

Men mer än dubla mängden snö mot den här bilden.

Och samtidigt förstår jag om hyresvärdens anställda inte är så sugna på att börja jobba vid tretiden på morgonen för att hinna placera ut och tända alla dessa. Plus att de även ska samlas ihop och plockas bort när de brunnit ut.

Så jag väljer att vara glad och tacksam för de år som traditionen varade.

Kanske kommer den tillbaka, kanske inte! Den som lever får se.

Annars är det här ingen dag som betyder nåt särskilt för mig. Varken lussebullar eller pepparkakor har passerat min strupe idag. Mest beroende på att ingetdera finns i mitt hem.

Hela fem inlägg finns i bloggens backspegel idag och jag läste med nöje mina egna ord jag skrev idag för tretton år sedan. Där jag berättade om min barndoms lite ambivalenta förhållade till det där med Luciatåg och julfester.

Hittade också en gammal bild från den tid då jag tog på mig vitt nattlinne och dumstrut utan att protestera så mycket. Gissningsvis är jag fyra år på den bilden. För jag ser ju att jag är mindre än på den bild jag lade ut i söndags som visade min femårsdag.

Jag ser kanske lite trumpen ut men jag minns inte anlednngen till det. Lucian och tärnan är förstås mina båda storasystrar. Tyvärr är tärnan inte med oss på jorden längre. Men Lucian lever och mår bra.

I hur många Luciatåg jag gått stjärngosse har jag ingen aning om. Men det skedde ju både rent privat och i skolan med solosång på Staffansvisan. Dessutom var ju min släkt organiserade inom nykterhetsrörelsen så det blev ett eller flera tåg även inom den kretsen varje år.

Upp till kanske 10-11 års ålder. Sen började jag sätta mig på tvären och ville inte längre vara med.

Undrar förresten i hur många fler länder traditionen finns. Firar man Lucia i hela Skandinavien eller är det bara vi?

I Storbrittannien gör man det, i vart fall, inte! Det fick jag klart för mig igår då jag hittade det här Youtubeklippet.

Den här mannen gör videos om oss, Finland och Norge och är väldigt intresserad av nordisk kultur och levnadssätt. Han är engelsman och gör rätt roliga små filmer där han lär sig mer om oss och jämför med sina egna värderingar och vanor man har i Storbrittannien. Rekommenderas!

Därmed ska jag runda av för den här gången och önskar er alla en härlig onsdag i slott och koja i världens alla hörn.

Ha det gott till nästa gång vi ses!

Jamen, go´tisdagmorgon på er, kära lilla läsekrets! (Se där, jag kan minsann variera mina ordval också!)

Morgonrutinerna är avklarade. Morgonpromenaden var riktigt skön för efter många dagar med tvåsiffriga minusgrader är det bara fyra grader kallt idag. Inte mycket att gnälla om alltså!

Frukost har vi också fixat och ätit samt dagens andra rejäla balja med kaffe.

Den där turen till Willys som jag egentligen skulle ha gjort i lördags eller söndags blev av först igår. Mycket för att jag gruvade mig för arbetet med att sopa snön av bilen och sedan skotta bort allt från P-platsen.

Men igår tog jag ändå Gud i hågen och satte igång. Och kan man tänka sig att jag hade sån tur att när jag sopat av rutorna kom snöröjningens hjullastare för att snöröja parkeringen.

Så jag föste snabbt bort det värsta på tak och motorhuv och gav mig iväg så han skulle komma åt att skotta rent på även min parkeringsruta. När jag kom hem igen var det prydligt renskrapat så jag slapp i alla fall att skotta.

Funderade då en stund på att köpa en trisslott för att se om turen höll i sig. Men kontot hos Svenska Spel var tomt och fylls inte på förrän på fredag när jag vinner Eurojackpoten.

Lite drygt en halv miljard är den uppe i nu så bara den rullar in så kan jag köpa mig en egen hjullastare och snöröja både parkering och utfart när så behövs.

Hos ATG fanns det dock en liten slant på kontot så jag köpte in mig på en andel till gårdagens V64. Trots stort system blev det bara ett rätt. Så turen räckte inte fram till kvällen. (Varför jag nu fick för mig att den skulle göra det)

Nåja, lätt fånget, lätt förgånget, säger man väl. Det är bara att ta nya tag när finanserna finns.

Det är tur att det här skitåret snart är slut. Jag ser fram emot januari då jag får närmare tre tusenlappar till per månad att leva av. Då slipper jag nämligen den där straffskatten som drabbade alla oss som födde 1957.

Återbetalningen av den kommer först i juli nästa år men innan dess kommer ju den vanliga skatteåterbäringen i april och den bör också bli ganska bra.

Jag och alla mina årsbarn väntar spänt på att se om vi även får ränta på straffskatten som man ju får på den vanliga skatteåterbäringen. DET har inte politikerna lovat ännu. Men har de aldrig så lite skam i kroppen så borde det vara samma räntesats som vid deklarationen.

Apropå den där Eurojackpoten, förresten... Jag har ibland sagt till familj och vänner att när jag vinner den ska jag köpa mig en spritt ny Tesla elbil. Men det ska jag INTE, har jag bestämt nu.

Mångmiljardären Elon Musk, Teslas grundare och huvudägare, vägrar nämligen att teckna kollektivavtal för personalen på deras verkstäder i Sverige. Han vill visst driva sin business på samma sätt här som han gör i USA.

Därför har IF Metall tagit ut deras anställda i strejk. En strejk som jag personligen sympatiserar med.

Och igår såg jag att någon företrädare för SD hade gått ut och sympatiserat med Musk.

Jag vet inte hur synd det egentligen är om honom som är en av världens tio rikaste och får miljardinkomster varje år. Märkligt om SD tycker att det är viktigare att berika honom ytterligare än att svensk arbetkraft ska ha drägliga villkor enligt det vi kallat "den svenska modellen" i årtionden.

Det där med att ta seden dit man kommer gäller tydligen bara invandrare till Sverige och inte multmiljardärer som vill bestämma villkoren helt själva enligt amerikanske modell. Eller tänker jag fel?

Så därför blir det ingen Tesla även om jag får den där halva miljarden på fredag.

Istället hoppas jag på att det blir av, det som ryktas om SAAB-fabriken i Trollhättan. Produktionen av SAAB-bbilar upphörde ju för 12 år sen men sen dess har det pågått febril verksamhet för att utveckla en elbil av märket Nevs.

Namnet är en forkortning som står för "New Electric Vehicle of Sweden" och prototypen som förhoppningsvis snart börjar serietillverkas heter Nevs Emily GT. Hittade följande lilla Youtube-film som berättar mer...

Jamen, håll men om att den är skitsnygg och vrålhäftig. En helt ny bilmodell men ändå ser man tydlligt dess rötter från de sista SAAB-modellerna. Den är min nya drömbil! Som väl aldrig blir mer än just en dröm...

Sen kom jag på en annan sak också. Om man vänder namnet bakochfram blir det Sven...

Därmed, kära ordbrukare, lämnar jag er åt era öden och äventyr i Dala Floda, Pålsboda, Gnarp och Sunderbyn.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

Det ska jag bara säga er, kära ordbrukare, att ÅR, det är vad jag fyller idag. Imorse, vid pass en kvart över sex, var det exakt 66 år sedan jag beslöt att ta en titt på världen utanför min mammas kropp.

Och där är jag ju kvar ännu! Om än rätt mycket större och förhoppningsvis en del klokare också.

Medan mamma och jag låg och gonade oss på BB, i det som numera är kommunalhuset  i staden, flyttade resten av familjen från den enrummare med sovalkov där de bott innan till en trerummare i ett ganska nytt område väster om stadens centrum. Där fick mina tre äldre syskon dela ett rum som benämndes barnkammaren. Möjligen sov jag också där de sista året vi bodde där. Har en vag känsla av det men minns inte säkert.

Å andra sidan blir det kanske då lite märkligt att när familjen senare flyttade in i vårt nybyggda hus sov jag i samma rum som föräldrarna. Där är bilden nedan tagen. För 61 år sedan, just idag.

På min femårsdag, den  10/12 1962.   

Man ser en hylla ovanför och den är en del av min säng. Som var en uppfällbar historia där man spände fast madrass och sängkläder med en rem innan man fällde upp sängen och drog för ett draperi. Detta för att frilägga golvyta under dagtid, antar jag. Och nu har den där lille lintotten alltså fyllt hela 66 år.

Säkerligen hade jag legat vaken i spänd förväntan och hört hur det viskades och pysslades ute i köket. För då dörren öppnades och föräldrar och syskon kom in sjungande "Ja, må han leva" så skulle man ju låtsas som om man sov.

Minns också orden jag fick höra varje år inför den här dagen. "Du förstår väl att vi inte kan köpa så dyra presenter nu när det snart är jul!"

Än idag tycker jag att det är nästan grymt att säga så till ett barn. Det var ju knappast mitt fel när på året jag var född. Och jag ställde nog också frågan några gånger om jag hade fått fler eller dyrare presenter om jag varit född på sommaren. Många gånger tänkte jag också att om jag själv skulle bli far till ett barn som fötts nära jul så skulle jag aldrig säga sådär till dem.

Vi vuxna säger ju så mycket utan att tänka oss för hur barnet uppfattar det. För att förstå det behöver man ta tillbaka barnets naturliga logik och tänka som de gör.

Det finns en gammal historia om det där som jag tänkte berätta även om ni säkert hört den många gånger.

Pelle, 7 år, kommer inrusande i köket där mamma står och lagar mat. Han ser på henne och frågar; Mamma, var kommer jag ifrån?

Hans mor tänker att han nog är stor nog att få veta hur barn blir till så hon förklarar lugnt och pedagogiskt. När hon är klar rynkar Peller på näsan och utbrister; Fy, vad äckligt! Olle kommer från Uppsala, han!

Det gäller alltså, när barn frågar saker, att försöka lista ut vad det egentligen är de vill veta. Vi vuxna har ju en tendens att utgå från vår egen kunskap och erfarenhet och missar därför ofta poängen.

Nå, hur tänket jag då fira födelsedagen?? Svar; Inte alls.

Har fått grattishälsningar på FB och mins syskon brukar ringa och gratta men annars går dagen obemärkt förbi som vilken annan struntdag som helst. Ska iväg och handla snart och det KAN ju hända att jag då unnar mig nåt jag tycker om till middag. Men det kan lika väl bli en pyts kalops från frysen som jag tinar upp och avnjuter.

Lever jag och har hälsan någorlunda om fyra år, då jag fyller sjuttio, så kanske vi festar till det lite mer. Men till dess får det nog vara.

Därmed får det väl räcka för den här gången.

Önskar mina kära ordbrukare en skön söndag, tillsammans eller var för sig, i Hovmantorp, Skänningem, Ö och Å.

(Jodå, det finns små orter vars namn bara har en bokstav. Båda här i Medelpad och kanske på fler ställen)

Tillbaka kommer jag antagligen också. Förr eller senare! 

Så är snart Anna-dagen till ända och jag har via FB grattat yngsta lillasystern som bär det namnet. Lagt in lutfisk har jag självklart inte gjort. Det har jag aldrig gjort. Ätit det har jag förstås gjort på den tiden det ansågs obligatoriskt på julbordet men aldrig med nån större förtjusning.

På den tiden jag var gift firade vi jul med ex-fruns släktingar och första åren fanns lutfisken med. Men för säkert 35 år sedan tyckte vi att det räckte gott och väl med lite sill, ägghalvor, skinka, gravlax, goda ostar och s.k småvarmt,

Det sistnämda syftar förstås på köttbullar, revbensspjäll, prinskorvlar samt julbordet höjdpunkt enligt mig.

Janssons frestelse är jag nästan barnsligt förtjust i så den vill jag inte vara utan.

Och när vi väl hade provat att ta bort lutfisken och risgrynsgröten var det egentligen ingen som saknade dem. Minns att vi förvarnade särskilt de äldsta i släkten som hade fört traditionerna vidare till oss att dessa rätter kunde de ju äta hemma hos sig nån av de andra dagarna före eller efter jul.

Men inte ens de protesterade utan alla tyckte att det räckte med det som blev. Vi hade julfirandet hemma hos oss det året och några år efter. Men traditionen bestod även när andra släktingar stod för värdskapet.

Sen dess har jag nog ätit risgrynsgröt några gånger men inte lutfisk. Har aldrig riktigt förstått mig på den maträtten. För det första så smakar ju inte själva fisken nästan nåt alls. Minns att jag brukade hälla på mycket bechamelsås, salt och kryddpeppar för att få lite smak på den.

Sen gillar jag inte heller texturen i den. Den liksom växer i munnen, tycker jag.

I år är det mycket möjligt att jag inte bryr mig om att göra nån julmat alls. Som det ser ut just nu får jag nog fira för mig själv. Och varför skulle jag lägga en massa pengar på att köpa hem en massa mat som jag inte behöver.

Faktiskt funderar jag på om jag helt enkelt ska äta bara Janssons på julafton om jag firar ensam.

Köttärs har jag visserligen i frysen så jag kan göra lite köttbullar men det kan man ju äta nån av de andra dagarna.

Kanske man rent av ska ta och öppna en av burkarna med surströmming som står i mitt kylskåp och festa till på det.

Det gjorde vi på nyårsaftonen en gång på 80-talet och det gick hur bra som helst.

Annars... så har jag titta på SMB ikväll "Så mycket bättre", alltså!

Och jag måste säga att även om jag hade dålig koll innan på artisterna så gillar jag det gäng TV4 satt ihop i år. De är mysiga att titta på och jag gillade verkligen Staffan Hellstrands insats ikväll.

Vi får väl se efteråt vilka tolkningar som blir hits. Om nån gör samma succe som Uggla fick med "Jag och min far".

Snöandet fortsätter. Inga mängde men hela dagen, både igår och idag har det virvlat små flingor i luften nästan oavbrutet. Min översnöade bil måste dock sopas/skottas fram imorgon för nu börjar det se glest ut i kylskåpet.

Och inte bara där. Olivoljan tog slut idag och Theas torrfoder är på upphällningen så imorgon måste jag handla.

Därmed tackar jag för visat intresse och hoppas att kanske någon orkade läsa ända hit.

Sov gott, kära odrbrukare  i Mörbylånga, Stenugnssund, Idre och Kaunisvaara.

God fredag förmiddag på er, grevar och baroner! Och allt annat löst folk också förstås.

Är det inte det ena så är det det andra, brukar man säga. Och visst känns det lite så när äntligen 7-8 dagar i rad med tvåsiffrigt i minusgrader har bytts till bara -2.

Men då kommer förstås ännu mer snö som lök på laxen. Aldrig får man vara riktigt glad!

Bilen påminner starkt om en igloo där den står med 15-20 cm vitvaror över sig.

Men man får väl försöka se det positiva också. Det är ju kallsnö så den borde gå ganska enkelt att sopa av.

Alternativt sopa av rutorna och sedan köra en liten sväng och låta fartvinden göra jobbet åt mig. Då får man också hoppas att jag inte möter lagens långa arm för det är nämligen inte tillåtet att ha mycket snö liggande på bilen medan man kör.

Och det är ju inget konstigt med det. Jag skulle själv inte vilja få en halv kubikmeters snöklump mot vindrutan när man ligger och kör kanske 70-90 km/tim.

Ett annat glädjeämne är att min sjuka dotter är utskriven från sjukhuset för att kurera sig hemma efter förmåga. Så då utgår jag ifrån att tillståndet inte är så allvarligt varken för henne eller lillen hon bär på.

Efter fyra raka segrar fick mitt kära Timrå IK igår kväll vika ner sig. Och det hade väl inte varit så farligt med det om det inte vore för att det var arvfienden Modo som stod för motståndet.

Röda ulvens vann över Oskars, alltså, i "surströmmingsderbyt" som dessa möten ofta kallas. Slaget om Västernorrland är ett annat epitet på såna länsderbyn.

Nåja, det kommer fler derbyn. Och då ska vi allt stoppa ner dem i skridskorna, dra plösen över och göra dubbelknut.

I tabellen är det ju fortfarande Timrå som är "storebror"!

Inte hade jag egentligen nåt spännande eller intressant att skriva om. Men ibland skriver jag ändå. Och jag tvingar ju ingen att läsa heller utan det är din egen fria vilja som styr den saken.

Och av någon outgrundlig anledning har min statistik över antalet besökare ökat rätt ordentligt de senaste veckorna.

För kanske ett år sen hade jag mellan 40-60 besökare per dag och tyckte att det var alldeles väldigt bra. Men sen sjönk det till ett tjugotal under flera månader. För att sen öka till de gamla nivåerna igen.

Men tro inte att jag låter den framgången stiga mig åt huvudet och tro att jag blivit bättre på bloggandet eller skriver om mer intressanta saker. Nej, jag tror att det är tillfälligheter bara. Både uppgångar och nedgångar.

För hade jag skrivit mer intressanrt borde kommentarerna öka i så fall. Så räknar jag framgångar på bloggområdet. Om flera kommenterar ett inlägg tar jag det som ett gott betyg. Men det är fortfarande ett fåtal och ibland ingen som gör det. Så ingen tuppkam på mig!

Därmed önskar jag fortsatt fin fredag och helg till mina kära ordbrukare i Vikmanshyttan, Nossebro, Ulricehamn och Matfors.

Ha det gott till nästa gång!

Varför kan det inte bara få tuffa på i makligt tempo? Ja, det där med livet, alltså. Inte nog med att det är grisvinter utanför, tio grader kallt och en halvmeter snö.

Nej, det ska ju komma nya bekymmer också. Yngsta dottern ska ju, enligt planerna, göra mig till morfar i mars.

Men hon har stött på komplikationer en längre tid och åkt in och ut på sjukhus.

För 6-7 veckor sen vaknade hon mitt i natten och trodde hon skulle dö för hon hade så fruktansvärt ont i magen. Första tanken var förstås att det var relaterat till graviditeten. Men då visade det sig att det "bara" var blindtarmen".

Så den plockades ut och hon fick åka hem efter någon dag

I förra veckan trodde de att hon kanske fått nåt som heter havandeskapsförgiftning. Jag vet inte så noga vad det innebär men enligt henne så fanns en risk att de måste "sätta igång" henne ganska snart. D.v.s tre månader i förväg.

Då började varningsklockor att ringa i mig.

Mindes då jag var tonåring och en kusin och hans fru fick en dotter som kom drygt två månades för tidigt. Och det dröjde några veckor innan vetenskapen vågade släppa hem mor och barn i vissheten att hon hade överlevt.

För det gjorde hon och hon lever ännu.

Men det är förstås lite mer än femtio år sedan och läkarvetensapen har ju tagit stora kliv sen dess, på de flesta områden som finns. Och min egen dotter hade blivit lugnad av läkarna att det inte var nån större fara även om de skulle förlösa henne redan nu före jul.

Det slutade ändå med att hon blev utskriven och fick åka hem igen. Tills vidare...

Foglossning och ryggbesvär har hon också kämpat mot och som om inte det skulle räcka så har hon nu gått och dragit på sig Covid också.

Så mot bakgrund av allt det andra som hänt kördes hon åter till sjukhus och är inlagd och isolerad. Om Covid innebär några förhöjda risker för mitt kommande barnbarn vet jag inte men jag håller de tummar jag har för att de båda rider ut även den senaste stormen.

Kan ju inte åka iväg och titta till henne heller för dels bor hon långt ner i mörkaste Småland (70-80 mil bort eller så) men kunde jag så fick jag ändå inte träffa henne eftersom hon är isolerad.

Hennes sambo ringde och berättade och han får inte heller träffa henne. Men hon har med sig både telefon och laptop så jag hoppas att hon orkar höra av sig själv under dagen eller inom den närmaste tiden.

Och än en gång gläds jag över att vara född och bo i ett land där det fortfarande är självklart att sjukvård och mediciner ska vara tillgängligt för alla. Och inte bara för de som har råd med att lägga bortåt 25 000 SEK bara för en ambulansresa. Och kanske ännu mer på själva vården och medicinerna.

Så tack och lov att varken hon eller jag bor i "världens friaste land" där mer än hälften av folket inte har råd att söka vård när de blir sjuka. Där över en miljon människor varje år får gå ifrån allt de äger p.g.a sjukhusräkningar som de inte kan betala.

Där de fattigaste har friheten att dö av nåt som lätt behandlat som blindtarmsinflammation. För att de inte har råd!

Så när man snackar om frihet kanske man ska minnas Olof Palmes ord: "Frihet? Frihet för vem? Och till vad?"

Nåja, inte mycket jag kan göra än att hoppas på det bästa både för min dotter och det lilla knytet hon bär på.

Lite hjälper det kanske att skriva av sig tankarna här. Så jag tackar dig som ev. läste hela vägen!

Sista avsnittet ikväll i "Allt för Sverige". Och för första gången på flera år har jag sett varje avsnitt. Programidén gillade jag redan från första säsongen och de första åren följde jag det noga.

Men varför jag senare bara såg nån enstaka del här och där vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att svenskättlingar i USA är minst lika fascinerade som vi här i landet över att följa dessa svenskättlingars resa och lära sig mer om sitt ursprung.

Tänkte några gånger genom serien att jag själv ju inte vet så himla mycket heller om mina egna fördäder.

På pappas sida finns Ådalen. Farmor föddes och levde sitt liv där. Dit flyttade också min farfar som växte upp i Sangis i Tornedalen eftersom där fanns arbete i skogen, i flottningen och i cellulosaindustrin.

Min mor föddes i samma stad där hon 30 år senare födde mig. Morfar hade också sina rötter här så långt tillbaka som jag lyckats få veta medan mormor föddes och växte upp på Gröndal i Stockholm.

Hon var resultatet av sin mamma, Hilmas, romans med en holländare som hennes mycket äldre bror hade med sig hem från sjömanslivet på ett av sina besök i hemstaden.

De var i land i Stockholm år 1898, hur länge har jag ingen aning om, men under den tiden blev min mormorsmor alltså gravid. När hon insåg det hade dock både hennes bror och käresta som hette Bernhard seglat iväg igen.

Ingen av dem hördes någonsin av mer så det troligaste är väl att deras skuta förliste nånstans. Eller att de gick i land i Amerika eller nån annanstans och skapade sig nya liv.

Mormor var dock säker på, sä länge hon levde, att hennes bror var död. Annars hade han hört av sig, sa hon alltid.

Till minne av sin förlupne fader gavs hon namnet Berhardina i andranamn, tilltalsnamnet var annars Ingeborg.

Det namnet skämdes hon över i nästan hela sitt liv.

Ända tills vår sommargranne på fäbodvallen, en tant som hetta Ada, berättade förtroligt att hon hade ett namn hon skämdes för och nästan aldrig berättat för någon.

Det visade sig att det var samma namn som de båda grannarna och vännerna skämdes för.

Se där, så många tankar som vaknar när man följer andra som söker sina rötter. Har ibland tänkt att jag borde börja släktforska men det har liksom aldrig blivit av.

Jag vet dock att jag är besläktad med alla som heter Alenius i efternamn.

Det är nämligen så att alla med det namnet härstammar från en präst för länge sen någonstans i Västerbotten.

Han hette egentligen Ahlén men hade väl åstadkommit nåt stort på något sätt och därför av Kunglig Majestät (som man utryckte kungens titel förr i världen) fått nådig tillåtelse att ta sig namnet Ahlenius.

Det där med "ius" i slutet av ett efternamn var ju en hederbetygelse som inte vem som helst fick åtnjuta. Inta adligt men väldigt fint ansågs det ändå.

Så får jag nån gång lust att byta efternamn så tror jag att jag har rätt att byta till det eftersom man visst får använda namn som man har släktskap till.

Men har jag hetat Karlsson i nästan 66 år så kan jag väl göra det i 66 år till, tänker jag. Eller så länge som det nu kan tänkas dröja innan vår herre bockar för mitt namn i "svartboka" och det är dags att tacka för kaffet.

Blir det inte idag eller inatt så finns nog en god chans att jag endera dagen sätter nya oviktigheter på pränt här i nya inlägg som nästan ingen läer.

Men det gör inget. Jag har ändå TVÅ inlägg som kommer upp nästa gång det blir den fjärde december. Idag fanns bara ett i "backspegeln" och eftersom jag satte upp målet när året började att det skulle finnas minst två varje dag under det här året så var jag ju tvungen att kladda ner några rader.

Men... en halvtaskig blogg är också en blogg! Det kan inte bli spirituellt och intressant varje dag utan även alster av lägre klass få slinka igenom emellanåt.

Nu är det dock över, om nu någon plågade sig med att läsa ända hit. Gjorde du det är du en tapper människa.

Det tackar jag för, kära ordbrukare i Vessigebro, Almunge, Frillesås och Luossavaara.

Som en ubåt kanske jag dyker upp igen! När ni som minst anar det...