Go´lördagmorgon på er grevar och baroner och annat löst folk! Soligt och minus tio grader här på Sveriges midja.

Nu har det varit såpass kallt såpass länge att vi t.o.m har is på havet ett stenkast från mitt hem.

Och jag minns inte ens när vi senast hade det. Vissa år har det förvisso bildats en tunn ishinna men så fort vädret slagit om till plusgrader och lite blåst har den försvunnit.

Under min uppväxt säger mitt minne att det var is på havet varje vinter. Jag kan minnas fel med tanke på hur många år som gått sen dess. Jag minns också att vi hade två vintrar på 90-talet då isen räckte ända ner till Stockholmstrakten.

Så om kylan håller i sig lär isbrytarna få jobba innan våren kommer.

För ett tag sen skrev jag några kritiska inlägg om USA och deras hjärntvätt av sina innevånare. Den pågår förstås fortfarande. Jag ser det varje dag i små översatta rutor eller filmsnutar på Facebook.

Små sedelärande snuttar eller text som påminner folk om att de ska veta sin plats i näringskedjan.

Sen dess har jag kommit på att det även hos oss pågår hjärntvätt. Från både näringsliv och etablisemanget i övrigt.

Men den allra mest påtagliga jag insett nu är den från SD.

Ja, just det där partiet som alla som läser regelbundet här vet att jag inte har några varma känslor för.

När jag vill fördriva tid en stund hamnar jag ofta på Youtube. På gott och ont. Och jag kan inte ens räkna alla de kanaler som där jobbar stenhårt för att lyfta fram Sverigedemokraternas budskap.

Det är små filmer där man gör sitt bästa för att förlöjliga främst S och MP. Eller att förlöjliga Greta Thunberg och andra som krigar för att rädda klimatet. De flesta av dessa kanaler är absolut klimatförnekare. De menar att det bara är bluff att vi håller på att förstöra vår miljö för all framtid.

Det är intervjuer med "intressanta" människor. Som då förstås delar SD;s syn på verkligheten. Och "vet" en massa saker.

Ibland låter jag mig luras in på nån av dem men brukar ganska fort upptäcka vilken agenda de har.

Hur kommer det sig att det bara är just de som jobbar på det sättet? Jag gissar att det finns minst hundra såna för jag har säkert inte hittat alla. Men inte en enda kanal har jag hittat där det är tydligt att den stöder något av de "gamla" partierna. 

Men SD;s är inte svåra att hitta. Bokstavskombinationen SWE finns ofta som en del av namnet på kanalerna. Eller ordet "fri" som även amerikanerna flitigt använder. Är SD mer moderna i sin jakt på procentenheter?

Svaret på det kanske vi får i nästa val. Då siktar nog Jimmie på att bli statsminister. Ve oss!

Men bensinpriset fortsätter att falla, ett litet glädjämne åtminstone. Men inte på grund av varken SD eller resten av Tidö-trojkan.

(Först råkade jag skriva Tidölaget men insåg att det kunde föra någons tankar till ett annat ord.Som syftar på könsumgänge mellan människa och djur... Så jag ändrade till trojka istället)

Jag kan ju minnas fel men jag har för mig att flera av de partierna lovade kraftiga sänkningar av skatten på drivmedel inför valet ifjol. Nån mer som minns likadant?

När jag tankade Madame Citroen igår betingade en liter 95-oktanig bensin 19 kronor och lika många ören. Förra gången jag fyllde på fick jag betala över 21 kr/litern.

Det gäller att ta vara på de små glädjeämnen som livet ändå erbjuder en i tider som dessa.

Och jag är tacksam över att det här skitåret snart är över så jag får lite mer pengar att leva av varje månad. För från och med januari sjunker min månatliga skattebetalning med c:a 2700 kr per månad. Pengar som absolut kommer att göra livet lite enklare. I april kommer sen skatteåterbäringen. Som bör bli minst lika stor som ifjol. Då fick jag drygt 8000 tillbaka. Och i julli kommer sstraffskatten jag betalar hela det här året i retur.

Ännu vet ingen riktigt hur de väljer att utforma den återbäringen men jag tycker att det borde hanteras som all annan överskjutande skatt. D.v.s med ränta på pengarna. Rätt ska vara rätt!

DET beslutet är också det enda av nuvarande regering som jag jublar och applåderar åt. Och jag känner stolthet över att veta att jag var en del av den rörelse som tvingade dem att "göra en pudel". För det vaj precis vad de egentligen gjorde även om ingen direkt medgav att de själva gjort något fel utan fortsatte att skylla på varandra.

Men det är ju så politiken har blivit. Det primära för dem är att kasta skit på andra sidan.

Klockan har passerat nio och jag ska väl börja avrunda mitt svamlande. Snart måste jag ju klä på både mig och Thea för morgonpromenaden. Såhär ser lilla fröken ut i sin fina tröja som jag tror att f.d matte har stickat åt henne. Notera gärna den höga svansföringen. Inget fel på självförtroendet där, inte!

Än så länge snusar hon och sover på min säng bakom min rygg. Men jag vet att hennes inre klocka (som äntligen är inkörd på vintertid) kommer att väcka henne och komma och föreslå att vi ska gå ut.

Ha nu en riktigt härlig lördag och helg, kära ordbrukare i Mörbylånga, Övertorneå, Kortedala och Öregrund.

Eller var ni nu framlever era dagar...

Vi ses!

Grattar min yngsting idag som gått i mål med lasbilsförarutbildningen genom att klara uppkörningen för lasbil med tungt släp på första försöket. Riktigt bra gjort, måste jag säga.

Särskilt av nån som bara för några år sen satt totalt handlingsförlamad vid sin dator när han inte låg och sov. Snart ett år sen han flyttade till egen lägenhet och han har utvecklats mer på det året än på säkert 5-6 tidigare år.

Samtliga teori- och förarprov har han fixat på första försöket och verkligen lagt hela sin själ i att plugga teorin på fritiden medan utbildningen pågått.

Så nu hoppas jag bara att han får jobb också. Han börjar en praktikplats på måndag på ett åkeri där han känner chefen. Och även om han inte fått ett konkret erbjudande om anställning så låter det lovande det han berättar.

Så jag känner mig lite stolt idag för den grundläggande förarutbildningen fick han ju faktisk av mig. Precis som med hans äldre bror och systrar så var det jag som lärde dem att manövrera en pesonbil. Vilket sparade dem ett antal lektioner i bilskolan. Och att köra lastbil är ju egentligen inte svårare än personbil. De har lite större mått bara.

Så jag skickade honom ett sms och erbjöd mig att bjuda på restaurang idag för att fira det nyaste körkortet. 

Kylan ute består för tredje dagen i rad. Minus åtta igår och en grad mildare idag. Men hellre det ärn det där förbannade slasket som varit nästan vaje november de senaste 20 åren eller mer. Lite snö och några minusgrader är rätt ok ändå.

Fredag har det blivit också och jag har fått den fösta och största utbetalningen av pensionen så kanske kostar jag på mig en flaska vin att smutta på framför "Så mycket bättre" imorgon kväll.

Annars vill jag gärna tillönska mina kära ordbrukare en fin fredag och helg i Skattungbyn. Morgårdshammar, Östervåla och Finnerödja.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

Ovanligt tidig vinter här på Sveriges midja detta år, Vår första snöyra fick vi redan 19/10 och det är många år sen jag såg snö i oktober. På senare år har även november och december bjdit på barmark och kompakt mörker.

Men i helgen som var fick vi tillbaka de 15-20 cm snö som smälte bort av det första.

De ligger dessutom kvar för nu är det även minusgrader. Sex snäpp under nollan imorse och det har hållit i sig under dagen. Sopade fram bilen gjorde jag redan igår samt skottade bort den snö jag rivit ner.

Oljudet jag hade i Madame Citroen förra veckan visade sig vara ganska lätt ordnat. Det var helt enkelt en skyddskåpa av plast undertill som antagligen skrapades loss när jag backade ut bilen genom plogvallen bakom den. Sen släpade den i marken när jag körde så missljudet upppstod.

Men den kunde min gode liberianske vän fixa ganska enkelt helt utan att tusenlappar sattes i rullning. Han begärde och fick några hundralappar för besväret eftersom han även bytte halvljuslamporna.

Jag förstår inte varför man han krånglat till något som förr vem som helst lätt kunde göra själv. Men det verkar som om det är jättebesvärligt att byta lampor nuförtiden på nästan vilken bil som helst.

Det är inte det att det är tekniskt komplicerat men det är så förbannat trångt att man borde lära barn att göra det eftersom deras händer oftast är betydligt mindre, smalare och smidigare.

Nåja, det förde ju i alla fall det goda med sig att nu är klockan i bilen omställd till vintertid. Man måste ju ur med batteriet för att byta vänster strålkastarlampa så jag hade ju ändå behövt ställa om den.

Och där har vi en grej som inte alls följt med i utvecklingen. Där man inte riktigt hängt med i Frankrike. Madamen är av 2004 års modell och jag måste ändå ställa klockan manuellt.

I många andra bilar finns ett litet batteriminne som håller tid och datum i minne när de blir strömlösa.

Min förra plåtkompis (SAAB 95 från 2001) ställde själv om klockan med hjälp av bilradions RDS-funktion. Men inte Madame Citroen, alltså.

De är lite egensinniga, mina damer. Madame Citroen på sitt vis och Fröken Thea på sitt. Hon gillar inte att ta på sig varken reflexvästen eller den lilla hemstickade tröjan med namnet på ryggen som hon fick med sig hit i vintras.

När de väl sitter på är det inga bekymmer men att ta på dem ser man att hon inte gärna vill.

Och för all del, jag både förstår och håller med. Fram tills nu har jag alltid tyckt att det är nåt lite löjligt med kläder på hundar. I min barndom hade min moster en pudel som verkligen hatade att få på sig regnkappan. Hon sprang och gömde sig om hon såg att man tog fram den.

Förra vintern använde vi aldrig tröjan men när hon nu blev så kortklippt har jag tagit på henne den när det varit minusgrader ute. Jag vet inte om hon skulle frysa utan den men jag gör det liksom för säkerhets skull.

Och nu börjar det snart att bli dags. Hon var här för en kvart sen och krafsade mig på benet och "brummade" lite men jag sa att hon fick vänta lite till.

Men nu ska jag avsluta här och sedan kränga på henne den fina hemstickade tröjan. Alla kan ju se att den är gjord med kärlek och omtanke när man till och med stickat in hennes namn på ryggen.

Så ha nu en fin onsdagkväll, kära ordbrukare i Vedevåg, Gånghester, Dals Långed och Hissmofors.

Vi ses! Törs jag nästan lova...

Äntligen måndag! Veckans bästa dag! När hela den nya veckan ligger öppen för oss alla att göra det bästa vi kan av.

Det  är ju den 13;e idag. Men alltså inte fredag så då är väl inte heller det lika olycksbådande.

Och jag är tillbaka i vardagen igen efter att ha haft dotter och mågämne på besök i ett par dagar. De åkte hem i lördags så nu har Thea bara mig igen. Under deras besök var det ju tre stycken som ägnade tid åt henne så hon trivdes som fisken i vattnet av all uppmärksamhet hon fick.

Det var barmark, förutom några snöhögar som traktorerna skottat ihop, i fredags då vi åkte till begravningen.

Sen kom det lite snö under natten mot lördag och ännu mer under lördagkvällen och natten samt även under natten till idag.

Så vi fick pulsa omkring i 15-20 cm nysnö, Thea och jag, på dagens första lilla promenaad.

Och från det att vi steg ut genom porten och tills vi gick tillbaka in genom den gav hon ifrån sig sina missbelåtna grymtningar som påminner om snarkningar. Hon gillar inte alls snöyra eller slaskväder.

Och jag delar den åsikten, jag också. Snön har jag väl inte så mycket emot, det blir ju i alla fall lite ljusare. Bara det inte kommer så hiskeliga mängder.

Igår sopade jag av bilen för att åka och handla hem lite som jag behövde.

Funderade ett slag om jag skulle flytta bilen och skotta bort de drivor som bildats av snön jag sopat bort. Men beslöt att spara det tills jag kom hem. Och tänk, då hade jag sån tur att vaktmästarnas lastmaskin hade varit här och eftersom nästan alla bilar i samma rad var borta så var det renskottat på  min plats och de närmaste omkring.

Det är väl såna dagar man kanske borde kosta på sig en trisslott...

Dagen innan, i lördags, var det precis tvärtom. Jag satte mig och totade ihop ett V75-spel för en hundralapp ungefär men lämnade inte in det. Tänkte att jag skulle vänta till sista timmen utifall det blev sena strykningar.

Sen glömdes det totalt bort. Och när jag kollade resultaten såg jag att med största sannolkihet hade jag gått miste om närmare 60 000 kr. Jag är nästan helt säker på att skulle haft sju rätt plus en massa rader med sex rätt som hade gett mig ungefär så mycket.

Nåja, jag tröstade mig med att jag kan minnas fel om någon häst i något av loppen så jag bara hade fem rätt. Och på det var det ingen utdelning i lördag.

Nåja, det tjänar inget till att sörja över vad som kunnat vara om makterna varit nådiga. Utan jag biter ihop och använder slanten jag sparade på ATG-kontot vid onsdaagens V86 istället.

Även idag måste jag sopa fram Madame Citroen för att kunna använda henne så jag får väl klä på mig och gå ut och fixa det. Så jag kan rusa ut och flytta bilen så fort jag hör ljudet från lasmskinen som kommer och plogar åt oss.

Låt oss hoppas att jag kanske har tur igen där istället när det nu sket sig med travspelet.

Ha en fortsatt härlig novembermåndag (om det nu finns nåt som heter så), kära ordbrukare i slott och koja, i alla metropoler och bondhålor i världens alla hörn. Inga nämnda och inga glömda!

Vi ses! Tänker jag...

Nu är begravningen över och jag har tagit adjö för sista gången av en av de finaste människor jag mött. Klippet ovan visar vad som spelades upp i kyrkans högtalare som avslutning av ceremonin.

Och det kändes så rätt att de valt just den låten som avslutning på begravningsakten. Helt klockrent!

Texten och Begrhagens nyss slocknade varma stämma gav mig falschbacks gång på gång. Jag lyssnade noga på texten och såg Kalle framför mig som han var innan ålder och sjukdom märkte honom så hårt.

Jag såg en leende Kalle som rodde ekan vid deras stuga medan jag satt i aktern och höll i kastspöet med ett drag som fick släpa efter båten. Jag kunde nästan också höra honom skratta och säga att "Förr fanns det mycket fisk i den här sjön. Men nuförtiden är det mest bara vatten!"

Sån kunde hans humor vara. Den var snabb och direkt och träffade oftast mitt i prick. Alltid igång med något projekt. Var det inte i trädgården så fanns alltid något att syssla med i hans lilla verkstad med arbetsbänk och skruvstycke samt massor av gamla verktyg efter hans egen far. 

Stugan ärvde han efter sin egen pappa och efter några år stod den inte alls att känna igen för den som sett den i originalskicket. Med varsam hand renoverades den inifrån och ut i steg för steg.

En väldigt fin begravningsakt var det i alla fall och det känns bra att ha deltagit i den.

Nu ska jag snart gå och förbereda den potatisgratäng som jag tänkte bjuda dottern och mågämnet på till den karré som ligger i slowcookern sen några timmar.

Och för förrsta gången någonsin ska jag laga det utan att skala potatisen innan. Jag skicade efter potatis från affären då de lånade min bil förut och när de kom hem så visade det sig att påsen innehöll "småpärer" som vi säger här på Sveriges midja. Ingen var större än en pingisboll.

Men då utbrister min dotter att man ju inte behöver skala dem. Så just så får det bli. Man tar fram den där gamla vev-makapären som är så bra till sånt. En trebent historia som vevas med handkraft och skivar alla skivor lika tjocka.

Råkostkvarn heter det viss för insatta.

Och ända sen vi lämnade kyrkan poppar det hela tiden upp minnen som rör min bortgångne vän och f.d svärfar. 

Och det är i stort sett uteslutande ljusa minnen jag har.

Dem ska jag vårda!

Så länge jag lever.

Vet att jag har raljerat lite över amerikanernas okunnighet på sista tiden. Men egentligen vill jag dem inget ont. Tvärtom så tycker jag synd om dem. Efter alla små youtubefilmer jag sett där upplysta människor försöker upplysa USA;s befolkning om hur saker och ting ser ut i resten av vår underbara värld.

Jag säger det igen; USA idag är inte bara världens rikaste nation utan världens rikaste nation NÅGONSIN!!!

Och inget annat industrialiserat och utvecklat land ger sina medborgare så lite tillbaka.

USA är det OECD-land som spenderar mest pengar på sjuk- och hälsovård per capita. Ändå är den vården bara tillgänglig för de allra rikaste och de som har bra försäkringar genom sin arbetsgivare.

D.v.s högutbildade människor som storföretagen är rädda om. Inga servitriser, målare, industrarbetare eller sophämtare tillhör de gynnade grupperna.

Hittade ett klipp idag där ex-presidenten Bush den yngre stod i en talarstol och berättade att resten av världen hatade USA för deras "frihet".

Och vet man inte bättre så tror man förstås, som lydig undersåte, på preidentens i "världens friaste och bästa nation".

Detta har man alltså satt i system. Att ha en obildad och okunnig underklass som inte själva förstår att de kan förändra sin situation om de sluter sig samman som en tight grupp och kräver förändring.

Vad är det då för "frihet" de har?

De har friheten att när som helst skaffa sig skjutvapen och bära dessa på sig, i stort sett utan begränsningar.

De har också friheten att dö i förtid för att de inte har råd med den behandling som deras sjukdom kräver. Mer än 100 000 mäniskor där dör varje år av triviala åkommor som lätt kunnat åtgärdas av läkare.

De har friheten att gå tillbaka till jobbet bara dagar efter förlossningen då de fått barn. Om de nu har råd att skaffa barn. Det kostar nämligen från 10 000 svenska kronor och uppåt att föda barn på sjukhus i USA.

Föräldraledighet är inget som man erbjuder sina medborgare. Inte heller sjukpenning. Vissa företag har en policy att man får han si och så många sjukdagar per år. Och då talar jag inte om BETALDA sjukdagar.

Inte heller har de nåt system för föräldrar som behöver sköta om sjuka barn.

Hela deras ekonomi är uppbyggd på att de rikaste ska bli ännu rikare och de fattigaste ännu fattigare.

Jag hoppas att USA nu står inför samma sak som Sverige för hundra år sedan och lite till. Här svälte många vanliga arbetare under helt omänskliga förhållanden och man slöt sig samman i fackföreningar för at förändra sin situation.

Fackföreningar som samlade nästan alla i varje enskilt skrå och yrkesgrupp.

Fackföreningar är ett väldigt fult ord i kapitalismens hemvist på jorden - USA. Där kan arbetsgivare fortfarande helt lagligt erbjuda lite högre lön åt den som lovar och försäkrar att hen inte ska gå med i facket.

De predikar för massorna att vägen till lycka är hårt arbete och att de som redan lyckats har gjort det för att de är goda kristna och underkastar sig de som bestämmer.

Där har ni USA;s "frihet" i ett nötskal.

Det system vi svenskar och stora delar av Europa tillämpar kallar makten i USA för socialism. Och det är ett ännu fulare ord än fackföreningar för makten där.

Men om det är socialism att ALLA i ett land har samma rätt till bästa möjliga vård när vi blir sjuka, eller att vi får vara hemma med våra nyfödda barn eller kan stanna hemma utan att varken bli ruinerade eller få sparken när vi blir sjuka så föredrar jag i så fall socialism.

Jag är så tacksam att jag föddes i et tland där jag aldrig behöver betala mer än max 1300 kronor per år för sjuk- och hälsovård. Aldrig mer än 2600 kr för de medicner jag eventuellt behöver.

Där jag kunnat skicka mina barn till dagis utan att ruineras av avgifterna. Där mina barn haft fri tandvård upp till 23 års ålder. Där jag vet att om jag lyckas bli ännu äldre och behöver hjälp att klara mig själv så får jag den hjälpen.

Åtminstone i teorin för vi har ju nedrustat ganska ordentligt de senaste 10-15 åren.

Jag är starkt kritisk till mycket som hänt och händer även i vårt trygga land men även djupt tacksam att jag inte föddes i "världens friaste nation" där en brusten blindtarm fortfarande innebär döden för många människor varje år.

Det ligger på, som man säger. Igår hade jag tvättstugan. Idag har jag lämnat in bilen till min gode vän som har kunskaperna som inte jag har. Imorgon ska jag hämta dottern vid tåget. På fredag ska båda jag och hon på begravning efter hennes morfar. Och på lördag har jag tid för fjärde sprutan mot Covid-19 samt influensavaccinet.

Är det inte f-n vad det ska köra iop sig jämt? När ska en stackas pensionär få lite lugn och ro?

Jovisst, jag är absolut lite ironisk. Mne faktum är att jag faktiskt känner en person som resonerade ungefär så för några år sedan. Idag resonerar hon knappt medvetet alls för min f.d svärmor som jag menar är ganska vimsig numera.

Med ålderns rätt, absolut. Hon har fyllt 89 och får hon leva till februari nästa år blir hon 90.

Men för kanske 15-20 år sedan hörde jag henne ofta oja sig över hur mycket hon hade att göra. Ungefär lite som jag själv gjorde ovan. Att på måndagen måste hon handla, tvättstugan på onsdag och tandläkarbesök på fredagen. Hon kunde då knappt förstå när hon skulle få tid att gå på apoteket som också behövdes.

På den tiden var jag ju själv mitt i yrkeslivet med minderåriga barn och planering var helt livsavgörande så då vet jag att jag skrattade lite i smyg åt hennes våndor.

Våndor har hon nu också men de har sällan så värst mycket med verkligheten att göra. Utan hon lever i sin egen lilla värld och vet knappt var hon bor eller vem hon är. Sorgligt men det kan ju drabba oss alla...

Ett litet glädjeämne fick jag i alla fall då jag körde Madame Citroen till andra sidan stan för att få reda på orsaken till missljuden. Jag lejde då min kompis, Hans, att följa efter mig dit och sedan köra mig hem.

Han såg då att det är nån sorts plastkåpa eller liknande som hänger ner mitt under bilen och skapar oljudet.

Det har jag sen förklarat för mannen som har billyft och kan komma åt att fixa till det och jag räknar med att få hem henne redan idag.

Då även med nya halvljuslampor. Den vänstra slocknade för ett tag sen och eftersom jag vet att när den gjort det så dröjer det inte länge innan den andra sidan också gör det. Så har det varit i alla år sen jag köpte bilen.

Därför får han byta båda för den högra, som ännu funkar, är så svår att byta att jag inte klarar det själv.

Konstruktörerna på Citroenfabriken måste ha hånskrattat när de kom på att krångla till nåt så basic som byte av en strålkastarlampa så till den milda grad. Mina händer är helt felkontruerade för att klara det i alla fall.

En gång lyckades jag, med hjälp av en bekant, att byta den utan verksatdsbesök. Men då var vi tvungna att först ta bilder med mobilkameran för att se hur det var konstruerat innan vi ens vågade försöka ta bort den trasiga lampan.

Sen dess har jag anlitat fackfolk till det.

Nej, tacka vet jag min gamal Volvo 245 (82 års modell) som jag ägde på nittiotalet. På den bytte jag strålkastarlampa på mindre än en minut. Med bara en hand! En enarmad apa hade lätt kunat klara av det.

Men numera verkar det som om konstruktörerna sätter en ära i att krångla till allting så mycket de kan.

Innan dagen är över måste jag även hämta upp en reservmadrass från förrådet för sängen i mitt lilla gästrum är bara 90 cm bred och det blir trångt för en vältränad ung man och hans gravida flickvän att dela på den ytan.

"Då gäller det att man är väldigt goda vänner", skulle min f.d svärfar genast ha sagt. Det vet jag därför att han sa så en gång då problemet kom på tal i ett annat sammanhang.

Så en av dem får ligga på madrass på golvet. Det får så lov att funka. Det är ju bara för två nätter.

Därmed får det duga för idag. Ska ta ut min lilla sambo på eftermiddagsrundan strax och sen är det väl bara att vänta på att få hämta hem bilen.

Så har en angenäm pig-lördag kära ordbrukare i Valbo, Ödeshög, Simrishamn och Abisko!

Vi ses! Endera dagen...

Bloggen igår var ju egetligen ingen blogg utan bara en liten skojruta som jag snodde från Facebokk sen jag skrattat klart åt den. Och om nu Ernst, mot förmodan, skulle råka läsa det så tror jag faktiskt inte att han blir ledsen utan han drar nog på munnen, han med.

Nu finns det dock inget som tyder på att hela Sveriges mysfarbror tillhör skaran som jag kallar mina ordbrukare så risken torde vara minimal.

Snön vi fick i förra veckan har regnat bort nästan helt. Bara lite av kanterna som polgbilen lämnat och en snöhög som vaktmästarna skottat ihop  med hjullastaren på parkeringen återstår.

Plusgrader har det också varit hela dagen och regnvädret har blåst förbi. Det hann dock ställa till rejäla skador på sina håll häromkring med vägar som förstördes, gångtunnlar där man behövde vadarstövlar och översvämmade avlopp på en del ställen. Men jag har sett värre!

Nu är alltså november tillbaka till sitt vanliga mörker och ruggigt väder. Så det blir mest att kura inomhus.

Sen har det seglat upp nya orosmoln på min himmel. Gällande min gamla trogna(?) plåtkompis, Madame Citroen.

I lördags då jag åkte och handlade hörde jag ett konstigt ljud från vänster bakhjul nånstans. Det dök upp på vägen till Lidl men då jag backade ut från parkeringen var det helt tyst. Sen lade jag i ettan och släppte upp kopplingen och då kom det tillbaka. 

Men då jag inte tyckte att det ökade i volym eller märkte av några andra konstigheter körde jag hem utan missöden.

Idag konsulterade jag kompisen, Hans, som ju varit mekaniker nästan hela sitt yrkesliv och han tror inte som jag att det är ett hjullager som håller på att ge upp.

Han gissar på att jag fått in grus mellan bromsskivan och beläggen. Och jag hoppas vid Gud att han har rätt.

För annars blir jag utan bil i kanske en vecka.

Jag kollade ju såklart vad ett sånt där lager kostar och på Biltema fanns det för typ 250 kr. MEN... bara till framaxeln. Bakre lagren hade de inte alls.

Så jag kollade Mekonomen. De hade men de kostar 2500-3000 kr för en komplett sats.

Och så mycket lägger jag inte ut när det finns för en femtedel av pengarna på flera såna där postordersajter för biltillbehör. Men då får man ju vänta i några dagar på leverans.

Nåja, imorgon ska jag köra henne till min liberianske vän som har verkstad och är både duktig och billig. Han lovade kolla upp saken och återkomma. Är det då grus i bromsarna lär han fixa det på en grisblink och det blir i det närmaste gratis.

Om inte blir det bekymmer att ta sig till begravningen på fredag. Ja, inte min egen förstås utan min exfrus pappas.

Min f.d svärfar begravs då klockan tio på förmiddagen och det är helt självklart för mig att delta i den stunden.

Han var min svärfar i nästan 25 år och både före, under och efter den tiden har jag alltid också betraktat honom som en av mina närmaste vänner. En kompis som jag kunde prata med om det mesta. Vi förstod varandra, kan man säga.

Så självklart vill jag hedra honom med min närvaro under minnesstunden i Selångers kyrka.

En församling i västra delarna av staden där han bodde, gick i skola och även sedan arbetade under hela sitt 89-åriga liv.

Det är förstås sorgligt att han inte finns mer men så skröplig som han var de senaste två åren känner jag också en lättnad över att hans lidande är över.

Och redan nu märker jag att jag har börjat måla om sorgen till ljusa och glada minnen. Nästan varje dag sen han gick bort har jag kommit att tänka på nåt roligt han kläckt ur sig eller nåt trevligt vi upplevt tillsammans.

Och det blir ingen stor tillställning heller. Deras umgängeskrets av släktingar och vänner var aldrig särskilt stor och dessutom har de överlevt de flesta som de umgicks med i yngre dagar.

Ett par gamla bekanta, kanske en av hans arbetskamrater som han höll kontakt med så länge krafterna fanns. Annars blir det förstås hans fru och döttrar samt barnbarn och kanske även de två barnbarnsbarnen. Och så jag.

Att ta sig dit får väl ordnas på nåt sätt om nu bilen blir kvar ur bruk ett tag. Likaså kommer lilljäntan med vidhängande mågämne upp från södra Småland där de numera bor.

Så då får jag kanske även chansen att klappa om magen där mitt kommande första barnbarn bor. Jag vet redan att det är en liten kille och att han ska heta Louie. Det är i alla fall "arbetsnamnet".

Men hälsa på honom får jag inte göra förrän i mars nästa år. Och jag måste säga att jag redan längtar till mars.

Inte bara för att jag blir morfar då men även för att då är liksom det värsta av vinterhelvetet över och ljuset är tillbaka.

I väntan på det tillönskar jag mina kära ordbrukare en angenäm natt i Häggdånger, Siljansnäs, Sjöbo och Lillpite!

Vi ses!