Senaste inläggen

Av Göran - 26 december 2018 21:31

Så har man överlevt sin sextioandra jul då. Min första jul firade jag 1957, endast två veckor gammal. SÅ jag kan inte tänka mig att jag gjorde någon större nytta förutom att få släktens kvinnor att jollra och prata bebisspråk.

Kraven har ökat sedan dess, kan jag säga.

Men nu är det gjort för den här gången. Imorgon är det arbete igen om än väldigt bekvämt arbete. Klämdagarna mellan jul och nyår är alltid avslagna i portvakten men i år blr det ännu lugnare. Eftersom sanktionerna inte är helt hävda ännu kan företaget jag jobbat åt inte göra affärer som vanligt. Det gör att både in- och utgående leveranser är ytterst begränsade. En normal dag i portvakten kommer det minst 20-25 långtradare för att hämta metallgöt. I fredags, då jag senast jobbade där, kom det fyra. Och inget tåg alls. Kommer annars fem dagar i veckan och hämtar 5-10 fyllda vagnar. Det är tur att vi har stora ytar att lagra metallen på i väntan på att amerikanska kongressen ska godkänna OFAC;s förslag att häva sanktonerna mot våra ryska ägare.

Men... då är det ju så att USA;s president är republikan medan kongressen efter valet domineras av demokraterna. Detta kanske kan komplicera saken en aning... (Det kanske inte är så dumt med monarki och en maktlös kung ändå!)

Nåväl, läggdags närmar sig och jag önskar mina kära ordbrukare världen över en undebar natt tillsammans eller var för sig. Kanske återkommer jag i år, kanske inte. Men ni överlever ju i vilket fall som helst hur jag än gör. 

Men för säkerhets skull önskar jag er ändå ett riktigt Gott Nytt År!

ANNONS
Av Göran - 24 december 2018 18:15

Jaha, så var det gjort! Inte särskilt planenligt men nog dög det ändå. Jag ska inte trötta er med omständigheterna bakom men det blev jag och äldste sonen som käkade julbord och såg på Kalle Anka. Min Janssons frestelse blev alldeles ovanlikgt bra, kanske beroende på att jag följde rådet från flera kändiskockar att bryna löken i lite smör innan man lägger den i formen med potatis, ansjovis och grädde. Löken ska inte få färg utan bara svettas lite och bli mjuk. Därigenom får man fram den där lite söta smaken som löken får av stekning. Har alltid lagt i löken rå och finhackad förut men det  blev faktiskt ännu bättre såhär.

Däremot vågade jag inte testa Mannerströms specialare - att ha i lite tomatpuré i grädden innan den sätts in i ugnen. Men, för all del, det kanske blir bra det också.

Lite sill, skinka (förstås), Jansson och köttbullar och några prinskorvar av bästa sort. Till detta en kall pilsner och två snapsar. Det blev Aalborgs Jubileum i år istället för OP Andersson men den är minst lika bra.

En stor kopp kaffe med några pepparkakor och en skvätt Grönstedts Monopl till Kalle Anka satt som en fläskläpp sedan.

Nu sitter jag här och diskar (Ja, diskmaskinen hjälper förstås en del) medan jag väntar på Karl-Bertil Jonsson. Och fast vi åt så tidigt på dagen känns det fortfarande som om jag nog aldrig blir hungrig igen.

Törsten är jag dock inte alls orolig för. Den finns kvar och är stark efter allt salt jag vräkte i mig förut. Stora vattenglaset har fyllts på för tredje gången sedan maten alldeles nyss och jag är tacksam för att vi har så rent och gott vatten i kranarna trots att jag ju bor i en relativt stor stad som dessutom är full av industrier av olika slag.

Tacksam är jag också över att tillhöra den del av jordens befolkning som varken fryser eller svälter utan tvärtom lever i överflöd. Så en sån här dag förstår man att man egentligen inte har mkt att klaga på.

"Det sägs att fler tårar fälls av de bönhörda än av de lottlösa. Som om hungern inte kan mättas vad som än sker..." Så skriver Uld Lundell i texten till låten jag bjuder på nedan. Venus och Jupiter heter den

Och visst är det väl ofta så att de som har det allra bäst också är de som klagar mest. En av mina mostrar beklagade sig för några år sedan över att hon fått restskatt. Hon hade gjort lite affärer med aktier och tjänat lite för mycket för att staten skulle blunda för det.

"Det är väl en sak att man får restskatt men när det blir så mycket att man måste ta ut från banken för att kunna betala den..."

Så sa hon när hon beklagade sig som värst och jag minns att jag fick behärska mig för att inte börja diskutera med henne. Behöver jag säga att vi inte har samma politiska eller ideologiska värdegrund?

Jag sa inget då. Men tänkte inom mig att har du tjänat mer än din futtiga pension så är jag glad för din skull. Men klaga inte över skatten, den kan du ju räkna ut redan vid deklaration och göra fyllnadsbetalningar. Och har man dessutom pengar på kistbotten såpass att "inkomst av kapital" uppgår till nästan en halv miljon så är det förbanne mig inte så synd om en. Då får man så lov att dra sitt strå även till den gemensamma stacken.

Det ska jag göra igen på torsdag och fredag. Som portvakt i ett företag där nästan allt står stilla under såna där klämdagar. Så det blir sannerligen lättförtjänta slantar.

Ska försöka komma ihåg att inte klaga så mycket då...

God fortsättning på julen, kära ordbrukare, i Vuollerim, Ronneby, Akalla och Dals Långed. Vi ses!

ANNONS
Av Göran - 22 december 2018 22:26

Mina ordinarie arbetskamrater jobbar just nu sin sista natt innan frivecka. Men det är en jävla tur att inte jag är där för jag tippade i mig ett glas vin till middagen förut och lite konjak till kaffet efteråt också. Och nu sitter jag här och smuttar på en skvätt Speyburn single malt whisky. Den första skvätten har jag druckit ur och den här slogs upp endast för att inte bli låghalt. Ni har väl hört att man alltid måste ta "en i andra benet också" för att nå balans.

Men tänk om denna rinner ner i samma ben som den första...! Då måste jag ju ha TVÅ till för att få balansen åter...

Nej, gör den det så går jag helt enkelt och lägger mig och sover bort båda två.

Ledig över helgen, alltså. Först torsdag morgon ska jag jobba igen och då som portvakt. Samma blir det på fredag fast då har jag stängningspasset och får lite sovmorgon innan jag åter blir ledig i fyra dagar.

Efter nyår återvänder jag till förrådet och knogar väl på tills min aretsgivare kallar mig till den där truckförarutbildningen de har lovat mig. När jag har klarat den och är tillbaka i ordinarie arbete ska jag ta ett snack med min chef och be henne att verkligen hålla ett öga på mig och iaktta hur jag bär mig åt när jag framför fordon av olika slag. Jag vill att hon ska se att jag inte alls är typen som buskör eller kör slamsigt. Jag vill att hon ska lägga märke till hur jag tar hänsyn till kolleger och andra som finns på golvet omkring mig och månar om deras säkerhet.

För jag har kommit fram till att hon måste ha fått fel bild av hur jag utför mitt jobb 99% av tiden. ANnars skulle jag knappast ha straffats så hårt. Såvida det nu inte var personalchefen som bestämde och tvingade henne att ta i med hårda handskar mot mig. 

Det är da´n före da´n före doppareda´n och jag vet faktiskt inte var jag ska vara på julafton. Äldsta dottern stannar i Stockholm och firar med pojkvännens familj och släktingar. Mellanbarnen hade en tanke att vi kunde vara hos storebror i familjen och jag sa genast ja till det. Men nu vacklar lillasyster, vill vara med sambon tills han åker till sitt nattskift vid femtiden och lillebror ska fira hos sin mamma. Det blir alltså jag och äldste sonen som ser på Kalle Anka och käkar julmiddag. Här hos mig eller hemma hos honom inne i stan. Oavsett vilket så är det mestta hemhandlat för en julmiddag här hemma oavsett om den går avstapeln på julafton eller någon dag senare.

Imorgon ska jag köra runt snabeldraken ett varv, koka senap samt marinera revbensspjäll och griljera skinkan. Sen får det väl bli som det kan, jag överlever garanterat oavsett hur det blir.

Annars gläds jag åt vändningen som nu äntligen kommit! Mörkret har kulminerat och vi går mot ljusare tider. Lite grand för varje dag som går. Snö har vi ju också fått litegrand så att det åtminstone är vitt på marken.

Det räcker för mig!

Om jag inte kommer tillbaka hit innan måndag så vill jag önska mina kära ordbrukare en riktigt härlig jul i slott och koja i Norsborg, Vilhelmina, Falsterbo och Treriksröset. Eller... where ever you are!

God Jul Sverige!

(Ja, och Finland, Belgien, Tchad, Somalia, Kanada, Trinidad, Gambia och Ukraina och alla andra jävla länder också!)

Av Göran - 19 december 2018 21:36

Redan onsdag! Två dagar till julledigt. Imorgon jobbar jag som vanlikgt på min tillfälliga arbetsplats i förrådet. Fredag ska jag jobba i portvakten precis som klämdagarna nästa vecka innan det är dags föra ytterligare fyra fridagar över nyår.

Har varit på uppföljningsmöte idag beträffande min tillfälliga omplacering. Och den består en bit in i januari för min arbetsgivare beslutade att jag behöver friska upp min truckförarkompetens. Så nu ska de väl leta i rullorna vem som har kompetensen att genomföra en sån utbildning inom fabriksområdet. Jag tror knappast att de flyger hit en konsult/expert från Stockholm utan kan det lösas med egen personal så gör de det.

Och jag vet egentligen bara en som har sån kompetens. Den mannen ledde en utbildning på hjullastare där jag deltog för kanske 8-9 år sedan och hade fixat en lastmaskin att öva i. Den visade sig ha totalt blankslitna däck på alla fyra. Något år senare var han min chef/skiftledare och då en gaffeltruck var trasig sa han att jag skulle köra sidolastaren. När jag invände att jag inte var utbildad på den följde han med mig till garaget där han visade mig hur man kollar och fyller olja och vatten m.m samt visade fuktionerna på spakarna på förarplatsen. Sen sa han att... "Du har ju kört alla stora fordon vi har här i åratal så det här fixar du! Kör lite extra försiktigt från början så går det nog bra!"

Den "utbildningen" tog sammanlagt max tre minuter. Och det gick ju. Jag tog det extra försiktigt tills jag lärt mig känna var jag hade alla fyra hörnen på maskinen (som f.ö bara är något mindre än en ordinär stadsbuss i storleken)

Efter detta myntade jag uttrycket; "Utbildning behövs inte egentligen - Det går lika bra med inbillning!"

Typ... Inbilla dig att du kan köra och ta det försiktigt så kan du lära dig själv!

Så om det blir han som ska utbilda mig så lär jag klara det galant.

Annars är det glädje som dominerar denna kväll FAST Timrå förlorade hemma mot Frölunda. Amerikanska OFAC har idag brevledes meddelat kongressen att de tycker att sanktonerna mot ryska Rusal som äger företagte jag arbetar åt. Det skulle innebära att jag åter har en trygg och säker anställning. Allt detta under förutsättning att inte kongressen i USA har några invändningar. Men eftersom Rusal har gjort exakt vad OFAC krävde då sanktionerna infördes så borde det gå vägen.

Företaget kan då åter göra affärer utan att be om lov, betala sina underleverantörer och framför allt handla elström på den öppna marknaden. Och även om jag kan vara både missbelåten och förbannad på min arbetsgivare så vill jag ju förstås att fabriken ska få finnas kvar de år jag har kvar att jobba och helst längre ändå.

Vem vet, kanske de t.o.m väljer att fira framgången med oss anställda och bjuda på en skorpa till kaffet eller så.

Ta det lugnt med julstressen, kära ordbrukare. Det blir inte mer jul för att du stångar pannan blodig melan varuhusen för att hitta de perfekta julklapparna eller julmaten. Vi ses igen! 

Av Göran - 14 december 2018 21:47

Så har jag då fullgjort min första vecka so (tillfälligtvis?) daggående. Och jag kan ärligt säga att just idag, t.o.m före lunch har jag lärt mig mer än på hela veckan innan. Tre avdelningar hade skickat in s.k plockorder till oss. D.v.s en beställningslista över de förnödenheter som de behöver för att klara helgen. Handskar, verktyg, kaffe och diverse skyddsutrustning som andningsmasker, glasögon, visir och annat.

Jag fick eget ansvar över dessa beställningar och fick själv leta reda på varje enskild artikel och pricka av dem från listorna de skickat till oss. När jag sedan hade fyllt på deras lager av kulspetspennor, skolkrita, hörselproppar och annat så ringde jag upp dem och talade om att deras "låda" var klar för avhämtning.

Bara det arbetet gav sextusen steg på stegräknaren som jag har i telefonen och innan dagen var över hade jag gått nästan åttatusen steg.

Igår var jag på den läkarundersökning som arbetsgivaren krävt av mig och läkaren berättade för mig att jag hade ett blodvärde som en elitidrottare skulle vara stolt över. Det enda värde som inte var helt ok var, som vanligt, mitt blodtryck som var lite högt, som vanligt. Dock inte alarmerande högt men värt att ta på allvar och försöka sänka det.

Efter det inkasserade jag min födelsedagspresent från två av mina barn i form av julbord och revy i Stadshussalongen.

Tomtebloss hette föreställningen som bjöds efter skinka, Janssons frestelse och sillbord och jag skulle kanske närmast likna den vid en kabaré av glada amatörer. Det var inte jättebra men samtidigt är det lätt att ställa för höga krav då man sett så många föreställningar av den klassiska Sundsvallsrevyn med Claes och Berit Grebenö.

Där var det ju alltid full orkester och dansare och hela bibban medan gårdagskvällens föreställning utfördes av 4 personer. Två av varje kön och alla mycket musikaliska.

Men allt måste ju inte vara sådär jätteproffsigt utan även humorn i det lilla har sitt värde. Därför bär jag med mig gårdagskvällen i hjärtat som ett vackert och trevligt minne. Mina två vuxna barn var lite besvikna efteråt och tyckte att det var gubb/tant-varning på flera av numren i föreställningen. Men det spelar ingen roll för mig, jag njöt ändå av att få komma ut bland folk och se något annat än TV, dator och hemmets fyra väggar.

De (mina vuxna barn) hade också pratat ihop sig om julen. Jag trodde väl att det skulle bli jag och sönerna hemma hos mig eftersom äldre dotra ska fira med sin sambos släkt i Sthlm och den yngre med sin sambo här utanför stan.

Men nu ska tydligen yngsta dotterns pojkvän  jobba på julaofton så de tyckte att vi kunde fira jul hos äldste sonen.

Deras mamma skulle också bjudas in liksom lillebror (som bor här med mig) men idag fick jag veta att deras mor inte kommer att vara med. Hon ville inte göra något alls på julafton, enligt yngstingdottern. Så då får det väl bli de tre yngsta och jag då. Jag lär väl hjälpa till med matlagningen. Äldre sonen ville gärna ha min hemlagade Janssons frestelse och mina hemmagjorda köttbullar så då står jag väl för det.

Innan dess ska jag jobba en vecka till. Måndag och fredag, kommande vecka, ska jag vara i portvakten. På måndag för att lära mig den nya telefonväxeln och på fredag för att ersätta en av tjejerna som ville ha semester.

Sen får vi väl se om jag blir kallad till något nytt möte med min skiftledare och personalchefen om min framtid i företaget. Kanske får jag veta hur länge de tänker bestraffa mig för den plåtbit som jag böjde och den mätutrustning som föll i marken utan att skadas. Eller också får jag vänta ett tag till på den informationen, vilket kanske är det mest troliga. De kanske behöver tid på sig för att formulera sin motivering...

Själv känner jag dock, mer och mer, att det handlar mer om en personlig vendetta mot mig. Jag vet ju att jag retade upp personalchefen genom att ifrågasätta varför vi skulle ha rehab-möte när företaget inte tillhandahöll någon sån.

Sedan har jag ju också, i flera år, varit "besvärlig" i min roll som skyddsombud och huvudskyddsombud för min avdelning och det känns inte helt otroligt att jag nu "får igen" lite för det.

Mörkret består men om bara en dryg vecka så vänder det, kära ordbrukare. Då blir dagen åter längre och natten kortare. Och om ungefär två månader så vaknar hoppet och livsandarna igen

Så härda ut i slott och koja i Njutånger, Ödeshög, Remsle och Ärlandsbro. Det kommer en vår! Även om det dröjer ganska länge än...

Av Göran - 10 december 2018 20:45

För ett år sedan just idag fyllde jag sextio år. Alltså måste jag ju vara 61 nu då. Det är inte riktigt klokt egentligen! Jag känner mig inte äldre än jag gjorde för 10 eller 20 år sedan.

Men spegeln och prästbetyget säger ju annat så då är jag väl en gammal gubbe då!
Och det är väl inget att fira att man blir en ännu äldre gubbe än dagen innan. Därför har jag inte gjort det heller. Inga blommor, ingen tårta och inga paket. Men jag är lika glad ändå.

För nobelpris har jag ju fått ändå i vanlig ordning. Denna gång består det i att mina barn bjuder ut mig på julbord med efterföljande revy i stadshussalongen på torsdag. Det ser jag fram emot.

Den dagen ska jag också gå på den läkarundersökning som min arbetsgivare har begärt. Synkontrollen gjordes ju förra veckan så nu får vi se vad farbror doktorn hittar. Om jag lyckats få ner mitt blodtryck t.ex

Därför deltog jag med liv och lust i rehabträningen i eftermiddags och körde på så bra att tröjan jag hade på mig fick hängas på tork så jag kan lägga den i tvättkorgen sedan utan att den surnar.

Lilla dotra (hon som "bara" är 25) lyckades med sin uppkörning idag och efter jobbet följde jag med henne för att provköra bilen hon sett ut. En Peugeot 207 av -08 års modell, en väldigt behändig liten bil som dessutom gick alldeles utmärkt. Priset var dessutom nedsatt från 38 000 till 34 900.

Tillbaka på bilfirman visade det sig att säljaren kände igen mig. Han hade sommarjobbat i fabriken för något år sedan och jag känner 3 av hans bröder. När han hörde det sjönk priset omedelbart till 30 000 jämnt så hon slog till och köpte bilen. Nedan syns hon i mörkret framför sin alldeles nyinköpta fransyska.

 

Så glad blir man när man klarat körkortet och bliviit bilägare på samma dag.

Skönt, tycker också jag som nu slipper stiga upp tidigt eller åka och hämta henne från jobbet i Timrå när hon jobbar på tider då inga bussar går.

Skönt är också att jag smärtan i mina axlar börjar ge med sig. Och jag tror att jag hittade botemedlet alldeles själv. I fredags kväll kände jag hur en förkylning började byggas upp bakom näsan. Ni vet, när man liksom känner att... Imorgon när jag vaknar är jag säkert dunderförkyld. Sedan många år vet jag att om jag då proppar i mig rejält med C-vitamin och några vitlöksklyftor så kan jag vända trenden. Men det måste vara innan det bryter ut.

Och det hjälpte. Så jag fortsatte ta C-vitamin och vitlök före sänggåender även lördag och söndag.

Och i morse då jag steg upp kändes även axlarna mycket bättre och jag mindes att jag läst någonstans att vitlök har en inflammationsdämpande verkan. Så jag ger mig tusan på att det är vitlöken som hjälper mig.

Därför fortsätter jag att ta det i några dagar till trots att förkylningskänningarna är borta nu. Billigare medicin måste man nog fan ha frikort på apoteket för att få!

Så ät mer vitlök, kära ordbrukare! Det hjälper mot nästan allt. Och om det inte hjälper så tror jag att man nog måste tratta i sig kopiösa mängder om det ska göra någon skada. Annat än för andedräkt och kroppsodör (om man äter väldigt mycket). Ha det gott tills vi ses igen i Katthammarsvik, Liatorp, Lövstabruk och Harsprånget.

Godnatt Sverige! Var ni än är...

Av Göran - 5 december 2018 20:03

Det är den femte december idag. Fem-i-tolv-rörelsens dag. I år firar de dessutom 30-årsjubileum. Organisationen blidades i Härnösand 1988 av, bland andra, Sara Westin. Året därpå mördades Sara av sin utlandsfödde pojkvän.

Hennes pappa, Stig Wallin, engagerade sig djupt i rörelsen efter mordet på hans dotter och Stig blev även dess ordförande. Femte i tolfte - fem i tolv - ett symboliskt namn som berättar att det börjar bli bråttom att sätta stopp för rasism och främlingsfientliga krafter i Sverige och världen.

Jag är inte medlem av den men det kanske jag borde vara. Deras verksamhet ligger mig i alla fall väldigt varmt om hjärtat. De första åren försökte jag också hitta tid till att delta i manifestationen på stora torget inne i stan men nu var det länge sedan jag var med. Får skärpa mig nästa år.

Stig Wallin träffade jag förstås aldrig men han är en av de där människorna som har min fulla respekt och beundran. Han insåg att det inte var pojkvännens hudfärg, religion eller härkomst som berövat honom hans dotter och kämpade därför emot främlingshatet och rasismen. Och som genom en ödets grymma ironi avled också han själv just den dagen för fem år sedan just idag. Jag hoppas att det brinner många ljus på hans grav just nu.

Ganska stillsam dag annars idag. Enda lilla ansträngningen bestod i att bära ned sommardäcken i källarförrådet. De har legat och "skvalpat" baktill i bilen länge nog nu!

Sonen och jag testade ett ganska nytt hamburgerhak i stan. Bastard Burgers hette det och var förstås mycket dyrare än "Donken", Big Boy, Max och de andra stora kedjorna. Ganska gott dock, särskilt själva burgaren. Ska sträcka mig så långt som att säga att köttet i den var det bästa jag ätit som jag inte tillagat själv. Ändå är det ju bland det enklaste man kan laga. Rulla en boll av högrevsfärs, platta till den och lägg i grillpannan på hög värme. Nymalet salt och svartpeppar från kvarn är allt utöver färsen som behövs. Sedan komponerar man tillbehören som man vill. Personligen gillar jag bäst lite senap, en skiva cheddar som får smälta, lite isbergssallad, färska tomater och rödlök samt lite hamburgerdressing. Bättre blir inte en burgare tycker jag.

Imorgon är sista lediga dagen. På fredag börjar jag på mitt nya (tillfälliga?) jobb i förrådet.

Hur tillfälligt det blir får vi väl se men jag gjorde i alla fall synundersökningen igår. Och det visade sig att höger öga hade blivt ganska mycket sämre plus att mörkerseendet också minskat i effektivitet. Det sistnämnda har jag märkt av själv men om sedan min arbetsgivare ser det som en förmildrande omständighet till mina ytterst grova brott återstår att se. Nya glasögon är beställda och imorgon ska jag ringa dem och be  om en tid för att få prova ut privata också.

Med stor omsorg har jag totat ihop ett system på travet till ikväll (V86 på Åby och Solvalla). 108 kronors insats hoppas jag ska fylla på mina konton innan dagen är över. Gärna med några miljoner i utdelning så jag kan skita i vad min arbetsköpare tycker och vill och istället tåga in på personalchefens kontor och snyta mig i gardinen. Därefter slänga en tusenlapp på hans bord och säga åt honom att köpa nya gardiner. Och sist av allt meddela min omedelbara avgång ur tjänst!

Men chansen att DET händer är väl ungefär lika stor som att en snöboll överlever en timme i helvetet...

Imorgon ska jag försöka komma till skott med att släpa snabeldraken tet varv runt lägenheten. Katten tycks ha ömsat extra mycket ett tag nu och råttorna börjar snart att likna kattungar istället.

Då, kära ordbrukare..., DÅ är det dags att dammsuga!

Sköt om er nu så inte någon annan måste göra det. Eller ännu hellre, sköt om varandra! I slott och koja i Abbekås, Myckelgensjö, Fiskebäckskil och Almunge.

See ya´!

Av Göran - 4 december 2018 08:39

Så har vi då klarat av åtminstone EN av mina hatmånader. November har tackat för sig för den här gången och det är inte utan att man drar en lättnadens suck över detta faktum. December har jag en aning mer fördragsamhet med men vetskapen att både januari och februari lurar runt hörnet förtar ju en del av glädjen som advent och julen ger.

Och december kan inte gärna bli sämre än föregående månad som i vanlig ordning blev en årets sämsta. På flera sätt. Trött och småkrasslig är man ju varje år vid den här tiden men årets november slår de flesta av tidigare rekord. Det återspeglas också tydligt här i bloggen där det inte blev många inlägg alls. Jag har helt enkelt inte haft varken ork, lust eller inspiration. Och då kan man lika gärna låta bli.

Igår morse klev jag av sista natten. SIsta natten på kanske ett bra tag och kanske t.o.m mitt sista nattskift i livet. Jag har råkat ut för/ställt till några små incidenter på senaste tiden på jobbet.

Först transpoterade jag en Europapall med dyr mäturtrustning på mellan min egen och en annan avdelning. Jag kollade noga att den var rätt surrad innan jag tog den på gafflarna och backade nedför utfartsrampen för säkerhets skull. Men ute på asfalten råkade jag köra ner i grop som syntes dåligt och vips låg mätvagnen på marken. Det visade sig att lastpallen gått sönder och att spännbanden därmed förlorat sin sträckning. Utrustningen skadade en aning och man fick byta en kopplingsdosa på den. Men utredningen frikände mig till slut eftersom det var omöjligt för mig att se om trävirket i pallen var skadat.

I början av oktober stod jag med gaffeltrucken i ett utrymme mellan fabrikshallarna och väntade på att de jag servade skulle bli klara så att jag kunde köra bort grejer efter dem. Och när jag skulle åka igen visade det sig att truckens lyftstativ hade yippat framåt så att gaffelspetsarna stötte i golvet. Och just där finns en skarvplåt som täcker en skarv mellan två betongblock. Den körde jag rakt på med påföljd att den revs loss och blev ganska krokig. Antagligen satt jag med högerhanden på spakstället och lutade lite för mycket på just tiltspaken som tippar stativet framåt och bakåt. En del av förklaringen till att detta hände är, enligt mitt synsätt, det faktum att arbetsgivaren ökat arbetsbelastningen för bl.a truckförarna så mycket att man sitter alldeles för länge bakom ratten. För att serva andra människor som inte heller kan ta pauser i den mån man faktiskt behöver. Och vi är ju beroende av varandras arbete så... Vid tiden för denna händelse hade jag suttit i dryga 3½ timme i ett enda sträck bakom ratten så trötthet är absolut en del av förklaringen. Hur länge får yrkeschaufförer jobba utan rast?

Men visst medger jag också att det var klantigt. Har man kört truckar och specialfordon i så många år ska sånt inte behöva ske.

Så i torsdags skulle jag åter frakta mätvagnen mellan avdelningarna. Kollade åter mycket noga att den satt som den skulle och lyfte sedan upp den. Körde MYCKET sakta och försiktigt och backade åter nedför utfartsrampen för att grejerna inte skulle trilla av. Ute var det ju november och klockan var strax efter sju på morgonen, alltså svart som i en kolkällare. Därför märkte jag aldrig att lastpallen hasade framåt p.g.a gropar och gupp o asfalten (vi räknade ut att det var så det måste ha gått till) och framme vid porten in till den andra avdelningen bromsade jag för att se efter så ingen kom från andra hållet. Då tippar hela skiten av truckens gafflar och välter ner på marken framför mig.

Inget fel på lastpallen denna gång och utrustningen skadades inte alls utan var bara att plocka upp och köra vidare.

Men av min chef fick jag senare veta att "det har varit lite för många incidenter med fordon inblandat" kring mig på sistone och därför skulle mitt körtillstånd dras in i väntan på utredning.

Så jag fick parkera trucken och resten av skiftcykeln bara göra såna jobb där man inte behöver köra något på hjul. Fördelen med detta var ju att jag gjorde nästan oförskämt lite nytta för lönen men dagarna kändes ju därför ganska långa och farmför allt trista.

Och fr.o.m fredag ska jag tills vidare byta arbete och jobba på förrådet. Dagtid men åtminstone till att börja med ingen ekonomisk förlust. Sedan ska jag få gå på läkarundersökning för att kolla om det finns några hälsoproblem som kan ställa till det för mig. En synundersökning ska också göras men jag tivlar på att det ger något.

Hur sedan min arbetsgivare resonerar om inget av detta ger dem en förklaring de är nöjda med har jag ingen aning om. Det lär jag väl få veta med tiden... För... det kan väl inte vara så att de passar på att hämnas för allt besvär jag orsakade för dem under alla åren som facklig förtroendeman...? Kräva att de skulle följa lagen t.ex

"Kan di va´så jävvli´a?"

Nej, jag försöker att se positivt på det. Jag slipper nattskiften ett tag med behåller pengarna från dem. Jag ska inte heller jobba vanlig dagtid utan samma antal timnmar som på skift. Vilket gör att om jag är kvar på förrådet efter årsskiftet får jjag 14 dagar ledigt precis som mina ordinarie arbetskamrater.

Jag slipper också den höga ljudnivå i vårt fikarum som uppstår lite då och då när för månnga är inne på samma gång. Vi är det yngsta skiftlaget och många människor (Läs: "Unga män) under 35 har inte riktigt vuxit ifrån det där stojet som jag minns från högstadiet i skolan. Att vi sedan har ett par stycken som är kvar i det där fast de fyllt både 40 och 50 gör inte saken bättre. Framför allt på nätterna kan jag ofta tycka att det där stojet är väldigt jobbigt.

T.om vår chef, som är i trettioårsåldern, kan dras med i det där ibland.

Men jag slipper det nu. Hur långe återstår att se. Jag tror att förrådet passar mig utmärkt annars och skulle gärna jobba där de år jag har kvar om jag inte förlorade så mycket pengar på att lämna skiftgången. Det består av mycket kundhantering vilket jag ju är van vid från arbetet i portvakten. Jag har dessutom ett hyfsat ordningssinne och bra sifferminne vilket säkert också är en fördel. Dessutom jobbar två gamla skolkamrater där. Två¨damer varav den ena var klasskamrat under mina första tre skolår på sextiotalet. Så det blir nog bra.

Som så många gånger förr har jag tvättstugan när jag skriver nåt här. Och det är dags att gå ner och hänga upp skjortor, strumpor, tröjor och dukar samt att köra igång en maskin med lakan så vi får rent i sängarna.

Kommer tillbaka gör jag säkert. Förr eller senare. Det beror på när andan faller på. Den faller liksom inte på lika ofta såhär års...

Men det betyder inte att jag har glömt mina kära ordbrukare i Kaunisvaara, Väckelsång, Dals Långed och Mehedeby. Ha en underbar decembertisdag! Vi ses!


Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se