Jag har softat idag. Visst låter det mycket bättre och liksom mer sofistikerat än att säga att man latat sig?

Ordet lat är ju så negativt laddat i vår kultur. Typ att man ska skämmas som en hund om man inte sliter häcken av sig varende vaken minut. Städar och fejar, syltar och saftar, tvättar och stryker eller målar. Eller gör nåt överhuvudtaget som är till glädje och nytta för någon annan än en själv.

Sätter eller lägger man sig en lite stund för att vila så ska man nästan skämmas verkar ju folk tycka.

Så jag försvarar mig själv med att intala mig att jag redan har dragit mitt strå till stacken i så många år att jag har rätten att ta det lite mer piano såhär på livets höst.

Alla dessa år då jag slet som ett djur i den gamla, varma, skitiga fabriken som sedan byggdes om till modern teknik. Men värmen på sommaren var ju kvar liksom en hel del av det fysiska slitet.

Resten av det hade ersatts med orimliga krav på arbetstempo och pressen att hinna göra det man skulle inom arbetstiden. Trots utrustning och fordon som var under all kritik många gånger.

Även hemma tog jag i alla år mer än min beskärda del av ansvaret för hem och barn även de dagar då jag bara ville dö av trötthet på grund av ett krävande arbete.

Därför händer det emellanåt att det går flera dagar då jag bara ler och nickar igenkännande åt dammråttorna som växer och tänker att de går ju ingenstans även om dammsugaren får vila även idag.

Likaså händer det att jag kör diskmaskinen på eftermiddagen men inte tömmer den förrän på förmiddagen nästa dag.

Det är ju liksom bara jag och Thea som ser det och hon bryr sig ju ännu mindre än vad jag gör.

Hundar bryr sig inte om en dammråtta eller två. Eller om den rena disken är i skåp och lådor eller kvar i maskinen.

Det enda hon egentligen kräver av mig är 3-4 promenader per dag, mat och vatten samt några små stunder i mitt knä då vi bara bryr oss om varandra en stund.

Idag var det till och med så slött att jag letade fram en matlåda ur frysen för att slippa stå vid spisen. Den (spisen alltså) passade jag på att skura ren medan min middag värmdes i micron.

Oktober lider mot sitt slut och jag borde väl se till att få vinterdäcken monterade på Madame Citroen innan snön kommer. Förhoppningsvis dröjer det ännu en tid men jag vet ju att däcken mår bra av att få rulla på torra vägar någon vecka eller så innan vintern börjar på rikitgt. Det ruggar liksom upp ytan på dem och gör dem lite mjukare i slitbanan. Vilket sen ger lite bättre grepp när underlaget förändras till is och snö.

För det är ju ditåt det barkar nu, det är bara att inse och acceptera. Höstens färgprakt försvinner mer och mer för varje dag nu och ersätts av nakna träd. 

Men överlever vi bara november, december, januari och februari så kommer ju mars sen med ljuset och sen april med ny lövsprickning och flyttfåglar som återvänder från Spanien och Nordafrika.

Vi tröstar oss med det, kära ordbrukare i Malå. Skattungbyn, Svenstavik och Brösarps backar.

Håll ut!

Bättre tider kommer. De dröjer ett tag bara...