Tja, pingsten kom! Och gick! Och inte märkte då jag av den. Kanske mest beroende på min totala brist på religiositet. Fuck pingsten, idag är det en mycket bättre dag. Idag är det ju löningsdag och det smäller mycket högre i min värld!

En dryg tusenlapp har jag redan förslösat genom att fylla på snusförrådet samt kyl, frys och skafferi. Längesedan så mycket tog slut samtidigt! Men nu står vi oss ett tag igen.

Hockeysäsongen är över här hemma. Nu återstår bara för vårt folkkäraste landslag att återupprätta sin förlorade heder efter förluster mot först Danmark och sedan även Belarus.

Apropå det, förresten, varför får man inte säga Vitryssland längre? Vem bestämde det? Och varför? Vad landet heter på deras eget språk vet jag förstås inte men jag vet att på engelska har det hetat Belarus sedan de bröt sig ur Sovjetunionen. Säger de Sverige om oss? Det betvivlar jag och misstänker att de säger Svedsko eller liknande.

Nåja, jag vänjae rmig väl kamske. Det är ju inte den första nationen som byter namn. Ceylon hette Formosa i min tidiga barndom och Burma har ju också nyligen döpts om till Myanmar (tror jag att det var).

Sonen har sparkat på mig (bildligt talat) så att vi häromdagen kom igång med en grovröjning av vårt kök. Vi har plockat ur varenda skåp och låda och gjort rent hus plus sorterat bort en massa onödiga saker som inte behövs. Kastat massor och packat det som kanske någon annan vill ha för att frakta till Erikshjälpen eller annan loppis. Kanske genererar det några kronor som blir mat åt någon fattig stackare

I Expresserns nätupplaga såg jag häromdagen att SVT ska göra en nyinspelning av gamla fina Saltkråkam från min egen barndom. Och jag kan inte förstå varför.

Tror man att man kan göra det bättre? Det tvivlar jag starkt på. Och hur ska man göra, ska man flytta handlingen till nutid med vattenscotrar, i-pads och mobiltelefoner? Eller ska det se ut som på 60-talet i handelsboden?

Och vem ska spela farbror Melker? 

Nej, låt Saltkråkan vara och hitta på något nytt istället!

Ikväll ska jag bänka mig vid TV;n i förhoppningen att Tre Kronor ska resa sig ur askan och betvinga de där gökurmakarna från lilla alplandet Schweiz. Har ni tänkt på, förresten, hur många det finns som inte kan uttala det landet rätt. De säger Sveitsch (ungefär) istället.

Nåja, skit samma bara vi slår dem i hockey ikväll!

Därmed räknar jag med att även mina ordbrukare håller tummar och tår ikväll för våra blågula gossar.

Vi ses, hörni! När andan faller på...

Jamen, Glad pingst på er, kära ordbrukare. Inte för att jag någonsin i vuxen ålder firat pingsten på något sätt. Jag har alltså inga traditioner som jag gör varje år eller så. Och ska jag vara alldeles ärlig så minns jag inte ens varför pingst är en högtid. Det är ju en kyrklig tradition så man får väl ändå anta att det har med Jesus att göra på ett eller annat vis. Hänryckningen tid talar man ju om men nu är jag så gammal att jag knappt ens minns när jag kände mig hänryckt senast. Ska väl vara under slutet av Timrå IK;s hockeysäsong då kanske..

För min egen personliga del har dagen mest haft med sport att göra. Sveriges stolta landslag, Tre Kronor, klev ju in i VM-turneringen imorse. Jag såg dock bara delar av matchen men om det jag brukar säga stämmer så kan det gå riktigt bra för oss i denna VM-turnering.

De år Sverige gått hela vägen och vunnit VM-guld har man alltid gjort en rejäl plattmatch tidigt i turneringen. Den gjorde man imorse och förlorade för allra första gången i världshistorien mot Danmark i ett välrdsmästerskap.

Jag väljer dock att se positivt på den förlusten. Nu är den undanstökad och nu kan det väl bara bli bättre. Hoppas jag...

Mellan mina besök i TV-soffan monterade jag ihop den lasagne jag senare serverade som middag. Brukar alltid göra den i ordning i god tid så det får stå och liksom safta till sig under folie i några timmar innan gräddningen.

Den hade jag tajmat in att starta kl. 15 då GIF Sundsvalls bortamatch i Göteborg mot Örgryte startade. På så sätt behövde jag inte hålla koll på tiden för en halvlek i fotboll är ju 45 minuter och det är den tid jag brukar låta min lasgne stå i ugnen under folie. Då plockar jag ut den och strör på riven ost innan jag bakar av det sista i 10-15 min.

Som pausen i fotbollsmatchen alltså. Lagom till början av andra halvlek kunde jag lasta en tallrik med lasagne och slå upp ett glas rött att njuta till maten. En arbetskamrat pratade sig varm för ett rödvin som heter "Lisa 1503" så jag köpte hem en flaska för att testa och det var verkligen njubart. Etiketten har en bild av Da Vincis berömda Mona-Lisa och buteljen för 89 kr rymmer en hel liter istället för de vanliga 70. Mycket gott var det!

Fotbollsmatchen var mållös fram till pausen men i andra halvlek krigade sig Linus Hallenius igenom Örgrytes försvar och slog in 0-1. Och i slutet av andra akten gjorde GIF-coachen som han brukar det här året - Han skickade in blott 17-årige Johan Bengtsson som inhoppare med 15-20 minuter kvar. Och nämnde Bengtsson gjorde som HAN brukar; Smet igenom och gjorde mål nästan genast. 0-2 som också blev slutresultatet och det börjar se ganska bra ut för Giffarna i superettan. Men ännu är det ju mycket kvar av säsongen!

Och ikväll är det final i Eurovision song contest också. Inte klokt vilket gigantiskt spektakel de har lyckats förvandla det där till. För min egen personliga del får det dock vara. Tiden är förbi när jag brann för det där och tyckte att det var en av årets höjdpunkter.

Därmed tiillönskas de vördade ordbrukarna en fin lördagkväll och söndag sedan. Sköt om er därute så ses vi igen när andan faller på.

Det är en egendomlig vår vi har i år. Hela helgen har det varit pissväder med regn och bara 6-9 plusgrader. Fast vi passerat mitten av maj. Så nu får VH (Vår Herre) allt skärpa till sig och se till att leverera den kanonsommar vi alla förtjänar efter vinter, kall vår, corona och allt annat elände.

Det är först nu på kvällskanten som det äntligen slutat regna, annars har det smattrat på rutor och fönsterblek hela dagen idag och nästan hela helgen också.

Lillflickan min (hon som fyller 28 i november) hade bjudit mig, sina bröder och sin mamma på middag igår men det blev bara hon och jag och exfrun. Yngstingen ville inte och storebror med sambo hade fått nåt förhinder. Men det var trevlgt ändå. Hon ville fira dels sin mamma som fyllde år i förra veckan men också att hon blivit befodrad på jobbet. Mer ansvar och sen har hon även en arbetsgivare som begriper att sånt måste få synas även i lönebeskedet. Till skillnad från sin far vars slavdrivare gärna skulle sänka våra löner om de kunde.

Så nu dröjer det kanske inte så länge innan hon också, liksom storebror, går förbi sin gamle far räknat i månadsslön. Min totala inkomst kommer dock att fortsätta ligga högre tack vare skiftgången.

Men det är henne väl unt. Jag vet att när hon trivs med sitt jobb så ger hon sin arbetsgivare gott och väl vad de betalar för och säkert lite till.

Bara att konstatera, än en gång, att jag valde fel karriärväg. Jag skulle ju först bara jobba några månader, var tanken. Sen ändrade jag mig och beslutade att stanna tills jag gjort militärtjänsten.

Men efter lumpen fick jag lite nya arbetsuppgifter och det blev roligare att jobba i flera omgångar. Och när dagen kom då jag för första gången var riktigt spyless fanns det knappt någon arbetsmarknad längre. Så då fick man vara nöjd med att ha en inkomst som tryggade grötsaltet. Och nu är jag för gammal för att någon annan skulle vilja anställa mig så jag får väl kämpa på i något år till.

Kanske får jag uppleva att vi får återgå till sexskiftet som togs bort för ett drygt år sedan. Tänk, aldrig trodde jag väl för tio år sedab då det infördes att jag skulle sakna det när de tog av oss det.

Men det där med att få två hela veckor ledigt var 34;e dag var ju inte så dumt ändå.

Jag vet  att företaget har räknat på resultatet för förra sommaren och konstaterat att de förlorade stora pengar på att tvinga oss ha semester igen som vanligt folk. Då behövs ju också ett antal vikarier och man måste öka bemanningen för att ovana människor ska hinna med det vi ordinarie klarar. Men det svider förstås att erkänna att de hade fel så det lär nog dröja lite innan de börjar mumla om sexskift igen.

Men om och när de gör det så hoppas jag innerligt att vi inte godkänner något avtal som är ett enda öre sämre än det vi hade fram till februari ifjol. Snarare vill jag tvinga  dem slanta upp lite mer.

Men dessvärre finns det säkert en stor majoritet bland mina arbetskamrater som t.o.m skulle kunna vara helt utan kompensation bara de får tillbaka skifrgången vi hade förut. Och det är jag rädd att företaget också vet.

Covid 19 har ju dessutom gjort att vi blivit uppdelade från det gamla personalrummen där alla satt förut. Man har hyrt in två baracker som byggts ihop och utgör matsal för ungefär halva skiftlaget. Detta för att minska smittrisken förstås. Och jag förstår det. Men... det har också fört med sig att vi inte längre är en enhet som skiftlag utan två separata grupper som inte ses och pratar som vi gjort i alla tider. Gruppdynamiken är sönderslagen och det gynnar absolut inte trivseln på arbetet. Nu är det "vi och dom" istället för ett stort "vi"! 

Inte bra! Inte bra alls!

En dag återstår av min, lite för korta, ledighet. Onsdag morgon ska jag på´t igen. Trösten är väl att denna gång är det "bara" tre dagskift och därefter hela sex dagar ledigt istället för fem som är det vanligaste i nya schemat.

Nästa gång jag jobbar tre dagsift är det mina sista arbetdagar innan semestern. Midsommaraftonen är tredje dagskiftet då så skulle jag vilja så hinner jag ju ändå både supa och slåss och dansa. Som så många svenskar ägnar sig åt den dagen. Men det blir nog bara att åka hem och uggla framför TV och dator. Eller möjligen hälsa på syster och svåger i deras stuga. Vid det laget har vi ju alla fått båda sprutorna så kanske, kanske...

Mycket möda och lidande återstår dock innan vi är där och jag hoppas innerligt att det blivit lite varmare innan dess. Så kom igen nu, vädergudar, och ge oss en vår som är värd namnet! Det förtjänar vi!

Eufori! Jomenvisst är det vad jag upplevt sen i förrgår kväll då mitt hjärtas rödvita hjältar Timrå IK åter tog steget upp till hockeyns finrum i Sverige, SHL. Tillbaka i högsta serien efter en bragdbetonad säsong där man först dominrerat seriespelet men stött på oväntat starkt motstånd i slutspelet. AIK betvingades med fyra matcher mot en och därefter Västervik i semifinalen med 4-2 i matcher. 

Finalen gick sedan mot ärkefienden Björklöven från Umeå och kunde väl inte ha börjat sämre. Förlust på hemmaplan i första finalmatchen trots spelmässigt övertag och även statistiskt gällande skott på mål och tekningar.

Men det är ju gjorda mål som räknas och dagen efter denna förlust krossade vi dem med 7-0. Matchen fick dock en bitter efetrsmak eftersom Björklöven började spela fult då man insåg att man inte kunde vända och vinna. Detta resulterade i att Sebastian Hartmann i Timrå fick sin säsong förstörd med ett avslitet ledband i knät efter en ful tackling av Löven-backen Daniel Rahimi. En annan Timråspelare fick näsbenet knäckt genom en ful huvudtackling. Han, Hugo Reinhardt, kunde dock spela vidare med visir.

Sen kom då Coronautbrottet som däckade mer än 20 spelare och ledare hos Björklöven och 13 i Timrå. Uppehållet blev nästan tre veckor långt men när man väl kom igång igen så var det ändå Timrå som var det bästa laget och efter två bortasegrar avgjordes det hela i NHC arena i Timrå i onsdags kväll.

Tyvärr dock med bara 8 personer i publiken. Hade gärna varit på plats själv annars eller åtminstone fått se det från TV-soffan. Men i onsdags var det nattskift som gällde så det blev att följa dramat via radiosporten.

Nattskift även torsdag så imorse gick jag av sista natten med en lättnadens suck och är nu ledig till onsdag morgon klockan sex. Sovit har jag gjort i några ynka timmar och vinglaset jag har framför mig nu lär nog bidra till en rejäl sovmorgon imorgon bitti. Gato Negro heter det (Svarta Katten på svenska), kommer från Chile och jag vet att jag tyckte om det för ett par år sedan. Kommer dock inte att köpa det igen på länge för nu gillar jag det inget vidare längre. Det smakar ungefär som röda vinbär och det har aldrig varit någon större favorit hos mig.

Så nästa gång jag köper hem rödtjut blir det nog det bulgariska Leva-vinet igen eller Cassilliero de diabolo. Eller kanske prövar jag nåt nytt som jag inte smakat innan.

Nu går vi in i helgen och jag hoppas att alla mina kära ordbrukare får en härlig sådan i Ytterhörnäs, Vikbolandet, Århus och Lennhovda. 

Vi ses! När andan faller på...

Nu har vi vittring! Pirret från igår, innan den matchen, är nu förvandlat till euforisk lycka över två raka vinster på bortaplan mot Björklöven som Timrå hade så svårt att vinna mot i seriespelet. Man leder matchserien med 3-1 och det krävs "bara" en enda seger till så spelar Timrå i SHL nästa säsong. 

Björklöven däremot, msåte vinna TRE raka matcher för att gå upp. Och jag måste säga att jag inte sett mycket i de tre senaste kamperna som tyder på att de ska klara det. Två av deras bästa försvarare är avstängda även i onsdagsmatchen. Blir det sen en sjätte finalmatch kommer en av dem tillbaka medan den andre får vänta till en högst eventuell match nummer sju.

Nej, jag tror och hoppas att Timrå avslutar den här finalen på hemmaplan i övermorgon kväll. Fast den matchen missar jag på grund av något så trivialt som lönearbete. Så den får jag följa via radion i något fordon och det kan också vara väldigt spännande.

På TV pågår just nu SM-finalen mellan Rögle och Växjö men inget av dessa lag har jag så mycket känslor för att jag orkar engagera mig utan får väl läsa i tidningen imorgon om Växjö tog SM-guld eller om Rögle spelade till sig ännu em match. Imorgon tror jag inte att det är någon hockey alls men då ska jag titta på GIF Sundsvalls bortamatch mot Öster. Har lyckats se alla Giffarnas matcher hittills i år och vet inte riktigt vad jag ska våga tro eller hoppas på. Men det är ju nästan hela säsongen kvar att spela så det visar sig väl om de är fågel eller fisk. Det jag sett såhär långt pekar nog mest mot "mittemellan"!

Dagen som gått blev slitsam trots att det stod truckförare på schemat. Men vi hade bara en truck mot normalt två plus en specialtruck som vi brukar dela på. Då måste den ene köra sidolastaren istället och den är inte lika smidig att jobba med som gaffeltrucken. Dessutom blir det mycket mer jobb för den som kör trucken. En paus på 20 minuter på förmiddagen, en femminutare för naturbehov och en mugg vattem vid 14-tiden var allt jag hann med. Annars satt jag i trucken hela skiftet. Vi var dock klara med jobbet 45 minuter före hemgång så jag hann i alla fall värma och äta ur matlådan med pannbiff och lök innan det var dags att gå hem.

Så tröttheten börjar sakta smyga sig på mig och jag ska väl snart tanka upp snarkmaskinens vattenbehållare samt borsta tänderna innan jag kryper ner mellan lakanen. 

Men först önskar jag mina ordbrukare en fortatt skön måndagkväll och en natt med god sömn i Simlångsdalen, Hissmofors, Skälderviken och Vittangi. 

Nu drar det snart ihop sig! Till match nr 3 i hockeyallsvenskans finalserie mellan Timrå och Björklöven. Och jag känner den där rastlösheten komma krypande i kroppen som den alltid gör inför betydelsefulla matcher där lag som jag bryr mig om är inblandade. Och om det finns någon klubb där jag absolut räknar mig själv som hängiven supporter så är det just Timrå IK. Sedan mer än 50 år tillbaka.

Det kan ha varit 1969 eller -70 som min ingifte morbror lät mig följa med honom till gamla isladan i Timrå och se min första hockeymatch livs levande. Kanske ett år tidigare hade jag upptäckt hockeyn via TV och följt Tre Kronor i VM men att själv stå på läktaren och känna stämningen var något helt annat.

Och intresset bara växte. 

Sven, den ingifte morbrodern, och hans son som alltså var och är min kusin hade årskort på sittplats medan jag brukade stå längs sarg och plexiglas i ett av hörnen.

I februari 1972 spelades en match som folk runt Timrå pratar om än idag. Brynäs var på besök och det kom så in i vassen mycket folk att man stängde insläppet eftersom hallen redan var smockfull. Några timmar tidigare hade jag kommit hem från skolan och fått höra att min kusin blivit sjuk och inte kunde gå på matchen. Så jag skyndade mig ner på stan, till busstermnalen och åkte ut till Sörberge som ligger på gångavstånd från ishallen. Där ägde och drev morbrodern en skoaffär och vi kunde gå tillsammans därifrån när det blev så dags.

Vi kom förstås in utan problem eftersom Sven hade två abbonnerade sittplatser och speakern ropade flera gånger i högtalarna att alla på ståplats skulle ta ett steg mot mitten eftersom det fortfarande var många utanför som ville in.

Då de stängde grindarna var folkmassan utanför så stor och så sugna på hockey att man "sprängde" grindarna och hundratals om inte tusen fler vällde in. Ingen vet hur många som fanns i ishallen den kvällen men gissningarna hamnade på mellan 11-12000 personer. Ishallen var godkände för 8000 om jag minns rätt.

Matchen? Jo, den vanns av Timrå efter en soloåkning från egen zoon förbi alla Brynäsare av den störste av alla Timråspelare genom alla tider. Lennart "Lillstrimma" Svedberg. En fantastisk skridskoåkare med en ännu mer fantastisk klubbteknik. Hans mål innebar 4-3 som också blev slutresultat.

Det blev hans sista säsong i Timrå IK för sommaren därefter omkom han i en bilolycka.

Naturligtvis har jag många fler minnen runt mitt favoritlag men den där matchen glömmer jag aldrig!

Och ikväll hoppas jag alltså att någon annan kliver fram och avgör för mitt lag. Och därmed tar oss ännu ett steg mot målet - SHL. Det har gått nästan tre hela veckor sedan finalspelet pausades efter Coronautbrott först hon Björklöven och därefter även i Timrå. Men nu ska alla vara friska igen och jag är spänd på att pucken ska släppas.

Det är "Löven" som har hemmaplan ikväll och imorgon och det står 1-1 i matcher inför kvällens drabbning.

Innan dess ska jag laga pasta carbonara på äkta italienskt manér. Har t.o.m fått tag på panchetta som de ska vara från ursprungslandet.

Imorgon bitti är det sedan tänkt att jag ska börja jobba igen. Om inget oförutsett inträffar. Min rosfeber är kanske inte helt besegrad av antibiotikan för rodnaden på underbenet är kvar om än lite blekare. Smärtan har dock försvunnit så jag räknar med att masa mig ur lakanen vid halvfemtiden och packa matväskan för 12 timmar dagskift.

Det och allt annat i livet går dock enklare att stå ut med om jag får göra det med vetskapen att Timrå tagit lednngen i matchserien. 

Så hjälp mig att hålla tummarna för det, kära ordbrukare i Väckelsång, Gökböle, Bromölla och Rasbokil.

Sist jag skrev här påstod jag att jag skulle upp och jobba dagen därpå. Så blev det inte. Fast det hade jag inte förstått då jag skrev. Vaknade på morgonen och kände sveda på höger underben. Då jag tittade efter såg jag att jag var väldigt torr i huden där så efter morgonduschen beslöt jag att vara duktig och smörja in benet med fuktsalva.

En liten stund hjälpte det men framåt kvällen blev det plötsligt mycket värre och benet blev illande rött från foten och upp till någon decimeter under knät.

Vilket oroade mig såpass att jag satte mig i telefonkön till 1177 Vårdguiden. Där fick jag till sist prata med en sköterska och lyckades även skicka henne bilder tagna med min "aj-fån". 

Hon avrådde mig väldigt bestämt från att jobba dagen därpå och rådde mig istället att uppsöka Primärvårdsjouren så fort de öppnade på lördagsmorgonen.

VIlket jag gjorde och där fick jag diagnosen Rosfeber. Och det kan jag säga, Rosfeber är inte mycket att ha! Inte riktigt lika jävligt som bältros (som jag också haft en gång) men närapå.

Så antibiotika skrevs ut och jag hittade ett apotek som var öppet trots  att det var röd dag (första maj). Så sen dess käkar jag två tabletter tre gånger om dagen.

Och bättre har det blivit. Smärtan gav med sig men jag är fortfarande röd i huden.

Men hemma blev jag både dag-och nattskiften. Mina kolleger gick av sista natten i onsdags morse och är också lediga nu till måndag morgon. Då hoppas jag vara helt återställd. För sjuklönen är ju betydligt lägre än vad jag får för att vara på jobbet.

Det är en konstig maj i år på mina breddgrader. Våren är absolut på väg men så fort man börjar tro att vintern är helt över så kastar Vår Herre på oss några grabbnävar snö igen. Han är visst på sitt skojfriska humör i år...

När värmen väl kommer (för det gör den väl...???) så kommer den ju att vara än mer efterlängtad förstås. Fast jobbar man i en fabrik med 242 st nästan 1000-gradiga elektrolysugnar så är det lite tudelat, det där med kärleken till vår, sommar, sol och värme. Visserligen har jag upplevt mycket värre under mina första 30 år i den gamla fabriken. IInnan vi byggde om till modernare teknik- Men varmt och jävligt blir det nu också när det är varmt ute.

Nu väntar jag egenltigen mest på att hockeyfinalen mellan Timrå och Björklöven ska återupptas efter coronautbrottet. På söndag är det senast budet och jag hoppas vid Gud att det blir så.

Innan man avbröt spelade Timrå ut Björklöven med 7-0 och jag tror att den segern gav stärkt självförtroende åt vinnande lag samt kanske stukade deras motståndare en aning. Men detta momentum är nog borta nu. Nu har det gått så lång tid att förlorarna skakat av sig nesan och knutit näven i fickan. Så det resultatet  betyder ingenting när pucken släpps på söndag.

Fotbollen har också dragit igång och jag har sett de matcher GIF Sundsvall har spelar. En förlust, en vinst och en oavgjord match gör det svårt att tro varken bu eller bä om årets pplaga av "Norr-landslaget" som de kallar sig ibland.

Nu blir det en promenad till närbutiken för att inhandla en påse pommes. Sonen bad om hemgjorda hamburgare till middag idag och då vill han pommers frites också. Som på McDonalds eller Max.

Och det blir ju så mycket godare när man gör dem själv. Inga konstigheter utan bara köttfärs, salt och peppar och sedan ner i grillpannan av gjutjärn. Hamburgare blir inte bättre än så!

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin fredag i slott och koja mellan Smygehuk och Treriksröset!

Vi ses! När andan faller på...