En tisdag som ffått mig att undra "Är det verkligen säkert att det inte är måndag idag?" Ännu en i raden av "one-of-those-days"! En skitdag, alltså!

Massor av arbetstid fick läggas på telefonsnack och svar på sms som inte ledde nånvart alls. Och mitt i eländet ringer dotra och säger att tvättmaskinen tvärstannat mitt i programmet...

Så jag ringde min tama husmekaniker och vädjade om hjälp. Tack och lov visade det sig "bara" vara en liten metallsticka som fastnat i ut-pumpen och när den avlägsnats funkade maskinen igen. Enligt den kunniga expertisen här i huset kom den troligen från en behå så om nån kvinnlig läsare kan berätta för en stackars korkad karl hur man tvättar såna UTAN att bitar av byglar eller vad det är ramlar loss så vore jag evigt tacksam!

Hade antagligen hittat den själv också om jag bara hade försökt men eftersom jag vet hur magiska fingrar han brukar ha så tyckte jag det var lika bra att ringa redan från jobbet.

Mina egna fingrar är visst lite felmonterade när det gäller såna där saker. Man brukar tala om "tummen mitt i handen" men när det gäller mig så har jag nog tummen nånstans på ryggen eller möjligen i armhålan...

Men, men.... ALLA kan ju inte vara tekniskt skickliga!

Möte med skola igen om yngstingens skolgång och det drog som vanligt ut på tiden tills det riktigt kröp i mig. Och eftersom jag därför kom hem så mycket senare än vanligt föll jag för frestelsen att beställa pizzeriamat. Jag hade ju faktiskt tagit fram kyckling ur frysen som skulle bli middag men den har jag grillat ikväll och tjänar en stund imorgon e.m istället.

Konstigt med såndär hämtmat egentligen... De första tuggorna smakar det jättebra och man myser gott åt att man unnar sig nåt "för en gångs skull".

Men snart bleknar den där känslan och det dåliga samvetet sätter in. Och detta förvärras sen för att kulminera när man ätit upp och känner den där spymätta känslan som man vet bara leder en till ryggläge för att smälta alla dessa kalorier innan man orkar nåt annat. Och då börjar man även ifrågasätta om det verkligen var värt dessa pengar. Som normalt sett hade räckt till middag i 4-5 dagar om jag lagat själv...

Nåja, imorgon är en ny dag med nya möjligheter till förnedring och besvikelser över helt nya eländen som man kanske inte ens visste fanns!

Eller är det då det stora  "LYFTET" kommer? Den som lever får se!

Så går då den första riktigt härliga vårhelgen mot sitt oundvikliga slut! Nästan osannolikt med runt 20 grader i skuggan fast vi bara är i april. I Sthlms-trakten kanske och söder därom men inte här! På Sveriges midja!
Sundsvall ligger c:a 10 mil från Sveriges geografiska mittpunkt, berget Flataklocken, men ändå kallas Mälardalen för Mellan-Sverige! Jag har alltid undrat varför. Borde man inte mena mitten av Sverige med det ordet?

Mälardalen är väl närmast mitten av nedre halvan...

Nåja, strunt samma, underbart har det varit i alla fall med sol och vackert väder. Har t.o.m kunnat hänga tvätt ute för första gången i år och den torkade på bara nån timme. Sen doftar den ju så gott också sen när man tar in den!

Dessutom har jag, på arbetskamraternas uppdrag inhandlat en kaffebryggare, filter samt ett paket Gevalia så från imorgon slipper vi det förhatliga rävgift som kallas snabbkaffe! Jag har ganska mycket kvar i min burk men jag funderar på att hälla ut det ändå bara "för att", liksom!

Äldste sonen som bor med sin mamma var här och åt middag med oss, grillad karré med klyftpotatis! Smaskens med ute-grillat! Så för ovanlighetens skull hade jag alla mina barn hemma till middag idag och det var trevligt. Även om kanske inte alla var trevliga mot varandra precis hela tiden... Men det är ju så det är med den saken, jag börjar ju bli van!

Undrar ofta om det bara är på film som familjer kan sitta tillsammans och äta utan att nån fäller taskiga kommentarer. Utan att nån är missnöjd med maten! Där man vänligt ber sin bordsgranne att skicka salladen. Och där man hjälps åt att plocka ihop efteråt! Tror aldrig jag är sååå ensam som när maten avätits och köket ska återställas till städat skick.

Men det är givetvis mitt eget fel som inte ställt de kraven från början. Ofta blir det så att man "gör själv" därför att det går snabbast och då blir det dessutom gjort på det sätt jag vill. Och sen sitter man där med det berömda skägget i den lika berömda brevlådan.

Nån som vet varifrån det uttrycket kommer föresten? (Skägget i brevlådan, alltså) Eller varför man säger att man ska "få främmande" när vänner och bekanta kommer på visit! De är ju inte ett dugg främmande - tvärtom!

Så om nån upplyst person har svaren - skriv gärna en kommentar och berätta! Så får jag utöka min redan ganska välfyllda "bank" av s.k värdelöst vetande.

"Jag odlar - alltså finns jag!" Vet inte om jag kommit på detta uttalande själv eller om jag hört eller läst det nånstans. Men bra är det! Eller hur?

Idag har jag sått  diverse frön som ska ge mig endera ögonfröjd (blommor) eller nytta för kroppen (tomater och gräslök).

Jag har alltså omvandlat mitt sovrum till växthus och sått frön för tomater, gräslök, lejongap och andra små blommor som jag hoppas ska förgylla min lilla trädgård denna sommar.

Egentligen är jag väl ingen större odlare men jag har iaf sett till att husets skörd av tomater, gräslök m.m är tryggad den kommande säsongen. Så u väntar jag otåligt på att det ska börja växa också i dessa mina små odlingar.

Jag kommer garanterat att jubla vid minsta åsyn av små gröna blad i dessa små plastkrukor. Bl.a har jag sått smörgåskrasse i två små plastlådor som tidigare innehållit plommontomater.

Så med rosten på Renaulten lagad, med gräsmattan krattad (åtminstone på framsidan) känner jag mig ganska nöjd med inledningen av denna helg! Att sen Sverige slog Österrike klart i premiärmatchen av hockey-VM är ju bara ren bonus.

Nu har jag tagit fram karré ur frysen så mogondagens grillning är tryggad. Troligen blir det Hasselbackspotatis till köttet.

Och med det bjuder jag svenska folket godnatt! Må ni sova som det anstår en kung! Var ni än befinner er!

Undrens tid är icke förbi! Borde väl kanske klättra upp och rita kors i taket här för hör och häpna; Yngre dottern räfsade upp gräsmattan på framsidan idag. Visserligen fick jag själv frakta bort löven men det var ju vackert så!

Jag föreslog det imorse och jag lät säkert ironisk men till min förvåning sa hon ja. Och inte nog med det - det blev gjort också och bra gjort dessutom! Sen har hon även städat undan sina vinterskor ur hallen så det ser ganska hyfsat ut där också.

Det är vår i Sundsvall idag, nästan sommar t.o.m Underbart soligt och varmt och flera grannar har legat ute och myst i solen medan det på vår gård pågick aktiviteter hela tiden. Själv har jag ägnat mig åt nåt så tröstlöst som att laga rost på en Renault Megané. Ett evighetsprojekt för hur noga man än är så blossar det upp på nytt efter c:a ett halvår. Men nu är den i alla fall renslipad och grundmålad med rostskyddsfärg så nu ska den färgen härda ett par dagar innan jag spacklar och lackerar.

Sen har det ätits tacos här till kidsens stora glädje! Och visst äter jag det själv också utan att må dåligt men nog hade jag lika gärna käkat en hederlig svensk kalops t.ex Om vi får samma fina väder imorgon blir det grillning ute! Jag ska försöka orka spola rent altanen sen så vi kan ta fram utemöblerna imorgon och kanske t.o.m sitta ute och äta middag!

DET var inte går, det!

"Titta på din form. En lång tid att besluta sig för att skriva till dig eller inte. Som jag väntar på ett svar från er. Och jag vill hitta en man med en allvarlig fråga för mig. Man skulle vilja få ett svar från dig. Och för att lära känna dig närmare. Jag önskar att vi kunde dela bilder. Mitt namn är Mariya skriva mig på min E-post: ........."

Dessa rader kom i min mailbox på Vilda webben idag. Inte så ofta man får nåt där nuförtiden överhuvudtaget! Men detta, till synes skrivet av nån som inte behärskar vårt språk fullt ut, kom alltså idag. Och jag river mig i skallen för att försöka förstå det. Ok, det mesta blir begripligt om man tänker efter lite men det som INTE är begripligt är varför en ung, vacker tjej på 26-35 (åldersgrupp enligt hennes hemsida) skriver detta till en utfattig, överviktig 51-årig fyrabarnsfar.

Grunnade lite om hon kan vara nån sorts lycksökerska som chansar på att jag har pengar som går att lura av mig. Eller nåt annat....

För jag har svårt att tro att nån som åldermässigt kunde varit min dotter skulle bli intresserad av mig för några andra orsaker. Och jag är inte precis intresserad själv heller av nån så mycket yngre. Visst, det kanske kan vara lite kul ett tag. Men sen då? När nyhetens behag gått över...

Vad har man att prata om? Om man växt upp i 2 olika tidsepoker har man inte så mycket gemensamt.

Fast jag kanske missförstår. Övertolkar, liksom!

Hur som helst så skrev jag ett vänligt men lite avvaktande svar så vi får väl se om jag hör nåt mer eller om hon upptäcker att hon gjort ett misstag.

Och liiiiite smickrad måste jag väl medge att jag blev! Inte ofta, överhuvudtaget, som nån kvinna visat intresse för min enkla person och definitivt aldrig nån så ung.

En ganska bra dag har det varit. För en torsdag i alla fall! Kom på mig själv med att köra lite för fort på väg till jobbet imorse och sänkte farten av nån anledning. Och det visade sig att det nog var mitt sjätte sinne som talade till mig för alldeles ovanför min arbetsplats stod en polispatrull med laser och mätte hastigheten. Tror aldrig jag har sett dem ha fartkontroll vid den tiden (c:a 05:30 på morgonen). Visst blir jag stoppad på väg till jobbet då och då men det brukar handla om alkotest. Och det stannar jag ju så gärna för! Jag vet ju att jag inte har nåt att frukta eftersom jag aldrig dricker alkohol om jag ska köra nästa morgon.

Sen flöt jobbet på riktigt bra och ute var det en strålande vårdag. Och jag fick grattis-på-namnsda´n-sms av storebror fast jag inte ens visste att jag hade namnsdag.

Inga större stormar hemma heller utan kvällen förflöt i lugnets tecken. Nu har alla i huset lagt sig utom jag så tystnaden råder. Har inget egentligen att skriva om men skriver i alla fall. Och den som stör sig på det kan ju bara låta bli att läsa. Jag skiver som jag vill, när jag vill, hur jag vill och om vad jag vill! Sådetså!

Imorgon är det lönefredag och det ska firas med hämtmat här. Kidsen får bestämma pizzerian, McDonalds eller nåt annat. Mitt tips är att det blir pizzerian även om jag själv hellre köper orientaliskt. Kanske väcker det inspiration till nåt intressantare blogginlägg än detta! Den som lever får se!

De har stängt mitt gamla invanda duschrum på jobbet! Först stängde de vår matsal och flyttade oss in i "Gruvan" där man inte ser dagsljuset och så nu detta! I tre dagar har jag irrat runt där och sökt efter "min" duschkur. Den plats där just jag trivs bäst och kan känna mig trygg. Så småningom lär jag väl hitta den men just nu känns det bara förvirrande. Hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med under ett och samma år?

Jättelöjligt, jag vet det, men det är så vi människor fungerar! Vi behöver rutiner, fasta vanor som ger förutsägbarhetens trygghet. Olika människor behöver det olika mycket men jag har tyckt mig märka att behovet ökar med stigande ålder. Förhoppningsvis kan dessa rader ge dig som eventuellt orkar läsa dem ett igenkännande leende eller två. Om du nu är så ärlig mot dig själv att du medger dessa primitiva drifter!

Kor går alltid till sitt eget bås när de släpps in i lagår´n. Båset är tryggheten, "hemma" för dem. Om de drabbas av panik, om det t.ex börjar brinna och husfolket leder ut dem för att rädda deras liv så rusar de vid minsta chans tillbaka in igen utan att bry sig om elden just för att den egna platsen ger dem trygghetskänsla.

Riktigt så korkade är ju inte vi människor men vi fungerar i grunden likadant. I alla fall jag och många med mig. Man kan ibland t.o.m se på folk att de blir störda när de måste sätta sig på en annan plats än de brukar för att t.ex äta sin lunch. Man säger ju såklart inget men nog finns det ett uns av irritation hos en när detta händer.

Olika människor påverkas i olika grad med nästan alla känner nog igen sig i det jag skriver nu!
En gång i unga år var jag ute på övertidsjobb på ett annat skiftlag än mitt vanliga och hade just svalt min mat då en äldre herre vid namn Werner kom in i matsalen. Han gick till värmeskåpet (detta var före microugnens tid) och hämtade matlådan. Sen ställde han sig bakom mig.

Bordet var runt och ganska stort- 5-6 personer kunde obehindrat äta där samtidigt och jag var den enda som satt där. Jag vände mig om och frågade Werner varför han inte satte sig ner.

- Nja, sa han, jag brukar liksom vilja sitta där när jag äter!

- Jamen, det är ju ledigt runt hela bordet, försökte jag.

Då suckade Werner och sa mycket sakta och med stort eftertryck;
- Jag brukar liksom vilja sitta på den där platsen när jag äter!

Nånting sa mig att jag lika bra kunde resa mig och gå så jag gjorde det och Werner satte sig och åt sin mat men såg lite missbelåten ut.

Efteråt, när han ätit klart och gått igen, sa hans arbetskamrater till mig att jag haft turen att Werner råkat vara på gott humör just denna dag för annars hade han troligen kastat mig av stolen. Han var känd för att kunna bli riktigt aggressiv!

Idag lever inte Werner längre och jag har ofta tänkt att det måste vara jobbigt att vara SÅ inrutad som han var. Att bli SÅ störd av små petitesser som ju egentligen inte har nån betydelse! Så jag försöker intala mig själv att det inte är farligt att byta plats ibland. Men lätt är det inte!
Som i de flesta andra familjer sitter vi på bestämda platser vid matbordet här hemma men jag har märkt att om jag nån gång är ensam (som t.ex till frukost på vardagar) så sätter jag mig ändå automatiskt på "min" plats!

Det skulle liksom kännas fel att sitta nån annanstans!
Det där är primitiva instinkter hos oss som jag väl egentligen anser att man bör bekämpa men det är svårare än man tror att ändra på sig! Eller vad säger ni? Måtte jag aldrig bli så beroende av en strikt inrutad tillvaro som min egen far var. Han kunde bli riktigt irriterad om det t.ex pågick ett vägarbete längs hans normala väg till/från jobbet så han måste köra en annan väg. Och när de stängde kiosken där han stannade och köpte Expressen varje dag på väg hem var han grinig i mer än en vecka!

För att inte tala om den nyårsafton då jag lovade köpa denna tidning på vägen hem från en kompis. Men den var slut i kiosken så eftersom jag visste hur viktig kvällstidningen var för honom gick jag en lång omväg till det lilla samhällets två andra kiosker för att köpa den. Men ingen lycka där heller! Dock hade den sista kiosken ett ex. kvar av Aftonbladet så jag köpte den istället. Bättre än ingen tidning tänkte jag!

Men se det tyckte inte min käre fader! Han var sur och irriterad hela kvällen och sa flera gånger "Du kunde väl ha gått hem lite tidigare!"

Lyxproblem, javisst! Men ändå.....

Nattinatti!

Ibland undrar jag hur de människor som skapar vår reklam egentligen är funtade. Eller kanske än mer... hur de tror att vi andra är funtade!

På den tiden då det bara fanns två TV-kanaler såg man reklam bara på bio och då kunde det t.o.m vara lite kul. Jag minns t.ex en snutt för Marabou med en ung tjej som hoppar på en båt i sista sekunden i vad som ser ut att vara t.ex grekiska övärlden. Den skäggige skepparen ser att en chokladkaka faller ur hennes väska och utbrister på knagglg svenska att han bott här i några år och Marabous choklad var visst ett av hans mer positiva minnen.

Idag är det ICA-Stig och Boxer-Robert så fort man slår på TV;n. Det har gått så långt nu att jag nästan har svårt att se en långfilm i SVT, det blir ju inga pauser då man kan hämta vatten, släppa in/ut katten, gå och pinka eller bara röra lite på sig.

Visst, en del reklamfilmer är roliga! Men inte 711;e gången man ser dem!!! Och en del är ju så idiotiskt gjorda att man blir förbannad. Ta den där om medicinen mot munsår t.ex "Får du också munsår när du som minst behöver det?"..... Men hallå, vem har nånsin behövt munsår? Har en enda människa på jorden nånsin tänkt; "Jo jävlar, till helgen skulle det sitta fint med ett riktigt fläskigt munsår!"

Eller den där som gick för ett par år sen med några killar i 10-årsåldern som under skratt slevade i sig lasagne för att sen rusa iväg. Sen dyker "mamma" upp med en förfärad min och utbrister; "Åh, nej, det är ju helt intorkat!"

I helvete heller! Det finns inga ungar i den åldern som sitter kvar vid bordet  så länge att maten hinner torka fast på tallriken. Såvida man inte har spikat fast dem! De som gjorde den reklamen har antagligen aldrig träffat ett barn och förmodligen inte varit ett själv heller. (Givetvis fixade YES maskindisk bort allt det "intorkade" så gratängformen glänste!)

Ipren-mannen ska vi bara inte tala om och inte heller alla idiotfilmer för olika pensionsfonder!

Radioreklamen är ännu värre! Dessa övertöntiga små reklamjinglar som värkts fram på reklambyråkontoret under toapaus från andra mer välavlönade uppgifter. Och nu finns dessutom ICA-Stig i radio och den reklamen är i flera delar men var och en för sig hinner driva mig halvt från vettet när jag hör dem. Det enda riktigt roliga jag kan minnas ur ICA-följetongen var när figuren "Roger" skulle skrivas ut ur reklamsåpan. Det gick till så att han hittade den "hemliga" dörren ut, öppnade den och dansade bort över ängarna för att aldrig mer återkomma. DÅ skrattade jag för det tyckte jag var fyndigt!

Å andra sidan... Hade inte TV- och radioreklam funnits så hade jag måstat hitta på nåt annat att gnälla om ikväll så... inget ont som inte för nåt gott med sig! Kanske man kan säga... Eller?

Godnatt kan jag i alla fall säga! Nu kan ni andas ut - det är över för denna gång!