Så har man bevittnat ännu en superettamatch inför tomma läktare. GIF gick ikväll från "NEEEEJ" via "JAAAA!!!" till... "nja". Matchen började lite svajigt med tveksamma insatser från båda håll. Så tog Jönköping ledningen med 1-0 efter kanske en halvtimme (NEJ) men Pontus Engblom nickade in 1-1 strax efteråt och ordningen var för stunden återställd.

Men J Södra, som motståndarna kallas i folkmun tog ledningen på nytt innan paus och ett lätt stukat Sundsvall gick till pausvila i underläge. Ett underlägg som dock vändes i andra halvlek med en mycket fin frispark från nära håll av Dennis Olsson (som inte gjort mål i GIF-tröjan sedan 2013 om jag minns rätt). Och därefter var det dags för ett av årets nya spelare att få presentera sig i målprotolkollet efter en hörna. Den lyckades Niklas Dahlström, ny från Hudiksvall, peta i mål och nu var det "JAAA!!!" som gällde.

Ända till sista tilläggsminuten då Jönköping kvitterade och knep ena poängen och förvandlade känslan till ett "Nja".

GIF gjorde ingen dålig match men inte direkt jättebra heller även om det absolut fanns glädjeämnen.

Dennis Olssons insatser har under säsongen blivit bättre för varje match och idag var han bäst på plan av de blåklädda. Stod för flera bra inspel mot Engblom och andra mer vana målskyttar samt hade en ribbträff utöver den snygga frisparken till 2-2, otagbar för målvakten. Nyförvärvet Abdul Hudu såg också väldigt lovande ut i sin debut för giffarna.

Dahlström har jag redan nämnt även om hans insats totalt sett var ömsom vin och ömsom vatten. 

Två stycken unga egna produkter spelade också väldigt lugnt och säkert. Teodor Stenshagen och Payah Pichkah skötte sina uppdrag med beröm godkänt.

Och... även om det känns lite surt att tappa segern sådär i slutsekunderna så har man ju fortfarande inte förlorat en enda match i årets superetta. Och det vittnar väl egentigen också om en viss styrka.

På lördag väntar hemmamatch mot serieledande Degerfors så då måste GIF bekänna färg om nollan i förlustkolumnen ska stå sig även efter den matchen. Kvaliteterna finns där, det gäller bara att få ut det bästa ur alla spelare!

För egen del så gjorde jag precis det jag skrev om igår, åkte iväg till frisören på arbetstid. Men berätta inte det för min chef, vem som nu är min chef med någon makt över mig. Så nu är man nyfriserad med maskinkort i nacken och på sidorna medan jag sparade någon centimeter ovanpå huvudet. Konstaterade när jag steg ur frisörstolen att håret på golvet blir ljusare grått  för varje gång.

Men jag klagar inte, många jämnåriga män är säkert avundsjuka på min hårväxt. Frisören själv t.ex har inte ett strå på hela huvudet. Men han kanske rakar sig för att slippa betala någon annan för klippning. Att klippa sig själv är nog inte så lätt. Om det inte gäller att bara kapa slitna toppar på långt hår förstås. Eller maskinsnagga.

Skönt känns det i alla fall att ha fått bort hårmanen som isolerade så mycket värme på soliga dagar.

Nu ska jag rätta mitt travspel på kvällen V86-tävlingar på Solvalla. Man kanske sitter här och är förmögen utan att veta om det...

Oavsett vilket så önskar jag godnatt till mina kära ordbrukare i Trysunda, Rävlanda, Mörsil och Lesjöfors. Vi ses!

Idag har det varit föräldrarnas dag, fick jag veta av lokalradion i förmiddags. Någon som har märkt av det eller firat på något särskilt vis? Nej, inte jag heller.

För någon dag sedan såg jag i min egen bloggs backspegel att det var sjusovaredagen. Börjar det inte gå lite inflation i det där med märkesdagar? Eller är det precis tvärtom att en massa saker och företeelser förtjänar att uppmärksammas med en egen dag. För min egen personliga del var det miljö- och avfallsrondens dag idag. M.a.o var jag inne på jobbet i några timmar och ronderade våra återvinningsstationer. Eftersom vi ibland haft personalmöten på tisdag eftermiddagar stannade jag kvar och gjorde följduppgifterna som blir efter varje kontrollrunda. Beställde hämtning/tömning av diverse containers samt gjorde klart statistiken över riskavfall för juni månad. Det är en av mycket få saker jag inte kan göra från hemmakontoret. Lagringsplatsen för dessa filer är bara åtkomlig från företagets egna datorer.

Men nu är det klart så nu blir det hemarbete till fredag, om inget oförutsett händer.

Något oförutsett hände idag dock. Jag hade nästan nyss anlänt till kontoret och börjat förbereda min rond genom att skriva ut listan över kontrollpunkterna och uppdatera mig i diverse dataprogram då ett bekant ansikte dök upp i dörröppningen och morsade. Eftersom labbet saknat ordinarie chef i mer än ett halvår och den nyutnämnde inte är helt uppdaterad på alla områden ännu så har man tagit in en av hans företrädare som konsult. En dam som nog är ganska nära mig i ålder och som jag hyser stor respekt för på flera plan.  Dels är hon oerhört kompetent inom sitt område men det är framför allt en sympatisk och intressant person att prata med. Vi hade en del med varandra att göra för kanske 4-5 år sedan under en förändringsprocess där vi båda var inblandade. Vi hade många diskussioner och tyckte kanske inte alltid likadant men respekterade varandras åsikter. Så jag hoppas hon blir kvar mer än bara några dagar så vi kan ha nya och intressanta samtal.

Skönt avbrott i tristessen att få träffa lite folk också. Förutom sonen och expediten i kassan på närbutiken förstås. Min enda manliga kollega på avdelningen är på semester så det var jag och fyra damer på plats i några timmar.

Nu väntar alltså två dagar av hemarbete igen innan det är dags att träffa lite folk på nytt.

Och om morgondagen blir lika stillsam som de flesta andra dagar på mitt lilla hemmakontor så funderar jag faktiskt på att idka lite civil olydnad och åka iväg till min kurdiske frisör på arbetstid. Jag tar med telefonen förstås så är jag ju lika tillgänglig som någon annanstans. Börjar bli så långhårig nu så det är dags att ansa pälsen en aning.

Samvetet har gott om plats för såna där små tilltag efter åratal då jag ställt upp på allt möjligt utan att få betalt. Jag känner att jag bara tar tillbaka lite av vad de är skyldiga mig.

Nu ska vi bara ta reda på vilken företeelse eller grupp vars dag det är imorgon. Kan det vara rörmokarnas dag? Eller kanske bloggandets dag? Eller försäkringskassans dag... eller wienerbrödets...

Det får väl vara som det kan med det tills jag vet. Till dess - Sköt om er, kära ordbrukare i Gnesta, Lammhult, Östervåla och Bollstabruk.

Jag tycker att det är kul med dialekter. Så länge jag förstår vad folk säger förstås. Som barn tillbringade jag ett år  några sommarveckor hos bekanta/släktingar till mina morföräldrar i en jämtländsk by som heter Måläng. Centralorten (obetydligt större än Måläng) heter Fåker och det var även postadressen.

De drev ett sånt där gammaldags familjejordbruk med typ 10-12 kor, ett gäng får, några grisar samt höns förstås. Frun i huset hette Stina och var i mina ögon en gammal tant. En snäll sådan dock och förstående då hon märkte att jag inte alltid förstod vad de sa. Men jag lärde mig. Till exempel vad det betydde att elementet var "glytt" (varmt) och att "Jamtstoch" betydde flicka från Jämtland.

Idag, på parkeringen utanför Willys kom jag åter i kontakt med en person som pratade genuin gammaldags dialekt.

Varifrån vet jag inte säkert men jag gissar att den äldre man jag pratar om kanske kom ifrån någon by i Ånegrmanlands inland. För det påminde inte så lite om det tungomål som talades i min pappas andra frus hemtrakter. Hon kom från en by som heter Flärke i Moliden utanför Örnsköldsvik. 

Hur som helst var det så att det kom en bil och svängde in på en parkeringsruta nära min precis då jag steg ur bilen för att gå in och handla några småsaker. I bilen satt två unga tjejer med, gissar jag, ganska nya körkort och de råkade stöta emot kofångaren på bilen framför då de parkerade. Ur den bilen kom då farande en herre i 75-årstrakten som skyndade sig att inspektera bakänden på sin ganska skrabbiga Volvo 740 från 80- eller 90-talet.

Den unga dam som råkat stöta emot klev också ur och undrade med orolig röst hur det hade gått. Då säger mannen...

-Men gosse kär, flicka lilla, hur klåen kör du? Har du rakt fått körkorte´ lamä flingpaketa?

(Nämnas skall att ordet "kär" ska uttalas med hårt k, inget tje-ljud, alltså)

Tjejen såg nästan panikslagen ut men då brast mannen i skratt och ville lugna henne.

"-Hä ä rakt ingan fara, je kör ju rena rama stridsvagna, ja! Å je tro´nt hä vörte någe på bil´n din heller. Ta ne lugnt och se int´ sä rädder ut! Je ä´nt sa fäli´ sôm je låt!"

Om jag ska översätta för rikssvenskar så frågar han först om hon fått sitt körkort i ett paket med frukostflingor och sedan vill han lugna henne med att hans gamla Volvo tål en smäll eller två och att han inte är så farlig.

Jag kunde inte låta bli att dra på munnen lite men mer än så hörde jag inte av deras konversation. Men det väckte en tanke hos mig som jag tänkt många gånger förr. Att de håller på att försvinna för gott, de där små skillnaderna i hur vi pratar beroende på var vi bor.

I min barndom behövde man inte åka särskilt långt utanför stan innan det började bli svårt att förstå vad folk sa. Ja, till och med inom stadsgränserna fanns lokala skillnader. Man kunde höra på de flesta vilken del av staden de kom ifrån eller vilka platser utanför staden. Idag hörs ingen större skillnad mellan t.ex Sundsvall och Timrå och det slätas hela tiden ut mer och mer.

Men man kan ju undra hur hon som körde på bilen åt den äldre mannen utanför Willys tänkte. Och hur mycket hon förstod av vad han sa.

Tjejernas bil var borta då jag kom tillbaka ut men mannen var kvar. Fortfarande utanför bilen men nu tillsammans med en rätt jämnårig kvinna med en smockfull kundvagn som han hjälpte henne att tömma. Och jag hörde åter hans ganska höga röst..

"-Va´fan, håll Willys på å gå ikull. Man kan ju tro att du ha stödhandle för å rädde affär´n. Hur i h-e ska du å ja kunna äte opp allt det här innan he surne?"

Vad hon svarade hörde jag dock aldrig utan vi åkte åt varsitt håll. De i sin "stridsvagns-Volvo" och jag i Mdame Citroen. Så kan en dag också vara...

Annars har jag haft en stressig dag. I alla fall om man jämför mde igår då jag inte gjorde ett smack. Idag har jag klarat av hela tre telefonsamtal så är det konstigt om man är trött?

Det första blev jag uppringd men sedan ringde jag själv också två samtal. Och imorgon bitti ska jag in och göra min rond igen.

Det ligger på... som man säger! Men det är förstås bara att bita ihop och kämpa vidare.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Valdemarsvik, Mörbylånga, Åvikebruk och Harads. Kämpa på! Vi ses!

Så var även match nr 7 i supeprettan år 2020 avspelad för GIF Sundsvalls del. För motståndet på NP3 arena stod denna gång Boråslaget Norrby. Och det var sannerligen ett lag som passade GIF illa. Första halvlek blev till ett sömnpiller men den här gången höll jag mig ändå vaken. Den andra var inte mycket bättre. Obetydligt intressantare än att se målarfärg torka med få farliga chanser och många felpassningar från båda lagen. Plus att jag tyckte Norby, i  likhet med Umeå i första matchen spelade farligt nära gränsen för att åka på frisparkar mot sig och gula kort. Det blev bara ett vardera för lagen konstigt nog trots mängder av glidtacklingar där tacklande spelare gick in med dobbarna först.

Ett hjärnsläpp från annars utmärkte Andreas Andersson i GIF-målet kunde gett Boråsarna ledningen i matchens första minuter men han redde upp det och spelade sedan lika stabilt som han gjort sen match 1. Och hll ju nollan.

Den enda andra verkliga glädjeämnet var väl annars att GIF fortfarande är obesegrade i Superettan. Fyra vinster och tre oavgjorda håller oss kvar i serieledning åtminstone till imorgon då Halmstad BK kan gå förbi om man vinner.

Så man ska kanske inte klaga så länge det går såpass bra. Men när man ser tydligt att potentialen finns där för både bättre passningsspel och fler målchanser är det svårt att vara helnöjd ändå.

Lugn och fin lördag annars. Ute en sväng och handlade hem toapapper, mjölk och bröd förut och innan dess hade jag förberett dagens middag som blev lasagne på begäran av sista ungen i boet.

Vi var ute och åkte en sväng i fredags kväll och då förde han saken på tal att det var väldigt längesedan så då lät jag honom få sin vilja igenom idag. Och lasagne brukar vara ett heldagsprojekt när jag lagar det. Har fått för mig att den blir allra bäst om jag snor ihop såserna på morgonen och sedan lägger plattor och såser i formen så får det stå under folielock och såsa till sig i ett par timmar innan jag gräddar den. Kanske inbillning men så gör jag.

Åkandet i fredags förde oss norrut genom Timrå kommun, via Bergeforsen och Mjällå till vackra Västanåfallet i sydigaste delen av Härnösands kommun. Men långt från allfarvägarna så om man passerar på E4 så vet man inte ens att det finns. Illustrerar med foto från sonens "aj-fån"

Ett litet paradis i skogarna mellan Medelpad och Ångemanland. Café och Loppis finns där också samt möjighet till korttidsparkering av husvagn/husbil. Dock ingen campingplats med den service man får där.

Hit åkte vi ibland på söndagsutflykt med bilen när jag var liten. Med kaffetermos, mackor och varm choklad förstås. Och igår insåg jag att vi måste ha varit där på vårarna eftersom jag mindes en stor brusande farlig fors och inte den där lilla ursäkten till vattenfall.

Om man sedan fortsätter åt nordväst på samma väg hamnar man i Viksjö, en sån där liten metropl mitt ibland tall och gran med en kyrka och en bensinstation. Möjligen en lite ICA-butik också. Efter ytterligare 4-5 av gran och tall och något enstaka hus kommer du sedan till Graninge. Ungefär lika stor och intressant som Viksjö.

När du sedan kört totalt 8-9 mil hamnar du sedan i Långsele som är förort till Sollefteå.

Under ett antal år i tidigt 90-tal åkte vi varje sommar upp till Junsele djurpark och alla sa åt oss innan att Viksjö och Graninge var närmaste vägen. Så jag valde den första gången.

Men då vi skulle åka hem igen tittade jag på OK-kartan som väl alla privata bilar hade i handskfacket på den tiden och såg att vägen över Bispgården, Järkvissle, Liden och Indal måste vara ungefär samma sträcka så valde jag den. Och det visade sig då att den vägen till och med faktiskt var en aning närmare.

Därför var det nu väldigt längesedan jag hade åkt den vägen. Men den såg ut som jag mindes det. Gran, tall, gran, tall och så en gran igen och tallar och granar samt någon enstaka björk eller rönnn.

Det börjar så smått att ta slut på vägar att utforska för oss. Om man inte vill åka flera mil innan, som igår, så har vi nog snart täckt in det mesta av Sundsvallsområdets vägnät. Snacka om att "hemestra"...!

Nu ska jag snart gå och lägga lite frysta hallon i ett stort glas som sedan fylls med torrt vitt vin för kylning och även lite smaksättning. Väldigt läskande en varm och skön sommardag som detta ju faktiskt blev till sist. Trots en mullen morgon och förmiddag.

Gör det ni också, kära ordbrukare! Gå och hämta något kallt och gott att dricka och låt strupen få läskas en stund i sommarkvällen. Vatten, läsk eller isté funkar också, ta vad du har och VILL ha! Vi ses!

Blev det inte mer än så? Såhär på semesterns näst sista dag känns det faktiskt lite tomt. Den gick så fort. FAST jag knappt ens varit utanför hemkommunen. Men ledig har jag ju faktiskt varit och det har nog varit välbehövligt.

Och jag hoppas att detta var både första och sista året som våra liv varit så uppstyrda av den där förb... Covid 19.

På samma gång är jag lite förvånad över hur mycket de flesta ändå har anpassat sig efter direktiven från "storebror".

Jag upplever inte ens den minsta irritation över att hålla avstånd till mina medhanlande på Willys, ICA eller Lidl.

Och vad gälller uteliv, festivaler eller konserter med bra artister så har jag ju egentligen aldrig haft så utsvävande vanor så det är kanske därför jag inte heller grämer mig nämnvärt över att vara utan det.

Jag har t.o.m unnat mig att vara lite nöjd över att slippa välja mellan Lundells konsert vid Skuleberget och Lars Winnerbäcks här i stan samma kväll. Båda är ju förstås inställda.

Delar av idrotten har ju ändå startat upp om än med tomma läktare. Det kändes lite konstigt under de första matcherna med Giffarna men på nåt konstigt vis så har jag vant mig vid det och saknar det nästan inte alls längre. Tycker bara att det är kul att äntligen få se lite live-idrott.

När det gäller hockeyn har man flyttat fram seriepremiären till 1 oktober. Vet inte om man avvaktar för att slippa spela utan publik eller om de har andra skäl.

Så nu återstår lördag och söndag innan jag åter träder i tjänst på "gruvan". Men skillnaden blir inte så stor ändå för ledningens order att alla som kan jobba hemifrån ska göra det i möjligaste mån gäller ännu. Och minus två besök för att göra mina ronder så kan jag ju det. Måste förstås logga in på datorn och registrerar ankomst till jobbet före sju varje morgon samt ha arbetstelefonen på mig, med mig om jag lämnar lägenheten en stund. Men när jag har skött rutinerna handlar ju mitt jobb mest om att vara tillgänglig via dator och telefon och det går ju lika bra hemma.

Fredag är det imorgon och som alltid finns hoppet om den där Eurojackpoten fast jag VET att chansen är mindre än risken att en bautakomet träffar jorden och skickar oss alla in i aftonsvalkan.

Å andra sidan... OM det ändå skulle visa sig sant, det där med "plötsigt händer det" så kan jag ju glömma alla bekymmer kring jobb och pengar för den tid jag har kvar av min jordevandring. Då får jag hitta nåt annnat att beklaga mig över. 

Idag ska jag ugnsgratinera falukorv och servera pulvermos för ovanlighetens skull. Det finns ju bara färskpotatis att köpa i affärerna nu och mina försök att göra mos på den har inte varit så lyckade. Men det duger med pulver också i nödfall. Man kryddar upp det och vispar ner en smörklick så blir det helt ok

Nu tycks sonens kolsvarta kattoxe vilja förmedla något till mig för han var nyss här för tredje gången och trätte lite ilsket från tröskeln innan han sprang mot köket. Misstänker att han ville att jag ska följa efter honom och upptäcka att hans skål med torrfoder är tom. Så det är väl bäst att jag avslutar och går och fyller på kattmat i skålen.

Ha en fin fredag och helg, kära ordbrukare i Nossebro, Hälleforsnäs, Hisings Backa och Tavelsjö. Vi ses!

En dryg timme har jag varit vaken. Känner mig ganska pigg också. Sist skrev jag om giffarnas fina start i fotbollens näst högsta svenska serie, superettan. Och igår fyllde man på med ännu en trepoängare. Denna gång borta mot Örgryte.

Klubben från Göteborgs rikemanskvarter. De klassiska arbetarföreningarna IFK och GAIS kommer ju från arbetarområden medan Örgryte väl kan kallas Göteborgs svar på Djurgården. Som väl är ett av stockholmarnas rikemansområden.

Efter en första halvlek som var så avslagen att jag t.o.m nickade till i soffan sista kvarten satte GIIF fart på fötterna i den andra halvleken och tog ledningen efter två snabba mål av skyttekungen Pontus Engblom. Ett resultat som stod sig matchen ut. Och man är fortfarande obesegrade efter sex omgångar. Inte så dumt!

Söndag råder och jag vaknade till en fuktig värld utanför fönstren. Det regnar inte nu men åtminstone en skur har det trillat ner under natten för asfalten på parkeringen är svart av fukt.

Vad ska jag då göra av denna söndag som är sista dagen i näst sista semesterveckan? Nästa gång vi skriver söndag är det dagen före nästa arbetsdag. Tja, det får vi väl se. Har inte planerat något förutom dagens middag som blir köttfärslimpa med gräddsås och nypotatis. Willys hade vrakpris på blandfärs igår så jag köpte mig ett kilo med tanken att rulla köttbullar av den. Men nu har jag ändrat mig, det går fortare och enklare med köttfärslimpa och det är dessutom evigheter sedan jag lagade det.

Inte heller för kommande vecka har jag så värst mycket planer. Dock ska jag någon dag ta mig in till stan och besöka In-gallerian där Clas Olsson flyttat sin butik för ett par år sedan. Förut höll de till i hamnen och det var lätt och smidigt att besöka dem, lätt och smidigt att parkera. Men det får gå det här också.

Av min arbetsgivare fick vi ju alla i vintras ett presentkort på just In-gallerian (50-60 butiker) på 350 kr. Det tänkte jag använda till att köpa mig en ny rakapparat eftersom min gamla tagit slut. Den tar knappt laddning och skären börjar bli slöa så det är dags att uppdatera sig. 350 spänn räcker inte riktigt men då får jag väl lägga på ur egen ficka. Men inte idag för idag är det stängt. Det märkte jag förra söndagen då jag tänkte uträtta samma ärende. Bara vissa butiker i gallerian är öppna så det får bli på en vardag istället.

Därmed önskar jag trevlig söndag till mina kära ordbrukare världen över. Vi ses!

Tänk... för mindre än en månad sedan var det midsommar. Som i och för sig inte firades nästan alls av undertecknad men som följdes av en värmebölja som däckade fler än en i en veckas tid. Jag tänkte då att jag ska försöka låta bli att klaga så mycket för när vi summerar sommaren i september så kanske det var den enda riktigt varma vecka vi fick. Och än så länge verkar det som om VH (Vår Herre) har satt sommaren på paus...

Badstranden här nedanför där jag bor kryllade av folk då som sket i allt vad Corona hette för att få svalka sig i Östersjöns vatten. Nu är den tom och öde, inte ens ungar är där och badar nu. Min tredje semestervecka går mot sitt slut och jag klagar inte. Nejdå, det räcker så bra att få vara ledig. Tropisk hetta klarar jag mig minst lika bra utan.

Men på samma gång önskar jag ju alla semester- och sommarlovslediga att få badväder.

Det har dock inte regnat nämnvärt heller. Nästan så att jag oroar mig en aning för den kommande skörden i svampskogen.

Det blir liksom inte så mycket gjort ändå, fast jag har så mycket fritid. Just idag är det tvättstugedag, som så många gånger förr då jag sitter här och knackar ner oviktigheter medan kläder, lakan och handdukar m.m snurrar i maskinen eller hänger på tork. Men det får vara så. Hörde på TV häromdagen att vi underskattar värdet av att göra ingenting med jämna mellanrum. Att sitta, eller ännu hellre ligga, och bara stirra ut i tomma luften är jättenyttigt för våra hjärnor.

För att tala modernt dataspråk kan man säga att den då uppdaterar sig och reparerar de där små nervtrådarna som slits då vi har mycket att tänka på och att komma ihåg. Optimalt vore förstås att tillbrinag sådan tid i en hängmatta nära vatten, långt från trafik och industrier och andra störande ljud och dofter än gräshoppor, fåglar och annan natur.

Men i brist på det får man väl göra det bästa man kan av det man ju faktiskt har.

En liten tröst i Coronatristessen är ju att fotbollen startat upp seriespelet. Inför tomma läktare visserligen men ändå live-idrott. Och den har startat oväntat bra för mitt lag som spelar i superettan i år. En serie som man leder på målskillnad mot Öster efter tre vinster och två oavgjorda. Och det trots att man inte alls imponerat spelmässigt.

Men man har varit kliniskt effektiva framåt och det är ju det som räknas. Spelmässigt har det dock sett bättre och bättre ut för varje match. Och än så länge är de alltså obesegrade efter fem spelade omgångar.

Bra gjort, särskilt med tanke på att nästan alla s.k experter tippat dem på nedre halvan av tabellen efter att de tappat så många kvalitetsspelare. Men man har fått in några också som visat sig fylla ut tröjorna riktigt bra.

Så nu håller jag mina tummar för att Linus Hallenius ska välja GIF när han nu söker ny arbetsgivare. Han har fått ett kontraktsförslag men har även anbud från IFK Göteborg. Och de pengar han säkert kan få där kan inte giffarna matcha på långa vägar. Men jag är inte säker på att pengarna är det viktigaste. Då han flyttade hem för några år sedan sa han själv att han räknade med att avsluta sin karriär här hos oss. Slå ner bopålarna för gott med familjen.

Sen kom då hans dundersuccé i allsvenskan och proffskontraktet på Cypern. Som givetvis gav Linus själv ett bra påslag på lönen men som dessutom gav GIF Sundsvall ett välbehövligt tillskott i övergångspengar.

Men han kanske "gör en Dahlén" (syftande på Jonathan Dahlén som valde att stanna i Timrå IK trots anbud fran nästan alla SHL-klubbarna) och väljer tryggheten på hemmaplan och närheten till släkt och vänner som han har här.

Nu hör jag centrifugen snurra en trappa ner och det är dags att knalla ner och hänga lakanen på tork.

Sköt om er, kära ordbrukare i slott och koja från Trelleborg till Treriksröset. Och för all del i resten av världen också!

Kors vad det gick hastigt, som Emil i Lönneberga sa när han kört ner huvudet i soppskålen och fastnat för andra gången samma dag. Men här är ingen soppskål inblandad (tror inte ens att jag äger en sån) utan rubriken syftar på min semester. Å ena sidan är hälften över, borta, slut, förbi, förslösad eller vad man vil men jag försöker se det från andra hållet. Tänka att fast jag varit ledig så länge har jag ändå hela två härliga veckor kvar då jag inte behöver ägna avfallshanteringen en tanke. Ja, förutom den man sköter hemma dagligdags förstås. Men där slipper ju ingen annan undan heller så det får la gå, det får la gå.

Värmeböljan från min första semestervecka har bedarrat ganska ordentligt men det gör mig inget. Det väder vi haft på sista veckan duger bra med mestadels sol men även några regnskurar och dessutom ett rejält åskväder i början av förra veckan. Många dagar har gått i sysslolöshetens tecken, så även den dagen. Så när sonen föreslog en biltur med tillhörande övningskörning sa jag genast ja. Vi smackade på den gröna skylten och han rattade Madame Citroen till Begrsåker på andra sidan staden. Väl där frågade han vart man hamnar om man fortsätter på väg 86 förbi Kovland. För så långt har han varit flera gånger. Jag insåg att min nyblivne 24-åring inte sett Indalsleden med sina berg och älvdalar. Jag visste att tanken var full så jag sa till honom att ta reda på själv vad som finns bortom Kovland (uttalas "Kåvlann" av lokalbefolkningen häromkring).

Så numera har han sett även Indal och Liden och hade inte den där förb... åttiosexan (vägen) varit i ett så miserabelt skick hade han kanske fått se Döda Fallet och kanske till och med Hammarstrand. Eller åtminstone Järkvissle och Bispgården.

Det var lite som att köra i en päråker (potatisland på rikssvenska) och inte ens Madame Citroens förnämliga stötdämpningsförmåga räckte för att ta bort vibrationerna. Man hade lappat och lagat men känslan var ändå att det vore bättre om de låtit bli för de sträckor där man inte försökt fylla igen fåror och tjälskott var lättare att stå ut med.

Tanken var att vi skulle åka upp på Vättaberget i Liden och att han skulle få se den här utsikten.

(OBS! Tjuvad bild från Google)

AV detta blev dock noll och intet för strax innan vi nådde Liden mötte vi det kolsvarta åskväder som jämtarna blååst ner över oss mot kustlandet och det satte i att hällregna så att vilken bonde som helst hade gråtit av lycka. 

Att åka upp på ett berg och se på en utsikt som man inte ser för störtregnet som vräkte ner är ju ganska meningslöst.

Så då kom tanken att vi kan ju svänga upp i själva byn (fortfarande Liden) och se oss om lite. Tänkte väl att det kanske kunde finnas en bensinstation, kiosk eller Coop-butik som var öppen fast klockan passerat sju på kvällen. Lovade sonen att bjuda på glass i så fall.

Men Liden var stängt. Totalt stängt. Bommat och låst överallt och bränslepumparna var bara en automatsstation. Vad vi kunde upptäcka i alla fall. LIkadant i Indal där vi tittade in på vägen tillbaka österut. Där hittade vi en Tempo-butik men den hade stängt klockan sju, den också.

Men nedåt "Kåvlann" sprack i alla fall molntäcket upp igen ett slag och vi kunde köra sista biten hem utan att ha vindrutetorkarna på högsta fart. 

Nästan hemma fick vi sedan se ett åsknedslag på nära håll i fabriken där jag jobbar till vardags. Inget ovanligt med det, går åskan över Sundsvall så slår den nästan ofelbart ner i den fabriken. Eftersom företaget använder så mycket och så stark ström bildas starka magnetfält omkring den som liksom drar till sig åskvädren.

Så jag drog en lättnadens suck att jag slipper vara där och hjälpa till att åtgärda eventuella haverier. Ibland små och försumbara men några gånger genom åren har vi faktiskt varit nära nedläggning efter åskans framfart.

Då vi sedan kom hem var det strömlöst även här hemma så det blev att leta fram några små värmeljus. Men har man bara en någorlunda laddad mobiltelefon så finns ju både ficklampa och en massa annat på den för att fördriva tiden medan man väntar på att kunna blogga, se på TV eller spela spel.

I fredags firades sonens 24:e födelsedag också. Inte gör vi väl så stora åthävor längre men en Bite-Line-pizza fick han enligt önskemål till middag i alla fall. Min äldsta, dottern i Sthlm, fyller 33 om tio dagar och gav mig idag tips på ett par lampor som hon önskade sig. Så jag swishade pengar direkt så hon kunde köpa innan de tar slut. Sen får man väl gratta telefonledes som vanligt på "rätt dag" men det är skönt att kunna fixa present och veta att de är nöjda.

Nu ska jag gå till frysen och lägga en grabbnäve frysta hallon i ett stort glas. På dem ska jag sedan hälla torrt vitt vin som får både kylas och ta lite smak och sötma från bären. Mycket läskande och god sommardrink.

Söndag kväll? Jovisst, men jag är ju ledig! Imorgon också! Jag har ju för fanken semester! I TVÅ hela veckor till! Yippie!!!