Alla inlägg under mars 2015

Av Göran - 29 mars 2015 13:20

Natten som gick är årets favoritnatt för en skiftarbetare. Jag och mina kolleger på skiftlag fem jobbade "bara" elva timmar men fick betalt för tolv. Så skulle varje nattskift vara.

Skiftgången och allmän trötthet har dessutom gjort att jag ligger efter i de få TV-program jag vill titta på. Var för trött för att orka ens Mia Skäringer och "Ack Värmland" i fredags. Och detsamma gällde förstås Skavlan som gick ungefär samtidigt i annan kanal. Där släpptes tydligen Jimmy Åkesson fram för att berätta att han ska börja provjobba.

Arbetspröva är ju ett annat ord för samma sak och det ska han alltså göra på halvtid till att börja med. Och det är väl bra, kan jag tycka. Då borde han alltså bara hinna med att hitta på hälften så mycket tokerier som annars.

Någon lokal förmåga i P4 Västernorrland tyckte att han istället borde gå ut i närmsta skog för att vila själen och få lugn och harmoni.

Men hallå, säger jag då! Det är SD;s partiledare vi snackar om här!

Har du nån gång besökt en svensk skog om våren så fattar du ju genast att där skulle han knappast trivas. 

Jag menar... Snacka om massinvandring! Det formligen väller ju in särskilt fåglar så här års och det från alla möjliga länder och kulturer.

Ta de där koltrastarna, till exempel! De är ju ruskigt opålitliga. En del av dem fegar ur på höstkanten och drar söderut medan andra, främst i städerna, stannar för att försöka snika åt sig mat som inte är deras.

Svarta är de också! Så vem bryr sig om ifall de sjunger vackert. Riktigt svenska är de då inte...

Så var och en fattar ju genast att riksdagen är en bättre plats för Jimmie. Visst finns det utlandsfödda där också men betydligt färre än i skogen...

Och vad fåglarna beträffar så är det väl egentligen bara talgoxen och blåmesen som är riktigt svenska, de är ju gula och blå åtminstone. 

Några stackars timmar lyckades jag sova efter min första natt men inte var det många. Det är tur att jag bara behöver jobba två nätter åt gången! Och efter den kommande friveckan blir det inga nattskift alls för då är jag utlånad till portvakten eftersom en av tjejerna där ska ha semester. Så veckan efter påsk blir man tillfälligtvis dagtidare igen. Dock med fullt betalt som om jag arbetat nätter!

Men innan dess ska jag ta mig i kragen och åka och köpa en svart rullgardin till mitt sovrum. Det har jag tänkt göra i flera år men nu ska det jävlarimig bli av. Kanske sover jag lite bättre på dagtid då.

Därmed tillönskas de eminenta ordbrukarna en fortsatt härlig söndag i Undersåker, Flurkmark, Fåker och Stöde.

Av Göran - 24 mars 2015 22:10

Imorgon är det onsdag.

Imorgon är det sista lediga dagen.

Imorgon är det inte ledigt FAST det är sista ledig dagen. Därför att...

Imorgon är det mars månads möte i skyddskommittéen på min avdelning.

Så istället för att ligga och tryna halva förmiddagen, som jag utgår från att övriga på mitt skiftlag gör, så ska jag upp i ottesången för att åka till "gruvan" och förbereda mötet. Därefter ska mötet genomföras och förhoppningsvis kommer vågorna att svalla höga och vilda innan vi till sist kommer överens och bildar enad front mot verkschefen som kommer klockan tretton för eftermiddagens möta.

Idag var alltså i praktiken MIN sista lediga dag. Och för en gångs skull är jag ganska nöjd med vad jag fått uträttat på denna 14-dagars ledighet.

Jag har....

Röjt ur mitt linneskåp och frågat mig själv varför man spar så j-a mycket gammal skit. Urtvättade påslakan och örngott som spruckit i sömmarna för längesen och en massa annat skräp.

Storstädat kök och badrum har jag också hunnit med, vilket var ytterst välbehövligt.

Tvättat samtliga fönster i lägenheten och strukit och hängt upp rena gardiner. Är´nt ja´duktig så säg?

Så för en gångs skull är jag hyfsat nöjd med mig själv. Känner att jag gjort mer nytta på denna ledighet än vad som annars brukligt är.

Att jag sen aldrig kom till skott med att röja ur förrådet eller att städa bilen tar jag med en klackspark. Inte heller blev det av att rensa ut förbrukade badlakan och handdukar men något ska man väl ha kvar att göra också...?

Jag menar... det kommer ju fler ledigheter! Jag börjar visserligen att jobba i ordinarie befattnig på torsdag morgon. Vilket i sin tur betyder att nästa ledighet börjar på måndag morgon klockan sex då jag får gå hem från sista nattskiftet. Och redan den sista april, på morgonen, börjar nästa tvåveckors ledighet.

Inte mycket att gnälla över, alltså!

Och just därför så gnäller jag inte heller. Utan tar det med jämnmod och står ut.

Och... Ut, kära vänner, är just vad vi måste försöka stå allihop. Sommar som vinter. Vardag som helg.

Och... I... det får man ta om man ska klara av det. Skojt eller ej. (Ni minns väl Martin Ljungs monolog "Skojten"?)

Annars kan ni söka den på youtube. Den är NÄSTAN lika rolig nu som då man hörde den för första gångerna i barndomens sextiotal.

Inte blev det mycket till intressanta saker i bloggen idag. Men en halvsvag blogg är också en blogg! Så det så!

Som jag sagt förut är det ju du själv som väljer om du läser eller ej. Jag tar inget ansvar för det!

Däremot ser jag det som mitt ansvar och min plikt att önska er en underbar natt och sedermera en skön onsdag!

Tillsammans eller var för sig! I Kråkemåla, Axmarby, Målilla och Ragvaldsnäs. Eller... wher ever you are!


Av Göran - 23 mars 2015 01:59

Surfade runt lite i min favoritkrönikör Åke Catos tidigare bloggar förut och hittade en om "The Death Clock".

Dödsklockan, alltså, på ren svenska. En amerikansk site där man ska mata in sina födesledata och sitt BMI så räknar den fram ett datum när man, statistiskt sett, ska dö.

I mitt fall blev det den 27 sptember 2027.

Tja..., vad ska man tro? Kanske blir det förr, kanske senare. Men om det stämmer så har jag alltså tolv år kvar.

Om det stämmer så får jag inte uppleva min sjuttioårsdag utan kommer att trilla av pinn några månader innan.

Ska man få totalpanik och börja idiot-träna och bara äta groddar och andra nyttigheter för att skjuta upp det oundvikliga. Det enda vi med säkerhet kan veta. Att en dag ska vi lämna detta livet.

"Vi ska ju alla dö en dag, bara vi får leva och ha hälsan", brukade min kära mormor säga på den tiden det begav sig för henne (januari 1898-september 1972). Och såklart hade hon rätt i det!

Är det nåt man garanterat kan säga om livet så är det ju att förr eller senare så tar det slut. Rätt som det är så är man död när man vaknar på morgonen.

Kanske borde denna vetskap göra en deprimerad eller åtminstone lite nedstämd. Men jag väljer nog att inte bekymra mig så mycket. Tänk bara på alla domedagsprofeter som försökt förutsäga jordens och mänsklighetens undergång men hittills har ju samtliga haft fel...

"Jag går här och trampar så självklart och tryggt. Och kastar mig rakt in i elden. Jag lever, jag lever, det slår mig ibland - jag lever på övertid..."

Så sjöng Py Bäckman i en av mina favoritlåtar från det glada 80-talet och kanske är det så man måste tänka för att inte drabbas av depressioner. Att varje ny dag då man faktiskt får vakna och vara vid liv är en gåva, en ynnest. 

En nåd att stilla bedja om.

Jag tror att jag väljer att tro mer på Py Bäckman än på domedagsprofeterna. Tro och hoppas på att jag, fast jag kanske inte levat mitt liv på det ultimata sättet, ändå får några goda år till. Att jag har nåt att hoppas på! Något att se fram emot! FAST jag inte har ätit så värst mycket kruskakli eller ägnat särskilt mycket tid åt yoga och andra hälsobefrämjande aktiviteter.

Fuck vetenskapen, säger jag!

Fuck statistiken också! Och fuck "The death clock"!

Från och med nu ska jag försöka leva som om varje dag vore den sista. Räkna med döden istället för att frukta den och gå och må dåligt över den. Händer det så händer det!

Ingen kommer undan ändå, är det NÅGOT vi verkligen vet så är det väl det?

Så låt oss alla från och med denna stund ge blankaste f-n i om vi kanske trillar av pinnen redan inatt när vi sover eller lever i 40-50 år till. Vi lever nu. Så ge järnet, mina vänner!

Ge järnet och ge aldrig upp (det hinner vi göra sen) i Klagstorp, Malexander, Övralida och Svarvarböle.

Möjligtvis ses vi igen. När andan faller på...

Av Göran - 22 mars 2015 03:17

Är det inte konstigt (som rubriken betyder utifall nån stackars sörlänning inte förstår rotvälskan) att blotta vetskapen att man har en tid att passa (tidigt som f-n visserligen) ofta kan räcka för att hindra en att somna på kvällen/natten?

Ofta då min ledigvecka är slut lägger jag mig i tid men det är lögn i h-e att kunna somna förrän framåt ett eller halv två. Och när sen reveljen går vid halv fem är man mer död än levande...

Inatt har jag kanske sovit lite, lite grann. Men inte är det mer än max en halvtimme. Dotra jobbar helgnatt igen, precis som igår, och 8 km känns liiiite hårt att begära att hon ska gå till fots vid den tiden för att ta sig hem långt innan busschaufförerna startat upp första bussen eller ens sig själva.

Hon slutar alltså klockan fyra och jag har inte hjärta att neka henne skjuts. För jag vet ju hur trött man oftast är efter ett nattpass och hur dyrt det är att åka taxi på helgnätter. Så det är bara att stiga upp och åka och hämta henne.

Får väl lägga mig då vi kommer hem igen och kanske få några timmars sömn då istället,

För sådär 30-40 år sedan hände det väl då och då att man var uppe och nattsuddade till den här tiden. Men det var ju inget bekymmer för istället sov man ju obehindrat till lunchdags ungefär. Att jag då, åtminstone innan jag flyttade hemifrån, drabbades av min styvmors spydigt bitska små kommentarer om att "göra natten till dag" och liknande bekom mig inte så värst heller. Dem glömde jag innan det blev helg nästa gång.

Och då söndagkvällen kom somnade man ju då också utan större bekymmer fast man kanske bara varit vaken i knappt 10-11 timmar. Den förmågan eller bristen (välj själva) har gått över nu, kan jag säga.

I bästa fall sover jag kanske 3-4 timmar sen, när jag är hemma igen. Och lär säkert sitta framför dumburken och småsnarka ett tag när kvällen kommer. Då behöver jag vara vaken till klockan ett då hon slutar på söndagar och vardagar. 

Sen skulle hon visst vara ledig måndag och tisdag så då får jag väl försöka få lite mer sömn på rätt tid.

Själv har jag passerat mitten av min 14-dagarsledighet och börjar ordinarie pass på torsdag. Innan dess är det dock lite övertid inbokat vid två tillfällen. Men det får väl gå, det med.

Innan lördagen övergick i söndag hann jag med att titta ikapp på Mia Skäringers nya serie, "Ack Värmland". Efter första avsnittet var jag lite missbelåten men nu tycker jag den är helt genialisk. Jag ÄLSKAR den! Inte minst greppet att damma av gamle Hajk-programledaren Bengt Alsterlind och göra honom till Mias granne. Och inte nog med det! Det blev nu också tydligt att han och hans fru i serien ska föreställa att vara s.k Swingers. Som dessutom utgår ifrån att nästan allt deras grannar gör handlar om sex och att de tänker mer på sex än de faktisk gör.

Skruvat så det räcker...!

Bara tanken att ha just "Tjipp-Bengt" i den rollen är ju en otroligt rolig idé!

Och jag har mina föraningar/förhoppningar att det kommer att bli mer och mer skruvat allt eftersom serien pågår. Det finns gott om sköna karaktärer så du som inte har tittat rekommenderas varmt att göra det. Avsnitt ett och två finns i digitalboxens programbibliotek för den som har sånt. Andra kan säkert leta fram den på TV4 Play på nätet.

Nu börjar det bli dags att ta på skor och jacka och sätta sig i bilen för att hämta hem min 21-åriga unge. Och först be bilguden att SAAB;en startar och därefter be de andra gudarna att hon snart har körkort och egen bil så en stackars gammal far kan få sova de nätter han inte jobbar själv.

De ärade ordbrukarna tillönskas en angenäm söndag i Molkom, Stora Skedvi, Lomma och Burträsk.

Fånga dagen! Annars kanske nån annan gör det...

Av Göran - 20 mars 2015 01:29

Så sitter man här igen då. Sömnlös fast det är "missinassen" som min mormor brukade säga om mitt i natten. När "Farmen" i TV¤ var slut var jag dödstrött och somnade nästan i soffan. Det var så nära att jag kände mig tvungen att ställa väckning på mobilen. Jo, för dottern jobbade sent ikväll igen och inga bussar kunde ta henne hem. Alltså fick pappsen ställa upp och åka och hämta på andra sidan stan. Ikväll igen.

Och imorgon är det fredag och då ska hon jobba ännu längre. Så sent att det har blivit tidigt. Klockan fyra på morgonen. Men då går jag och lägger mig och ställer väckning. Och lägger mig igen när jag kommer hem.

Nåväl, efter min svacka vid åttatiden satt jag uppe tills det var dags att åka och nu då jag är hemma igen är jag spritt språngande klarvaken. Kanske en stunds lagom slött bloggande kan locka fram John Blund, vi får väl se.

På väg att hämta arvingen blev jag dessutom stoppad av sheriffen för tredje gången detta år. Körkorts- och nykterhetskontroll, sa den unge fjunskäggige länsmannen. Och det gör jag ju så gärna! Vill de se mitt körkort så ska de såklart få det och blåsa har jag heller inget emot. För sitter jag bakom ratten så är jag garanterat nykter. Är jag inte det så sitter jag inte bakom ratten. Punkt.

För andra gången i år var jag med om att möta en polisbil som gjorde en U-sväng och följde efter mig. Förra gången skuggade de mig in på parkeringen utanför min arbetsplats, denna gång slog de på blåljus och helljusblinkade för att få mig att stanna. Varför vet jag inte, har ingen aning om varför de blev misstänksamma. Men det kanske räcker att de ser att bilen är gammal. Min är ju av årgång 2001, alltså fjorton år gammal.

Eller också är det automatiskt lite skumt att vara ute och åka vid ett-tiden på natten, vad vet jag.

Men jag klagar inte, de gör ju bara sitt jobb och jag är ju faktiskt glad och tacksam att de gör just det. Får de bort ett enda rattfyllo från vägarna så är det ju en vinst för trafiksäkerheten. Därför brukar jag också vara ytterst tillmötesgående då lagens väktare stannar mig för alkotest och körkortskoll. Ofta talar jag även om för dem att jag uppskattar att de gör sitt arbete. Då brukar de se glada ut.

Det är egentligen egendomligt, det där att vi har så svårt för att berömma varandra. Eller att ta emot beröm.

I mitt förtroendeuppdrag som huvudskyddsombud på jobbet mailar jag varje månad någon person eller grupp som vi i skyddskommittéen på vår avdelning beslutat tilldela "Månadens Bravo".

D.v.s att vi väljer ut en person eller grupp som vi tycker gjort en insats för allas vår arbetsmiljö och säkerhet.

Man får inget pris. Ingen penningsumma eller resa eller så. Utan bara ett omnämnande i protokollet. Ändå är det så att ALLA som får det blir uppriktigt glada. Vd;n har fått det liksom vår personalchef och båda blev väldigt smickrade och glada fast det enda de får är några rader med beröm i ett protokoll.

Det får mig att dra slutsatsen att jag jobbar i ett företag där man är extremt dåliga på att visa uppskattning för goda insatser. (Ingen nyhet för mig, iofs...) Och just därför är alla också extremt dåliga på att ta emot beröm.

Är det typiskt svensk, det där att man liksom måste förringa sina egna gärningar och säga typ...; "Äsch, det var väl ingenting..." istället för att tacka för berömmet och säga att det är roligt att någon uppskattar det man gör?

Det får väl vara som det kan med den saken. Men det tål att tänkas på!

Tänk vad lite halvslött bloggande kan göra! Nu har jag gäspat flera gånger på bara några minuter så jag tackar för idag och önskar ordbrukarna en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Korpilombolo, Sotenäs, Väckelsång och Bondsjöhöjden. 

May God ride with you! Ten four... and good bye!

Av Göran - 16 mars 2015 00:08

Uppesittarkväll. Men om en knapp timme ska jag åka till andra sidan stan och hämta hem arbetande dotter från jobbet. Och jag klagar inte - igår och i förrgår slutade hon klockan fyra på morgonen så ett blir en betydligt mer tolerabel tid. Men ingen mening att lägga sig innan, känns det som. 

Så... jag sitter väl här och försöker krysta ur mig ett inlägg. Vi får väl se hur det går med det...

För ni ska veta att för det mesta blir det inget alls. Ingen (inte ens jag själv) vet hur många blogginlägg jag påbörjat men sedan refuserat och bara låtit försvinna. I de flesta fall är detta defintivt till läsekretsens fromma för de texter jag kastar är alltså ännu sämre än de jag publicerar. Vilket öde dessa rader går till mötes står ännu skrivet i stjärnorna.

För en gångs skull tittade jag på hela Wallander-filmen ikväll och som vanligt var den välgjord. Men jag börjar ana att Henning Mankell är på väg att avliva eller åtminstone pensionera sin huvudperson eftersom Kurt tydligen har drabbats av Alzheimers. Och det fattar väl alla som träffat någon med denna fruktansvärda sjukdom att då blir det svårt att vara mordutredare.

Hallåmannen i TV4 sa innan att "nästa helg sänds den näst sista Wallander-filmen" i denna omgång och jag har mina aningar att det är den näst sista för gott också.

Bra, på ett sätt, för jag tycker att man ska sluta innan det går slentrian i både manusförfattande och skådespelarnas jobb med rollerna. Har svårt för evighetsserier som bara pågår och pågår.

Hur många Beck-filmer har man t.ex gjort?

Nu har ju filmerna med Peter Haber som Beck inte mycket med böckernas Martin Beck att göra. De skrevs i en annan tid än denna och hade man velat göra dessa filmer på det röda sjuttiotalet hade troligen både Maj Sjöwall och Pehr Wahlöö slagit ifrån sig. Ni som minns böckerna kanske också kommer ihåg att de flesta av Becks kolleger hade ganska radikala åsikter. Huvudpersonen själv yppade dock aldrig några politiska värderingar vad jag minns.

Däremot var han humanist precis som de flesta av sina närmaste medarbetare.

Inte heller hade han någon granne med stödkrage som stod på balkongen och frågade om han ville ha en stänkare utan det är nåt som manusförfattarna själva lagt till.

Och självklart har de rätt till sin konstnärliga frihet att göra som de vill. När Bosse Widerberg filmade den utmärkta romanen "Den vedervärdige mannen från Säffle" (Filmen "Mannen på taket")  på 70-talet fanns de folk som klagade på att han tagit bort de två svårt korkade skånefödda ordningspoliserna Kristiansson och Kvant ut handlingen. Men Widerberg röt ifrån och sa att om folk ville se Kling och Klang så kunde de titta på Pippi Långstrump.

Nuförtiden finns det rätt gott om både Klingar och Klangar i de där filmerna tycker jag. Men så är ju inte heller BW inblandad varken i dem eller andra filmer längre eftersom han lämnat jordelivet.

Nej, det var bättre förr - ju förr desto bättre!

Det mesta både i världen och TV förändras ju. På gott och ont.

Bara anslagstavlan består. Det svenskaste av TV-program!

Det måste väl föresten (näst efter Aktuellt och Sportspegeln) vara ett av de äldsta programmen i landet...?

Så härmed K-märker vi Anslagstavlan, tycker jag! K-märk också den där lilla sången från sjuttiotalet som ofta ingick i AT. Minns ni den? 

"Anmäl alltid ändrad inkomst till försäkringskassan för din egen skull!"

Så sjöngs det men efter ett tag blev den så välkänd att den blev instrumental och man spelade endast de fem sista tonerna på xylofon, eller nåt. (... för din egen skull...)

Måste vara jordens enda sångtext som innehåller ordet "försäkringskassan", därav K-märkningen. Inte ett ord om hjärta eller smärta. Men så kom den aldrig in på svensktoppen heller.

Det lär dock Måns Semmelröv (eller vad han nu hette...) göra med sin mellovinnare från igår kväll. Jag såg av och till och tyckte att de flesta av låtarna var förvillande lika. (Utom jojken förstås!)

Dessutom är jag lite rädd att han kan vinna hela skiten framåt maj. Av de utländska jurygrupperna fick han tolvpoängare nästan överallt så låten blev poppis i stora delar av Europa.

Vi får hålla tummarna för att Ukraina, Island, Cypern, Azerbadzjan eller Serbien/Montenegro har nåt vassare. Så vi slipper betala för eländet nästa år.

Det börjar bli dags att be en bön att bilen startar då jag går ut om en stund för att hämta dotra.

Ordbrukarna önskas därmed en fortsatt fin måndag och att även resten av denna nya vecka blir så bra den kan.

Så... äsch, det får duga, jag publicerar skiten! Det står ju folk fritt att läsa eller låta bli så ni får skylla er själva!

Av Göran - 13 mars 2015 22:10

Besökte min närmaste Willys-butik igår och blev sådär vilsen som jag brukar känna mig då jag kommer in i en butik för första gången.

Just precis, de bygger om!

Ah, men Willys, varför gööööör ni såhär mot mig?

Det är tydligen så att ju äldre jag blir desto mer lik min far blir jag. Jag vet så väl att det är stortlöjligt men jag blir störd av såna saker. Percis som han blev. Ännu är det inte riktigt lika illa med mig men jag märker ju vartåt det barkar. Det behövs mindre och midre för att rubba mina cirklar.

Vi människor är (i alla fall de allra flesta av oss) mycket mer styrda och beroende av våra vanor än de flesta vill medge. Inte ens inför oss själva vill vi tillstå hur löjligt inrutade vi är.

Om jag åker till t.ex Willys för att storhandla så skriver jag min kom-ihåg-lista utifrån butikens planering, i den ordning varorna ligger. Då går det väldigt mycket snabbare att plocka ner det jag ska ha i vagnen och jag minimerar risken för onödiga impulsköp. Och nu har de alltså ställt allting på huvudet! Jag kommer att irra omkring som en vimsig höna ända tills jag har memorerat det nya upplägget.

Jag vet att det finns en massa konsulter som specialiserat sig på förändringsarbete i företag för att öka deras vinster. Jag vet också att ett av deras stridsrop brukar vara att "ingen utveckling sker utan förändring".

Så är det säkert men är det verkligen också automatiskt så att förändring innebär utveckling? Om vi vänder på det, menar jag. DET är jag däremot inte alls övertygad om.

Vad jag däremot ÄR övertygad om är att jag inte är ensam om att känna mig bortkommen i den butik där jag länge handlat troget. Kanske finns det t.o.m de som blir så irriterade att de istället väljer andra inköpsställen.

Fast... å andra sidan... så kanske det ändå är så att förändringar är nödvändiga även om de inte är nödvändiga...

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara.

En gammal arbetskompis berättade en gång en historia för mig som han hävdade var helt sann. I USA under andra världskriget  fanns en fabrik som tillverkade nån sorts elutrustning. Eftersom majoriteten av männen var inkallade bestod personalen övervägande av kvinnor. Huruvida detta hade någon betydelse för vad som hände låter jag vara osagt men i alla fall så tyckte ledningen att produktiviteten var alldeles för låg och sa till cheferna att de måste hitta på något. En chef hade inga som helst idéer om vad som skulle göras men någon föreslog för honom, halvt på skämt, att han kunde släcka lyset i lokalerna en timme på dagen för att se hur de reagerade på det.

Och tro det eller ej men porduktiviteten steg omgående.

Inte höll det nu i sig särskilt länge men då kurvan vände nedåt igen hittade han på nya liknande saker med samma resultat. Min slutsats blir att de som jobbade där, vare sig de var män eller kvinnor, hade så förbannnat urtråkiga arbeten att det räckte med att något hände så blev det mer fart på dem.

Därför tycker jag att Willys kunde ha börjat med att förändra i mindre skala. Låta två olika tvättmedel bytta hylla med varandra till exempel. Om man nu förändrar bara för förändringens egen skull, alltså.

Men det är väl som vanligt att man får lov att anpassa sig. Lära sig det nya. Vad det nu ska vara bra för...

Trailers hade i förväg fått mig nyfiken på TV4;s nya fredagskomedi; Ack, Värmland. Men jag blev allt lite besviken. Dock gillar jag Mia Skäringer skarpt så därför kommer programmet att få åtminstone en chans till.

Föresten såg jag att hennes gamla program, Mia på Grötö, lever vidare fast på nytt ställe och med ny programledare. Nu gör René Nyberg samma program i en annan stuga. Och det är väl ok, jag har inte sett det ännu så jag vet inte om hon gör det bättre eller sämre.

Dessutom har jag blivit lite midre enastående också. Yngstingdottern kom inramlande med katt och kläder igår och ska bo hemma igen ett tag, säger hon. Det innebär att pappsen får så lov att stiga upp och hämta henne från jobbet då hon slutar klockan fyra imorgon bitti. Då har nämligen sista fredagsbussen gått för länge sen medan lördagens första inte kör förrän efter klockan sex. Men det får väl gå. Hellre hämta dottern efter jobb än att köra fyllskallar som förra helgen. Hon är garanterat nykter och dessutom anhörig. Och såna har man ju liksom lite mer tolerans med.

Därmed lyser jag frid över slott och koja i Nederede, Hargshamn, Hyltebruk och Ammarnäs eller var mina kära ordbrukare nu framlever sina liv. Om ni inte passar er så kanske jag kommer tillbaka!

Av Göran - 8 mars 2015 21:16

Kanske blir detta ett inlägg, kanske ger jag upp och kryper till kojs istället. Om det blir ALLDELES för långt...

Men jag måste försöka berätta det på samma gång dråpliga, osannolika men även delvis lite tragiska som jag var med om under natten mellan lördag och söndag. D.v.s tidigt, tidigt på natten till idag.

Eftersom det var arbetsdag idag la jag ner min kropp i sängen före klockan elva och somnade väl så småningom. Men väcktes av en telefonsignal från min mobil. Ett obekant nummer blinkade i displayen.

Jag visste att yngstingsdottern jobbade natt och slutade tre men inte vad klockan var så därför svarade jag. I tron och tanken att hon kanske saknade möjligheter att ta sig hem av nån anledning. Sånt HAR hänt och det har också hänt att hennes telfon varit strömlös eller tom på pengar att ringa för så hon fått ringa på nån annans mobil.

Men då jag yrvaket svarade hördes en helt obekant röst fråga om jag kände någon Katrin. (Jag fingerar namnet och kallar henne Katrin fast hon heter nåt annat, en tidigare närstående person som jag väl måste säga att jag känner rätt så väl)

Jo, det gör jag väl, svarade jag lätt förvirrat.

Då berättade den unga tjejen i andra änden att hon hittat Katrin asberusad på stan, oförmögen att klara sig själv. Kunde knappt stå på egna ben ens! Katrin hade sagt att hon förlorat sin jacka och sin mobiltelefon och därför hade denna kvinna ringt mig för att be om hjälp att få hem henne.

Hade jag tänkt klart hade jag ifrågasatt om det verkligen var den "Katrin" jag känner men eftersom jag är nästan säker på att hon kan mitt mobilnummer i huvudet blev det hela tillräckligt logiskt och därför sa jag att jag skulle klä på mig och komma så fort jag kunde.

Men när jag kommer dit möts jag av uppringaren, som väl var typ 25 eller så, och en dyngfull kvinna som jag... ALDRIG HAR SETT FÖRUT I HELA MITT LIV. 

Efter diverse prat sa uppringartjejen att hon  måste gå för att hinna med sin buss och så stod jag där med den mycket vingliga damen som tappat jacka och telefon. Hon bönföll mig att skjutsa henne hem, drygt 2 mil på andra sidan om stan än där jag bor men det sa jag ifrån direkt. Sa att jag snart skulle upp och jobba.

Då kom hon på att hon ville ha frakt till "Göran" istället som hon sa bodde knappt hälften så långt bort (fortfarande åt fel håll för mig dock).

Man ska försöka hjälpa människor som behöver det om man kan och det var ju inte svårt att räkna ut flera olika scenarion som skulle kunna drabba denna för mig obekanta "Katrin" om ingen såg till att få bort henne från gatorna.

Så jag sa åt henne att sätta sig i bilen så skulle jag köra henne till sin killkompis som hon kallade min namne för.

Efter många om och men och otroligt mycket fylledillande i bilen under vägen dit kom vi så fram till det hus långt ute i ingenstans där hon räknade med att få sova över. Efter ännu fler om och men kom hon till sist ut ur bilen och gick för att knacka på. Då ingen öppnade ropade jag att hon skulle komma tillbaka men det ville hon inte alls.

Jag sa att jag får väl köra dig hem då. Tänkte att man kan ju inte lämna henne där, långt från stan och från upplysta gator och vägar. Men hon tvärvägrade och till sist fick jag lov att åka därifrån.

På vägen hem funderade jag febrilt varifrån hon fått mitt nummer. Och till sist kom en snilleblixt som jag kollade så fort jag kom hem. 

På en söksajt skrev jag mitt eget för- och efternamn och sedan namner på vägen där jag släppt av "Katrin". Och tror ni inte att det fanns en där som hette likadant som jag! Då trillade poletten ner.

Jag insåg att hon säkert bara sagt namnet till tjejen som ringde mig. Våra gatuadresser är inte så väldigt olika till namnen så på det viset hittades jag.

Men vad kan sannolikheten vara för att jag råkar känna någon med just det namnet och därför ger mig ut mitt i natten för att hjälpa henne hem? Inte stor, i alla fall... 

Men hände gjorde det ändå!

Katrin då? Hur kan det ha gått med henne? Tja, jag hoppas att hon fick liv i någon i huset och blev insläppt. Annars var det ju faktiskt hela 7 grader plus så frös kanske hon gjorde men knappast ihjäl. En god gärning känns plötsligt inte riktigt lika god.

Nej, lite dåligt samvete har jag faktiskt, om jag ska vara ärlig, för att jag inte var mer påstridig att hon skulle komma tillbaka till bilen men samtidigt har jag ju ingen möjlighet att tvinga en annan människa. Har kollat lokaltidningens hemsida flera gånger under dagen för hade nåt allvarligt hänt så hade det säkert stått nåt där. Men ingenting...

Jag hoppas i mitt stilla sinne att allt löste sig för den överförfriskade damen och att hon tänker sig för nästa gång hon går på krogen. Varannan vatten är faktiskt ingen dum idé!

Själv sov jag knappt nåt alls efter detta men det ska tas igen nu strax.

Därmed önskar jag godnatt till mina trogna ordbrukare världen över. Sov gott i Hörnefors, Bjuv, Obbola och Simrishamn.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards