Alla inlägg under maj 2017

Av Göran - 29 maj 2017 20:15

Arbetsdagen idag får mig nästan att skämmas. Sällan har företaget fått så lite tillbaka som idag. Hade ett möte inbokat som blev inställt och när jag satte igång med arbetet vid datorn visade det sig att det jag hade kvar att göra bara tog någon timme i anspräk.

Då borde jag förstås ha kontaktat min chef och sagt att jag var sysslolös men... Jodå,  jag ringde honom men han satt kanske i nåt möte eller nåt för svarade gjorde han inte. Och ringde heller inte tillbaka.

Så... då ägnade jag mig åt lite surfing på nätet och planläggning av mitt nya liv. Som startade i morse med att jag faktiskt kom iväg ut och röra på mig en stund innan jobbet. Styrkt i anden av detta tankade jag ner en stegräknare till mobilen. Jag vet nämligen att ett av de sätt som funkat förr att få igång mig själv har varit att tävla lite mot mina egna resultat. För tiotalet år sedan bodde jag i villa och hade en kilometer brant uppförsbacke den sista biten hem. Jag hade också för vana att cykla till och från jobbet under barmarksperioden. På vårarna var det jobbbigt som tusan med backarna på slutet men jag bestämde mig för att för varje dag skulle jag cykla några meter längre än dagen innan. Slutmålet brukade vara att trampa hela vägen hem utan att ändan lämnade sadeln. 

3-4 veckor brukade det ta att nå dit men då var jag ju också 10-15 år yngre än idag.

Steg upp gjorde jag vid fem, klädde på mig och gick ut. Inte så länge och inte så längt men en god början ändå! Sedan ägnade jag en hel del arbetstid åt att läsa in mig på lite nya spännande LCHF-rätter. Plus om effekterna av träning.

Sen undrar jag om inte dottern har varit inne här och läst för ikväll frågade hon om vi inte skulle gå ut och gå. För bara ett par dagar sedan hade jag säkert hittat någon ursäkt för mig själv att säga nej. Men nu sa jag ja och vi traskade en sväng längs strandpromenaden här nedanför. 

Och... ja, jag stannade några gånger och vilade på de träbänkar som någon godhjärtad person ställt upp längs vägen. Men vi gick ändå mer än tre gånger så långt som jag gick själv i morse och utan henne hade det nog inte blivit någon kvällspromenad. Så jag är ganska nöjd med första dagen i resten av mitt liv.

Jag vet att jag kommer att få bita ihop och kämpa fram viljan de första veckorna men bara man kommer över den där första höga tröskeln av motvilja så blir det ju snart motsatsen. Det blir nästan ett begär att komma ut.

Om de blir någon morgonpromenad imorgon får vi se men jag ställer i alla fall väckningen på samma tid. Sedan vet jag att morgondagens arbete innehåller två rundvandringar på fabriken med arbetskamrater från andra skiftlag som jag ska uppdatera i skyddsföreskrifter på två andra avdelningar.

Totalt närmare 5 km promenad. Låt vara att det blir ett antal stopp där man pekar, visar och förklarar men betydligt mer rörligt än idag.

Jag har förresten inte särskilt dåligt samvete för hur jag spenderade min arbetstid idag. För slår jag ut det över de dryga fyrtioett år jag jobbat där så ligger jag på plus, känner jag. Har alltså oftare gett dem lite mer än de egentligen betalar för. Dessutom var det ju inte bara ren nöjessurfing utan kanske har jag lärt mig saker som gör mig piggare, friskare och gladare. Kort sagt - en bättre anställd! Trötta gamla farbröder är väl inte intressanta för en arbetsgivare?

Ingen håller ju heller så mycket koll på vad jag gör och inte gör. Min chef har sitt kontor nästan en kilometer bort och jag sitter i det sista kontoret längst bort i korridoren då det är inte så mycket spring utanför dörren heller.

Och den stora biten av datorjobbet är ju klar och överlämnad till verkschefen för godkännande. Han var väldigt nöjd redan med det i förra veckan. Han trodde ju inte att jag skulle få tiden att räcka när jag började. Det som återstår nu är repetitioner med personalen på min avdelning gällande två andra avdelningars skydds- och säkerhetregler. Onsdag och torsdag har jag två rundvandringar att göra och vecka 24 ytterligare tre inbokade. Vecka 23 är jag ledig och då tänkte jag köra lite hårdare med motionen.

Nöjd med mig själv tillåter jag mig att vara ikväll. Inga hjältedåd precis men om man betänker vilken inbiten soffpotatis jag blivit på sista året så är det i alla fall en god början.

Så håll tummarna, kära ordbrukare, att jag klarar av att bita ihop och kämpa mig över det där första motståndet. Gör jag bara det så kommer resultaten inte att låta vänta på sig.

Slut för idag. Vi hörs! Kanske imorgon, kanske om en vecka eller tre, vi får se!


ANNONS
Av Göran - 28 maj 2017 20:57

Långhelgen lider mot sitt  slut. Jag tog ju klämdagen ledig i fredags och fick hela fyra dagar i rad. Men imorgon bitti bär det iväg igen. Då är det uppstigning vid fem har jag bestämt och då ska jag banne mig klä på mig och gå ut i en halvtimme och röra på mig. Inte springa, nej, dit är det långt. Men gå ska jag göra i någorlunda rask takt.

Jag har ju fått mig en livsstilscoach för att få någon ordning på livet. Det har hänt nåt med mig de sista åren, vet inte om det är åldrande (Eller... åldrandet är förstås en del av förklaringen!) men jag har liksom slöat till ännu värre än förut. Det händer, när jag jobbar min vanliga skiftgång, att jag har sex lediga dagar då jag inte åstadkommer mer än att äta, sova, handla, laga mat och sitta framför datorn och TV;n. 

Jag VET att jag borde gå ut och röra på mig men jag kommer mig liksom inte för. Jag kommer mig inte för med nånting, nästan. Apatisk är kanske ett lite för starkt ord men handlingsförlamad kanske stämmer bättre. Håglös.

Alla dessa ssymtom fanns före lunginflammationen och min halvårslånga sjuktid men det blev ännu värre då jag faktiskt inte hade någon ork eller energi. Och sedan jag blev frisk har jag liksom fastnat i det här beteendet.

Kanske har jag gått in i väggen. Kanske är jag deprimerad, jag vet inte. Orden i rubriken beskriver kanske allra bäst mitt tillstånd. Och jag vet att ingen annan kommer att fixa det åt mig utan jag måste göra det själv.

Med lite pushning av coachen... Det var ju just det som gjorde att jag tackade ja till det, att få nån som sparkar en lite i ändan, bildligt talat. Men frågan är om hon inte rent av måste hit och utdela sparkar rent bokstavligen.

Så... som så många gånger förr har jag gett mig själv ett heligt löfte att imorgon... Då jävlar! Då SKA jag!

Jag har varit noga med maten en längre tid nu och några kilon har jag tappat men kroppen måste tvingas igång nu för att få någon fart på ämnesomsättningen och lite ny energi.

Jag ska jobba i två veckor framåt och sedan får jag en vecka ledigt. Därefter återstår en vecka i min nuvarande tillfälliga befattning innan jag övergår till portvakten i åtta veckor. Då den tiden är över får jag kompensation för all ledighet jag förlorat och det ger nästan sex veckor ledigt från och med 12 augusti.

Då har svampsäsongen börjat och då vill jag vara i betydligt bättre form än nu så jag orkar jaga runt i skogarna efter soppar, kremlor, riskor och kantareller.

Jag må ha lovat mig själv förut och sedan hittat på undanfykter för mig själv men nu måste jag ta mig i kragen. Annars återstår väl snart bara att be om remiss till hälsohemmet. Här i Västernorrland finns ju Sveriges enda landstingsägda hälsohem, Österåsen. Flera bekanta har varit där och är väldigt positiva.

Och det finns inga ursäkter heller. Jag har ju inte precis kul där jag sitter och tittar endera på dataskärmen eller TV;n. Och fina promenadvägar finns i överflöd alldeles inpå knutarna. Dessutom är gymmet på jobbet nyligen upprustat och i riktigt bra skick nu. Dit ska jag också har jag bestämt. Förr eller senare!

Det blev en gnällblogg idag. Men det kan inte hjälpas. SKyll dig själv om du läste ända hit! Jag ska faktiskt ta och "göra kväll" tidigt idag så jag orkar upp då larmet går.

Så god natt, mina kära ordbrukare! Vi ses igen. När andan faller på... 

ANNONS
Av Göran - 23 maj 2017 20:53

"Äntligen GIF" skrev jag som rubrik förra gången jag nedlät mig till att yttra mig på detta forum. Men nu är de nere på jorden igen efter 0-4 hemma mot Göteborg igår kväll. Jag hade bänkat mig med ett jätteglas isvatten i soffan och fick se ett piggt och spelsuget GIF Sundsvall ha massor av boll och skapa en hel del chanser om än inte så många högoktaniga de första 25-30 minuterna. IFK Göteborg gjorde 0-1 på sin första riktiga målchans och fick strax därefter en straff för något jag aldrig sett en domare blåsa straff för tidigare. Marcus Danielsson, eminent back i GIF, gick i närkamp med en icke bollförande Göteborgare och var lite väl brysk.

Alla - säger ALLA - straffsparkar jag har sett utdömas av visselblåsarna har handlat om att spelaren som har bollen blir fälld eller att en försvarande spelare tar bollen med handen/armen. MD fick dessutom en varning vilket sätter honom på läktaren i nästa match som är på bortaplan mot Kalmar. En olycka kommer sällan ensam, som han sa som såg svärmor komma gående uppför hans trädgårdsgång arm i arm med hans chef!

Och som lök på laxen så... tror ni inte på fan att de gjorde 3-0 också en stund senare! Då gav jag upp och stängde dumburken.

Innan matchen funderade jag på att skriva något om att det var "Gustav-den-andre-Adolf-derby" i Sundsvall på måndagkvällen. Detta syftande på att nämnde kung grundade båda dessa städer samma år, nämligen 1621. Sundsvall och Göteborg fyller alltså 400 år om fyra år. 

Men G-två-A visste förstås inte då att dessa städer skulle drabba samman 396 år senare och förstöra en annars helt okej måndag för en massa av hans efterträdare Calle-sextons undersåtar.

Å andra sidan var kanske ännu fler av undersåtarna glada som barn på julafton för "Änglarna" har garanterat fler supportrar än lilla GIF från Sveiges midja.

Men... som vanlig är det ju bara att bryta ihop och gå vidare. Jag tröstade mig med VM-guldet i ishockey och tänkte att det är väl bortåt 30 matcher kvar för Giffarna att plocka de poäng som behövs för att säkra allsvenskt spel även nästa år.

Imorgon är det onsdag fast för mig är det nästan som fredag. På torsdag är det ju röd dag (Kristi himmelfärdsdag) och på fredag är jag ledig så jag får en fyradagars helg. 

Hur jag ska få morgondagen att gå på jobbet vet jag inte. För första gången på mer än två veckor har jag inget alls inplanerat. Kalendern är helt tom. Det frestar en hel del att stämpla "ut tjänsteärende" och avvika lite diskret från fabriksområdet och ägna sig åt något mer spännande. Det är ju löningsdag och allt så kanske skulle man unna sig att sätta sprätt på en hundring eller två bara för att det är kul.

Nej, jag skojar såklart. Det är jag alldeles för plikttrogen för. Plus att verkschefen som är min närmaste chef just nu är en av de bättre chefer jag har haft. Att svika hans förtroende skulle inte kännas bra.

Hur många chefer jag haft genom alla mina år där vet jag inte men inte är det många av dem som jag kallar bra chefer. En bra chef, i mina ögon, är inte någon som låter mig göra som jag vill. Utan någon som ger mig förtroende och utgår från att jag försöker göra ett bra jobb. En bra chef ser till att hans personal alltid har vad de behöver vad gäller personal och utrustning. En bra chef ser varje enskild medarbetare och ger saklig feedback kontinuerligt.

En bra chef bryr sig om varje individ i gruppen och visar uppskattning när någon ansträngt sig lite extra.

Dåliga chefer törs inte stå upp för sin uppdragsgivare. Då de ska genomföra något som de vet blir impopulärt hos personalen skyndar de sig att säga; "Ni förstår väl att det inte är jag som har hittat på det här!" innan de presenterar förändringen. En bra chef i samma situation säger istället; "Jag vet att ni inte gillar det här men vi måste ge det en chans innan vi dömer ut det. Det kanske blir skitbra! Så hur tycker ni att vi ska lösa det så att det blir så bra som möjligt?"

Om han/hon använder det sistnämnda sättet utbryter det nästan alltid en spontan brainstorm där man försöker hitta bästa vägen att gå och efteråt upplever medarbetarna det som att de löste det själva.

Så... det blir väl att jag stannar på jobbet och läser om instruktionerna och riskanalyserna än en gång för att se om jag kan ha missat något. Kanske nyttjar jag lite flextid i slutet av dagen och går därifrån en halvtimme tidigare.

Men det får vi se då!

Vad tycker ni om Bruce Springsteen? Är ni för eller emot?

Tänkte bjuda på en lite annorlunda version av en personlig storfavorit "Thunder road". Här i en avskalad akustisk version med countrytjejen Melissa Etheridge. Varsågoda! Se, lyssna och njut! God natt!


Av Göran - 17 maj 2017 21:42

Så har det äntligen hänt, det som inte hänt sedan allsvenskans allra första omgång. GIF Sundsvall har tagit tre poäng, d.v.s vunnit en match. Örebro blev det som föll offer för Norr-landslaget denna gång. Efter två förluster och fem raka oavgjorda. Man hade inte gjort mål på tre matcher men ikväll slog vi till med att göra två stycken. Bollen var visserligen inne en tredje gång också men då hade den strax innan varit över kortlinjen och därmed lika död som mitt badkar. Så den struten dömdes bort, helt korrekt.

Kanske är det lite önsketänkande men jag tyckte faktiskt att GIF växte ganska mycket efter första målet. Man fick en annan säkerhet i passningarna och spelarna vågade hålla i bollen mycket mer. Att närkingarna fick en spelare utvisad med ganska lång tid kvar hade förstås också sin betydelse. Man säger att det är små marginaler som avgör och det stämde ikväll, tycker jag. Och hoppas förstås på att detta nyvunna självförtroende stannar kvar i grabbarna till nästa match. Det börjar ju bli lite varmare ute nu så det bör väl komma lite mer folk på matchen mot IFK Göteborg som gästar Sundsvall den 22 maj. IFK sladdar ju också i tabellen och är just nu på platsen närmast under giffarna.

Men de har ett, på papperet, betydligt starkare lag så det gäller att vara noggranna i försvaret och ta vara på de chanser man får om man ska slå dem.

Vilodag i hockey-VM och svenskarna ska resa till Paris för att spela kvartsfinal mot Schweiz. Joddlarna från alplandet mopsar upp sig och säger att det nog blir svårt för Sverige att slå dem eftersom det är så dålig is i hallen i Paris. De har själva spelat gruppspelet där och menar att de är vana vid det problemet nu. Men det skulle förvåna mig storligen om inte Tre Kronor skickar hem dem att bygga gökur eller göra getost fram till nästa höst.

Även ikväll skickar jag en medkännandets tanke till Tovas familj i Hudiksvallstrakten, 7-8 mil söder om mig. Hennes pappa hade anmält pojkvännen för att ha misshandlat henne och där finns ytterligare en parallell med min egen dotter. Hon var också i ett sånt förhållande för drygt ett år sedan men hade turen att polisen agerade direkt. De hämtade pojkvännen till förhör och sedan anhölls han och häktades och blev sittande fram till rättegången där han fälldes på samtliga åtalspunkter. Annars vet man inte vad som hade hänt.

Jag tycker att det är dags för politikerna att reagera och agera mot männen som slår. Svartsjuka är inte kärlek - det är kontrollbehov. Och om du som läser har en dotter så säg till henne att aldrig, aldrig, ALDRIG finna sig i att bli slagen eller illa behandlad på annat sätt. Har han slagit EN gång så är det en gång för mycket. 99 % av de som har slagit en gång slår igen. Och igen. Och igen.

TIlls någon sätter stopp för honom eller tills han går över gränsen och tappar kontrollen...

Vad man ska göra vet jag inte men man kan ju börja med att se till att polisen har nog med resurser för att ingripa i ett tidigt skede och sätta stopp så fort det bara går.

Tovas pojkvän vet jag förstås inget om men dotterns träffade jag ju och kan säga att han var absolut ingen hårding. Tvärtom så fick jag mer intrycket av att det bodde en rädd liten pojke i honom. En osäker liten grabb som ville ha uppmärksamhet och bekräftelse. Och som inte hade fått lära sig något annat sätt att lösa problem än med våld.

Som jag sagt så många gånger förr - förövaren är själv nästan alltid också ett offer. På ett eller annat sätt.

Och det löser man inte med att arkebusera eller hänga honom som en del vill. Inte heller med att låsa in honom och kasta bort nyckeln.

Nej, det måste till någonting större, någonting väldigt stort. Till att börja med måste vi införa nolltolerans mot våld redan på dagis. Men förstås allra först i hemmen, vilket blir oerhört svårt.

Jag skulle önska att det dök upp en Hans-Rosling-typ som brann för just detta och kunde visa och förklara för de som inte förstår.

Ondskan kan bara bekämpas med kärlek och vänlighet! Men oj, så långt det är kvar...

Sov gott, kära ordbrukare i Rävlanda, Stora Blåsjön, Katthammarsvik och Bergafjärden. Eller var ni nu bor...

Av Göran - 16 maj 2017 20:33

Mitt eller rättare sagt hyresvärdens badkar gick ur tiden imorse. Jag steg i för att duscha och då lossnade frontplåten. Det har hänt någon gång förr och jag trodde att det berodde på att sonen, som städade där igår, kanske inte lyckats sätta den tillbaka på rätt sätt.

Men då jag ren och fräsch steg ur en stund senare kunde jag konstatera att den anordning av plast som utgör foten som karet står på hade gått av. (Ja, jag vet! DÅ är det verkligen dags att göra något åt vikten...)

Så... jag felanmälde förstås och blev så småningom uppringd av en vaktmästare som talade om att mitt kära badkar gjort sitt. Att det hade tagit ner skylten. Gått runt hörnet. Kilat vidare och tackat för kaffet.

Den sortens fot går inte att få tag i längre, berättade han och sa sedan att han skulle beställa ett nytt åt mig. Då vädrade jag genast chansen att kanske få en duschhkabin istället så jag slog an en hurtig ton och föreslog just det.

Nja, sa vaktmästaren, det går inte områdeschefen med på. I så fall vill de totalrenovera (Läs: LYX-renovera) mitt badrum och hänga dit en kristallkrona och nytt kakel och hela bibban. Sen lär de ju höja hyran för dig med en tusenlapp eller så, fortsatte fastighetsskötaren. Men han erbjöd sedan en kompromiss.

Jag har en draperistång som jag kan hänga upp så skrotar vi badkaret och du får stå på golvet och duscha, sa han. Jag tvekade inte så länge. I och för sig är det en underskattad njutning att lägga sig i ett varmt bad men med tanke på hur sällan jag faktiskt gör det så accepterade jag.

Så nu återstår att se om lutningen på golvet är ok eller om jag får vatten ända bort till dörren när jag duschar. Likaså återstår att se hur halt golvet blir. Jag minns ju med fasa hur jag kapsejsade i duschen på sjukhuset efter mitt benbrott för sju år sedan.

Bägge problemen går dock att lösa. Det finns remsor man limmar fast med halkskydd och gummilister för att hålla kvar vattnet på en mindre yta. Jag får se till att raspa bort förhårdnaderna på hälarna så de blir bebismjuka igen och ger bättre fäste i duschen.

I-landsbekymmer på hög nivå!

Men smällarna duggar tätt. Idag kom ekonomichefen och berättade att jag måste byta arbetsrum. De har anställt två nya medarbetare på hans avdelning och nu behöver de rummet jag har använt tills nu Så det är väl bara att tränga ihop sig på 12-13 kvadratmeter och bita ihop.

Det är en sorglig dag idag - 19-åriga Tova från Hälsingland har hittats död, mördad. Jag har sett bilderna av henne och det gör ont att se dem. Hon är så lik min yngsta dotter då hon var i samma ålder. Tova har bredare mun på bilderna men annars är hon väldigt lik min lillflicka. Och det ger förstås insikten att det kunde ha varit jag som var i Tovas föräldrars ställe. Jag skickar dem mitt varmaste deltagande genom telepati fast jag inte känner dem. Ingen borde någonsin behöva begrava sitt barn!

Annars... så rekommenderar jag mina kära ordbrukare att läsa Jonas Gardells krönika i dagens Expressen. (Såg ni? Jag la in en hyperlänk!!!) Han är en klok man och jag undrar om han inte har rätt. Kanske borde vi börja bemöta hatarna med kärlek! Säga till dem att vi älskar er även om vi inte älskar era åsikter.

Det för tankarna till Desmond Tutu och Nelson Mandela i Sydafrika som inte bara insåg att ingen hämnd i världen kunde ställa till rätta allt ont de lidit av apartheidsystemet. De fick dessutom en hel natoin att tro på att inget bli bättre av hämnd och vedergällning. Typ... VI förlåter varandra och ser framåt istället! Tänk så många konflikter som skulle kunna lösas om det fanns fler som Mandela och Desmond Tutu!

Med det säger jag godnatt till fattiga och rika i slott och koja i stad och på landet. Var rädda om varandra!

Av Göran - 12 maj 2017 20:45

Det här dagtidsjobbandet inverkar klart menligt på mitt bloggande, har jag märkt. Ju mer fritid, desto fler blogginlägg. Men när man jobbar måndag till fredag är man oftast trött och oinspirerad när man kommer hem om vardagarna. Men nu är det fredag. Dagtidarnas andningshål, helgen, är i antågande.

Den här veckan har jag (tror jag) äntligen fått ett skapligt grepp om min uppgift på jobbet. Idag färdigställde jag mina tre första reviderade instruktioner med vidhängande riskanalyser. Har till och med lyckats lägga in hyperlänk till kemikalieregistret, något som min chef och många med honom påstod var omöjligt.

Så veckan har varit produktiv och bra. 

Jag lär mig nya saker varje dag. Låt vara att den dag jag återgår till skiftarbete lär jag inte ha så mycket användning för mina nyvunna kunskaper men ändå! För var dag som går blir jag duktigare på att använda basala dataprogram som Word, Excel med flera och vad som än händer när det här uppdraget är klart så är ju inte kunskap tungt att bära.

På måndag ska vi ha ett möte med avdelningscheferna och chefen för skydd och säkerhet och sedan ska jag förhoppningsvis kunna komma igång med att utbilda mina arbetskamrater på sex skiftlag om hur de ska bete sig vid arbete/besök på andra avdelningar.

För en månad sedan, då jag nyss börjat på min tillfälliga befattning, trodde jag att det skulle bli svårt att fylla ut tiden innan jag ska övergå till portvakt/reception i midsommarveckan. Det såg ut som om det inte alls var så omfattande som min chef antydde. Idag vet jag lite bättre. Jag kommer knappast att behöva jobba ihjäl mig men jag kommer heller inte att ha tid att sitta och sova.

Annars... så stötte jag på den där vardagsrasismen jag så ofta skriver om idag. Jag åkte till mitt lokala Willys efter jobbet idag och när jag hade betalt mina varor och stod och packade ner dem i kassen stod det en dam i 75-årsåldern på andra sidan disken och packade sitt. Plötsligt blev hon upprörd och pekade mot kassan intill.

-Såg du?, utbrast hon. Han tog flera påsar fast han bara behövde en!

Reflexmässigt vred jag på huvudet och såg en ung mörkhyad nysvensk med en sån där påse som alltid finns där man packar ner sina varor. Han hade en sån där liten påse i handen, en sån som finns vid frukt- och grönsaksdiskarna samt vid kassorna. Möjligen låg det en eller två extra påsar i den, men jag vet inte säkert.

-Är det konstigt att maten är dyr, sa 75-plussaren. Och fyllde sedan på med; "Och alldeles svart är han också!"

Skam till sägandes så har det hänt någon gång att också jag har "knyckt" en eller två såna påsar utöver vad jag behövde eftersom de är så bra att ha i olika sammanhang.

Snabbt som ögat bet jag ihop om min kommentar till hennes förfäran över den unge mannens hudfärg men jag tänkte för mig själv att: "Hellre svart hud än en svart själ!"

Men jag sa det inte. Jag bara plockade ner mina varor och gick. Kanske var det fegt. Kanske borde jag ha stått upp mer för den unge nysvensk som inte egentligen gjort mer fel än tusentals ljushyade pursvenskar gör ideligen. OM han nu snodde några extra påsar - jag vet ju faktiskt inte ens det.

Visste ni förresten att idag är det Florece Nightingales födelsedag? Jag vet att min exfru också fyller år och henne har jag i alla fall grattat via sms. Igår skulle en av mina barndomsvänner som inte längre vandrar här på jorden fyllt 59 år. Det är inte så roligt att inse att man är i åldern där ens barndomsvänner faller ifrån med jämna mellanrum.

Så man får väl försöka att glädjas åt att man själv får fortsätta att vandra på vår jord med alla dess fel och brister.

Det är gott att leva... Trots allt!

Av Göran - 8 maj 2017 16:30

Tja, som jag varit inne på förut - Man börjar falla in i dagtidslunken. Där ingen har bråttom på måndagen ("Vi har ju hela veckan på oss!"). I alla fall kändes det så på det möte jag fick rycka in på kort varsel eftersom de absolut ville ha med ett skyddsombud. Vi skulle gå igenom och revidera en riskanalys för ett arbete som inte utförs ens varje år. Men nu var det dags och då kom de på att vi ska revidera den.

Innan mötet hade jag suttit vid datorn sedan jag kom dit och hållit på med saker som kräver 100 %-ig koncentration så jag var ju redan trött i skallen då jag kom till mötet. Inget "nio-kaffe" hann jag dricka heller...

Och det blev en utmaning att bara hålla mig vaken. Tre gånger lyckades jag parera insomning men den fjärde gången hajade jag till då hakan föll mot bröstet och antydan till en snarkning hördes och kändes bakom näsan. Normalt sett ska ett sånt möte ta mellan 45 minuter och en timme men efter 2½ timme var vi fortfarande inte klara och det var inte bara jag som ville käka lunch (30 minuter försenat).

Ja, ni ser ju själva hur dagtisdsskadad jag redan har blivit - gnäller för att min matrast blir försenad med en futtig liten halvtimme. Jag som är van vid att ta mina pauser då arbetet tillåter. Hur som haver så beslutade de att avbryta mötet och återuppta det efter lunch för de som hade tid och möjlighet att delta.

Dit hörde dock inte jag för jag hade andra uppdrag idag. En niondeklass från en av stadens friskolor skulle komma på studiebesök och jag hade lovat ställa upp som värd och guide tillsammans med en kollega från fabriken. Så vi ägnade dryga två timmar åt att försöka hålla reda på 10 spralliga och nyfikna 15-16-åringar.

Betydligt roligare än förmiddagen! Fick jag önska så kunde jag gärna ta emot ett eller två såna besök i veckan för det är väldigt uppiggande att umgås en stund med människor som har nyfikenheten kvar och inte räds att ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Stor skillnad mot att gå husesyn på fabriken med vuxna.

Så en arbetsdag som började tungt fick ett klart bättre slut.

Nu sitter jag och varvar ner och funderar på om jag behöver en tupplur eller en rejäl balja svart kaffe. Jo, för nu väntar ju en kväll med först GIF;s bortamatch i allsvenskan mot IFK Norrköping och därefter Sverige-USA i hockey-VM

Misstänker att giffarna får det svårt mot "Peking" och risken finns att de ligger under med flera mål redan i paus. Men i så fall lägger jag ner fotbollen och satsar helt på hockeyn. Fotboll kommer det ju massor av de närmaste månaderna medan VM ju är det sista rycket för svensk hockey denna säsong. I värsta fall får jag väl blippa mellan kanalerna och följa bägge matcherna så gott det går.

Men jag börjar med att gå och brygga mig en panna Zoegas för att förebygga för tidigt insomnande ikväll. Sköt om er, kära ordbrukare tills vi ses igen. Om en kvart eller fjorton dagar - det får tiden utvisa!

Av Göran - 1 maj 2017 20:59

Tänk! Redan första maj! Nyss var det ju januari... Ser i bloggens backspegel att jag varit flitig just detta datum genom mina år som bloggare. Har inte skrivit varje första-maj men fler än hälften. Dessutom var det ett år jag skkrev två inlägg också.

Ska föresten återanvändad gåtan jag frestade era geniknölar med ett av mina första år som bloggare...

"Vad är det som är åtta meter långt, sjunger falskt och luktar hembränt?" (Svar längst ner på sidan)

Och när man läser sina egna ord från längesen så minns man ju så mycket tydligare hur det var just den dagen, det året. Det blev inget stadsbesök i år heller för att se på demonstrationerna. Kanske man får rycka upp sig med det där nästa år. För jag minns ju nu då jag tänker efter att det inte bara var politiska budskap på plakaten heller.

På åttiotalet var sossar och fackföreningsfolk toleranta och lät de där som inte bar röda fanor också få gå med. Sonen till en av mna kusiner demonstrerade ett år med krav på "Mera reggae i radion".

Det var innan den "fria" radion där man tvingas stå ut med reklam som t.o.m är töntigare än reklamen i TV. En annan ung man (tonårskille) gick med illgrön tuppkam som var 25 cm hög och för övrigt rakad skalle. Han hade dessutom säkerhetsnålar i öronen, ögonbrynen, näsan och kinderna samt tatuerad hals. På hans skylt fanns en karikatyr av en ad dåtidens Barn-TV-kändisar som var älskad av några och hatad av många. På skylten stod det; "Det är DITT fel, Staffan Westerberg!" Den minns jag att jag skrattade gott åt.

Ett annat budskap som jag dock bara hört sägas ska ha figurerat i ett första-maj-täg är "Fri sprit, bredare trottoarer"

Vad skulle du skriva på din skylt, kära ordbrukare, om du skulle gå med i tåget nästa år? Själv kan jag inte riktigt välja mellan Jag är inte rasist!!! Utan "MEN"! eller "Pension från 60 åt alla som vill. Full lön livet ut".

Mja, båda är ju bra men jag har ju ett helt år på mig att besluta om jag alls ska demonstrera och vilket budskap jag i så fall ska välja.

Ännu en fyradagarsvecka väntar och har jag inget viktigare för mig imorgon så kan jag ju alltdi traska upp till fabriken och morsa på mina ordinarie arbetskamrater. Så de inte glömmer bort en...

Onsdag, torsdag och fredag är ganska bokade men imorgon ser det lugnt ut.

Därmed tackar jag de som läste ända hit - du är en tålmodig människa. Ändå fick du dålig lön för mödan för det blir inte roligare än så här. Sov gott i slott och koja i stad och på landet. Vi ses!

(Svaret på gåtan är förstås detsamma som förra gången - Förstamajtåget i Pajala!)

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se