Alla inlägg under juli 2015

Av Göran - 27 juli 2015 06:57

När jag ser tillbaka ett år kan jag konstatera att jag då led svårligen av värmeböljan och att jag köpte en liten miniatyrfläkt just den här dagen förra året. Den har jag kvar, den står framför mig. Men i år har den inte snurrat många varv, kan jag säga. Det var väl några dagar runt förra månadsskiftet som jag använde den  men annars har den fått vila.

Jag ser också att jag såhär dags i sommaren befann mig i slutet av en 14-dagarsledighet. Idag är jag mitt i den vanliga sexdagars friveckan, börjar jobba på torsdag morgon. Men när två vardera av dag- och nattskift är gjorda så börjar nästa tvåveckors ledighet. Då hoppas jag att det kan få torka upp lite i markerna så jag kan börja årets spaning efter svamp i skogarna. Experterna säger ju att förutsättningarna borde vara perfekta så låt oss hoppas att de har rätt.

I detta utmärkta historiedokument som min blogg är för mig personligen ser jag också att just denna dag är det fyra år sen jag tvingades ta farväl av min fyrbenta sambo, Daisy.

Hon var egentligen aldrig min katt men åtminstone under hennes 5-6 sista levnadsår hade hon utsett mig till sin människa. Jag är 100 % övertygad om att det var så hon såg på mig. Kanske är det bara inbillning och önsketänkande men jag har fått för mig att hon var tacksam över att jag var hos henne även i hennes sista stund.

Gråväder utanför fönstren idag också men det regnar åtminstone inte. Inte ännu i alla fall. Men klockan är ju bara lite över sju så det hinner ju både skina upp och börja störtregna. Det vore dock trevligt med lite sol som omväxling.

Och bara för att jag skrev det så tittar solen fram litegrann. Kanske det kan bli en fin dag trots allt...

Kanske borde man gå ut och försöka fånga den... "Fånga dagen" har vi ju alla hört att man ska. Men hur gör man då? Och om man lyckas få fatt i den, hur håller man den kvar? Och vad i herrans namn gör man med den sen?

ANNONS
Av Göran - 26 juli 2015 21:06

Ibland tänker jag att jag nog inte är en "riktig karl". Såna är nämligen inte rädda för något alls, har jag fått lära mig- En riktig karl möter björnen med bara knytnävarna och går segrande ur striden.

Nejdå, jag skojar där. Såklart att ingen med förståndet någorlunda intakt skulle ge sig i strid med en björn utan det där är väl kanske mer en metafor.

Men jag formligen kryllar av olika rädslor på olika sätt. För höjder till exempel. På den tiden jag bodde i villa blev man då och då tvungen att ta bort snön från taket om vintern. Och när det hände var det förstås också massor av snö på marken nedanför så risken att skada sig mer än kanske ett par blåmärken var ju minimal.

Ändå darrade mina ben då jag klättrade upp och även en god stund efter att jag börjar skotta. Men jag vande mig efter ett tag och lärde mig klara av det. Till nästa gång. Då skakade benen lika mycket FAST jag försökte intala mig själv att det ju gått bra förra gången.

Som sjuttonåring åkte jag på skolresa till Paris med ett gäng kamrater som läst franska ihop i två år. Och naturligtvis skulle man ju upp i det där förbannade Eiffeltornet. Det är byggt i stål, ett ganska styvt och stelt material, och därför har man byggt in ett visst svaj för att inga balkar ska knäckas. Och högst däruppe så känns det svajet, kan jag säga.

Just den dagen då vi var där blåste det rejält däruppe och man kände det där svajet väldigt tydligt vilket gjorde mig skräckslagen.

MEN.... jag var kille, sjutton år. Och mina reskamrater var förutom min rumskonpis Tommy, uteslutande tjejer.

På den tiden trodde jag fullt och fast att som kille fick man aldrig visa svaghet. Så gissa om jag genomgick alla helvetes kval den korta stund jag befann mig så högt man fick åka det året (Inte riktigt ända upp, tack och lov).

Efter bästa förmåga försökte jag hålla god min och låtsas som om allt var ok medan mitt inre var i uppror. Jag aktade mig noga för att gå nära räckena utan höll mig så nära mitten jag kunde. Trots att de flesta av tjejkompisarna hänfört ropade att jag måste komma och titta på utsikten.

Under dessa kanske tio minuter innan vi åkte ner igen lovade jag mig själv att aldrig mer i livet åka upp i detta helvetestorn oavsett om jag skulle resa tillbaka till Paris varje vecka under resten av mitt liv.

Då jag äntligen trampade fransk jord igen tackade jag alla de Gudar jag inte heller då trodde på för att de låtit mig överleva detta fruktansvärda trauma.

Att flyga går dock bra, trots höjdskräcken. Att lätta från marken kan jag t.o.m tycka är häftigt då man trycks bakåt mot ryggstödet. Att vara upp på flyghöjd är också helt ok. Men landningen....

Den är det värre med. Särskilt då man sjunkit såpass att man är strax ovan trädtopparna och börjar fundera på vad som eventuellt skulle bli kvar av ens ömkliga lekamen om planet skulle dimpa rakt ner plötsligt.

Och som om inte det vore nog så är jag löjligt rädd för ormar också- Eftersom jag är svampintresserad så händer det då och då att jag får se en huggorm i vår vackra natur. Undantagslöst går jag då en stor omväg för att slippa komma nära den. TROTS att jag vet att fler människor dör varje år av getingstick än av huggormsbett.

Som liten parvel, innan jag ens sett en levande orm, trodde jag att de var flera meter långa. För så hade det sett ut på de bilder av dem som jag stött på. 

Idag kan jag nästan bli lite arg på mig själv för den där ormskräcken. När jag ser en så brukar jag tänka att den är ju så liten så den är säkert ännu räddare för mig. Ändå känner jag varje gång den där panikartade skräcken.

Så... jag är nog inte nån "riktig karl". Måste man vara det?

Halva världens befolkning är ju inte karlar överhuvudtaget, utan tjejer/kvinnor. Och DE överlever ju både höjder, flygning och orm-möten. Så kanske, kanske kan jag klara mig ett tag till...

ANNONS
Av Göran - 25 juli 2015 20:54

Otäckt, hotfullt, skrämmande, vad du vill. är orden jag använder om SD:s frammarsch i väljarbarometrarna. Vart håller mitt land på att ta vägen? Vad händer med mitt Sverige?

För ett par dagar sedan kommenterade jag ett inlägg av en av de flitigaste bloggarna här, en föredetta riksdagsman från just SD. Men inför valet i höstas kuppades han bort från riksdagslistorna eftersom ledningen i Sthlm tyckte att han tassat lite för långt in under rasisitiska flaggor. Han är alltså inte riksdagsman längre men man uteslöt honom inte ur partiet som man gjort med många andra som gjort övertramp in i öppet rasistiska uttalanden.

Jag skrev i min kommentar ungefär så¨här... "Är´nt´e kônstut att ETT enda parti i Sveriges riksdag hela tiden känner sig tvingade att tala om att de inte är rasister? Och att samma parti årligen utesluter hundratals medlemmar för just rasistiska uttalanden... Kan det var något i er politk som lockar dem till er eller har ni bara en jävla otur?"

Och gissa om hatet genast vällde fram! Mothuggen haglade på den blogg där jag kommenterat och de var inte precis vänliga, kan jag säga.

Jag som vant mig vid en besökarstatistik runt 5-20 ordbrukare per dag fick helt plötsligt 45 besökare. Kan det ha haft nåt samband med min kommentar på denna site...?

De titulerar varandra "Sverigevänner" då de håller tal i offentliga sammanhang. Åkesson själv inleder ofta sina anföranden med just de orden.

Att vara "Sverige-vän"... Vad innebär det? Får man älska sitt land på samma gång som man tycker att vi ska ta vår del av ansvaret för flyktingar från olika krigshärdar världen över? Eller MÅSTE man hata muslimer...?

Jag har flera vänner som bekänner sig till den islamska tron, som firar sin Ramadan som en rättrogen muslim skall. Är det nåt fel på mig som inte är ett dugg rädd för dem? Är det nåt konstigt att tro att man kan leva sida vid sida FAST man har olika tro. Själv har jag ju ingen tro alls, jag är om inte ateist så i alla fall agnostiker.

Utgör jag därigenom ett hot mot svenskheten? Är jag en risk i Sverigedemokraternas Sverige för att jag tycker att människor är lika mycket värda oavsett var de är födda?

För någon dag sedan fick jag en kommentar som bestod av ett antal frågetecken. Min första tanke var att den nog kom ifrån någon som sympatiserar med innehavaren av bloggen jag råkade kommentera. Och jag besvarade den med ett emkelt utropstecken. Hoppas kommentatorn förstod!

Detta med invandring/integration/flyktingar är svåra frågor. Min egen personliga åsikt är att vi ska försöka hjälpa så många vi kan till en trygg tillvaro. Hur vi sedan gör det bäst kanske kan diskuteras.

Men enligt min mening är vi svenskar priviligierade som bor i ett land som inte varit i krig på flera hundra år och som aldrig varit ockuperat av främmande makt. Därför tror jag att det kan vara svårt för många att ta till sig att det kan innebära döden för många att stanna i sitt hemland. Därför tror jag att vi måste försöka ta emot så många vi kan.

I medmänsklighetens namn.

Därmed fortsätter jag att suga på min whisky (Loch Lomond) en stund till och tacka högre makter att just jag hade turen att födas i ett land där man löper väldigt liten risk att bli torterad, mördad eller misshandlad bara för att man inte tycker som de styrande i alla frågor.

Sköt om er, kära ordbrukare, i Flurkmark, Målilla, Askersund och Hjoggböle. Vi ses igen! När andan faller på...

Av Göran - 18 juli 2015 22:16

Telefonen ringde förut och på displayen lyste ordet "Skiftledare". När min chef och hans fem kolleger jobbar har de samma nummer och det kan ibland vara praktiskt att ha det i telefonboken.

Och det var förstås inte min chef som ringde, han är lika ledig som jag, utan tjänstgörande ledare för skiftlag ett.

Han gav mig ett erbjudande som jag vid närmare eftertanke kunde ha tackat nej till. Nämligen möjligheten att få stiga upp vid pass halv fem en ledig söndag och istället för allt annat man kan hitta på spendera 12 timmar i en varm fabrik. Såklart att man passar på när man får chansen...!(?)

När man uttrycker det så är det inte långt borta att idiotförklara sig själv. Jag kan tänka mig att en majoritet av svenska folket skulle skaka sina huvuden och ifrågasätta min mentala hälsa.

Men eftersom jag vet att mina utgifter kommer att öka framöver så är det bäst att låta inkomsterna följa med. Så det blir tre dagskift på raken istället för två. 

Men... "det får la gå!"

Trösten är ju att jag vet att augusti månads lönebesked blir lite roligare läsning. Så nu har jag förberett mat för hela dagen och kollat att det finns matlådor i frysen så det räcker två dagar till.

Sommaren lyser fortfarande men mest med sin frånvaro. Eller kanske snarare med sin brist på sol och värme. Det såg lovande ut då jag hämtade yngstingen mitt på dagen för ett träningspass men framemot kvällskanten satte det i att regna på ett sätt jag inte upplevt på flera år. Det vräkte ner så att parkeringsplatsen utanför, som lutar litegrann, såg ut som om det var en mindre tsunami som vällde över den. Var det inte blött i markerna förut så fick de en rotblöta idag som hette duga. 

Egentligen har jag personligen inget större behov av den där tropiska hettan som får en att undra om man verkligen är i Sverige. Men för alla semesterfirares och sommarlediga skolbarns skull kunde det väl få bli åtminstone några dagars sommarväder också. Det kunde jag nog stå ut med när jag vet hur det gläder andra.

Men från och med uppstigningen imorgon bitti och till fredag morgon då jag går av sista natten behövs ingen värme för min skull. Vi har väldigt mycket bättre både temperatur och arnetsmiljö som helhet än under mina första 32 år i den fabriken. Men det är fortfarande varmt om det är varmt ute.

Därmed önskar jag min lilla läsekrets fortsatt trevlig helg. Ligg där ni, i hängmattan eller på stranden och lata er medan jag tjänar in 12 timmar helgtillägg plus lite annat också!

Av Göran - 16 juli 2015 20:09

"Ock, ock, ock... Nä, nog gå´ ´ne fäll i våran tid men hur ska ´ne gå för bå´na?"

Dessa ord citerade min far rätt flitigt under min uppväxt och hävdade att det var hans mormor som brukade säga så när hon förfasade sig över den tidens hemskheter som jazz, dansbanor, kortspel och rökning. Hon menade att det bar mot jordens undergång med alla de synder ungdomen ägnade sig åt.

Själv undrar jag stilla för mig själv...; Har det inte varit så i alla tider? Att den äldre generationen förfasat sig över ungdomens förfall ("Jo, det skulle ha varit i vår ungdom, det!")

Ger mig tusan på att redan de gamla grekerna - och inte bara de utan säkert romare, kelter och övriga också har ojat sig över hur ungdomen ser ut och beter sig.

I min egen barn- och ungdoms 60- och 70-tal var det inne med långt hår på killar och jag var förstås inget undantag. Lockpermanentat skulle det vara också så man fick övervinna motviljan mot att besöka salonger för damer för de gamla herrfriseringarna höll inte på med sånt fruntimmertrams som permanent. Där var det fortfarande "Klippas eller rakas?" och min frisör äääälskade att ställa den frågan till kunder under tolv som inte hade spår av skäggväxt.

Vår musik var också en källa till förtret för gammelfolket. Jag lyssnade under 70-talets första hälft mycket på engelska Mott The Hoople som enligt farsan inte var nåt annat än ett jävla slammer.

Minns att jag kontrade med att den jazz han gillade lät som om de olika instrumenten spelade varsin melodi. Plus att det fanns nån naturlag som sa att varje enskilt instrument skulle ha ett eget solo på minst tre minuter.

Ja, ja... Improviserad jazz förstår jag mig fortfarande inte på utan håller med farfar att "Det är bara ett jävla oljud!"

Så sörj inte över att era söner och döttrar gillar en helt annan sorts musik än du själv! Det är bara naturligt - det har varit så sedan Archimedes, Platons och Socrates dagar.

Vad som kanske är mer oroväckande är väl att dagens unga kanske glömmer bort att leva eftersom de måste lägga så otroligt mycket tid på att dokumentera sina liv i ord och bilder (precis som jag och övriga gör här).

Fotografera sin frukost och sina fötter i de nya foppatofflorna och liknande. Så hela världen får se...

Men jag försöker se det positivt. Kanske några blir medvetna om vilka kommunalgrå, tråkiga liv de har när de försöker försköna det på blogg, facebook, twitter eller instagram. Kanske gör de aktiva val för att hotta upp sina liv litegrann!

Själv fortsätter jag nog min gamla invanda vardagslunk och krafsar ner ett par rader om just ingenting här då jag får lust med det. Utan att försöka påskina att jag har roligare än någon annan. En tråkig blogg om ett ganska vanligt tråkigt liv. Där t.o.m en inbjudan till surströmmingsmiddag i en sommarstuga känns som ett stort event!

Nu ska jag hälla upp ett glas rödtjut att njuta av såhär i kvällningen. Bryr mig inte om att fotografera glaset - om ni inte tror mig ändå så är det knappast nåt som bekymrar mig nämnvärt...

Skål och godkväll på er, kära ordbrukare i världens alla hörn!



Av Göran - 14 juli 2015 21:14

Fjortonde juli. En märkesdag i min levnadshistoria. Idag för 23 år sedan åkte jag, min dåvarande fru och vår då femåriga dotter till Arlanda för att hämta hem hennes lillebror som anlände med flyg från Sydkorea.

Vår lilla familj skulle bli komplett, tänkte vi. Ett barn av varje kön och två föräldrar som längtat minst lika mycket som de som genomlevt en vanlig graviditet.

Adoption är förstås inte riktigt samma sak som att skruva ihop ungen själv och se magen växa under väntetiden. Men skillnaderna är mindre än de flesta tror. Väntande adoptivföräldrar har exakt samma förhoppningar och farhågor som blivande biologiska mammor och pappor.

Idag har vi två av varje sort, jag och deras mamma fast vi inte längre lever med varandra. Vi har två tjejer och två killar. Eller, om man så vill, två ljusa och två lite mörkare. Två biologiska barn och två som vi fått tack vare andra föräldrars storsinthet att släppa ifrån sig sina små underverk till oss.

Och, märkligt nog, ser jag sällan olikheterna hos dem. Mycket oftare ser jag likheterna. För mig har det liksom aldrig varit nå´t konstigt med att två av mina barn är mörkhåriga och har mandelformade ögon medan de två yngre är blonda och blåögda. Likheterna finns ju där också. I deras sätt att vara, i de saker de snappat upp från mig och sin mamma.

Mina två äldsta drabbas allt oftare av den tilltagande främlingsfientligheten och rasismen i vårt land. Stora dottern, som föresten fyller 28 år imorgon, får ibland höra folk förvånat utbrista; "Nämen, vilken bra svenska du pratar!"

Då står hon liksom bara och gapar. För hon ser ju sig själv som svensk, har inga minnen av något annat land.

Därför oroar mig den allt mer tilltagande rasismen. Hur ska det bli för dem om det ökar ännu mer? Har jag gjort dem en otjänst genom att adoptera dem till vårt land? Har jag ställt till så att de får ett helvete på grund av sitt "osvenska" utseende? Jag ville och vill dem ju bara väl!

Samtidigt vill jag slå hål på en myt som, konstigt nog, fortfarande lever. Att adoptivföräldrar gör en social insats genom att ta hit ett barn och ge det en bättre framtid än det kunde ha fått i sitt första land.

Det är inget annat än bullshit! Vi är precis lika egoistiska som biologiska föräldrar. Vi önskar oss ett barn! För vår egen skull. För att föra våra gener vidare eller åtminstone våra efternamn. Jag känner rätt många andra adoptivpappor och mammor och ingen av dem har sagt att de adopterar för att göra en insats.

Och tur är väl det! Barn ska vara efterlängtade och välkomna. De ska aldrig behöva känna att de är ett socialt experiment där mamma och pappa ville göra något gott för ett barn från ett fattigt land. De ska vara välkomna för sin egen skull och inte som några välgörenhetsobjekt.

Idag tror jag knappast att Sydkorea är kvar som "givarland" (Visst är väl det ett vackert ord?). Där finns en kultur som månar väldigt mycket om barnen och landets ekonomi har ju vuxit och stärkts enormt de senaste 20 åren så idag tror jag att de klarar av att ta hand om sina barn själva. De barn som inte kan stanna hos de biologiska föräldrarna får nog nya hem inom landet idag.

Men barn finns det ändå i en massa andra länder. Barn som behöver föräldrar, familjer som kan ge dem värme, kläder, mat, kärlek, trygghet och allt det där andra som varje barn borde ha rätt till. Så jag hoppas verkligen att barnlösa svenska par fortsätter att välja denna väg att bli föräldar. Jag som prövat både den och den traditionella kan ärligt säga att likheterna är många fler än skillnaderna.

Av Göran - 10 juli 2015 21:45

Go´fredagkväll på er, grevar och baroner. Men även, förstås, mina kära ordbrukare. Sitter och känner mig uttråkad och då brukar det kunna hjälpa att pränta ner lite svammel här. Sen får vi se om det publiceras eller om jag raderar...

Läst och hört på radio idag att "Hagamannen" snart ska släppas och att en domstol nu sagt att man inte kan förbjuda honom att vistas i Umeå, som han tydligen vill. I ett tidigare skede ska visst nån myndighet ha utfärdat förbud för honom att uppehålla sig där eller i intillliggande kommuner.

Inte vet jag så noga vad lagens bokstav har för åsikt i frågan men en annan sak förbryllar mig... Varför i herrans namn vill han själv tillbaka dit?

Ingenstans på jorden är han så hatad av så många. Ingen annanstans i världen är det så många människor som kommer att känna igen honom. Inte någon annanstans löper han så stor risk att straffas av "folk-rätten". Han må ha avtjänat sitt straff och även om inte alla håller med mig så tycker jag ändå att då har man rätt till en chans att visa att man blivit en bättre människa. Men väldigt många tycker inte alls som jag vilket gör att han riskerar att åka på stryk i nån mörk gränd om han sticker näsan utanför dörren när det blivit mörkt på kvällen.

Så om jag (Gud förbjude) vore i hans sits skulle jag sky Umeå med omnejd som pesten. Jag skrev nyss att alla förtjänar en chans efter avtjänat straff. Men för vissa brott gäller inte det i många andras ögon. Och det känns som att de blir fler och fler, de där som gärna skulle tillämpa det gamla "öga för öga, tand för tand" och heller inte skulle tveka att ta lagen i egna händer. Därför skulle jag nog se till att slå ner bopålarna så långt från Umeå som möjligt, om jag vore han.

Men jag är inte han och ingen annan heller - jag är bara jag. Fast det kanske inte är så "bara" - det är ju bara just jag i hela världen som är det. Med förtjänster och brister, precis som alla andra i denna jämmerdal.

En av dessa brister (eller är det en förtjänst?) är mitt extremt dåliga tålamod med min lokala radiokanal, Radio Västernorrland. "Sveriges ältar-radio" kallade en arbetskamrat dem en gång och idag gjorde de verkligen skäl för detta epitet. 

I brist på bättre ämnen att prata om ägnade de nästan hela dagen idag åt att diskutera det faktum att festivalen "Ljungarocken" i Ljungaverk, 8-9 mil väster om Sundsvall, hade c:a 90 % manliga artister i år..

Man intervjuade en av arrangörerna som försäkrade att man inte alls haft för avsikt att diskriminera någon utan bara satsat på artister som drog publik så man skulle klara festivalens ekonomi. Och man bjöd in lyssnarna att komma med åsikter vilket många hade gjort. Och (antar jag) till programledarnas stora förtret tyckte de flesta att det hela bara var trams. Vilket jag själv tycker är ett friskhetstecken på länets innevånare.

Missförstå mig rätt - jag är absolut för jämnställdhet mellan både kön, religioner, etnisk härkomst och vad ni vill. Men måste man se diskriminering i allting? Ska vi kvotera överallt plötsligt?
Jag tycker vansinnigt illa om kvotering. Oavsett vad det gäller skulle jag inte vilja ha ett jobb, förtroendeuppdrag eller vad som helst BARA p.g.a att jag tillhörde rätt kön, religion eller whatever utan endast beroende på meriter och kompetens. Och om nu Ljungarocken har mansöverskott i år kanske det blir helt tvärtemot nästa år. Blir det samma gnäll då, i så fall?

Än en gång minns jag min kära förlorade bok "Sagor för barn över arton år" av den eminente Tage Danielssom. Där fanns bland många andra sedelärande berättelser "Sagan om jämnställda Gudrun".

En fullkomligt absurd berättelse om hur man kan ta rättvisan in i galenskapens land. Hon var bl.a noga med att hon och hennes man skulle byta exakt lika många blöjor på deras gemensamma barn. Och då hennes make, vars namn jag glömt, lite försiktigt föreslog att de kanske skulle skaffa ett syskon till barnet svarade hon genast; "Ja, titta inte på mig! Nu är det DIN tur!"

Nej, det måste bero på den nyhetstorka som alltid råder såhär års. Om jag minns rätt skrev jag en gång för länge sen om hur man vet att det är sommar. Det är när dagstidningen är så tunn att man tappar den minst en gång på väg in från brevlådan eftersom den är så mycket tunnare och vanans makt gör att man håller den i samma grepp som annars! 

Vad gäller de lokala radiokanalerna är förhållandet jämförbart. Det för tanken till en lokalrevy jag såg för läääänge sen då man just bytt regionala sändningar till länsvis eller lokala. Men i revysketchen hade man tagit ett steg till och infört kvartersradio. I nyheterna fanns bl.a uppgifter om att Andersson på hörnet kommit hem berusad kvällen innan men inga uppgifter fanns om tumult i hemmet. I Jonssons trädgård hade en igelkottfamilj flyttat in och hos Petterssons hade man putsat fönstren under helgen. En familj hade köpt ny bil och nu väntades en epidemi av bilbyten på den gatan. Publiken tjöt av skratt, jag också, men såhär i efterhand känns det som om det är dit vi är på väg. Och vad Ljungarocken beträffar så tycker jag bara att det är kul att någon anordnar festivaler så folk får roa sig lite extra. Det behövs i denna jämmerdal. Hade jag inte jobbat så hade jag nog åkt dit för att se Lundell.

Men det får väl bli en annan gång...

En annan gång kanske jag skriver en bättre blogg också för den här var det då inte mycket bevänt med. Men skit samma, jag publicerar ändå. Alltid retar det väl nån!

Ha en underbar helg, kära ordbrukare! Tillsammas eller var för sig i Skallböle, Hissmofors, Tanumshede eller i Ö!

Hav förtröstan, jag kommer tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka...

Av Göran - 7 juli 2015 15:42

Så har vi då äntligen kommit igång igen då, nittonåringen och jag. (Sonen, alltså!) Idag genomfördes vårt andra träningspass på lika många dagar. Och än en gång tvingas jag konstatera att jag nog är menad av "makterna" att vara en soffpotatis. För jävlar vad det tar emot såhär i portgången. 

Vi kom av oss och startade om fler gånger än jag kommer ihåg under hösten/vintern men efter att han flyttade till sin mor på andra sidan staden och på andra sidan dyra bron glesnade träningarna ut för att snart upphöra helt nån gång i mars, tror jag att var.

Men nu ska vi alltså, än en gång, ta oss i kragen. Försöka rycka upp oss. Skärpa till oss. Spotta i nävarna och komma igen! Ta nya tag! 

För nog var det väl självaste... (Ja, ni vet vem jag menar!) om jag inte ska kunna plåga mig förbi den där motståndströskeln jag har i kroppen och göra träningen till något jag bara MÅSTE ha för att må bra.

Det är ju så man SKA göra om man vill leva och må bra. Har jag hört...

Men man ska också avstå från fett, socker, kolhydrater, protein och en massa annat smaskens, olika för olika läror. Jag har ätit  och tänkt LCHF ganska länge men tyvärr har det ju slunkit ner ett och annat som man inte ska äta då också. Så de stackars kilon jag gjorde mig av med i höstas har illvilligt och elakt smugit sig på mig igen och flyttat tillbaka till mitt midjemått. Och inte nog med det - de har tagit med sig sina mostrar, kusiner och bryllingar också!

Och där sitter de nu och hånflinar och återknyter bekantskapen med de kilon som satt kvar då de föll av.

Om man nu kan tala om midja på en mer eller mindre spolformad gubbe som alltmer sällan ser en skymt av de kroppsdelar som skiljer mig från kvinnorna. För "tuttarna" har vi ju gemensamt nuförtiden...

Inte för att det är så mycket att titta på, det är mer principen. Ett tag försökte jag intala mig själv att jag hade sett dem så att det räckte och att om behov skulle uppstå så finns det ju speglar.

Men... nu är det ju så att jag är ytterst ovillig att titta mig i spegeln eftersom jag vet redan i förväg att det jag ser inte kommer att glädja mig det minsta. Ansiktet går väl an, det tvingas man ju vänja sig vid eftersom det sitter speglar på varenda toalett och då man tvättar händerna efter förrättat värv är det svårt att missa sin spegelbild.

Jag läste en gång nånstans att man vid dessa tillfällen ska le och säga till sig själv att man är snygg, vacker, sexig eller åtminstone tilldragande. För att peppa sig själv, liksom...

Och jag har prövat men det funkar ju inte eftersom jag vet att jag ljuger då...

Det måste vara därför vår herre ger oss sämre syn ungefär samtidigt som ungdomens skönhet falnar och ramlar av en. Så vi ska slippa se våra egna fula nyllen så tydligt.

Jag klarar de där små speglarna över tvättställen tack vare lång träning. Men helkroppsditon...

Nääää, fy klå´en (som vi säger här i Norrland)!

Fast å andra sidan, det kanske inte är så dumt att skönheten avtar ändå. Tänk bara vad jobbigt det skulle bli att hela tiden bli attackerad av kvinnor som blivit bensvaga av ens blotta uppenbarelse. Och måste man nån gång gå förbi en spegel som visar en sanningen får man väl se till att ha gott om kläder på sig. Då kan man ju, om inte annat, intala sig att det är kläderna som får en att se tjock ut.

Eller så kan man titta åt ett annat håll. DEN är klockren, kan jag berätta! Rekommenderas varmt.

Vid närmare eftertanke så känner jag nu att har jag varit för tung såhär länge så kan jag lika gärna skjuta upp starten en dag till. Eller två. Och unna mig nåt gott att äta eftersom jag är ensam hemma. Kanske ett glas vin också, ledig som jag är. Jag börjar ju jobba på fredag så när nu kommande helg ändå är förstörd så får jag väl göra helg idag istället. 

Så det är bara att stänga ner datorn och gå och laga nåt som dryper av allt det där som gör gommen, tungan och magen lyckliga, Förståndet och samvetet kan få sitt imorgon. Eller på torsdag...

Gör det, ni också, kära ordbrukare i Flen, Ödeshög, Frillesås och Svenstavik. Vad är det för mening med att bli hundra år om man inte får njuta lite längs vägen dit? NÅGON mening måste det väl få finnas i denna jämmerdal?

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se