Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet.

Då låter det genast mindre negativt. Bättre disträ än dement!

Många framstående människor har ju varit kända för just den saken - att ibland verka lite frånvarande, lite avskärmade. Einstein till exempel. Och Evert Taube, inte minst.

Nu vill jag ju inte alls jämföra min ringa person med stora tänkare eller kulturmänniskor men nog finns det ett stråk av disträhet även hos mig.

Igår skrev jag att jag skulle laga gulskädda till middag. Den idén fick jag medan jag åt frukost och beslöt att ta fram fiskfiléer ur frysen när jag ätit klart. Men sen fick den tanken flytta ut ur min hjärna för att ge plats för andra tankar som just då kanske kändes mer intressanta. Vilka tankar det var minns jag idock nte alls.

Lite senare satt jag här och skrev gårdagens text och kom på att jag måste göra min remouladsås så att den han stå och bli ännu godare i några timmar.

Den tanken höll jag kvar och agerade på så fort jag publicerat mina ord för igår.

Kallt, mulet och ruggigt var det då men fram på dagen blev det soligt och fint så jag tog med Thea på ännu en skogstur och det var där på stigarna kring Svarttjärnen som osäkerheten började gnaga i mig.

Tog jag alls fram fisken ur frysen? Jo, men det måste jag väl ha gjort? Jag satt ju och tänkte på det bara nån minut innan jag reste mig från frukostbordet...

Men då jag kom hem kunde jag konstatera att det hade jag inte alls. Men då var det nästan dags att laga middag så då fick planerna revideras. För säkerhets skulle plockade jag dock fram fisken genast och lade den att tina upp i kylen tills idag istället,

Så istället åt jag Stockholmare till middag. Två stycken till och med.

Till dessa en krispig grönsallad och lite blomkålsmos, därmed räddande den sista resten av ett blomkålshuvud som låg kvar i kylen. Tror inte att det gått att spara mer än nån enstaka dag till.

Och Stockholmarna var väldigt smakliga, hög kötthalt och välkryddade.

Javisst, ska jag såklart förklara mig så ingen tror att jag blivit kannibal. Jag var förbi Lidl efter skogspromenaden och där hittade jag en 4-pack med rätt smala grillkorvar som kallades just Stockholmare.

Varför de heter så vet jag inte alls men gissningsvis är det väl där receptet skapats.

Anledningen att jag köpte dem var förstås delvis nyfikenhet plus det höga köttinnehållet. Men i ärlighetens namn ska väl också erkännas att en stor anledning var den röda etikett som förkunnade nedsatt pris med 30%.

Så gör de när bäst-före-datum närmar sig. Men det var den 14/5 och dels var det ju tre dagar dit igår och dels låg den ju i kyldisken. Plus att jag vet att kylvaror ofta är helt ok även efter b-f-d.

Så hamnar du i en Lidl-butik och är sugen på en lite kryddigare korv att steka så testa gärna den sorten!

Och min tankspriddhet förde ju också det goda med sig att jag har gulskäddan kvar att se fram emot liksom den mycket goda remouladsås jag gjorde redan igår.

"Inget ont som inte har nåt gott med sig" lyder ett gammalt talesätt som ibland faktiskt stämmer, Men inte jämt!

Svanarna i SVarttjärnen syntes inte till igår. ANtagligen var det bara en rastplats för dem, på väg till nåt annat.

Vad jag hittar på idag står väl skrivet i stjärnorna. Eller nån annanstans. Möjligen står det skrivet här i bloggen framåt kvällen eller om nån dag eller två. Eller också inte...

Hur som helst så ska ni ha en härlig söndag, kära ordbrukare i Treslövs läge, Stenungsund, Robertsfors och Mörrum.

Vi ses kanske igen. Eller också inte. Den som lever får C!

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom!

Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kanske 40-45 års ålder tittade jag troget såvida jag inte jobbade när det sändes.

Men jag tappar bara mer och mer av det intresset för varje år som går.

Mycket beror det väl kanske på att det blvit ett sånt jättestort spektakel av, framför allt, den svenska uttagningsproceduren. Det som förr avgjordes på en kväll tar numera sex veckor att klara av innan vinnaren utses.

Dessutom tröttnade jag ännu mer och snabbare på de otroligt töntiga mellanakterna som stoppades in mellan framförandet av låtarna och själva omröstningen.

Att Europafinalen vuxit är väl kanske lite mer logiskt. Det finns ju fler nationer nu som ingår i EBU, det europeiska samarbetsorganet för TV.

Innan Berlinmuren föll handlade det väl om ett tjogotal länder som tävlade.

Och efter att ha varit segerlösa de första 18 åren stod alltså Sverige som vinnare för första gången för femtio år sedan när ABBA vann i Brighton. Sen dess har vi morskat upp oss rejält i den branschen och delar numera förstaplatsen när det kommer till antal segrar. Irland och Sverige är de enda länder som vunnit sju gånger.

Och att döma av alla reaction-videos på Youtube av Marcus och Martinus låt så finns det stor risk att vi kan vinna i år igen. Inte tycker jag väl att den är så märkvärdig men så har väl alltid sextioplussare tyckt om ungdomens musik.

Så två norska pojkar ska alltså tävla för Sverige ikväll. Men jag har inte hört några Sverigedemokrater ifrågasätta deras "svenskhet". Men, det förstås, de är väl inga muslimer eller islamister som SD numera hellre benämner de som lever enligt koranen.

Nå, det får gå hur det vill. Kanske tittar jag en stund eller så gör jag nåt annat.

Därmed kommer vi till det andra stora eventet som har startat. Det gjorde det igår kväll för svensk räkning med match mot USA. Ja, jag menar såklart ishockey-VM.

Tror att jag var i tioårsåldern då jag råkade börja titta på en match på TV tillsammans med min morbror. Han kunde allt om regler, taktik, spelare och annat. Så jag frågade honom då det var nåt jag inte fattade och han lärde mig vad icing, offside, fårskalle, boarding, tekning och domarjävel handlade om.

Jag blev väldigt snabbt fascinerad av denna snabba sport där det händer saker hela tiden. Minns att jag sprang hem från plugget de dagar då jag visste att Tre Kronor spelade eftermiddagsmatch.

Och lyssnade förstås på Lars-Gunnar Björklunds och Rolle Stoltz som kommenterade i den enda TV-kanalen då.

Passionen höll i sig och lever ännu även om VM numera känns lite avslaget.

På 70-talet var det ungefär samma farbröder som spelade i landslaget hela säsongerna och år efter år. Numera har vi väl, i antal spelare räknat, mer än två hela landslag med spelare i NHL. Plus ett antal till i de europeiska ligorna.

Det gör att jag numera har sämre koll på spelare för spelare och vilka klubbar de spelar i till vardags.

På sjuttiotalet visste jag ju att "Honken" spelade för AIK, Tord Lundström i Brynäs liksom Salmingbröderna och Lars-Göran Nilsson. Nin idol, förutom Timrås eplare, Stig-Göran "Stisse" Johansson spelade för Södertälje SK. Av honom fick jag en gång en klubba med hans autgraf efter match i Timrå ishall. Så till honom hade jag ett lite extra gott öga.

I år känner jag igen de flesta av namnen men har ingen aning om vilka klubbar i Sverige de spelat för innan de drog utrikes för att bli miljonärer och få spela i världens bästa liga.

Men jag klagar inte. Framför allt inte efter genomförandet av gårdagens kamp mot USA som vi vann med 5-2 efter två mål i tom målbur i slutminuten. USA var ju inte dåliga men ändå spelade Sverige stundtals ut dem. Framför allt i andra perioden var vi rätt överlägsna. Nur det sex matcher till innan slutspelet börjar så det blir en hel del tittande framöver. 

Annars... så var Thea och jag upp till Svarttjärnen i skogarna ovanför vårt hem igår. Och till min förvåning simmade det omkring ett svanpar där. Något jag aldrig sett där förr. Gräsänder och nån annan sorts sjöfågel brukar det finnas men svanar var nåt nytt. Ändå dröjde det flera minuter innan jag kom på att jag ju måste föreviga dem med mobilkameran. Men se då hade de två majestätiska fåglarna simmat runt en udde och utom synhåll för mig. 

Så det blidde ingen bild tagen. Men Thea fick springa lös i nästan en timme och somnade som en stock då vi kom hem. Jag fick faktiskt lov att väcka henne för kvällspromenaden.

Idag är det gråväder och lite småkallt igen så det blir ingen repris förrän solen värmer oss när vi är ute.

Måste iväg till närbutiken och köpa hem lite potatis för det tänker jag unna mig till den fisk jag ska steka till middag idag. Har plockat fram en påse med Gulskädda som jag skrev om ifjol. Väl så gott som rödspätta (som jag älskar) men mycket lägre pris. Inte för att heller den kan kallas billig längre men inte så dyr som rödspättan i alla fall.

Så jag ska väl gå och smojsa ihop remouladsåsen jag ska ha till maten och sen får Thea följa med bort till COOP X:tra och vänta utanför medan husse handlar.

Så därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin lördag och helg i Tunabro, Löddeköpinge, Vansbro och Ljustorp.

Må Gud vara med er! För själv har jag inte tid mer nu!

Vi ses! Nån gång...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften. 

SNÖÖÖ!!! I MAJ???

Ska det VARA så?

Nåja, det är väl, som alltid, bara att gilla läget, som det heter nuförtiden. Under min uppväxt för en evighet sedan fanns det inte en jävel som "gillade läget". Vi visste helt enkelt inte hur man gjorde eftersom uttrycket inte var uppfunnet på 60- och 70-talen. Så vi bet ihop istället, eller teg och led.

Vilket väl egentligen är ungefär samma sak. Knöt näven i byxfickan och kanske svor en liten ramsa tyst för oss själva. Gillade läget utan att veta att det hette så.

Och jag vet ju att även om det skulle drösa ner an decimeter snö så är den borta inom kort. För våren går inte att hejda även om Kung Bore krigar tappert ända in i kaklet.

Igår kväll blev jag sittande framför Kalla fakta i TV4 som har infiltrerat SD-partiet och deras propagandapparat och fick bekräftat vad jag länge misstänkt. Att de har en gigantisk PR-organisation som byggt upp för att sprida sin propaganda via sociala medier. På Facebook har jag sett en hel del men framför allt på Youtube finns hur många kanaler som helst med SD-vänlig framtoning.

Redaktionen för Kalla fakta hade uppdragit åt en medarbetare att försöka ta sig in i deras organisation för att dokumentera hur det faktiskt går till. Och det gjorde han sannerligen. Han skaffade sig anställning på en av dessa kanaler som säger sig vara obunden. Men deras redaktion låg i samma huskomplex som partikansliet och ledande företrädare därifrån var frekventa besökare på den "oberoende" redaktionen.

Jargongen de flesta där höll sig med sade också tydligt emot Åkessons försäkranden om att SD inte är rasister.

Nej, kanske inte riktigt ALLA Sverigedemokrater har rasistiska åsikter men de som hördes på dokumentären i TV igår kanske får lite svårt att förklara bort vad de kläckte ur sig inför dold kamera och mikrofoner.

Nu var det kanske inte världens största överraskning, åtminstone inte för mig. Och jag tycker att det är bra att man visar upp saker som de verkligen är.

Det borde man göra även på fler håll. Inte minst hos de andra två av de största partierna i landet. Då kanske fler skulle få upp ögonen för hur korrupt vårt kära land faktsikt är.

Men det kommer inget av vår ledande medier att göra. För dessa två giganter har ju redan tummen i ögat på dem. Genom presstödet som de kan hota med att dra in. Då skulle både flera större tidningar och även TV-kanaler antagligen gå i putten för deras verksamheter är uppbyggda kring just de pengarna.

Och pengar talar ju tydligt överallt...

Så jag anser därmed att, precis som i USA, så har vi ingen fri press eller fria medier i Sverige. De är styrda av makteliten som i sin tur är styrda av de som har pengarna. De gör som de rika vill för att hålla dem på gott humör och få fortsätta att stå i låtsasdebatter där de låtsas förstå sig på än det ena och än det andra.

En bekvälm och välbetald tillvaro för riksdagens ledamöter utan egentlig risk att bli avslöjade. Och blir de ändå avslöjade så händer ju ingenting.

Som alla de där politikerna man berättade om i Uppdrag granskning ifjol sommar.

De där som skrev sig på adresser där de inte bodde för att få traktamenten och tåg- och flygresor gratis. Det blev väl lite debatt på sociala medier men inte var det några poliser eller åklagare som började rota runt i skiten för att få dem att göra rätt för sig.

Som alla vi övriga måste göra från sista skolavslutningen fram till pensionen. Eller döden, vilket som nu kommer först.

Men de där människorna tycks jag oftaast ha minst nio liv. Se bara på f.d moderatledarens fiffel som landshövding i Stockholms län. Att hon inte redan sparkats ut är en gåta för mig. Men kanske får inte landshövdingar sparken.

Och får hon ändå det så lär hon väl ha en fallskärm som garanterar henne existensminimum på minst 100 000 i månaden livet ut.

Jag har ofta tänkt att om jag haft mer förstånd borde jag, så snart jag blivit myndig, ha försökt att bli invald i riksdagen. De villkor som rådde på den tiden sa att om man satt i två mandatperioder i följd så hade man sedan rätt till riksdagsmannapension fram till ordinarier pensionålder.

Den pensionen betingade då 80% av en riksdagsmannalönen. Utan krav på någon som helst motprestation.

Och det fattar ju vem som helst att den summan hade det inte varit svårt att överleva på.

Så tänk om jag hade lyckats ta mig in i riksdagen vid valet 1976, några månader före min 19-årsdag och lyckats hålla mig kvar fram till valet -82. Istället hamnade jag i en skitig, varm fabrik i mer än 45 år med taskig månadslön och ännu taskigare pension idag.

Men, än en gång, det är bara att GILLA LÄGET!!!

Nej, det går inte. Gilla det kan jag inte. Däremot tvingas jag ju acceptera hur läget ser ut eftersom jag inte kan göra nåt åt det. Tiga och lida! Knyta näven i fickan och svära en ramsa.

Än en gång, är det kanske det som menas med att "gilla läget"?

Nåväl, jag ska inte plåga er mer, kära ordbrukare i Misenträsk, Almunge, Torsby och Askersund.

Utan jag önskar er en trevlig pig-lördag tillsammans eller var för sig!

Vi ses! Ni får "gilla läget" om det dröjer eller om ni tycker att går för fort...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid.

Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och försommarvärme (18 grader idag) så börjar gräsmattorna att skifta mer i grönt även här.

Härligt för nu stundar min absoluta favoritårstid - den från första maj och fram till midsommar ungefär. Tiden då allt knoppas och går i blom. Tiden då hoppet tänds om ännu en sommar.

Och om den blir riktigt bra så börjar den ju förfalla redan i början av juli när allt gulnar och vissnar om det inte kommer regn. Och kommer det regn så klagar vi över det...

Nej, allvarligt talat så älskar jag just den tiden mest av allt på hela året. Jag kan absolut njuta av både juli, augusti och t.o.m september men maj-juni är ända rätt svårslagna.

Dagen idag innehöll väl inga stora events. Jag var iväg en sväng till Birsta, Norrlands shopping-Mekka, för att handla hem vad jag behöver för mitt dagliga missbruk av nikotin. En stock snus, alltså, eftersom den förra tog slut idag.

Därefter åkte jag hem för att laga middag och när den var uppäten ringde lillpojken (28 till sommaren) och erbjöd sig att hämta upp mig och bjuda mig på årets mjukglass.

OK/Q8 i Kvissleby, c:a en mil söder om mitt hem, har den bästa som går att få här i trakten så dit ddtyrde han sin Volvo med mig i passagerarsätet för några timmar sen. 

På en bänk utanför macken i strålande sol avnjöt vi våra glassar som var precis lika underbara som de alltid är just på den macken. Bilden är nåt år gammal men den såg likadan ut och smakade lika bra som då.

Det är sonens nedtuggade naglar och min kära Madame Citroen som syns i bakgrunden på den här bilden men visst ger den vä ändå en liten glimt av vårens och sommarens njutningar.

Idag fick jag också inbjudan till barndop för mitt allra första barnbarn, söndagen efter midsommar.

Och självklart ska jag göra allt i min makt för att ta mig råd att åka ner till södra Småland och vara med på en sån historisk händelse i mitt och min familjs liv.

Och när något liksom MÅSTE lösa sig så brukar det ju ha en förmåga att göra det också. Så det ska säkert lösa sig på¨något sätt.

Ute i den världen, den STORA världen utanför Bredsand och Sundsvall där jag bor, spekuleras det för fulla muggar i om det verkligen kan vara möjligt att USA gör om misstaget att välja Donald Trump till världens kanske viktigaste befattning - president i världens rikaste och mäktigaste land.

Och tyvärr är jag rädd att det kan gå precis så illa. Om inte tillräckligt många resperkterade och kända amerikaner lyckas nå ut till folket där med sina visdomar och kloka ord. För en stund sedan såg jag en intrevju på Youtube med skådisen Robert de Niro där han gjorde vad han kunde för att skrämma USA till att inte rösta fram stollen en gång till!

Det dröjer ju ett tag inna vi får svaret. Har vi tur kanske han döms i deb domstol där han nu står åtalad och hamnar i fängelse. För en fånge kan väl ändå inte väljas till president ens i USA???

Därmed ska jag sluta att plåga er mer för idag, kära ordbrukare. Önskar er alla en fortsatt fin lördagskväll och helg i Svartede, Häggvik, Tylösand och Siljansnäs.

Vi ses! Tänker jag...

Godmorgon på er, kära ordbrukare! Jag har varit på resande fot i några dagar. Kom hem igår eftermiddag efter två dagars besök i Julita i Sörmland. Där bor min storebror, sen några år tillbaka, i ett s.k generationsboende med en av sina döttrar och hennes två tonårsbarn.

Storasyster med make och jag åkte i tisdags, Valborgsnässoafton, och hittade efter diverse strul och felkörningar fram till vår brorsdotters hus därnere i Sörmland. I förrgår anlände sedan två av våra tre yngre halvsyskon, Den äldre av mina halvsystrar hade tyvärr förhinder så det blev ju inte riktigt som jag hade hoppats,

Men det blev bra ändå och jag tror att alla närvarande satte ungefär samma värde på dagen som jag. Vi satt och pratade och tiden bara flög iväg. Planen från början var att syrran med man och jag skulle åkt hem på eftermiddagen i förrgår.

Men eftersom klockan blev både fem och sex på eftermiddagen innan de yngre bröt upp och åkte hem till Sthlm respektive Uppsala så kändes det lite för sent att börja åka de nästan femtio milen hem. Så vi stannade änu en natt.

Innan dess tog vi en bild av oss fem som var där. Det skiljer 22 år mellan yngst och äldst på bilden. Eder trogne bokstavsskötare på denna enkla blogg står som tvåa från vänster.

Bilden är tagen av storebrors fru liksom nästa som visar tre bröder efter samma far.

Lillebror närmast kameran, sen storbrorsan och jag. Här skiljer det 20 år mellan äldst och yngst.

Långa, ingående men bra samtal hade vi med många nyfikna frågor från alla närvarande. Mycket känslor också medan vi alla fick en lite bredare och  klarare bild av både vår gemensamme pappa och hans båda fruar.

Flera frågetecken rätades ut för oss alla och det kändes väldigt bra efteråt även om det stundtals varit omtumlande också.

Att det sedan skedde i en miljö som också var väldigt intressant gjorde inte saken sämre. Huset som tillhör en av mina brorsdöttrar är en gammal prästgård som inretts mest i gammal stil med möbler från auktioner eller loppisar och en del nyare saker som de blandat upp med.

Vardagsrummet hade gott om sittplatser, ett gammalt piano samt öppen spis och var riktigt trevligt. På den nedre bilden syns ett av se största matbord jag sett. De hade använt två iläggsskivor för att förstora det men kan göra det dubbelt så långt om det behövs. Till vardags, utan matgäster, är det runt och har ändå gott om plats för husets innevånare. Jag frågade brorsdottern hur myccket inredningen kostat men hon sa att det nog blivit dyrare om hon inrett med nytt från IKEA och andra. För en hel del hade de fått till skänks fårn dödsbon i bekanstskapskretsen och släkten och annat hade ropast in för struntsummor på auktioner.

Att man använde gamla vackra kläder som väggprydnad kanske inte är ovanligt men det är inget jag stött på förut.

Men visst tyckte jag att det var dekorativt mwd dessa kreationer ur gammalt mode.

Sen fick vi ju även en liten försmak av våren. Som ju hunnit en bra bit längre i Sörmland än här på Sveriges midja.

Vi lämnade ett landskap där snön bara precis tinat bort från öppna ytor. På skuggiga ställen finns fortfarande en hel del kvar. Men vi kom till an plats där vitsipporna nästan blommat ut, gräsmattorna var gröna och många lövträd hade fått "musöron" som skiftade i grönt.

Så det var med glatt hjärta jag steg ur bilen igår då vi kom hem. Tror att man mår bra av lite miljöombyte då och då. Så nu hoppas jag att jag kan komma iväg på några fler liknande turer inom snar framtid.

Sen väntade ju nästa glädjeämne. Att få åka och hämta hem min fyrbenta sambo. Thea kom fram då jag steg in genom exets dörr. Nosade, hälsade, vände om men tvärnitade och rusade emot mig. Hon fattade visst inte fört vem som kom men då hennes hjärna hade bearbetat vad hennes nos berättade för den så var hon nästan hysteriskt lycklig. I hissen ner, på väg till bilen och när hon hoppat in i sin bur gjorde hon hela tiden sina "må-bra-ljud" som hon gör när hon får vara i famnen och jag kliar, klappar och småpratar med henne. Tittade upp på mig varannan sekund ungefär gjorde hon också. Som om hon ville förvissa sig om att det verkligen var hennes husse som kommit.

Hon hade ätit dåligt sa hundvakten så jag slog upp torrfoder åt henne då vi kommit hem. Och hon rensade skålen på bara nån minut. Och det är väl ett tecken så gott som något på att "borta bra men hemma bäst".

Därmed önskar jag en fin fredag till alla mina kära ordbrukare i Alunda, Åkers styckebruk, Fjärdhundra och Krokom.

Vi ses!

Nu har jag provsmakat! I somras hittade jag ju ett fabrikat av surströmming som jag aldrig ens sett eller hört talas om. Och än mindre smakat.

I den FB-grupp för surströmmingsfantaster som jag är medlem av kom flera vitt skilda recensioner av "OH JÄS". Både av hela fiskar och filéer som dte var i mina burkar. Några höjde den till skyarna medan andra hävdade att den var i stort sett oätlig.

Det högtidliga öppnandet av den första burken väckte dock en del oro och misstro. Den luktade surströmming men ändå inte. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som inte stämde. Men den andra burk som öppnades var från Oskars och luktade inte riktigt likadant.

Men... INgen minns ju en fegis, som man säger, så jag lade upp två fliéer på tallriken när jag hade skalat mina potatisar. Sen blev det provsmakning.

Och bedömningen blev att solklart "NJA...".

Den var absolut helt ok men kommer inte att vara mitt förstaval när årets strömmingar släpps ut i butikerna. Inte direkt dålig men inte heller i klass med Oskars eller ens Röda Ulven.

Så de två burkar som står i mitt kylskåp får stå kvar åtminstone till hösten, kanske i ett eller ett par år. För enligt min menng blir ju surströmming bara bättre med några års lagring.

Men trevligt hade vi det, jag och mina sex kamrater. Varav en som jag inte träffat på jättelänge. Vi har ju alla ett förflutet på samma fabrik, det är så vi lärt känna varandra från början. Den yngsta i sällskapet arbetar ju där fortfarande och har väl 12-13 år kvar till pensionen åtminstone. Medan den äldsta fyller 80 i år

Så lite gamla minnen pratades det förstås.

Och det är väl kanske så att ju äldre man blir desto mer minnen har man ju att prata om. Man har mer bakom än framför sig som en del uttrycker det. Och då känns det väl lite tryggare att tala om förgången tid.

Framtid kanske man har eller kanske inte, det vet man ju aldrig.

Närmast ser jag fram emot den syskonträff vi ska ha på onsdag hemma hos brorsan i Julitta i Sörmland. Det ska bli roligt och jag hoppas verkligen att alla kan komma.

Eventuellt uteblir min äldsta halvsyster och det vore ju tråkigt eftersom hon är den som det gått längst tid sen sist jag träffade. Då bodde hon på Kungsholmen i Stockholm och jag och exfrun lånade hennes lägenhet för en övernattning midsommarveckan 1999 då vi skulle se Bruce Springsteens konsert på Sthlms stadion.

Gråväder och duggregn utanför fönsrten så det blir nog en stillsam dag. Inte för att jag lider av gårdagens festligheter, SÅ roligt hade vi inte så att man straffas med sämre mående dagen efter.

Men en sån dag är ju också en dag. Och nu hör jag att Thea krafsar på dörren till mitt sovrum  och vill in. Jag brukar ha den stängd på natten då jag inte vill ha henne i sängen. Men även på morgnarna så jag vill sitta ifred med mina små utflykter på Facebbook eller bland bloggar och nyhetsmedia.

Så nu önskar jag min kära ordbrukare en härlig söndag i Sysslebäck, Årskogen, Tyringe och Bastuträsk.

Vi ses! Tänker jag...

Onsdag. Mitt i veckan. Lill-lördag. Eller pig-lördag som några kallar det. Och äntligen har vi fått lite mer än enstaka plusgrader här på Sveriges midja. Efter 3-4 frostnätter och bara en eller två grader över noll om dagarna känns det skönt att slippa ta på fleecetröjan för att gå på hundpromenad.

Men plusgraderna tillsammans med blåsten har ändå tärt hårt på den lilla snö som ligger kvar på skuggiga ställen och tussilago tittar fram här och där, har jag sett.

Det blev shakshuka till brunch idag. Denna frukosträtt som är så populär i Nordafrika och Mellanöstern har liksom blivit en favorit även hos mig. Den tar visserligen 20-25 minuter att laga till men ibland tycker jag att det är värt det.

En halv gul eller röd lök, 2 tomater eller 1½ om de är stora, lite strimlad paprika och två ägg blir en rätt stadig måltid att börja dagen med. Dessutom lägger jag alltid i ett par vitlöksklyftor och river ner lite färsk ingefära som båda ska vara väldigt hälsosamma. Kryddar med salt, peppar, lite spiskummin och paprikapulver.

När jag har lagt upp det på en tallrik brukar jag smula över lite fetaost om jag har sånt hemma och även slänga på några oliver. Sen blir det ett glas vatten smaksatt med pressad citron eller lime.

Jag har en känsla av att det är med den här rätten som med pasta bolognese - att det finns lika många sätt att tillaga den som det finns människor som gillar det. Recept finns i massor på nätet för den som vill testa själv.

Sen kan jag ju inte låta bli att skryta igen över mitt lilla underverk till första barnbarn. Han fyllde en månad för bara två dagar sen och växer så det knakar.

Dessvärre är jag utan bil igen också. Sonene Volvo krånglar igen men jag tror/hoppas inte att det är så allvarligt den här gången. Men eftersom han började sitt nya jobb i måndags så behöver han ju kunna ta sig till och ifrån. Så nu står hans bil på min parkeringsplats i väntan på att min f.d arnetskamrat från Libyen som har egen verkstad ska bli ledig från fabriken så han kan göra en bedömning av problemet.

Utan att veta säkert misstänker jag att det är en tändsploe som har gett upp. Han har fem stycken eftersom motorn är femcylindrig. På min bil är det inte fyra separata spolar utan om en pajar måste man byta en hel kassett med allihopa så då blir det rätt mycket dyrare. Till Volvon kostar de några hundra kornor styck och en människa med händer som kan byter den på några minuter. Så jag hoppas att jag har rätt så att det inte blir så dyrt för honom.

Sen känner jag ett litet sting av vemod över att det igår var säsongsavslutning för Marko och Irma i TV4.

Har verkligen gillar att följa deras gnabbande och fixande av Irmas hus och tomt.

Som artist är kanske inte Markooios min största favorit men som människa måste jag säga att han imponerar mer och mer. Efter en barndom kantad av missbruk och dålig ekonomi lägger han ändå hela sin själ i att hans mamma ska ha det så bra som det bara går.

Om det sen är han själv som betalar eller om TV4 hjälper till för att få göra serien vet jag inte. Men det är heller inte så viktigt. Omtanken är vacker oavsett.

Så nu hoppas jag att Irma lyckas med att ta sitt körkort. Det kan inte vara så lätt i hennes ålder.

Jag vet inte om jag själv skulle klara det idag, det är ju mycket svårare frågor i teoriproven idag än på 70-talet. Och om jag minns rätt så är hon något eller några år äldre än jag dessutom. Men viljan och den finska sisun kommer säkert att hjälpa henne på traven.

På tal om trav så är det V86-dag också. Som nästan alla onsdagar om det inte är nån storhelg. Tror att det finns en hundring på ATG-kontot så jag kanske knåpar ihop ett litet spel innan kvällen.

Den där gigantiska Eurojackpoten gick visst ut igår men då hade jag inte spelat alls. Min stående rad gäller på bara dragningarna på fredagar. Så får jag den på fredag så får jag försöka hanka mig fram på "bara" c:a 110 miljoner.

Men det får la gå, det får la gå, det med. Om det nu skulle hända...

Därmed börjar det bli dags för eftermiddagspromenaden med min fyrbenta sambo

Ha det så gott nu till nästa gång, kära ordbrukare i Hagfors, Mellerud, Staffanstorp och Röån.

Vi ses! Förr eller senare...

Idag blir det recykling i min blogg. Eller återvinning som det heter på svenska. Varför ska man skriva en ny blogg när det finns några gamla som jag är så nöjd med. Och varför ska inte jag få använda repriser när alla TV-kanaler gör det idelign?  Det här är alltså ett av guldkornen i denna blogg genom åren enligt mig själv. 

Det ska ärligen erkännas att det inte är 100% egna ord utan jag lät mig inspireras av en text jag läste på nätet av dåvarande akademiledamoten, Peter Englund. Snodde lite och lade till lite egna ord.

Och den fyller tio år just denna dag, den blogg jag var och fortfarande är så nöjd med. Därför beslöt jag att kopiera och klistra in mitt eget inlägg från den 22/4 2014, alltså för tio år sedan. Så här skrev jag då. Mycket nöje!

Jag ger er...

DEN TURSAMMA GENERATIONEN

Jag har med åren insett att jag tillhör den tursamma generationen. Vi som överlevde alla dessa livsfaror som våra föräldrar i sin okunnighet (men kanske framför allt vi själva) utsatte oss för. I jämförelse med dagens barn var vår barndom ett enda långt och livsfarligt äventyr där vi egentligen borde ha dött eller åtminstone skadats svårt åtminstone en gång om dagen.

Men på något mirakulöst vis har jag ändå klarat mig ända till den aktningtsvärda åldern av 56 år och t.o.m några månader över det. Jag och de flesta jämnåriga har alltså haft tur som tokar.

"Jag lever, jag lever! Det slår mig ibland - jag lever på övertid!" Så sjöng Py Bäckman i en av mina favvolåtar från 80-talet. Och så är det ju för de flesta av oss 50-talister. Vi lever trots allt! Vi lever ÄNDÅ!

Och kanske i än högre grad gäller det väl generationerna före oss. Vi lever trots att vi bland mycket annat farligt.....

1. Nästan aldrig hade bilbälte på oss när vi åkte bil. Mamman till två av mina kompisar i lågstadieåldern hade en folkvagnsbubbla som sommartid ofta fylldes med hennes egna och andras barn, 7-8 ungar och tre morsor var inte ovanligt, för att köra oss till nån badsjö. INGEN var fastspänd! Men ALLA lever ännu!

Det var heller inget konstigt med att vuxna rökte i en bil fullproppad med ungar. Det var liksom deras rättighet och ingen ifrågasatte någonsin det.

2. Cyklade och åkte kälke och pulka utan hjälm.

3. Gick helt själva till och från skolan redan från första klass (Själv gick jag dessutom på "lekis" året före skolstarten och fick minsann traska dit helt själv fast det t.o.m var längre dit än till skolan där jag sen gick i lågstadiet)

4. Sprang på bryggor och lekte i båtar och på egenbyggda flottar utan flytväst

5. Lekte på gatan utan reflexväst i mörker på vintern.

6. Kunde dela en flaska läsk genom att turas om att ta en klunk i taget ur samma flaska.

7. Då och då drack vatten direkt ur trädgårdsslangen.

8. Från 7-8 års ålder åkte buss alldeles själv till centraka staden för att gå på biblioteket och låna böcker.

9. Spelade spontanhockey, fotboll och bandy helt utan vuxna som styrde upp och la sig i.

10. Pallade äpplen utan skyddsutrustning hos skvatt galna tant Eliasson som slog den hon fick tag på i huvudet med träskon. Eller hos farbror Gustavsson som sades skjuta salt i ändan på äppeltjuvar om han fick chansen.

11. "Sulade" som det kallades när man tog tag i bussens bakre kofångare och åkte på sulorna en liten bit.

12. Såg Per Oscarsson ta av sig kläderna och flera par kalsonger i Hylands hörna på annandag jul 1966 utan att få några svårare men för livet. (Jag var alltså nio då men minns det mycket väl och att vi fnissade en del åt det efteråt.)

13. Delade rum med flera av syskonen genom en hel barndom. Minns att jag var en av få jämnåriga med eget rum.

14. Vanligtvis badade bara en eller två gånger per vecka. Övriga dagar tvättade man sig över handfatet bara.

15. Ibland bar samma kläder två dagar i rad. Och dessutom ärvde äldre syskons urvuxna kläder, skidor m.m

Det är alltså bara att tacka sin lyckliga stjärna att man inte föll offer för nån av dessa livsfaror eller nån av de tusentals andra som jag inte kommer på just nu. Börjar ni förstå vart jag vill komma?

Rätt, jag tycker att dagens barn "curlas" till vansinne av många föräldrar. Farorna är visserligen fler och farligare idag (ex.vis fler bilar på gator och vägar och det går ofta lite fortare nu än 1965). Men jag tror ändå att man borde låta sina ungar lära sig hantera riskerna lite tidigare. Att klara av saker själva i större utsträckning. Kanske får de några fler blåmärken men det dör de inte av. Tvärtom är det ju så man lär sig! Så skrapsår och fläskläpp kanske inte är så farligt ändå. Kanske de rent av lär sig att vara mer försiktiga alldeles av sig själva. Det tror i alla fall jag.

Förhoppningsvis kan ovanstående lista ge ett igenkännandets leende hos övriga i generationen som minns Hep Stars, raketost, Oboy med jordgubbssmak, Gyllelimpa och svagdricka.

Var i herrans namn får man tag i svagdricka nuförtiden? Minns att jag som barn ibland vid festliga tillfällen fick en 50/50-blandning av svagdricka och sockerdricka till maten och tyckte att det var väldigt gott. Men det är säkert 25-30 år sen jag såg det i en affär...

Vår generations föräldrar var också väldigt uppfinningsrika när det gällde att hålla oss i schack. En 4-5 år ymgre grannpojke i huset mitt emot vågade t.ex aldrig gå ner i källaren av rädsla för "källargubben" som sades äta upp små barn om han fick tag i dem. Antagligen fanns det saker barn kunde skada sig på i deras källare och därför valde hans föräldrar att skrämma honom för att gå dit. Vuxna lärde oss också att det var livsfarligt att bada direkt efter att man ätit eftersom man kunde få kramp. Helt gripet ur luften konstaterar vetenskapen av idag. Jag är dock säker på att någon påhittig morsa sa så till sina ungar för att själv få lite lugn och ro en stund efter maten och hinna få undan disken med mera. Och när hon märkte hur bra det fungede spred sig "kunskapen" till andra mödrar över landet. Och på barns vis hjälpte barnen själva gärna också till med att sprida denna myt

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" är också exempel på Sveriges förenade morsors påhittighet för att kunna tvinga ut barnen även vid snöstorm, åska, hagel och drivis. För att de skulle få frisk luft och kanske somna fortare till kvällen.

Eller klassikern framför andra för att avsluta det roliga barnkalaset; "Man ska sluta när det är som roligast!"

Än i denna dag fattar jag inte varför man ska göra det. Så sällan som man har riktigt roligt borde man väl snarare passa på att dra ut på det så länge det går. Eller...?

Har jag fel? Rätta mig, för all del, i så fall!
Med de orden avslutar jag för denna gång och önskar resten av Sverige en lika härlig apriltisdag som den vi har här på Sveriges midja. Var inte rädda om er - Lev! Lev, medan ni kan!

Och varför inte prova på att dricka ur samma flaska som någon annan nån gång emellanåt. Eller drick vatten ur trädgårdsslangen... Bara för att leva lite farligt, liksom!

Och du som eventuellt testar och överlever det får gärna berätta om det sen.