Än en gång skäms jag en aning över mina mer primitiva drag. Än en gång känner jag den där skadeglädjen över någon annans motgång efter att ha sett dagens avsnitt av Farmen. De unga, odödliga, oslagbara tupparna av båda könen paktar och smider planer och även detta år är de så dumma att de litar på löftena som ges. Jag tänker att egentligen räcker det ju att de går till sig själva och tittar på hur de tänker... Typ så här ungefär: "Jag är ju jättesmart så jag mörkar lite av mina kunskaper och andra talanger, det är nog ingen som ser igenom det. Jag bluffar lite här och där och räknar kallt med att alla tror på mig."

Men på samma gång som de tänker på det sättet förväntar de sig att andra ska leva upp till vad de sagt, hålla löften och inte svika pakterna. Den enda slutsats jag kan dra av det är att man anser sig vara några snäpp smartare än motståndarna och att man kan lura dem rätt enkelt men "jävlar om de lurar mig!" Om detta beteende tänker jag ofta att... Lite ödmjukhet kanske inte är så jävla dumt ändå! Att inse att man kanske inte är smartast på stället. ATt andra OCKSÅ gör planer och paktar till höger och vänster

Därför jublade jag rakt ut när storbondebrevet lästes upp och varken Levin eller hans vapendragare lästes upp utan min personliga favorit så här långt i serien. Gotlänningen Niclas blev storbonde mot alla odds och jag tror inte att det fanns någon där som inte var förvånad.

Det kändes lite som att "Karma" kom ifatt Levin och hans anhang och jag kunde inte låta bli att tänka tankar som inte var så snälla. Misstänker starkt att Levin blir förstekämpe på söndag och att han väljer Prins eller Arre som andrekämpe. Såvida inte den mörkyade  mannen, vars namn jag inte minns just nu, kommer tillbaka från Torpet.

Spännande vecka, alltså! Och det tror jag är bra för både spelet och tittarsiffrorna för läggmatcher vill ju ingen se.

Nån kalops blev det inte idag eftersom jag glömde att ta fram högreven igår. Men imorgon blir det för jag plockade ut den imorse och den får tina sakta i kylskåpet till imorgon bitti.

Dagen har ägnats åt tvättstugebetyr, som så ofta på måndagarna. Jag har börjat boka in mig just på måndagen eftersom det är den dag som tycks vara minst populär hos mina grannar. För mig spelar det ju liksom ingen roll.

Med mycket möda och besvär har jag även skrapat, sopat och befriat Madame Citroen från snö och is. Hon såg ut som en igloo imorse efter att ha stått obrukade sedan i fredags. Och sen dess hade det växelvis snöat, töat, frusit på igen och även regnat en aning. Så det krävdes en rejäl arbetsinsats för att få bort snö och is så jag kunde åka och fylla på mitt snusförråd som börjat sina. Det räcket ju liksom inte att skrapa rent rutorna utan man måste ju röja av mesta möjliga snö även från tak och motorhuv för annars kan man få böter om man träffar på en polis. En stor kaka snö på taket kan ju faktiskt lossna och flyga av när man kör lite fortare och landa på bilen bakom och orsaka förlorad sikt för dess förare. Så jag förstår ju att man måste ta bort det. Men idag var det jobbigt.

Som flera tidigare år skickar jag även i år en taacksamhetens tanke till min underbara mormor som fyllde år den här dagen. År 1898 föddes hon i Gröndal i Stockholm och flyttade senare med sin mor till Sundsvall. Och lite senare i år den 17/9 är det femtio år sedan hon gick ur tiden 74 år gammal. Ibland har jag tänt ljus på henne grav den här dagen men denna gång skulle syster och svåger åka dit och göra det så jag nöjde mig med att skicka en tacksamhetens tanke till henne på andra sidan.

För övrigt så... är jag även tacksam över att januari om några timmar drar sin sista suck för detta år. Imorgon börjar februari, året kortaste månad. Och sen går det liksom lite mer åt rätt håll. 

Kanske är det delvis därför jag gillar att följa Farmen. För att där är det sommar och grönt och fint medan kylan knäpper i knutarna här utanför. Fem mius idag men det kändes som minst tio då jag stod och sopade snö från bilen.

Men sommaren kommer ju även till oss, även i år! Så håll ut, kära ordbrukare, i Lammhult, Enebyberg, Åsele och Grythyttan! Det kommer en vår! Och en sommar! Jag lovar! 

Söndagen fortsatte på Sveriges midja liksom i resten av världen och den fortsatte med en thriller av värsta sort. Ett drama på hög nivå! Jag talar förstås om EM.finalen i handboll i Budapest mellan Sverige och Spanien. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan i sextio minuter där lagen följdes åt målmässigt. Tror inte att varken vi eller spanjorerna någonsin ledde med mer än två mål. Och precis då slutsignalen kom fick Sverige ett straffkast. Som Ekberg satte i mål och gav oss vårt första mästerskapsguld på tjugo år.

Hjältarna var många denna afton. Förutom Ekberg ska nämnas Gottfridsson, Darj och Bergendahl. Samt den allra största hjälten för dagen i mina ögon, målvakten Andreas Palicka. Flera sanslösa räddningar från honom höll oss kvar i matchen när nerverna kröp utanpå tröjorna på några svenskar. Så jag utnämner härmed Palicka till hjälte nummer ett!

Kyckling blev det till middag idag med steakhouse fries från Lidl och bea-sås. Fullt godkänd söndagsmiddag!

Och vad Farmen beträffar så har jag tjuvtittat i förväg UTIFALL det skulle blivit förlängning i handbollsmatchen. Där visade det sig att "buset" som storbonden m.fl hittade på åt Arre inte retade upp honom det minsta. TVärtom skrattade han bara åt det. Tinget gick inte som jag hade önskat och nu misstänker jag att Mikaela väljer någon ur pakten som ny storbonde. Det får vi se imrgon men jag hoppas att hon väljer att röra om i grytan lite och gör ett val ingen kunnat förutse. Gotlänningen, vars namn jag glömt just nu, har blivit lite av en favorit hos mig men hos storbonden och hans anhang verkar han vara hatobjekt nummer ett bara för att han gillar rent spel.

Iofs anser jag ju också att ingen ska förvänta sig rent spel när man går in i en sån tävling så kanske är han lite naiv. Mitt tips är dock att han är nästa veckas förstekämpe. Givetvis beror detta på vem som blir storbonde. Blir det en vecka till för regerande storbonde eller sätter Micaela sin överkvinna i Tinget, Helene, som chef?

Imorgon kväll vet vi, kära ordbrukare i Jönåker, Ljusdal, Katthammarsvik och Kårböle! Nu ska jag se på Talang från igår via streamingtjänsten.

Söndag! Vilodagen. Men som pensionär är ju alla dagar ungefär lika mycket vilodag. Eller lika lite. Betydelsen av dagarnas namn är ju nåt som sannerligen förändrats under min livstid. I min barndom fanns livsmedelsbutiker i varannat kvarter nästan. De stängde kl. 18 på vardagarna, 13 på lördagen och på söndagarna var de helt igenbommade. Men vi överlevde ändå på nåt konstigt sätt trots att det var omöjligt att gå och köpa mjölk och annat på lördagskvällen eller på söndagen.

Idag är de små kvartersbutikerna borta och stormarknaderna håller öppet till niotoden på kvällen alla dagar i veckan. Så även min lokala butik, COOP X-tra som desstom är mycket bättre på alla vis än jag vågade hoppas innan de öppnade förra våren. Jag handlar mer där nu än jag gjorde när det hette Tempo.

Likaså när det gäller vad man åt var det skillnad på veckans dagar. På lördagen var det ett snäpp bättre en de andra fem vardagarna men på söndagarna skulle det vara "fin" mat. Vad som räknas som "fint" har förresten också förändrats. Under mina tidigaste år var t.ex kyckling söndagsmat. Det fick man inte till vardags då. Fläskkotletter likaså, det åt man bara på helgerna. Om man hade riktig tur kunde det vankas slottsstek på vilodagen eller någon annan rätt bestående av nötkött. Dessutom serverades efterrätt varje söndag åtminstone i mitt hem. Det kunde vara konserverad frukt eller fruktsallad på färsk frukt med glass eller vispgrädde. Själv var jag nog gladast när det ställdes fram marängswiss (stavas det så?) med bananbitar och chokladsås.

Sen växte jag upp, som barn ofta gör, och blev vuxen och skiftarbetare. Nånstans där var det väl som saker började förändras gällande betydelsen av dagarnas namn. Mitt första år som dygnet-runt-arbetande insåg jag snabbt att det bara var att gilla läget på lördagskvällen och masa sig till jobbet när polarna gick ut lokal för att roa sig. Insåg att jag väl fick "göra helg" när det gick istället. Till skillnad från flera av vännerna kunde jag istället gå på klassiska dansstället Wivex på onsdagkvällarna om jag var ledig då istället för på lördagen. Dessa aftnar var populära bland stadens unga damer eftersom det brukade komma massor med utsocknes pojkar som gjorde lumpen på gamla LV5.

Och jag minns med glädje en onsdag då jag kom dit och kunde konstatera att kvinnoöverskottet var enormt. Vilket gjorde även mig till ett eftertraktat byte för danssugna tjejer.

Det visade sig att hela regementet var ute på manöver den veckan och därför var vi så få killar. Jag brukade gå till fots hem efter onsdagsdanserna men den gången tog jag nattbussen för jag var totalt slut i ben och fötter efter att ha dansat nästan varenda låt som spelades.

Idag är det, som sagt,åter söndag men det blir knappast någon slottsstek här. Mest beroende på att det inte finns något kött hemma av lämpligt slag. Kanske kan det bli kyckling men det är ju lika mycket vardagsmat som falukorv nuförtiden. Och det kan, för all del, även bli falukorv. Jag har inga problem med att äta vardagsmat en söndag och inte heller med att servera entrecote en tisdag.

Igår gjorde jag fiskgratäng av såna där stuvbitar av lax som man hittar för en ganska billig peng i t.ex Willys frysdisk. Jag gjorde en sås med smak av dill och citron och fick också för mig att jag skulle försöka göra det lite snyggt genom att spritsa ut potatismoset längs kanterna av ugnsformen. Och det blev faktiskt så snyggt att jag kände mig tvungen att föreviga gratängen med kameran i min aj-fån. Eller vad tycker ni, kära ordbrukare?

Jag är ju ingen Mannerström, mat-Tina eller Lallerstedt men för en glad amatör tycker jag faktiskt att det blev ganska tjusigt med de där bruna strimmorna i moset som blir tack vare att jag spritsade ut det. Gott var det också så det där ska jag göra fler gånger. Kanske med torsk och räksås nästa gång.

Vad det blir idag återstår att se men jag vet bestämt vad det blir imorgon. Jag ska ta fram min högrev så snart jag svamlat färdigt här och låta den tina för att förvandlas till kalops imorgon. Det är några månader sedan jag gjorde det och jag ser redan fram emot det. En av mina främsta favoriträtter!

Så nu inväntar jag bara nästa drive med extrapris på rimmad fläsklägg så ska det nog bli både rotmos och ärtsoppa.

Därmed tackar jag för visat intresse om du läste ända hit. Ha nu en riktigt skön söndag, kära ordbrukare, i Garphyttan, Väckelsång, Bastuträsk och Rättvik.

Vi ses! Förr eller senare...

Jag vaknade imorse - och så var den dagen förstörd! Nejdå, så illa är det väl inte ändå men av nån anledning kände jag mig lite lätt vresig då jag steg upp. Lite smått grinig. Lite morgonsur, helt enkelt.

Varför vet jag inte alls och det gick väl över ganska fort. Men efter den obligatoriska turen till badrummet på väg mot köket dök han upp. Som han så ofta gör på morgnarna.

Batman! Ja, han heter så,  sonens kolsvarta kattoxe som liksom fungerar som barnet i familjen. Han kom springande när jag lämnade badrummet för att fixa mitt morgonkaffe i köket. Uppenbarligen på mycket bättre humör än jag för han började med att försöka springa slalom mellan mina fötter medan de traskade genom hall och kök.

Det blev jag inte muntrare av även om jag förstod att han bara var glad att se mig. Glad att få lite sällskap. Jag sover med dörren stängd till mitt sovrum eftersom jag inte vill ha honom i min säng på natten. Om hans avsikt var att irritera mig eller raka motsatsen vet jag inte men där började vårt lilla samtal.

Jag: Nej, ge fan i det där, Batman!

Han: Mjau! (På svenska: Nej, det tänker jag inte göra)

Jag: Jo, sluta med det där så jag inte råkar trampa på dig. Det vill du inte, jag lovar!

Han: Mjau! (Nej, det förstås men... det är ju roligt, ju)

Med en varsam fot föser jag honom åt sidan men han är raskt tillbaka och börjar stryka sig mot mina ben då jag stannar upp i höjd med kaffebryggaren.

Jag: Vad vill du? Mat har du ju och vatten också. 

Han: Mjau! (Jo, men jag tänkte se om jag kunde fjäska till mig några andra godsaker som du säkert har i kylen. Har du nån skinka till exempel? Eller leverpastej? Det är också gott)

Jag: Nej, lilla gubben, det blir inga godsaker. FLytta på dig nu för jag är på dåligt humör!

Han: Mjau! (Hur kan du vara det? JAG är ju här!)

Jag: Jo, jag förstår att du bara vill vara snäll och muntra upp mig. Men just nu så funkar det inte. Jag måste ha kaffe först innan jag blir sällskaplig.

Han: Mjau (Varför det? Jag behöver inget kaffe. Jag är glad ändå

Jag: Jo, jag märker det. Men nu får du sluta ändå. Gå och lägg dig med din husse eller nåt!

Jag föser honom åter undan med en försiktig fot innan jag börjar gå för att lämna köket och sparka igång datorn medan jag väntar på mitt morgonkaffe. Och nu ger han upp och går före mig med svansen i vädret.

Han: Mjau! (Skit i det då, jävla surgubbe!)

Jag: Kom igen när jag har fått i mig kaffet så kanske vi kan prata mer!

Nu svarar han inte. Han ignorerar mig och uppsöker troligen någon av sina liggplatser för hans husses dörr är också stängd så honom kommer han inte åt att terrorisera.

Nu är första koppen avnjuten och det känns genast bättre. Men Batman syns inte till. Blev han sur, månntro?

Nejdå, det tror jag inte. Han vill nog bara markera att han gör som han vill. ATt det egentligen är han som bestämmer. Kanske handlade inte det där strykandet, buffandet med huvudet mot mina ben om att ge mig några kärleksförklaringar utan helt enkelt att lämna sin doft på mina byxor. En sorts revirmarkering att den här gubbjäveln är min egendom så håll er borta från honom.

Nu finns det ju inga andra katter i familjen men han kanske gör det ändå. För säkerhets skull, liksom. 

En något annorlunda blogg idag mot vad jag oftast skriver. Men så kan det också bli ibland.

Ha en fin onsdag, kära ordbrukare i slott och koja! Vi ses!

Tittade ut genom fönstret i eftermiddags och häpnade att det fortfarande var såpass ljust. Jag har alltid tyckt att det är först en vecka in i februari som man verkligen märker att dagarna blivit synbart längre. Men som pensionär har jag förstås mer tid att reflektera över både det och annat och jag märker det faktiskt redan nu. Och ljuset får ju varje år hoppet att spira om vår, sol, värme och sommar. Så jag kom på mig själv med att börja nynna på den här gamla dängan som bivit nästan lika gammal som min äldsta dotter. Har för mig att den kom 1988, året efter att hon föddes. Den har förstås inte ett skvatt att göra med mina små futtiga förhoppningar om det mer drägligt klimat utan handlar ju om betydligt allvarligare saker. Man kan ju undra om Eddy Grant, då han skrev och sjöng in den, ens hade en aning om att friheten för Sydafrikas urbefolkningen var såpass nära förestående som den ju faktiskt ändå var då. Du känner igen den, kära ordbrukare. Jag lovar! Jag ger er en version där texten rullar samtidigt som du hör låten. Tycker själv att den blir så mycket lättare att förstå då. Det enda jag INTE förstod då och inte heller nu är varför han benämner den vita övermakten i landet som Joanna... Men det har säkert sina randiga skäl.

Han ber om lite hopp för Sydafrikas svarta och han blev ju bönhörd. Det blir vi också, kära ordbrukare, när det gäller vår längtan efter mildare väder och mer ljus. Bara vi har lite tålamod.

Bönhörda blev också alla vi som hoppas på seger och tre poäng varje gång Timrå IK skrinnar in på isen för match. Lördagens 3-0 mot mästarlaget Växjö följdes igår kväll upp med seger hemma mot Linköping. Och plötsligt ligger vi bara en ynka poäng bakom Malmö som är laget närmast ovanför. Nästa match går på torsdag, då i Karlstad mot Färjestad och det blir förstås inte lätt. Men omöjligt är det inte.

Min tama husmekaniker ringde imorse och var förtvivlat sugen på raggmunk med fläsk igen och bjöd in mig att följa med honom på ett av stadens lunchställen för att avnjuta det idag. Och det säger man ju inte nej till...

Bilden är en repris från vår förra raggmunkslunch. Den ägde rum på ett annat ställe än där vi åt idag men får duga ändå. Jag måste ta och laga det själv här hemma nån gång under våren. Jag har faktiskt, skam till sägandes, aldrig gjort raggmunk själv från grunden fast jag vet på ett ungefär hur det går till. De få gånger jag har lagat det själv har det varit med sånt där mix-pulvet från affären och det är ju inte riktigt detsamma som äkta vara. Rårakor har jag gjort ett par gånger även om det är längesedan nu. Och de är ju närbesläktade men samma sak är det ju inte.

Efter den goda lunchen behövde min kamrat handla lite så jag följde med in på Willys och hittade till min glädje fin högrev på extrapris 79:90. Så innan veckan är slut ska det minsann bli kalops också igen. Det är några månader sen sist så det känns som om det är dags.

Efter en sån lunch behöver man inte så mycket mer den dagen. Tre grillade kycklingben i ett foliepaket i kylen rensades och sen fräste jag upp lite wokgrönsaker med kycklingresterna och kokade nudlar så sonen skulle få nån mat också. Gott, det med, även om jag inte åt många tuggor själv.

Idag kom också månadens sista utbetalning av det jag ska istället för lön nu resten av livet och när jag satte mig att räkna visste jag inte om jag skulle vara glad eller orolig. Jag har nämlig fått ut ett netto som är tre tusenlappar mer än uträkningen som damen hos Söderberg & Partner räknade fram när hon hjälpte mig med alla ansökningshandingar i höstas. Törs jag vara glad över att det felar "åt rätt håll" eller ska jag bereda mig på återkrav då de upptäcker att det blvit fel. Om det nu blivit det... Och framför allt, hur tar jag reda på vilket?

Om summan jag fått är vad som ska gälla framöver behöver jag inte ligga sömnlös över ekonomin i alla fall. Får väl kanske ringa henne imorgon och höra mig för vad hon tror. För säkerhets skull!

För Ronny Erikssons ord ringer ju i öronen...; "Man ska int´glädjas i onödan!"

Imorgon funderar jag på att göra något väldigt ovanligt. Att åka in till centrum och strosa runt på stan nån timme. Tack vare en mycket vänlig själ på min f.d arbetsgivares personalavdelning fick jag ju julklappen från dem FAST jag slutade före jul. Det var, som de senaste åren, ett presentkort som gäller i butikerna i In-gallerian. Tror det är mer än 60 st. Och eftersom företaget hade haft ett väldigt bra år blev det hela 500 kronor att shoppa för istället för 300 som det var tidigare. Jag behöver ett par nya vintehandskar och en ny musmatta. Sytråd av kvalitet och även nålar tänkte jag också försöka hitta för de stackars trådullar jag har kvar är av så dåligt kvalitet att knapparna jag syr tillbaka i skjortor och annat ibland lossnar lika fort igen. Och nålarna ska vi inte tala om. Har bara en kvar och ögat i den är så pyttelitet att det är ren tur om jag lyckas pricka det med trådänden när det bär till med sömnadsarbeten.

Och medan man går runt där så kanske man stöter ihop med någon bekant som man kan lura med sig till nåt ställe där vi kan prata bort en halvtimme eller så över en kopp kaffe.

Kanske lämnar jag t.o.m bilen hemma och slipper oroa mig för parkeringsavgifter. Det går ju bussar flera ggr per timme så kanske kliver jag på en sån och låter Madamen stå kvar här hemma.

Nu ska jag gå och hämta mig en kaffeslurk och sen streama dagens Farmen och se vad de hittar på där. Torpet börjar också den här veckan. På torsdag, tror jag. Det kan också streamas men inte från Cmore utan från TV4Play. Jag började titta där igår men kunde snart konstatera att där får man stå ut med hela reklamblocket också så då väntar jag hellre tills jag kan slippa det.

Sex dagar kvar av min främsta hatmånad innan februari tar över. Den är klart kortare och i år har den även det förlåtande draget att det blir vinter-OS. Och då står jag ut lättare.

Sköt om er, kära ordbrukare i Vikbolandet, Hedemora, Kivik och Karesuando.

Vi ses!

Visst är vi märkliga, vi människor. Vi försöker vara så vidsynta och predikar för våra barn och ungdomar att man inte ska döma andra innan man vet varför de bär sig åt som de gör. Ändå är vi själva så snabba till skadeglädje när nån kaxig, stöddig jävel i nåt offentligt sammanhang går på pumpen. Jag talar alltså om mig själv, och säkert en massa andra också, och om kvällens Farmen i TV4.

Alexander åkte ut idag. Han som var så stöddig och skulle skicka hem de andra, en efter en. Han valde 60-plusaren Prins som andrekämpe i övertyelsen att honom skulle han besegra oavsett gren. Och hade Prins valt styrka eller teknik så hade nog den yngres överlägsna fysik fällt avgörandet. Alexander måste ju ha varit medveten om att han troligen skulle välja kunskap men han tänkte kanske att han själv varit längre tid på Farmen och därmed hunnit lära sig mer.

Vad han glömde var ju att folk som levat mycket längre än han själv också haft många fler år på sig att skaffa sig kunskaper på alla möjliga områden. Att det allra flesta 60-åringar har betydligt mycket mer allmänbildning än de flesta 30-åringar. I alla fall en bredare kunskapsbas att stå på. Och man kan ju veta en hel del om växter och djur även om man inte levat lantliv själv. Och mycket riktigt så blev han också utklassad av den äldre mannen.

Förvånad är jag inte precis. Att Alex enorma självförtroende saknade verklig grund räknade jag ut redan under de första dagarna. De där som pratar som om de vore oövervinnerliga åker oftast ut rätt tidigt.

Dock var det kanske Prins som var mest besviken efteråt. Inte över vinsten men över hur tydligt merparten av hans medfarmare visade att de var besvikna att det var han som kom tillbaka och inte Alex.

När Alex gjorde valet och motiverade det så steg han faktiskt en aning i min aktning för jag tyckte också att Prins burit sig lite buffligt åt. Särskilt mot tjejerna som skulle bygga en kvarn av en gammal cykel. Den där lite faderliga attityden som om han tyckte att de där två "småflickorna" kan väl inget om sånt. Men det kunde de och lyckades alldeles fantastiskt bra. Därför höll jag nog egentligen inte på någon av dem men Prins vann ju rättvist så...

Så nu blir det spännande att se hur allt utveccklar sig. Prins har ju inte särskilt många kompisar på Farmen så han blir nog tvungen att inta en lite mer ödmjuk attityd. Jobba hårt och hålla en låg profil så kanske han kan klara sig kvar någon vecka till.

Imoron kommer jag att tjuvtitta i förväg eftersom det stundar ännu en Timråmatch då. Hemma mot Linköping. Spännande ska det bli att se om de fryser ut Prins eller tar honom till nåder. Han visade ju öppet sin sorg över att bli mottagen på det sättet och jag tror att det berörde fler än en runt bordet när han bad om ursäkt.

Därmed tror jag att det får räcka för idag. Hoppas det slutar blåsa som det gjort idag. Lättare ett motivera sig att komma ut i friska luften då.

Så sov gott, kära ordrukare i Trehörningssjö, Skogstibble, Ammarnäs och Örbyhus. Vi ses igen! Kanske redan imorgon  om jag känner behov att skriva av mig glädje eller sorg efter matchen. Eller Farmen...

Idag har jag fått i mig några välbehövliga doser glädje och skratt. Och alla vet ju att ett gott skratt förlänger livet. Enligt min kära mormor, borta sen snart 50 år, är det så att "Ett gott skratt förlänger käften". Och det är ju också sant.

Första glädjeämnet för dagen kom när jag vaknade imorse. Jag hade åter lyckats sova en hel natt med snarkmaskinens mask kvar över ansiktet. Det har varit lite si och så med det ett tag på sistone. Varför vet jag inte men det märks tydligt för tendenserna att nicka till då jag slår ner ändan här vid datorn eller framför den andra dumburken kommer tillbaka efter nätter då jag rivit av mig masken i sömnen. 

Och inte nog med det. Jag lyckades även sova til nästan halv åtta vilket inte sker så ofta. Mask på eller ej.

Sen var väl förmiddagen rätt lugn. Jag totade ihop ett V75-system som inte heller denna gång gjorde mig till miljonär eller ens vinnare av minsta krona.

Lite efter lunchtid var det så dags att göra sig i ordning för dagens evenemang. I julas berättade exfrun att hon fått två biljetter till Sundsvalls stadsrevy och erbjöd mig att följa med och se den. Jag tackade ja så frampå eftermiddagen åkte jag och plockade upp henne och vi åkte till stadens vackra teater för att bevista föreställningen av "Kulsprutor och skrattsalvor". Orden "kul" och "skratt" anspelar förstås på själva revyn medan "sprutor" och "salvor" lätt får en att associera till pandemin som rört om så i våra liv. Vitsig titel, tycker jag!

Så ser den ut, stadens stolta teaterhus. Ut- och invändigt. Och där kom nästa glädjeämne redan när vi lämnade in ytterkäderna. Jag stötte ihop med Anders, grannpojke och lekkamrat från tidigaste barnaåren och hela vägen genom grundskolan. Jag träffade honom visserligen 2003 då vi båda var på 30-årsjubileum efter avslutad skolgång (nionde klassen, alltså). Men förutom det rätt hastiga mötet hade vi inte setts och pratat med varandra sedan 1973  i januari innan jag lämnade staden och flyttade till min pappa i Gimo i norra Uppland. Vi hann byta några ord innan föreställningen och i pausen och efteråt växlade vi telefonnummer med varandra så vi kan ta kontakt igen. Vi får väl se hur det går med det.

Tänk så mycket enklare sånt blivit sedan mobiltelefonins intåg. Man behöver inte jaga rätt på penna och papper längre utan den ena kan säga sitt mobilnummer till den andra som då ringer en signal. Sen är det ju bara för båda att lägga till varandra i telefonlistan. Mycket enkelt och praktiskt!

Revyn då? Jodå, det var inte alls dåligt. För x antal år sedan hade vi ju en lokalrevy här som var berömd i hela revy-Sverige. Under min barndom och uppåt övre tonåren hette revykungen Elis Ågren och var välkänd i staden. När han gick bort togs revyn över av paret Claes och Berit Grebenö som gjorde många succéer under många år och rönte stor respekt i branschen. 

Deras stjärnstatus har de nya förstås en bit kvar innan de når men jag tyckte absolut att de gjorde det bra och det var mycket som var väldigt skoj. Framför allt hade de en deltagare som hade en fantastisk sångröst. En sån där som kan ställa sig upp och sjunga "Stad i ljus" utan att be varken Py Bäckman (som skrev den) eller Tommy Körberg om ursäkt. Och såna finns det nog inte så många i våra lokalrevyer runt om i landet.

Annars skämtades det både om pandemin (förstås), lokala, nationella och även internationella händelser under fjolåret. Under ett sångnummer i andra akten blev det lite mer allvarligt då man valde att genom texten hylla folkkära artister som lämnade oss under 2021. Ewert Ljusberg, Peps Persson m.fl Fint och värdigt.

Enda lilla missräkningen var att föreställningen krockade med dagens Timråmatch. I hemmahallen, NHC Arena mot Växjö. Nästjumbon (13;e plats i SHL-tabellen) mot svenska mästarna från i våras, kunde väl bara sluta på ett sätt? 

Nej tänk att det inte bara kunde det! Tvärtom så fick jag nästa glädjekick då jag efter hemkomsten streamade matchen i efterskott och fick se mitt älskligslag vinna mot SM-guldvinnarna från i våras. Och inte bara vinna, man höll dessutom det egna målet fritt från påhälsning i 60 minuter och vann med klara 3-0.

Egentligen skulle jag ha haft ytterligare ett evenemang att bevista idag. Mina barn gav mig i julklapp två biljetter till Ronny Erikssons föreställning några timmar efter revyn.

Men... på grund av restriktionerna för den där förb... Coronan så är den föreställningen framflyttad till efter sommaren. Planen var annars att jag skulle gå på lokal och äta lite gott mellan revyn och standup-showen.

Men det där rår vi ju inte över. Varken ni eller jag, kära ordbrukare i Vappersta, Ängelholm, Gnarp eller Trosa!

Så det är bara att gilla läget. Får försöka se det som att jag ju nu har nåt att se fram emot istället för att bränna av allt det roliga på samma dag.

Därmed tackar jag vördsamt för visat intresse! Vi ses! Nån gång...

Det där med Facebook.... Som med så mycket annat genom hitorien var jag förstås långt efter de flesta andra när det gällde att ansluta mig till den enotma masspsykos som kallas Facebook eller "Fejjan" till vardags. Det var samma med att skaffa mobiltelefon. De allra flesta jag känner hade haft det länge innan jag skaffade min allra första.

Jag var gift på den tiden och exet hade haft mobil i några år och jag tyckte väl att det räckte. En telefon var liksom nog om vi åkte bort hela familjen. Men då exfrun köpte en ny så övertog jag hennes gamla och satte i ett kontantkort. Likadant nästa gång hustrun uppdaterade sig, jag övertog den gamla.

Min första egna nya telefon var en riktig klassiker. En sån här har väl alla haft...?

Nåja, kanske inte alla men väldigt många har en gång ägt en Nokia 3310. Jag tyckte att den var helt suverän och behöll den tils batteriet sluta ta laddning.

Samma var det alltså med FB. När många varit med så länge att de börjat tröttna då föll även jag till sist för trycket och skapade ett konto för lite mer än et år sedan.

Och visst är det kul på många sätt men herreduminskapare vilket eldorado det är för skumma eller halvskumma företag som säljer allt möjligt skit. Reklam dyker upp för bantningsmedel som får dig slank och tjusig på nästan ingen tid alls, mirakelknivar och mirakelknivslipare. Kosttillskott av miljoner olika slag som de vill få oss att tro att vi inte kan vara utan. Eller kompresser som du ska sätta fast under fotsulorna när du sover så drar de alla gifter ur kroppen på en. Sen får man se skitäckliga bilder på hur någon lossar de där bindorna och de är fulla med vad som ser ut sm ett mellanting mellan spenatstuvning och diarré. Med finurliga små verktyg skruvas vax ur öron i närbild eller dödar s.k mollusker på huden. Bilder som får det att vända sig i magen.

Köper folk verkligen skiten? Ja, de måste väl göra det eftersom annonserna fortsätter. Det är knappast gratis att lägga ut reklam på FB. Och det är badrumshyllor, avsloppsrensare, grästrimmers och manicker som fixar en tjusig håruppsättning i en grisblink.

Det senaste på den himlen dök upp för någon vecka sen och jag satt bara och gapade och tänkte att det här måste vara den mest onödiga produkten sedan plastcyklarna. 

En gigantisk bullforn av papper, ser ut som en vanlig men tio ggr större. Och vad ska man göra med den? Jo, man ska lägga den i botten av sin airfryer för att samla upp fett. Och när man demonstrerar det på film flyter det förstås omrking ett par deciliter fett i bakformen då kycklinglåret lyfts upp.

Men nu är det ju som så att de flesta som skaffar en sån varmluftsfritös gör det för att slippa tillsätta onödigt fett. Och delarna är bara att köra i diskmaskinen eller handdiska enkelt efter användning. Jag har aldrig haft någon pöl av fett i botten på min airfryer efter att ha lagat nuggets, pommes frites eller nåt annat i den.

Dessutom är det så att bottenplattan i den är perforerad med massor av små hål där luften ska kunna cirkulera och ev. fett falla till botten. Så apparaten måste ju funka mycket sämre med den där förvuxna bullformen som täpper till den nedtill.

Jag lät mig luras i höstas av den där japanska Huusk-kniven som jag skrivit om förr men jag vore väl skit til gubbe om jag inte lärde mg något av det. Mindes förut också Fiskarlasse som jag jobbade med ett tag på 90-talet. Han pratade ofta om fantastiska saker han sett på TV-shop under friveckorna den tid på året då han inte fiskade. En annan arbetskamrat hade hälsat på hemma hos Lasse en gång då han precis fått hem en sats med bits till skruvdragare eller borrmaskin. Då var han mäkta förbannad för han hade hört dem säga;  "Allt det här får du för bara..."  medan en bild visades på alla dessa bits och en fin sladdlös skruvdragare. Genast ringde han leverantören och frågade ilsket var fan de gjort av skruvdragaren. Som alltså inte ingick...

Som jag skrev för några daga sedan... När något låter för bra för att vara sant... Så är det inte sant heller!

Men det vet ju förstås ni lika väl som jag, kära ordbrukare i Lövstabruk, Angered, Bengtsfors och Ljustorp. Ni är säkert smarta och förståndiga och går inte på vad som helst. Eller gör ni det?

Alla kan vi glömma förståndet och gå i fällan ibland. Därför är det bra att vara misstänksam mot det mesta. Och inse att det inte finns några mirakel. Men min säng finns. Och dit ska jag gå nu så fort jag borstat tänderna. Godnatt!