Utan att vara rojalist det minsta lilla hoppas jag ändå att vår monark får en fin 70-årsdag. Det fanns en gång en tid då jag tyckte att han borde avsättas omgående men idag är jag kanske inte riktigt lika radikal i mina värderingar.

"När fan blir gammal blir han folkpartist", brukade min farfar säga och därmed travestera talesättet där densamma potentaten bli religiös med stigande ålder. Det ligger lite i det där. 

Några slätingar till mig var ytterst radikala i yngre år och marscherade under knallröda fanor med (r) i partibetecknigen. Men idag har samma människor sprungit nästan lika långt åt andra sidan när det gäller partifärg.

De är välutbildade och har ett långt och välbetalt yrkesliv bakom sig och på något underligt vis har det påverkat deras åsikter. Det ligger alltså även en hel del i talesättet om att var och en är sig själv närmast.

Och visst gäller det även mig. Jag står visserligen kvar i samma värdegrund som i unga år men vissa frågor känns inte lika brännande viktiga längre.

Som det där med monarkin till exempel. Jag tycker fortfarande principiellt illa om att någon ska ärva ett ämbete allra högst upp på samhällsstegen men måste samtidigt medge att kungahuset har ett enormt PR-värde för Sverige och för svenskt näringsliv. Och även om det förstås allra mest gynnar ägarna av nämnda näringsliv så spiller det ju över på oss andra lite grann också. "När det regnar på kyrkoherdens gräs så skvätter det ju på kyrkvaktmästarens också!"

Visst skulle jag nog applådera om Sverige blev republik med en demokratiskt vald president som kunde avsättas men att det skulle bli billigare för landet vete väl tusan. Och som sagt så är det inte längre en prioriterad fråga för mig.

En vecka har gått sen jag kom hem från Norgeresan och jag hade hoppats få tillbaka min kamera vid detta laget. Hotellpersonalen har hittat den och skrev i mail att de skulle posta den i måndags. Så man kan ju undra om den skickades med hundspann över alla fjäll och fjordar eller kanske med cykelbud. För om jag kan ta mig från Årdal till Sundsvall via Gardemoen och Arlanda på en dag borde en postförsändelse klara det på fem arbetsdagar.

Jag är ju väldigt nyfiken på att se hur bilderna blev och eventuellt dela med mig lite här.

Den vecka som gick har varit absolut fullmatad. Mina arbetskamrater på skiftlag fem gick hem från sista natten i onsdags morse. Dock inte jag eftersom jag slapp mina nattskift p.g.a inbokade möten samt en kurs i onsdags.

Igår var det lite lugnare, bara ett möte klockan nio och vi blev klara på ungefär en timme. På måndag ser det likadant ut så idag och imorgon är vad som återstår av det jag brukar kalla frivecka.

Och belöningen väntar ju runt hörnet i form av en ganska bra slant med extrapengar på majlönen men även en rätt bra påfyllning av mitt komptidssaldo. 

Valborgsmässoafton råder med allt vad det kommer att innebära. Själv kommer jag knappast att fira nåt speciellt och absolut inte skjuta av den minsta lilla raket eller smällare. Tack och lov verkar inte huskatten reagera nämnvärt på sånt men jag vet att denna dagen, liksom nyårsnatten, är ett rent helvete för många andra husdjur. För att inte tala om de vilda djuren som uppehåller sig i närheten av samhällen där det bor folk som älskar när det smäller, blixtrar och lever om. I mina ögon är detta en kapitalförstöring utan dess like. Hur många miljoner kronor går upp i rök denna dag? Jag törs inte ens gissa...

Mitt firande inskränker sig till att laga fläskfilé med gorgonzolasås till mig och sonen, samt pasta åt honom. Jag tar en sallad och kanske lite broccoli istället. Kanske blir det ett glas rött till maten också.

Så.... CeGe och alla ni andra, vare sig ni fyller sjuttio idag eller nån annan gång... Ha en underbar Valborg men låt bli att skjuta fingrar och ögon av er och att skrämma oskyldiga djur från vettet. Låt också bli att supa er redlösa! Ta ett glas vin eller två om ni vill. Men "varannan vatten" är faktiskt ingen dum idé.

Sköt om er! Så ingen annan måste göra det...

Idag, eller rättare sagt igår, är/var jag en modigare man än jag varit bara ett par dagar innan. Min lätta flygfobi är nog så gott som botad. För nu i alla fall.

Övning ger ju färdighet, sägs det ju. Och nog är det väl så. Jag har övat mig i att först bedriva självhypnos för att dämpa mitt lätta obehag/oro inför landningen genom att blunda och tänka att piloterna är proffs på det de gör, de har gjort det tusentals gånger så jag är i goda händer. Så gjorde jag i onsdags inför landning på först Arlanda, sedan på Gardemoen i Oslo och en mellanlandning på en miniatyrflygplats mellan två gigantiska norsja fjäll och sist på vår slutdestination Sogndal. Jag lyckades så bra med att övertala mig själv att det inte var farligt att igår på samtliga fyra starter och landningar på hemvägen vågade jag titta ut och var helt kolugn ändå.

Jag kom alltså hem helskinnad även om det strulade en hel del igår på grund av dåligt väder över Norge. Vårt första flug var en kvart försenat redan från början och de fick först flyga en omväg och därefter cirkulera ovanför platsen där vi mellanlandade eftersin andra plan också var sena. 

Detta gjorde att vi blev sena hela dagen och kom inte hem förrän strax före klockan åtta på kvällen istället för 15;55 som meningen var. Från Arlanda ringde jag min chef och bad om ledigt idag eftersom jag kände att jag kommer att behöva det. Imorgon jobbar jag som vanligt och veckan som fäljer är fullbokad sänär som på fredagen.

Det blir alltså inte så mycket till frivecka för mig då skiftlaget är lediga och därför kände jag att det behövs en dags återhämtning efter resan.

Bilder tog jag i massor men eftersom vädret inte var det bästa vet jag inte hur många som blev lyckade. En annan orsak till att jag inte vet är att jag lyckades lämna min kamera kvar på hotellrummet. Jag ska ringa eller maila dem och har gott hopp om att få den tillbaka. Själva kameran är gammal och rätt primitiv så även om en mindre hederlig hotellstädare hittar den så är den knappast attraktiv att knycka. Det är egentligen bara minneskortet i den som har nåt värde och det är bara för mig det har det. Så förhoppningsvis kan jag visa lite norska fjälltoppar och fjordar om några dagar för den som eventuellt är sugen på det.

Förutom förseningarna hade vi en mycket lyckad resa. Dammsugarbilen både motsvarade och överträffade mina förväntningar. Även chefen och fordonsmekanikern var nöjda så nu är det bara att hoppas att nästa chefsnivå öppnar plånboken och slantar upp pengarna för att köpa den.

Vi hade också lite tid över för sightseeing med den hyrbil som arbetsgivaren ställt till vårt förfogande och jag har förstått att Norge består till väldigt stor del av fjälltoppar med fjordar och dalgångar emellan. Så det kan ibland finnas två byar/småstäder som det bara är 3-4 km emellan om man är en fågel. Men att åka mellan dem med bil kan kräva 7-8 mils körning eller mer.

Där man inte sprängt tunnlar förstås! Jag har åkt genom fler och längre tunnlar dessa tre dagar än jag tror jag gjort på 30-40 år. Sammanlagt! Den allra längsta var nästan 4 km lång och utmynnade vid ett färjeläge där vi inte hade något annat val än att betala avgiften för att ta oss över Sognefjorden.

Vi Sundsvallsbor klagar, gnäller och ojar oss över avgiften när vi kör över E4-bron här. Nio kronor kostar det att passera den, enkel resa. Och vi KAN Ju välja att köra runt istället. Tappa lite tid men kanske spara några kronor.

En norrman som bor i Sogndal och jobbar t.ex i Årdal får slanta upp mycket mer för att åka färjan. De tog betalt för fordonet men även för antal personer och jag vet inte vad som kostade vad. Jag vet bara att totalen för att skeppa en Opel Astra med tre svenska herrar i blev 104 norska kronor. Enkel resa!

Ja, du läste rätt! Etthundrafyra spänn för en 15 minuters färjetur! Och man har inget val, det finns ingen alternativ väg vad jag kunde se på kartan. Ska börja berätta det för de mest rabiata brohatarna jag känner.

Efter att ha beviljats ledigt till idag av chefen unnade jag mig en stor stark till middagen på O´Leary´s på Arlanda igår. Mina reskamrater gjorde detsamma och en unnade vi oss var sin stor stark till också. Eftersom den var så kall och god och eftersom flygtaxin var förbeställd och betald och ingen av oss behövde köra bil igår kväll.

Köra bil ska jag heller inte göra än på några timmar för väl hemkommen unnade jag mig att sprätta den skattefria whiskyflaska jag köpte på Gardemoen. Och ur densamma unna mig en i vardera benet och ytterligare någon som väl fick krypa ner där det kunde passa. Så det kanske är tveksamt om det är resan eller whiskyn som gör mig lite hängig och slö. Oavsett vilket så ska jag unna mig en riktigt lat lördag och inte ha ett dugg dåligt samvete för allt jag låter bli att göra.

Gör det ni också, kära ordbrukare i slott och koja i Malung, Nykvarn, Sangis och Bredaryd. 

Sista hemmakvällen innan Norgeresan. Givetvis har jag tillbringat den tillsammans med Skellefteå AIK och Frölunda. Den tredje matchen av sju slutade som de två första med bortaseger trots att SAIk krigade som hunner i sista perioden och Göteborgarna stod på hälarna av trötthet. Idrotten är inte alltid varken logisk eller rättvis.

Väckningen är inställd till imorgon för att ge mig gott om tid att packa, duscha och äta frukost. Packningen går ju rätt fort, det är inte så mycket man behöver för två övernattningar. Rena underkläder och en skjorta per dag plus kanske en extra utifall jag skulle spilla något på mig. Ett par reservbrallor och tandborste och rakapparaten. Sen är det väl klart!?

För ett tag sedan köpte jag Leif GW Perssons självbiografi för nästan inga pengar. "Gustavs grabb" heter den och den får åka i handbagaget som motgift mot hotelldöden. Platsen vi ska till är nog ganska liten så jag förväntar mig inget krogröj på kvällarna. Och det är ju inte heller syftet med resan.

Mitt sällskap består av verkschefen som är en bit yngre än jag och en trevlig och lättsam människa. Dessutom har vi med oss en mekaniker som kan de rent tekniska bitarna medan chefen får sköta det ekonomiska. Själv ska jag titta på maskinen ur användarsynvinkel och försöka bedöma ergonomin i den.

Så när jag kommer hem på fredag (som jag hoppas) så är friveckan slut och jag får sätta igång direkt med att förbereda käk för två dagars arbete. Såvida jag nu inte går på nån pub och super chefen under bordet och får honom att ge mig ledigt med lön till helgen. Kan vara värt ett försök, kanske...

Batteriet i kameran är fulladdat för den ska med även om jag väl knappast får fota inne på fabriksområdet. Kanske ger de dispens om jag lovar att bara fotografera dammsugarbilen. Om inte annat kan jag ju föreviga några naturscenerier för så mycket har jag tagit reda på att Årdal ser ut att ligga mellan berg, precis som Sundsvall.

Jag har hittat lite bilder på nätet och det finns absolut möjlighet till några fina bilder om vädret är med oss.

Så nu ber jag mina ordbrukare att hålla en tumme för mig imorgon då jag ska klara av hela tre flighter, den sista dessutom med en mellanlandnnig trots att hela sträckan inte ens tar en halvtimme. Lite lyxigt också att en förbeställd taxi kommer och hämtar mig här hemma och kör mig till flygplatsen.

Och... förhoppningsvis kommer jag tillbaka. Jag tar Gud i hågen och litar på statistiken!

Måndag råder med allt vad det innebär. För mig personligen innebär det dag två av friveckan, gick av sista natten igår morse. Jag sov oerhört dåligt och var därför dödstrött hela dagen. Sammanlagt blev det säkert bortemot tio små tupplurar här på datastolen eller i sonens sköna soffa. Den står numera i mitt vardagsrum eftersom dotra tog med sig sin bäddsoffa när hon flyttade till eget boende.

Mina egna soffor körde jag på tippen förra året och vi ställde dotterns där istället för att ha något att sitta i. Jag har nämligen räknat ut att det inte är lönt att skaffa nytt förrän mitt hem är kattfritt.

Grabbens soffa är också illa åtgången av kattklor men underbar att sitta i så jag blundar för de fransiga hörnen och njuter av dess bekvämlighet istället. Och accepterar att det då odh då för med sig små ofrivillga sovstunder.

Sonen själv är på Kreta så den här veckan är det bara jag och hans katt hemma. Och onsdag till fredag inte ens vi eftersom jag åker till Norge och aluminiumverket i Årdal för jobbets räkning och lille Ansgar (katten) får återförenas med sin bästis hemma hos dottern medan jag är borta.

Vi skyddsombud har tagit hjälp av arbetsmiljölagens kapitel 6,  § 6A (formellt krav om arbetsmiljöåtgärder) och krävt att man ska ersätta den dammsugarbil som skrotades för ett par år sedan. Den är bra den där lagen för bara man viskar om den så finns det plötsligt resurser som de innan har blånekat till att de existerade. Fabriken som bygger dem ligger i Holland men fabriken vi ska besöka har en likadan som vi vill ha.

Så då ska jag alltså ut och flyga lite. Först till Arlanda och därifrån till en plats som heter Sogndal i vårt västra grannland. Därifrån blir det sedan hyrbil till Årdal.

Det är med lite blandade känslor jag ser fram emot onsdag. Å ena sidan blir det intressant att få åka och se maskinen och förhoppningsvis provköra den lite. Å andra sidan är jag inte jätteförtjust i att flyga.

Flygrädd är inte riktigt rätt ord för det är inte så att jag är panikslagen och kallsvettas eller blir svimfärdig när det bär iväg. Men helt bekväm är jag inte med det heller. Och förnuftsargument som att statistiken visar att det är tusen gånger större risk för olyckor när man kör eller åker bil hjälper inte ett dugg. Jag VET att det är mycket, mycket större risker på marken men det tar ändå inte bort obehaget. Lite som att försäkra en hundrädd att vovven är snäll!

Så det blir att bita ihop och bestämma sig för att det kommer att gå bra.

Så mycket till frivecka blir det alltså inte men å andra sidan är det ju betald arbetstid så jag får väl endera ledighet som jag kan ta ut sedan eller också extrapengar på lönen i maj.

Idag och imorgon ska jag passa på att lata mig så duktigt jag bara kan när jag nu har chansen. För när jag kommer hem på fredag är det bara att förbereda för arbete på lördag morgon och även söndag. Måndag natt jobbar jag mellan 18-21 eftersom EU-reglerna ger mig rätt till betald sovtid när jag ska på heldagsmöten på dagtid. Såna har jag både på tisdag och onsdag och därefter kortare möten både torsdag och fredag. Så nästa frivecka blir inte heller så mycket till frivecka. Tror jag ska samla ihop nog med innestående kompledighet så att jag kan ta åtminstoner nätterna ledliga innan nästa 14-dagars ledighet och förlänga den lite.

Nu ska jag gå och steka mig ett par ägg och lite bacon som brunch och sedan ta dagens fjärde kopp kaffe. Med lite tur kommer jag ihåg att ta med kameran på Norgetrippen och ta lite bilder som kanske kan läggas ut här.

Sköt om er, kära ordbrukare, i Bastuträsk, Grythyttan, Parteboda och Junibosand. Vi ses! (hoppas jag...)

"Svarten" är död. Saknad av kanske en handfull människor, hans allra närmaste. Ett tragiskt levnadsöde har nått sitt slut i en brand. Jag talar förstås om Lars-Inge Svartenbrandt, alias Lars Ferm, alias Lars Carlander som han kallade sig den senaste tiden.

"Svarten" var, på 70- och 80-talet fruktad av många. Varje gång han lämnade fängelset visste omgivningen att det bara var en tidsfråga innan han skulle åka in igen

"Lås in fanskapet och kasta bort nyckeln", har jag hört många säga om Svartenbrandt och några till. Och jag kan förstå dem för hur många chanser ska en människa egentligen få? Men fick han någon chans då?

Mer intressant än att straffa så hårt det går tycker jag att det är att ta reda på varför de blev som de blev, de där som har så svårt att hålla sig innanför lagen och innanför våra moraliska gränser. Kunde vi bli bättre på det skulle garanterat brotssligheten minska också. För om man skrapar aldrig så lite på ytan hos dessa kroniska återfallsförbrytare så hittar man inte en enda som haft en trygg uppväxt med närvarande och kärleksfulla föräldrar. Karaktären, beteendemönstret grundläggs ju i barndomen och nästan alla som idag befolkar de slutna anstalterna visar upp samma eller likartade mönster. Otrygga hem, trassel med skolgången och inte sällan mobbing, antingen som utsatt eller förövare. Plus, förstås, de s.k bokstavssjukdomarna. I min barndom fanns inte diagnosen ADHD eller DAMP men nog kände jag en och annan som säkerligen hade både dem och andra sjukdomar. Jag har hört någon gång att c:a 75 % av internerna på våra anstalter kan diagnostiseras med någon av dessa sjukdomar.

En tidigare arbetskollega sa alltid att egentligen finns det bara offer när man talar om den kriminella världen. Att även de flesta våldsverkare själva, på ett sätt, är offer från början. Någon eller något har planterat ilskan, hatet, utanförsskapet i dem och fått dem på fel spår. 

Ingen föds ond. Det är jag fullständigt övertygad om. Det vi kallar ondska är i själva verket sorg, rädsla och osäkerhet som man döljer bakom en fasad. Ondskan planteras i en av andra. Oftast redan under barnaåren.

Så att säga "lås in och kasta bort nyckeln" är att göra det väldigt lätt för sig. Att sätta på sig skygglappar och sopa det verkliga problemet under mattan för att slippa se och slippa göra något åt.

För jag tror att man skulle kunna göra ganska mycket åt det med rätt vård åt de som behöver det. Och framför allt genom att ta bättre hand om den generation som är barn idag så att inte de blir morgondagens förövare.

Kunde en regering garantera kärlek åt alla från dag ett skulle vi kanske kunna börja riva fängelser om några år...

Jag känner en Sverigedemokrat. Vi kan kalla honom, för det är en han, för Lars Andersson. Han heter nåt annat, såklart, men Lars Andersson är ungefär lika vanligt som hans rätta namn.

Nu har jag ju, en gång för alla, sagt att jag inte ska hänga ut privatpersoner här i bloggen så därför väljer jag att fingera hans namn. 

Lars Andersson har jag känt sedan c:a 35 år. Han är ett par år yngre än jag och de 25-30 första åren jag kände honom hade jag uppfattningen att han hade ETT enda intresse i livet, nämligen sig själv och sitt eget väl och ve.

Lars var enda sonen, enda barnet, till två föräldrar som fick honom efter att de båda passerat 40. Hans föräldrar är döda sen länge och han bor i föräldrahemmet som säkerligen var färdigbetalt när han ärvde det tillsammans med mammans och pappans sommarstuga i en av grannkommunerna.

Därför stämplade jag tidigt Lars som en extremt bortskämd. extremt efterlängtad son till ett strävsamt halvgammalt par. Och helt fel ute var jag nog inte.

Vi har jobbat ihop periodvis men under många år bara haft med varandra att göra ytterst sporadiskt. Under de senaste 5-6 åren har vi endast haft kontakt p.g.a att vi båda är skyddsombud i samma organisation.

Lars påminner utseendemässigt en hel del om min barndoms tidigaste TV-personligheter, Humle och Dumle. Om ni minns dem. Och, som sagt, hans främsta intresse i livet är att göra livet så bra som möjligt för sig själv.

Politiskt har han gått från någon slags sosse till övertygad moderat för att, på senare år, helt och hållet slukas av den nyfascistiska SD-ideologin. Från början verkade han mest prata om det för att chockera sin omgivning men allteftersom tiden gått verkar han mer och mer övertygad om att Jimmy Åkessons parit är det enda rätta.

Och... det är nu jag börjar bli en aning orolig!

Jag menar...

Att människor har olika politisk uppfattning är inget konstigt. Det är väl t.o.m så att det egentligen är friskt att inte alla tycker likadant.

Men då jag hör Lars (och andra) öppet säga att... "Jag läser inte PK-media längre. Det är bara propaganda!" blir jag allvarligt oroad. Vart för det dina tankar då man dömer ut vissa nyhetsmedia till förmån för andra (avpixlat och liknande) med motiveringen att det t.ex SVT, SR och den fria svenska pressen sysslar med syftar till är att sprida irrläror och att lura i oss en massa skit.

Personligen blir jag mer oroad när nån vill få mig att tro att den ena nyhetskällan är mer trovärdig än de traditionella demokratiska tidningarna eller radio- och TV-kanalerna.

Historien lär oss ju att så fort det dyker upp krafter som vill få oss att tro att vi är lurade så är det de själva som far med osanning. Som vill indoktrinera och skapa misstro.

För mig är det få saker som är mer oroväckande än när någon påstår sig ha monpol på sanning och verklighet. När någon säger sig veta "den enda vägen"! För det finns aldrig bara EN väg, det finns alltid alternativ.

Det finns alltid olika vägar att gå och den ena behöver inte vara mer "rätt" än den andra.

Så... var kritiska, kära ordbrukare! Mot sossar, moderater och centerpartister men OCKSÅ mot Sverigedemokraternas lära om att de är de enda som har den rätta sanningen. Inget är farligare än de som hävdar att de har monpol på sanning och rättvisa!.

Du kan ju tänka själv så varför låta Jimmy Åkesson eller någon annan tänka åt dig. De är inte smartare än du!

Lars, som jag berättat om, är övertygad om att SR, SVT, Aftonbladet och Expressen m.fl bara vill lura i honom vad han kallar PK-åsikter (Jag TRO att "PK" står för Politiskt Korrekt). Till den infon är han helt okritisk liksom till det mesta som publiceras på "avpixlat.se" och liknande sajter. Varför inte vara lika kritisk till allt???

Om A ljuger så betyder det ju inte automatiskt att B talar sanning. Eller...?

Förlåt att jag inte kan låta bli att lägga ut denna länk igen. Se den och försök sedan att övertyga mig att Sverigedemokraterna har mer rätt än PK-partierna

Men... om ni kan det... Tja, det återstår att se!

Jag har nött soffan flitigt de senaste kvällarna. Igår slog jag mig ned för att, som jag trodde, se GIF Sundsvall spelas ut av Malmö. Då fick jag bevittna det fantastiska att Giffarna först tar ledningen ganska tidigt för att sedan hamna under kompakt press från hemmalaget när Guillermo Molins hade kvitterat till 1-1.

Men på något konstigt sätt lyckades Sundsvallslaget ändå inte bara hålla tätt utan dessutom kontra in ett segermål alldeles i slutat av matchen. Efteråt ångrade jag nästan att jag inte satsat pengar på Giffarna. Oddsen borde varit ganska höga för bortaseger. 

Stor, stor del i vinsten tillskriver jag målvakten Tommy Naurin eller Tommy Knogjärn som han kallas efter sin förmåga att boxa ut bollen längre än de flesta andra målvakter. Igår var han i toppslag och när han är det är han obestridd chef i sitt straffområde. Styr och ställer med allt och alla.

Men det var förstås många som var bra denna afton. Lars Krogh-Gersson och Sebastian Rajalakso har då aldrig jag sett bättre i Gif-dressen och även försvaret hade en stark kväll.

Malmö FF lär säkert repa sig och göra bättre ifrån sig. Innan säsongen är över är jag rätt säker på att de är före GIF i tabellen. Kanske vinner de hela skiten, till och med!

Ikväll bänkade jag mig också men nu för att se Luleå kriga sig till en sjunde match i semifinalserien mot Frölunda. I brist på egenintresse i slutspelet håller jag ju på allt norr om Daläven. Men Luleå rasade ihop som ett korthus och förnedrades hemma av Göteborgarna med hela 8 mål mot 2.

Så nu håller jag alla tummar jag har, d.v.s två stycken, för att Skellefteå tar den andra finalplatsen imorgon kväll. För en norrlänning vore det surt att se Frölunda mot Växjö i finalen.

Lagen har hitintills vunnit sina hemmamatcher. Växjö med uddamålet medan Skellefteå gjort två mål mer i sina hemmasegrar.

Vilket borde tala för SAIK.

Men gör det det? Hoppas gör jag men säker är jag inte. Växjö har rest sig ur svåra lägen hur många gånger som helst under detta slutspel och har liksom inget att förlora. Nästan alla tror på SAIK som gått fram som en ångvält hela vintern och som vann SHL överlägset. Jag hissar ändå varningsflagg för svenska mästarna från Småland.

Men inget av det spelar någon roll imorgon kväll. Det lag som vill mest och har bäst målvakt kommer att vinna.

Mina kamrater på skiftlag 5 stiger upp imorgon bitti och åker till gruvan i god tid före klockan sex medan undertecknad får sova lite längre. Jag ska på försäkringskonferens anordnad av IF Metall och ABF istället för ordinarie arbete. Och börjar inte förrän åtta på morgonen.

Min två veckor långa ledighet, som iofs inte blev helt ograverad, tar alltså slut imorgon och jag får börja se fram emot nästa som påbörjas på Norges nationaldag "syttende mai".

Tyvärr har jag inte hunnit... (Skäms på mig, för där ljög jag!!!) Hunnit har jag men jag har varit för lat för att se till att Madame Citroen har fått på sig sommarskorna. Men eftersom hon är så ljuv och öm och kärleksfull bråkar hon inte med mig för det utan bidar sin tid till nästa sexdagars frivecka som startar på söndag morgon.

Då ska det bli av. Det lovar jag! Tror jag, i alla fall...

April råder över hela landet och det är så här års man märker som mest att detta är ett avlångt land. Här, på Sveriges midja, blommar tussilagon för fulla muggar. I Skåne lär det väl vara musöron på björkarna och vitsippor i skogsbackarna medan det även i Pajala är vitt på marken. Men inte av sippor utan av snö...

Anyway... njutbart är det hur som helst med vår. Även om jag vet att det fortfarande kan komma bakslag i form av både snö och kyla. Så jag avslutar med ett citat från en Lundell-sång ("Dagen") som jag vet att jag har använt flera gånger tidigare...

"Det är en tidig morgon i mitten av april. Vinden mojnar, hela världen står still. Det är gott att leva. Trots allt!"

Söndag förmiddag mitt i Sverige. Min långa ledighet börjar gå mot slutet men det känns faktiskt ganska ok. Visst har det blivit några inhopp på arbetsplatsen men bara i form av kortare möten. Så jag börjar till och med känna mig rätt tillfreds med tanken på att åka dit och göra några hederliga dagsverken igen.

Men... inte förrän på torsdag. Vi börjar visserligen på onsdag men den dagen ska jag gå på en facklig konferens så mitt skiftlag slipper se mig första dagen. Jag ska dock dit en eller några timmar imorgon bitti som facklig stödperson för en annan medlem angående en konflikt som hen har varit en del av.

Såg ni? Jag använde ordet "hen". Jag som sagt förut att det är ett onödigt ord har börjat inse att det finns tillfällen när det kan vara på sin plats att använda. Men inte blir det ofta!

Jag har gjort såna grejer ett par gånger tidigare och det är kanske det mest givande med att vara facklig förtroendeman. I alla fall de gånger då man medverkar till att fixa problem och få till en lösning som alla är nöjda med. Och jag har gott hopp om det även denna gång.

Men innan dess ska denna söndag användas till att spendera lite tid med min äldsta dotter som är hemma från Stockholm över helgen. Det blir inte så många gånger per år vi ses så det gäller att ta vara på tiden som bjuds.

Den yngre dottern har flyttat ut nu och jag har flyttat in i hennes gamla rum. Det ledde även till att jag kunde återta bruket av den säng jag köpte ifjol sommar. I det minsta sovrummet rymdes inte den så jag har sovit i en gammal säng sedan sonen flyttade hem från Kalmar. Och givetvis är den bättre sängen också en av anledningarna till att jag känner mig piggare. Liksom våren som erövrar allt mer mark för varje dag. Det var regn och slask första halvan av veckan men de senaste 3-4 dagarna har det varit härligt vårväder. Någon snö syns inte till längre även om det säkert ligger en hel del kvar i skogarna där inte solen kommer åt lika bra.

Jag hoppas vädret håller i sig till imorgon för i så fall ska jag skifta däck på Madame Citroen efter mötet på jobbet. Hon har ännu vinterskorna på och det rasslar en del mot asfalten av dubbarna. Så när bytet är gjort blir hon ännu tystare. Hon behöver nya bromsbelägg baktill också och jag tänkte att om jag köper dem så får jag se hur krångliga de är att byta då jag tar av däcken bak. Ser det någorlunda enkelt ut så försöker jag väl fixa det själv. Annars får jag väl vänta tills aprillönen rullar in och boka tid hos Magnus på bilverkstaden.

Jag har bytt bromsklossar på flera tidigare bilar men oken de sitter fast i är olika konstruerade. På en Volvo 240 t.ex skulle troligen en enarmad  apa klara av det medan det är mer komplicerat på en SAAB 900 från 80-talet där det behövs specialverktyg. Och...Citroen är inte precis berömda för att ha de enklaste lösningarna. Men vi får se!

Hmm... Det här blev kanske inte något av mina mer spirituella inlägg men... En halvtaskig blogg är också en blogg! Ingen tvingade dig att läsa!

Ha nu en fortsatt härlig söndag i Åmotfors, Skärplinge, Limhamn och Kaunisvaara, kära ordbrukare! Och precis som en ubåt dyker jag säkert upp igen. Förr eller senare!