Dagskiften gjorda, endast två nattskift skiljer mig nu från två veckors ledighet. Onsdag morgon då jag går hem är det åter dags för min 14-dagars ledighet. Och jag går dessutom hem i förtid. Sovtid med full lön enligt avtal från klockan 03:00 eftersom jag är kallad på skyddsrond med en entreprenörsfirma kl. 14 på onsdag.

Sen ska jag dit på ett möte på torsdag också men efter det finns (tror jag) inget inbokat förrän den 13 april då jag inte heller ska jobba utan delta i en facklig konferens inne i stan. Med full lön från arbetsköparen förstås!

Annars träffade jag på en gammal lumparkompis idag. Han dök upp imorse och hade bokats in för övertid med mitt skiftlag. Att han jobbar på samma arbetsplats visste jag förstås men vi ses ändå inte ofta eftersom vi är på olika avdelningar och jobbar på olika tider.

I en paus då vi båda befann oss i matsalen började vi först att prata om hur mycket och hur snabbt vårt språk förändras och hur mycket dialekterna har slätats ut under vår livstid. Och snart ledde oss detta förstås till lumparminnen och en man från gränslandet mellan Hälsingland och Härjedalen som hette Göte och hans dialekt som våra lumparkompisar söderifrån ibland inte förstod. Men kanske ännu mer om hans orubbliga lugn. Jag drog mig till minnes en händelse från en repmånad 1987 på hösten då vi låg i gräset utanför tältet en solig septemberdag, jag och Göte och några till.

En kille från Göteborg som vi kan kalla Olsson tänkte klyva lite ved som tidsfördriv. Han reste upp ett vedträ och lyfte yxan. Men i samma stund han slog till så ramlade vedträet omkull och han missade. När detta hade upprepats kanske 3-4 gånger spottade Göte över axeln och sa på sitt sävliga vis; "Din dumma jävla Göteborgarjävel... Du gatt ju för fan hålle i ve´trä´ når du skä hugge" (På svenska: "Du måste ju hålla i vedträet när du ska hugga")

Olsson tittade tvivlande på honom men grep vedträet på nytt och höll i det när han lät yxan falla. Och högg upp ett djupt jack mellan tumme och pekfinger på vänster hand så blodet rann. 

Göte suckade djupt och skakade på huvudet innan han fällde kommentaren...

"Din dumma jävla Göteborgarjävel... Du gatt ju för fan schläppe nå´n gång å´"

Samma Göte stod på vakt en kväll i skymningen då B-styrkan kom. För de som inte gjort militärtjänst kanske jag ska berätta att en B-styrka är andra lumpare som ska agera fiende för att göra låtsaskriget mer verkligt. Vi hade ett gäng unga fjuniga löjtnanter från Karlbergsskolan (där man utbildar officerare) som befäl just då och de tog låtsaskriget på mycket större allvar än vi trettioåriga repgubbar. En av dem smög fram och bad Göte om en rapport. Och Göte rapporterade...

"Hä´ligg´ en fientlig´n kulsprutekarl baka hagan i rate´", sa Göte då och löjtnantern från Öfre Östermalm i Sthlm fattade inte ett dugg. 

Det fanns en liten äng alldeles nedanför ("hagan" eller hagen) och i bortre änden av den låg en hög med allsköns skrot och skräp  ("rat" på Götes dialekt). Stockholmaren fattade noll fast Göte upprepade sina ord tre gånger och då utbrast Göte ganska irriterat; "Va´fan, få ni int´gå i schkole å läre er schvenska där i Schtöckolm e´?"

Det är inte ens trettio år sedan nu men det blir mer och mer ovanligt med folk som har kvar de gamla dialekterna. Är det TV som lär oss att prata mer och mer risksvenskt? I min barndom var det till och med skillnad på hur man pratade i de olika delarna av staden. För att inte tala om de som bodde ett par mil utanför stan!

Synd på sätt och vis eftersom dialekterna gav oss en sorts identitet. 

Men det är väl förstås bara att (som med så mycket annat) gilla läget. Språket förändras ju även på många andra plan. Ord kommer och ord försvinner. När jag var barn kunde min mormor då och då säga att hon skulle "gå på klo" vilket betydde att hon skulle gå på toaletten. "Klo" i den meningen var en förkortning av klosett som i sin tur var namnet på den förnämliga uppfinningen som kommit under hennes livstid. Vattenklosett eller VC var det tidigaste benämningarna på denna inrättning som är så självklar för oss moderna nutidsmänniskor.

Vem "går på klo" idag? Eller ens "på VC"?

Och vem (utom min syster) använder ordet juppienalle (eller bara nalle) om mobiltelefonen? Eller ens juppie? Det var väl ett 90-talsord liksom finansvalp (när sa du det senast?)

Som sagt, det är bara att gilla läget och försöka hänga med så gott man kan. Om man som jag har barn i åldern 19-28 så inser man ju dagligdags att man är en hopplöst förlegad kvarleva från en svunnen och primitiv tid.

Var det egentligen bättre förr? Och NÄR var det i så fall som bäst? 60-, 70- eller 80-talet? Eller tidigare? Eller senare?Eller är det bara det att det är sämre nu? Och... blir det nånsin bättre? För bra lär det ju aldrig bli igen...

Om det nu nånsin har varit bra.

Nej, nu märker jag att jag håller på att måla in mig i ett hörn som kan bli svårt att måla sig ut ifrån. Så jag avslutar helt enkelt med mitt gamla hederliga talesätt; "Det var bättre förr! Ju förr desto bättre!"

Puh! Två maratondagar efter varandra. Fast jag egentligen har frivecka! Gårdagen tillbringades i Sundsvalls tingsrätt för att stötta en närstående som stod som målsägande i en rättegång om ofredande och lite annat. 

Denna dag har jag varit på skyddskommitté på jobbet och dessvärre var alla våra "mötesförlängare" på plats. Ni vet, de där människorna som inte klarar av att avhandla och lösa problem snabbt och smidigt utan måste bena ner varje enskild fråga i mikrober för att hitta alla om och men som kan tänkas finnas. De gånger då bara en eller två av den sortens folk deltar brukar vi vara klara vid halv fyra eller senast fyra. Men idag var klockan nästan fem då vi äntligen kunde avsluta mötet och gå hem.

På ett sätt är de förstås nyttiga, de där petimetrarna, för de ser till att allt blir mer noggrant utrett och besluten mer välgrundade. När vi praktiker får härja fritt blir det ofta snabba beslut där vi missar någon infallsvinkel som vi måste rätta till i ett senare skede. Men bäst är det när någorlunda balans råder.

Nåja, nu är det gjort och "bara" protokollsskrivningen återstår. Den gör jag imorgon eller på fredag. Nej, förresten, fredag blir det såklart för då får jag storhelgstillägg för den tid jag sitter och skriver. 

Så nu har jag alltså två dagar på mig att vila mig i form för den sista skiftsvängen före fjortondagarsledigheten som börjar nästa onsdag morgon.

Kärleken mellan mig och Madame Citroën blir bara djupare. Och det trots att det relä som fattas för att få igång kupéfläkten inte hade kommit idag heller. Idag var det dock inga bekymmer eftersom det var fint väder men både igår och i måndags var det snöblandat regn eller regnblandad snö och immiga rutor. Men det är ju typsikt för årstiden att det kommer några bakslag innan Gumman Tö kan utropa seger över Kung Vinter på allvar. Det ligger snö kvar på marken men i små klattar, inte så att det täcker hela gräsytor. Så vi har hopp om vår inom en inte alltför avlägsen framtid.

Med dessa för mänskligheten oundgängliga rader (?) önskar jag den lilla men naggande goda läsekretsen en angenäm afton, natt och sedermera även torsdag. Ta det försiktigt på kvastarna ni som ska till Blåkulla imorgon!

Funderar på om jag ska lägga ut den här länken denna dag varje år. Har gjort det förr och gör det igen för att fira att vintern ligger för döden... Av med skorna och dansa!

Nu är hon min! På riktigt. Igår eftermiddag fick jag äntligen hämta hem henne från bilfirman. Och jag hoppas och tror att vi ska bli mycket lyckliga tillsammans.

Madame Citroën. Det är vad jag har bestämt mig för att kalla henne. Jag tänkte först på några vackra franska förnamn men kom fram till att det mer vördnadsfulla "Madame" är det enda som kan komma ifråga.

Tyst, mjukt och bekvämt tog hon mig hem från stan och sedan till jobbet och hem igen imorse. Åkturer som helt och hållet gick i njutningens tecken. Visst åkte jag helt ok både i Saaben och flera andra bilar jag haft men det finns liksom inga andra märken som har den komfort som Madame erbjuder mig då jag tar plats i hennes ömma famn.

Antracitgrå tror jag färgen heter och den kanske inte är världens roligaste. Men ju mer jag ser på henne desto vackrare blir hon. För övrigt är hon perfekt utom att kupéfläkten (som jag sa till om att den inte funkade efter provturen) inte är fixad ännu. Reservdelar saknades men är beställda och ska monteras på måndag eftermiddag.

Så jag får helt enkelt ha motor- och kupévärmare inkopplad på parkeringen både hemma och på jobbet eftersom hon inte själv kan tina eventuell frost själv ännu. Men det är ju en världslig sak, som "Karlsson på taket" säger!

Ett nattskift återstår innan nästa sexdagars ledighet. Det är bara att bita ihop och gilla läget. Visserligen är jag inte helt ledig, jag måste dit minst två gånger fast det är frivecka. Men då på möten, inget fysiskt arbete.

Påsk bryr jag mig inte om, har egentligen aldrig gjort. Dessutom vore påskris och annat pynt bara att riskera att katterna leker sönder det så därför avstår jag från sånt. Under själva helgen ska jag ju dessutom arbeta och dra in storhelgstillägg som sockrar aprillönen avsevärt.

Katter förresten... Snart blir sonens katt ensam fyrbening i huset för dotra har hittat lägenhet och flyttar ut i början av nästa månad. På gott och ont ur djurens synvinkel för jag misstänker att de två kattoxarna kommer att sakna varandra. De är verkligen kompisar. Dödspolare. Som bröder fast snällare mot varandra.

Då och då tumlar de runt och brottas och dottern har flera gånger skrikit till att jag måste sära på dem. Men jag har alltid lugnt hävdat att det bara är lek. För det är jag övertygad om eftersom dessa "slagsmål" nästan alltid slutar med att de börjar tvätta varandra istället för att slåss. 

Dotterns flytt innebär endera att jag får tillbaka mitt gamla sovrum eller övertar hennes som är det största. Just nu bor jag i det minsta rummet eftersom sonen inte fick plats med sina saker här då han flyttade hem ifjol sommar.

Det är obetydligt större än badrummet som är löjligt litet. Tre gånger två meter ungefär. Så det ska bli skönt att få lite mer svängrum.

Så snart kanske det börjar bli läge att leta en mindre lägenhet. En arbetskamrat skojade med mig en gång och sa att så fort mina barn flyttat ut borde jag snarast skaffa en etta med kokvrå för att omöjliggöra för dem att komma tillbaka.

Givetvis är det inget jag vill men att bo ensam på 91 kvadrat och fyrar rum känns också lite onödigt. Om inte annat finns det förstås hyreskostnader att tjäna in pengar på med en flytt. Å andra sidan trivs jag utmärkt med lägenheten även om jag gärna skulle ha ett fräschare kök och inte minst badrum. 

Men... jag får väl sluta upp med att titta på alla de där drömbostäderna på Hemnet och Blocket så kanske man slutar fantisera om toppmodernt kök och badrum med kristallkrona i taket. Man kan ju googla efter hur de s.k EU-migranterna lever. Eller de hemlösa. Då kanske man blir mer tillfreds med vad man har.

Med det önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt härlig helg och det är väl lika bra att jag säger Glad Påsk också utifall ingen skrivlust skulle komma över mig innan dess. Det vet man nämligen aldrig!
Men tillbaka kommer jag! Förr eller senare. Om Gud vill och pjäxer´n håll´!

Kärlekar kommer och kärlekar går! Gårdagens förälskelse i den silverglänsande Citroenen falnade snabbt i förmiddags då jag lokaliserat den senaste privatperson som ägde den. Det han berättade gav mig genast kalla fötter och jag beslöt att lägga ner den planen. Det var en problembil som bara kostat honom pengar och det kom nya fel hela tiden.

Men jag är ändå lika lycklig ikväll som igår för idag hittade jag mig en annan fransyska av samma modell som hon som förförde mig så totalt igår. Låt vara med annan färg på karossen men annars väldigt lik sin trotsiga syster.

Hon var alldeles ljuvlig att köra och jag tyckte till och med att hon gick bättre än måndagens romans. Framför allt gick hon tyst och mjukt, utan gnissel eller oljud från bakvagn och fjädring som på min gamla blå plåtkompis.

Så nu har jag bestämt att hon ska bli min, jag har till och med viskat det till henne innan jag steg ur efter provkörningen. För den firma där jag hittade henne tar nämligen också emot min SAAB för samma pengar som den förra. Förhoppningsvis är hon klar att hämtas på fredag, dagen mellan dag- och nattskift. Annars får jag väl härda ut till efter helgen. Så 2-4 dagar till hoppas jag att den gamle blå hänger ihop såpass att jag kan skjutsa matväskan och mig själv till "gruvan" för kommande arbetspass.

Jag plockade ur lite skräp ur Saaben i eftermiddags och fick se nåt jag aldrig sett i någon bil jag ägt. När jag lyfte upp golvet bak i "skåpet" tittade en liten nyfiken men rädd skogsmus förvånat fram. Jag lyckades få fatt i den och släppte genast ut den (oskadd) i gräset som tinat fram vid parkeringen. Det måste vara bra illa med en bil om möss börjar klättra in. Den måste ju ha klättrat på ett däck och sedan via diverse karossdelar i underredet tagit sig in i mitt bagagerum. En granne som kom förbi undrade vad jag skrattade åt så jag berättade. Han ruskade på sig av obehag och sa att han var glad att det inte var han som haft påhälsning av naturen. Och jag hade tydligen hjärnan igång för svaret från mig kom innan jag ens hann tänka.

Jag sa (helt spontant); "Jaså, jag trodde att de flesta män blev glada när de ser en mus!"

Och jag lovar och svär vid mina barns huvuden och min moders grav att jag inte själv hörde tvetydigheten i mina ord innan jag hade sagt dem. Min tanke var att det lilla djuret såg så mjukt och rart ut att jag faktiskt blev glad att se det. Den var ju jättesöt! Och att jag sa "män" beror kanske på alla serieteckningar jag sett med kvinnnor stående, skrikande på ett bord eller en stol med en liten gnagare på golvet nedanför. Den smått ekivoka kopplingen var en ren slump. Så kan det gå...

Men grannen tyckte det var kul och det är ju alltid roligt om man kan roa en medmänniska!

 Se där! Ännu en liten samling ord har lämnat mitt tangentbord med mina fingrars hjälp fast det egentligen inte alls behövdes. Nästa frivecka kanske jag börjar ta bilder av mina skor, min frukost eller något annat och lägga ut här för att tråka ut er än mer. Till dess - Sköt om er och be en bön att min SAAB inte rasar ihop innan jag bytt bort den!

Törs man köpa en Citroen? Jag provkörde en C5;a idag och blev smått förälskad. Men... jag har aldrig ägt en fransk bil och känner mig lite tveksam till om man törs lita på dem i vårt mer kylslagna klimat. Att köra den var en ära, en härlig upplevelse. Den svarade omedelbart på gaspådrag och kändes stark även på relativt hög växel vid lägre fart. Sköna stolar och en åkkomfort som slår det mesta, men DET visste jag sen länge att man åker bekvämt i Citroen. När det gäller komforten är det inte många som slår dem på fingrarna.

Nu är det ju ingen storaffär om miljoner eller ens hundratusentals kronor utan det handlar om en 10 år gammal bil som rullat 15 500 mil och ändå är mycket fräschare än min gamla SAAB från tidig stenålder.

Den SAAB som bilhandlaren erbjöd sig att byta in för 3000 kr FAST jag berättade ärligt och uppriktigt om felen som hittades vid besiktningen. Bara en sån sak! Jag hade nånstans tänkt att OM det blir bilköp så lär jag väl få köra min blå trotjänare till skroten och vara glad om jag slipper betala dem för att ta emot den.

Blå trotjänare mot ny kärlek i silvermetallic. Ett skåp (combibil) igen fast jag helst velat ha en sedanmodell. Men gör man en bra affär så får man väl tumma lite på sina önskningar. Och det finns ju fördelar med att ha lite extra lastutrymme emellanåt!

Så nu får jag väl våndas över natten och försöka bestämma mig.

En sån här...

Mot en sån här (färgerna ser ungefär rätt ut på båda bilarna men jag har snyggare fälgar på min SAAB. Bilen på bilden har dock mindre rost än min...)

Lyxbekymmer? Jomenvisst är det så. Men man vill ju inte köpa grisen i säcken även om man inte blir totalt ruinerad om det inte går som jag hoppas. Jag handlar liksom inte i de prisklasserna.

Så om någon av de vördade ordbrukarna har kunskaper om Citroen kan ni väl skriva en rad och dela med er. Ris såväl som ros, förstås! Gärna snart innan jag tar mitt beslut!

Bara en dag kvar nu av min frivecka innan jag ska på´t  igen på onsdag morgon. Ryggen har varit riktigt snäll hela dagen så den är nog snart läkt nu, tror jag.

Så jag tillönskar er alla en fortsatt trevlig kväll. Själv ska jag krypa upp i soffhörnet och titta på "Det okända" om en dryg halvtimme. Sov gott i slott och koja!

Ja, jag erkänner, Jag HAR tittat på Mello-finalen. Hela dessutom! Å andra sidan kan jag, till mitt försvar, sanningsenligt säga att jag varken har sett en enda deltävling eller en enda minut av "Andra chansen".

Däremor hörde jag alla låtar i deltävling nummer fyra i radio för den lördagen jobbade jag natt och satt i en gaffeltruck med fungerande radio.

Vann rätt låt då? Tja, mig kvittar det egentligen vilket men eftersom nu lille Frans fick flest poäng så är det ju logiskt att han får tävla för Sverige när den stora festivalen går av stapeln i maj.

Jag håller med Jonas Gardell att det saknades "galningar". Det var inte mycket som stack ut. De flesta låtar kommer att spelas sönder och samman i P3 pch de kommersiella skvalkanalerna. Vilket betyder att innan april ens börjat kommer jag att hata, verkligen HATA, flera av dem. Samir och Viktors "Bada nakna" till exempel! Den har redan spelats massor i reklamkanalerna som oftast är igång i matsalen på jobbet och den tillhör de där som de spelar en gång i timmen ungefär. Panetos dansdiscolåt är en annan.

Annars då? Tja... Evenemanget som sådant var bättre i år än de senaste gångerna jag tittat. Tidigare år har man låtit B- eller C-skådisar fylla ut tiden mellan låtarna med taffligt gjorda sketcher som inte fyllde någon funktion alls. Men i år hade man skalat bort allt sånt onödigt trams och koncentrerat sig på musiken. Jag tyckte också att mellanakten med Jonas Gardell var både rolig och bra. Och inte för lång - det är nästan lika viktigt!

Efter Gardell följde ett potpurri på hits från de senaste 15 årens festivaler och det dröjde nog till femte eller sjätte låten innan jag insåg att allt var live. Jag trodde att de visade arkivbilder men det hände alltså just då i Friends Arena. Och det var ju lite mäktigt att de tagit dit så många artister som bara fick göra en liten del av sin hitlåt.

Hoppas bara att Frans har någon vuxen med sig så att han kan få vara med en liten stund på efterfesten när det nu blev han som vann. Hoppas också att samma vuxna människa ser till att ta hem honom innan merparten av artisterna fyllnat till för mycket. Det brukar visst gå ganska vilt till på de där festerna efter "mellom".

Här pågår dock inget som helst festande. Inget vin, ingen whisky eller ens coca cola, chips eller ostbbågar har passerat mina läppar denna afton, Det har varit genomgående vatten faktiskt- Inte dumt det heller!

Och så kommer det att fortsätta ett tag nu. Då och då brukar jag få för mig att ta en eller ett par vita veckor och en sån period har infallit nu. Hur länge får vi se men eftersom jag börjar jobba på onsdag och går av sista natten först nästa söndag morgon så blir det ju åtminstone till dess.

När jag börjar efter nästa frivecka är det påskafton vilket innebär storhelgstillägg de tre första skiften och vanligt nattillägg den sista. Kommer att sitta som en fläskläpp på aprillönen!

Dessutom är det åter dags för 14-dagarsledigt när jag går av sista natten efter påsk. Den helgen är lite av en favorithelg för de flesta skiftarbetare. I likhet med mig som är alldeles oreligiös bryr sig få om påsken, det gör oss inget att jobba då. Men om man har turen att få göra det så blir det fina pengar!

Ryggproblemen går åt rätt håll också och det är ju tur för igår kväll tog jag min sista receptbelagda (lite mer potenta) värktablett. Men som jag mår nu så klarar jag mig med curadon.

Läkarintyget skulle doktorn skicka med posten, av nån anledning. Så jag hoppas det kommer innan onsdag.

Min hockeysäsong är över, Timrå har spelat klart. Och det blev ju faktiskt en säsong med mersmak till slut. Från att ha legat i botten av tabellen före jul tog man sig samman och bärgade till sist en slutspelsplats. Att det sen inte räckte till mer än så förlåter jag gärna för avslutningen gav oss, deras fans, lite mer hopp inför framtiden. Kan de bara behålla de bästa och bygga vidare på det de påbörjat så tror jag att vi tar oss tillbaka till högsta serien inom kanske 3-4 år. Jag ska hålla tummar för Skellefteå i SM-slutspelet och för Modo i det fortsatta kvalet. Jag tror att få klubbar har mer att förlora än Ö-vikslaget med de stolta traditionerna.

De vann SM-guld på 00-talet och det kan låta konstigt men jag tror att det var det sämsta som hänt klubben i modern tid. Eller kanske rättare sagt, de hade inte förståndet att förvalta det på ett klokt och bra sätt. 

Man hade då ett lag som kryllade av meriterade namn. Spelare som hade varit bra. Men som inte längre var det. Eller inte orkade anstränga sig på samma sätt när de var officiellt bäst i landet.

Nu har de, som många andra klubbar, svajiga finanser också. Så om de ramlar ur finns risken att de måste genomgå samma stålbad som Timrå gjort.

Leksand och Tingsryd krigar nu om vilka som ska ta sig an Modo i kvalet och jag tror inget av lagen är ofarliga för grannarna i norr. Men... den som lever får se!

Därmed ska jag ta och stänga ner datorn och borsta tänderna och krypa till kojs.

Vi hörs igen! När inspirationen och lusten att skriva kommer nästa gång...

Förbannad? Nej, det vore att överdriva- Men jag kan inte neka till att jag är smått irriterad på min arbetsgivare. Skrev igår om hur jag skadade mig på jobbet och måste gå hem. Igår på dagen ringde min chef och verkade smått panikslagen. Han hade ETT enda mål med samtalet - att få mig att komma till jobbet igår kväll och befinna mig innanför grindar och staket i tolv timmar. Vid arbetsskador är de nämligen skyldiga att erbjuda alternativt arbete för att (officiellt) ge medarbetaren möjlighet att göra något annat istället för de vanliga arbetsuppgifterna.

Vackra ord, javisst, men det är ju inte där skon klämmer om man säger så. Min chef är ganska ny i sin befattning och jag kan förstå att han beter sig osäkert ibland. För att inte säga oseriöst.

Lugnt och fint förklarade jag att det var högst osäkert om jag ens skulle klara av att ta mig in i bilen för att köra dit och om jag lyckades med det fanns inga som helst garantier för att jag skulle ta mig ut ur bilen då jag kom fram. Jag förklarade också att jag behöver närhet till min säng för att kunna ligga på värmedynan med jämna mellanrum SAMT att jag tar värktabletter som är för starka för att få köra bil.

Tror ni att han gav upp? I helskottaland, att han gjorde.

Nej, nu föreslog han att jag kunde tillbringa mitt tolv timmar långa nattskift i portvaktens lokaler. "Du behöver inte göra något alls bara du befinner dig inom arbetsplatsens område, men om du vill kan du ju alltid läsa igenom lite riskanalyser och eventuellt göra ändringar", sa han.

Tjatig som jag är upprepade jag att jag inte orkade varken sitta, stå eller gå särskilt länge utan behöver möjligheten att lägga mig ner då och då. "Kan du inte lägga dig på golvet då?", undrade han.

Jag sa att visst kan jag säkert lägga mig på ett stenhårt och kallt golv men jag kan inte garantera att jag tar mig upp igen sen.

Nu började han inse att han inte skulle lyckas med att få mig att åka till jobbet och sitta ensam i portvakten eller på nåt tomt kontor i tolv timmar utan något vettigt att göra. Så då informerade han mig om att om jag inte gick med på de alternativ han föreslagit så kräver företaget läkarintyg av mig.

Fine, sa jag, då ordnar jag ett läkarintyg. 

Så imorgon eftermiddag ska jag besöka vårdcentralen och försöka få en läkare att intyga att jag i tisdags och onsdags kväll hade för ont i ryggen för att ens lämna min bostad. Men det ordnar sig nog. Läkare brukar oftast ha lite mer mellan öronen än cheferna inom företaget jag jobbar i.

Om jag hade drabbats av kräksjuka, feber eller förkylning så hade jag haft rätten att själv bedöma hur sjuk jag var i sju dagar. Därefter har arbetsgivaren rätt att kräva mig på läkarintyg. Likaså om man haft extremt hög sjukfrånvaro över tid kan de också ha rätt att begära läkarintyg.

Men när jag gör mig illa p.g.a deras egen försumlighet att reparera skador på golven i fabriken tillräckligt snabbt och bra är jag alltså inte betrodd att själv bedöma hur pass dåligt jag mår.

Naturligtvis handlar det väl om pengar! Vad annars?

Vet inte men antar att vid arbetsskador får de stå för hela kostnaden för sjuklönen. Och då vill man förstås ha ut någon annan sorts arbetsinsats av den skadade. Att betala sjuklön de första två veckorna kompenserades de ju för då det infördes. Så det är självklart en helt annan sak.

Så fort jag är någorlunda kurant igen ska jag ta reda på om de verkligen får bära sig åt på det här viset. Men det får de säkert. Det är alltså skillnad på arbetsskada och annan sjukdom. Är du snorig och febrig så tror vi dig alla dagar i veckan men gör du dig illa på jobbet sä gäller det att kunna bevisa det!