Svart jubileum stod det först i min rubrik idag. Kändes som fel ord så jag bytte ut det till årsdaag istället. Ett jubileum är ju nåt man firar men M/S Estonias snabba förlisning för 28 år sen är ju sannelrigen inget att fira.

Och jag fattar inte varför inte media uppmärksammar de undersökningar och den dokumentation av skadorna som pågår sen ett bra tag tillbaka. 

När Discovery visade sin dokumentär där vi fick se skadorna hade de filmat ett hål i skrovet som var två meter på höjden och sex meter brett. Men det visade sig sedan att det hålet var över 20 meter på bredden istället. De senare undersökningarna har visat att på andra sidan fartyget finns ett dubbelt så långt hål i skrovet under vattenlinjen.

Och den söndertrasade plåten runt skadorna buktar tydligt utåt så teorierna om kollission med ubåt eller att någon avfrat en torped mot färjan är ju bara att glömma. Skadorna ser helt klart ut att ha åsamkats inifrån. Med sprängämnen, alltså. Möjligen satt det även laddningar vid fästena för bogvisiret och i så fall är det ju inte alls konstigt att den sjönk så vansinnigt fort som den gjorde. Och släckte därmed 852 människoliv. Flertalet av dessa är kvar på Östersjöns botten och deras anhöriga har inte fått chansen att begrava dem.

Men inget av våra nyhetsmedier rapporterar om saken. Varken radio, TV eller dagspressen verkar intresserade. Och jag kan för mitt liv inte fatta varför. Det borde väl vara högintressant?

Precis som med alla andra omvälvande händelser under min livstid, Palmemordet, Tsunamin i Tailand, 11E september och vid mordet på Anna Lindh, minns jag exakt var och hur jag fick reda på det.

Jag var på jobbet, gick under utbildning hos en annan avdelning än där jag jobbade normalt och fick höra det på radions nyheter. Det tog nästan hela dagen innan jag insåg omfattningen av katastrofeb, det var liksom svårt att ta till sig att nåt sånt kunde hända i lugna Östersjön.

Att jag dessutom flera gånger åkt med just den båten då den trafikerade sträckan Sundsvall-Vasa i Finland gjorde det ännu mer otäckt. Fast då hette den Wasa King.

Minns att jag flera gånger tänkte att det kunde väl lika väl ha hänt då. Med mig själv ombord. 

Men som det ser ut nu var det troligen inte en olyckshändelse utannn ett sabotage, en avsiktlg sänkning. Eller ett massmord för att tala klarspråk.Ändå är media tysta som i graven...

Jag har mina tankar om vem och varför också men de behåller jag för mig själv tills någon bevisar dem endera sanna eller falska. Många är ju engagerade i att själva forska samt sprida aktuell införmationom vad soom sker.

Den som lever får se. Det pågår ju annars ytterligare ett massmord också i havet här utanför. Jag vet att jag skrivit om det förut men jag kan inte låta bli att reta mig på myndigheternas flathet mot fiskeflottan från Västkusten som ännu får industrifiska i Östersjön och rensa den på allt levande innehåll. De tar precis allt. Lax, torsk, havsöring, abborre, strömming, simpor och sik. Alla arter duger att tillverka fiskmat till deras gigantiska kassodlingar på andra sidan landet. 

Redan för 35 år sedan rensades Östersjön på torsk då man konstaterat att arten var väldigt stor här. Då fick de jättestora trålarna från syd- och västsverige åka hit och fiska. Och på bara några månader lyckades man decimera antalet torskar så mycket att fiskeristyrelsen (som jag tror att det hette på den tiden) till slut satte stopp.

Idag tror jag att fiskerinäringen lyder under jordbruksverket och de tycks inte bry sig alls fast man håller på att ta kål på ett helt ekosystem.

Men... allt ordnar sig väl bara vi får en ny regering som kan börja sänka skatterna. Det brukar ju vara deras lösning på alla problem så vi får väl snart se på andra bullar, tänker jag, Än så länge har de ju bara lyckats utse en ny talman med ersättare. Vår nya förste vice talman är kvinna och Sverigedemokrat. Hon är dessutom ivrig klimatförnekare, förnekare av evolutionsteorin (Darwins tankar om livets uppkomst på jorden) och ställer sig ytterst tveksam till att dinosurierna någonsin ens existerat. Hon sägs också vara motståndare till vår abortlagstiftning.

Så jag hoppas alla som bidrog till den riksdagsmajoritet som blev är nöjda och att ni förstår vad ni röstat fram.

Jag röstade INTE på den sidan så skyll inte på mig!

Inget glatt inlägg idag men så blir det ju också ibland. Livet ärju inte bara tjofaderittan utan ibland måste man få vara lite mer allvarlig. Nu ska jag gå poch utföra en världspremiär. Jag ska röra ihop en tartarsås till den stekta fisk jag ska severa till middag. Jag har ätit det en enda gång och det var på ett lunchställe. Men när jag googlat efter recept konstaterade jag snabbt att det knappast är svårare än att göra den rremouladsås jag brukar göra. Men idag blir det lite variation. Kanske återkommer om resultatet.

Vi ses! "Ôm Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Idag var första dagen sen april nån gång som det kändes som om jag behövde tända taklampan över köksbordet då vi åt middag vid halv fem ungefär. Kommunalgrå himmel och regn hjälpte förstås mörkret på traven och om det är solsken så kan man nog äta med lampan släckt ännnu ett tag.

Men det visar ju på åt vilket håll vi är på väg, om man säger så...

Nåja, jag ska inte alls måla fan på väggen ännu. Än har inte träd och buskar klätt av sig löven. Tvärtom gör sommaren nu sina sista bejublade extranummer genom att färga naturen i rött, gult, orange och lila plus det lilla som ännu är grönt. Jag tycker att det är en vacker tid den vi är inne i just nu.

Men september är ju snart slut och följs av den betydligt tristare och gråare oktober. Så då är det ju tur att jag har hockeyn att glädjas åt och att sörja över också ibland. Än så länge leder glädjen med 2-1 mot sorgen. Timrå vann sin första match för säsongen i Göteborg mot Fröunda efter straffar och därefter besegrade man Linköping i hemmahallen med 3-1. Men sen kom vi ner på jorden efter att ha spelats ut efter noter borta mot Växjxö.

Har förresten aldrig riktigt blivit klok på varför det stavas så, Första försöken jag gjorde enligt sjuåringens logik hade jag nog testat med "Väcksjö". För det är ju så det uttalas! Men jag antar att det är den där småländska försiktigheten med utgifter som gjorde att man tjänade två bokstäver då man t.ex skulle trycka skyltar.

Och det finns ju flerexempel på att stavning och uttal kan vara helt skilda saker. I Vadstena, till exepel, uttalas ju inte D;et utan man säger Vasstena. Likså tyckte jag att det var konstigt första gången jag hörde någon prata om "Ramm-lösa" när jag tyckte att det borde uttalas Ram-lösa. En humoristisk kompis från förr brukade be om att få dricka "damcykel" som han så vitsigt kallade deras mineralvatten. Syftande på att det "fattas" lite av ramen på damers cyklar.

På tal om det, förresten, så undrar jag varför man inte bygger alla cyklar så. Det där med att skjutsa fästmön på ramen på väg till eller från dans eller bio är ju nåt som upphörde för många år sen. Så behovet av den där vågräta livsfaran för mannens utrustning om man faller framåt vid ett tvärstopp borde inte vara så stort längre. Alla män och pojkar som nån gång landat på den där pinnen med skrevet vet exakt vad jag talar om. En smärta som är bortom de flesta smärtor som finns. Utom kanske barnafödande då. Men det har jag ju ingen egen erfarenhet av.

Det skulle dessutom bli mycket lättare att både bestiga och kliva av sin cykel om man slapp svinga ena benet över pakethållare och bakhjul. Men det kanske finns nån anledning att den sitter där ändå. Som nte jag har tänkt på.

Hur det nu än är med den saken så känner jag att när mörkret sakta kryper på oss mer och mer så kan vi behöva få ha lite roligt. Därför ska jag dela med mig av en film jag hittade på Youtube av en tillfällighet. Alla har väl sett "Dolda kameran" eller Candid camera som det hette i USA. Det här är en lite nyare variant på det, gjord i Kanada. Den är ganska lång men ni kan ju titta en stund och om ni skrattar lika gottt som jag så kan ni ju lägga en länk bland "Favoriter" så ni hittar tillbaka. Ännu har jag bara sett ett avsnitt men det finns hur många som helst så det blir garanterat fler innan höst och vinter är förbi. Ge filmen tio minuter av din tid och har du inte skrattat minst fem gånger så är det kanske inte din srts humor. Till er övrga säger jag; Mycket nöje!

Ett stort tack till fenomenale Ronny Eriksson och hans medmusikant, Bennet Fagerlund, för ett par trevliga eftermiddagstimmar i Tonhallen idag. "Greatest hittills" är namnet på den show de turnerar med och idag var turen kommen hit till Sveriges midja.

Han inledde med en sång som jag gissar att han skriver om inför varje framträdande. För i texten hade han fått med inte bara valresultatet och Putins härjningar och den galopperande inflationen utan även GIF Sundsvalls kräftgång i fotbollsallsvenskan och att Timrå vann första SHL-matchen igår.

Sen följde en del prat varvat med sånger som jag kände igen de flesta av. Vi i salongen skrattade, applåderade och sjöng med också ibland. En av höjdpunkerna kom mot slutet och eftersom jag gärna vill bjuda er även på den så konsilterades Youtube för att hitta denna känsliga sång.

"Det är hit man kommer när man kommer hem" tycker jag själv är en av Euskefeurats bästa texter. Sådär målande beskrivning att man nästan ser det framför sig.

Pessimistkonsulten kom först som ett av två extranummer då vi klappat in dem tillbaka på scen. Tänkte först länka till den också men tror nästan alla har hört den. Ni vet den där... "Det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall"

Även den hade han skrivit en helt ny vers till om världen just nu och om vår samtid.

Så det var två lite muntrare farbröder som lämnade Tonhallen då det hela var över och min tama husmekaniker skjutsade mig hem.

Väl hemma satte jag mig att titta på Giffarnas bortamatch i Blekinge mot Mjällby. Ingen rolig tillställning alls. Ungefär lika intressant som att se målarfärg torka! Men trots hård presss från hemmalaget lyckades ändå GIF göra första målet. Sen tickade klockan sakta mot slutsignal och strax innan den ljöd så kvitterade förstås Mjällby.

Så man fick nöja sig med varsin poäng fast båda lagen förstås velat ha tre.

Nu ropar kudden förföriskt på mig att jag ska lägga huvudet på den för att fira sista natten med det örngott som för stunnden sitter på den. Jag har tvättstugan imorgon och då ska här bäddas rent och lakanen tvättas.

Därför är det nog klokast att avrunda innan jag blir alldeles för långrandig.

Konsultera webben, kära ordbrukare, och ta reda på om Ronny planerar att komma till nån plats nära dig. I så fall råder jag dig att kosta på biljett och se honom livs levande. Han fyller ju 70 nästa år och ingen vet väl hur länge till han har lust att turnera innan han vill pensionera sig.

Godnatt och sov så gott ni kan i slott och koja i vårt avlånga land!

Börjar dagen med ännu en höstsång. Från Kalmar, som Ola Magnell kom ifrån, åker vi till Malmö där Dan Hylander föddes och växte upp. Tänk att det är hela 43 år sedan denna klagosång spelades in på platta.

För höst är det absolut. Sommarens oundvikliga bortgång har börjat och naturen byter färg lite mer för varje dag.

Igår var det en märkesdag för oss hockeynördar eftersom den nya hockeysäsongen startade. 

Timrå åkte till Göteborg för bortamatch mot Frölunda och fick med sig två po'äng efter att han spelat oavgjort vid full tid plus efter fem minuters förlängningsspel. Straffläggningen som fick avgöra vann vi efter snygga mål av Emil Pettersson och Jonathan Dahlén.

Matchen började kl. 15 så jag lagade middag i förväg så det var bara att värma på den när man ville/hade tid att äta. Idag får sonen fixa sin middag bäst han kan för klockan fyra börjar evenemanget jag sett fram emot sedan förra julen. Då fick jag i julklapp två biljetter till Ronny Erikssons show i Tonhallen.

Då var föreställningen bokad till januari men sköts sedan upp p.g.a pandemirestriktionerna som ännu låg kvar då.

Och idag ska det alltså ske. Jag bjuder med mig min tama husmekaniker för han kan nog också behöva ett skratt eller två. Bortsett från lokalrevyn i januari är det väldigt längesen jag besökte nåt kulturevenemang så det ska bli roligt.

Det betyder också att jag missar chansen att se GIF Sundsvalls match. Men jag kan se den i efterhand om jag vill. De har dock, i stort sett, redan sumpat chansen att klara sig kvar i allsvenskan efter klena resultat hela säsongen.

Men vem sörjer över det när hockeyn startat om igen och Timrå ser ut att ha ett väldigt spännande lag som kan vara hur bra som helst.

Därför räknar jag med att det blr en bra dag även idag och önskar det även för er, kära ordbrukare  Lidhult, Hässelby, Njutånger och Harads.

Vi ses! När?Tja, det märker ni...

Tänkte försöka skriva av mig lite tankar. Vi får väl se om det blir nåt jag lägger ut eller om jag refuserar mig själv och ger upp. Men det brukar vara bra att skriva lite när man känner sig lite nedstämd.

Ett lite tragiskt människoöde har upptagit mina tankar de senaste dagarna. Aimo, som jag väl aldrig kände närmare,gick bort nyligen. Bara nån månad innan talade en gemensam bekant om för mig att hon sett honom på hans favoritresturang, Ming Palace, här i staden. Också jag har flera gånger sett honom sitta där ensam och äta eller bara drica öl. Om han redan ätit då jag anlände eller kanske väntade på sin mat.

Och det var ju just det där med  ensamheten...

Vi jobbade i mer än 40 år på samma arbetsplats men aldrig direkt tillsammans. Utan man sågs vid skiftbytena och om man stötte ihop utanför jobbet. Aimo kom hit från Finland eftersom här fanns arbete. Och det trots att han knappt förstod någon svenska. Men på den tiden spelade det liksom inte någon roll för han hade landsmän överallt inom jobbet och även i området där han bodde. Med tiden lärde han sig att förstå och även själv prata vårt språk. Inte så bra men nog för att klara av vardagen.

Han uppfattades av de flesta som något av en enstöring, umgicks sällan med någon utan tycktes mest leva för arbetet. Övrig tid höll han sig för sig själv. Tidigt fick jag också höra att alkoholen tog större delen av hans fritid.

Dock skötte han alltd jobbet. Var på plats när han skulle och såvitt jag vet ertappades han aldrig onykter på jobbet.

Däremot hände det ofta under en lång period att telefonen ringde då mitt skiftlag jobbade nattskift med en rejält berusad Aimo i andra änden. Som ibland var klar nog i skallen för att formulera nån sorts ärende medan han andra gånger i stort sett bara svamlade.

Jag fattade rätt snart att jobbet var liksom allt han hade. Vi var den enda familj Aimo hade kvar. Det var därför han valde att ringa för att få höra någon människas röst när han kände sig allra mest ensam.

Efter hans död hade någon lyckats lokalisera en bror till honom, bosatt i Finland. Men han brydde sig inte alls om var, när eller hur Aimo skulle begravas. De hade inte haft kontakt på åratal.

Så han kommer att begravas här i staden. Om han får någon gravplats eller om han kremeras och askan sprids i minneslunden vet jag inte. Det är väl kanske ingen mening att ordna något minnesmärke efter nån som ändå ingen kommer att besöka eller sätta blommor på. Så tragiskt att tänka på.

En gång tidigare i livet har jag upplevt en sån stor ensamhet utan att förstå hur illa det var förrän det var för sent.

Jag och exfrun var unga och barnlösa då och bodde i en lägenhet på sjätte våningen. Bredvid oss, i en etta med kök bodde en c:a 30-35 år äldre kvinna för sig själv. Vi hälsade och bytte ett par ord ii hissen eller trappan när vi stötte ihop men kände aldrig varandra närmare än så. 

Våra balkonhger gränsade till varandra med en skiljevägg av tegel och betong emellan och under sensommaren märkte vi hur vår hund sniffade vid den där väggen varje gång han var på balkongen. När vi rastade hunden märkte vi också utifrån att grannens balkongdörr stod öppen dygnet runt och en matta hängde över nån sorts torkställning.

Ju mer tiden gick desto mer började vi undra om något hänt henne. Jag mindes också att jag, i början av sommaren, varit på väg ut med hunden och då jag öppnade dörren stod hon vid sopnedkastet som fanns alldeles intill. Och då jag öppnade nästan rusade hon in och stängde snabbt och låste om sig. Som om hon bliviit skrämd.

Ungefär vid den tid på året där vi är nu skulle vi bort på fest en kväll och då vi väntade på hissen tog exfrun och gläntade på grannens brevlåda. Hon sa att det var fullt med post och reklam på golvet nedanför.

Kvällen därpå jobbade jag och blev ombedd att ringa hem. Det var viktigt, sa min förman.

Då fick jag höra av exet att hon gått dit och stoppat ner näsan i brevinkastet och därefter tillkallat polisen.

Som kom dit och nosade, de också, och därefter såg till att få upp dörren.

Det visade sig att hon legat död i en dryg månad ungefär. Tragiskt, bara det!

Men än mer tragiskt blev det då vi, senare, fick besök av hennes enda släkting. En brorson som bodde långt söderöver. Han sa att de hållit telefonkontakt med varandra genom åren eftersom han visste hur ensam hon var. Någon vecka innan uppskattad dödsdag hade han passerat Sundsvall på genomresa och då ringt upp henne och frågat om han fick komma och hälsa på. Men då hade hon svarat att hon inte mådde bra och att hon inte hade orkat hållla fint i lägenheten så hon ville inte ha något besök.

Han ringde på hos oss för att få tips om städfirmor och företag som köpte upp dödsbon och vi bjöd in honom på kaffe och pratstund. Vi försökte, efter bästa förmåga, att hjälpa honom och allt löste sig väl med tiden.

Men det mest tragiska av allt var när han berättade dödsorsaken. Kyll, frys och skafferi var helt tomma. Ungefär en matsked vetemjöl hade det funits i en påse och det stod en tom ketchupflaskai kylen. Annars fanns inget som helst ätbart så hon hade alltså svält ihjäl. Inte för att hon inte hade pengar att köpa mat för utan för att hennes psykiska sjukdom gjort henne så rädd för andra människor att hon inte tordes lämna hemmet.

Mannen berättade också att då han ringde henne hade han frågat om just den saken. Hur hon fick hem mat om hon var så sjuk. Då hade hon svarat att hon bara ringde tilll Konsum så skicade de hem vad hon ville ha.

Någon såda utkörning hade de dock inte vid den tiden utan hon ville bara lugna honom så han inte skulle kräva att få hälsa på.

Ensamma människor finns överallt. Men kanske allra mest där det ju faktiskt kryllar av folk i närheten. I en by på landet med 10-15 invånare ligger ingen död i en månad utan att hittas. Där har man koll på varandra medan vi som bor många på samma plats stänger dörren om oss och låser. Och att folk ligger avidna i månader är ju inget ovanligt alls i tätbebyggda trakter.

Det var mina tankar kring ensamhet, isolerng, utanförskap eller vad man väljer att kalla det. Nu funderar jag på om jag känner nån mer som riskerar att hamna där Aimo gjorde. Eller Ingrid, som grannen hette.

Kommer inte på någon just nu men om jag gör så ska jag förbaske mig åtminstone slå dem en signal. Och ge dem några minuter av den tid jag har så gott om numera.

Gör det ni också, kära ordbrukare! Om ni vet att nån ni känner kanske sitter vid sitt köksbord eller framför sin dator och inte har pratat med en levande människa på länge så slå dem en signal.

Därmed önskar jag fortsatt trevlig fredag o helg till mina trogna ordbrukare i Vallåkra, Mörbylånga, Flurkmark och Vedevåg, Vi ses!

Dagnes rubrik får bli samma som titeln på denna vackra sång av och med den alltför tidigt bortgångne Ola Magnell. Både melodi och text är så vackra, tycker jag. Och passar dessutom så fint ihop.

Och hösten är ju här nu. Tänkte på det igår då jag såg att några lönnar redan börjat rodna och gulna. En vacker tid ligger framför oss innan novembermörkret tar över med kala träd och buskar.

Valet är över och det tycks i alla fall inte bli som jag befarade. Att statsminsistern skulle heta Åkesson då nästa regering tillträder. Jag trodde att det var största partiet på den vinnande sidan automatiskt fick erbjudandet att bilda regering. Men jag trodde fel.

Det är så att talmannen utser den partiledare som kan antas ha bäst chans att få sin regering godkänd av riksdagens majoritet som erbjudes rollen som statsminister och regeringschef. Och eftersom Jimmie har fler motståndare än vänner i riksdagen så går budet till moderaterna istället.

Vad det sen blir av det får andra spekulera i. Jag väljer att vänta och se. För vilka partier som än ingår så blir det vi, det s.k fotfolket, som kommer att få stå för fiolerna medan de rikaste berikas ytterligare och klyftorna ökar.

Får SD ens vara med i regeringen? Får Liberalerna? Och VILL de? Det enda som känns säkert är att Kristersson och Busch kommer att sitta med i alla fall. I en minoritetsregering där man är helt beroende av SD för att kunna driva sin politik. Så räkna med att Jimmie kommer att ställa tydliga krav på genomförande av deras hjärtefrågor för att acceptera att bara vara stödparti åt M.

Fast vad Sverige kanske egentligen skulle behöva vore ju att de "gamla" partierna går samman i en ohellig koalition. Lägger käbblet åt sidan och samarbetar i fyra år för Sveriges bästa. Jag tänker att vi har krig i Europa, ekonomisk nedgång med finanskrsis lurande runt hörnet. Vi har också en skenande inflation, galopperande priser på energi av alla slag samt ökande våld i vårt eget samhälle. I det läget borde S gå samman med M, C och L och därmed bilda den starka regering landet skulle må bäst av i dessa tider. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Nåja, den som lever får se, heter det väl. Därför önskar jag liv och hälsa åt mina kära ordbrukare i Västerhaninge, Österfärnebo. Norrfällsviken och Söderhamn. 

Vi ses! Hoppas jag...

Nu är det gjort! Som jag lovade imorse har jag varit till vallokalen i den närmaste grundskolan ett par hundra meter bort och utövat min demokratiska rätt att påverka vilka som ska leda landet de kommande fyra åren.

Som jag gjort varje valår sedan 1976.

Same shit, different year skulle man kanske kunna säga. Eller "The same pocedure as every election year, James!", som väl nyårsaftnarnas grevinna skulle ha uttryckt det.

Men ändå var det nåt som inte var sig likt. Tidigare gånger har jag bara knallat in genom skolportenn och genon långa korridoren i vinkel till matsalen och väntat in en ledig skärm för att dölja för ogivningen vilka jag röstade på. Sedan ställt mig i en kö fram till valförrättarna och bli avprickade medan mina röstsedlar lades i respektive urna.

Men idag då jag steg in genom porten var det kö genom nästan hela korridoren. Först trodde jag att några tanklösa personer störr ihop med lika tanklösa bekanta och stannat till för lite kallprat utan att märka att folk inte kom förbi.

Men snart fattade jag ju att det verkligen var så lång kö. Först då jag stått där i 7-8 minuter kom nån ut från lokalen. Då kom tre ännu äldre gamlingar än jag med varsin rollator och då tänkte jag att det kanske var deras oförmåga att röra sig snabbt som hade stoppat upp oss andra. Men köns rörelse ökade ändå inte nämnvärt.

Dryga 40 minuter dröjde det innan jag fick uträttat mitt ärende och kunde gå ut därifrån. Då fick jag veta att valet har fått lite nya förhållningsregler. De får bara släppa in så många som det antal skärmar som finns. Så när en skärm blir ledig släpper de in nästa. Varför vet jag inte så noga men kanske är det för att säkerställa att ingen följer med nån annan in bakom skärmen och påverkar hur de röstar.

Då jag kommit hem efteråt såg jag på Facebook att någon i närområdet var mäkta upprörd över att det stått en sosse utanför och delat ut valsedlar. Själv förvånades jag snarare av att det bara stod en människa där med det ärendet. Så har det ju varit så länge jag haft rösträtt, att alla partier haft representanter som stått utanför och delat ut valsedlar. Men det är tydligen också förbjudet numera. Fråga mig inte varför för jag har ingen aning.

Förhoppningsvis dröjer det fyra år till nästa gång och då får jag väl välja en bättre tidpunkt. Kanske bland de första på morgonen eller de sista på kvällen.Jag var där vid halv två och kan tänka mig att många gillar just den tiden.

Och eftersom CMore gett oss allsvensk fotboll säsongen ut så skulle jag förstås se Giffarnas match mot Elfsborg och kan ärligt säga att idag tog hoppet definitivt slut hos mig att de ska kunna lyckas med nåt annat än att ramla ur och spela i superettan näsa år. De blev totalt utspelade av Boråsarna även om siffrorna stanna vid 0-2. Det kunde lika gärna blivit 0-8 eller mer. Så usla var de denna söndag.

Och ytterst handlar allt förstås om en för svag ekonomi. Annars skulle man knappast ha sålt två av sina bästa spelare i soomras utan att ersätta dem med någorlunda jämnbördiga

Där är väl trösten att nästa helg startar SHL med ett Timrå IK som ser starkare ut än på mången god dag. Kanske slipper man kriga i bottenträsket kommande vinter. Det ser i alla fall lovande ut med idel segrar i träningsmatcherna. En sådan återstår mot arvfienden Modo innan det är seriepremiär mot Frölundai Göteborg nästa helg.

Nu lägger jag ner bloggandet för idag och valresultatet kanske kan trösta efter missräkningen med giffarna. Eller så är jag arg som ett bi över det istället nästa gång jag skriver.

Hålll tummarna nu, kära ordbrukare, att rätt lag vinner valet! Om jag inte blir glad så kanske några av er blir det. Den som lever får se...

Ännu har jag inte varit iäg och utövat min demokratiska plikt och rättighet men jag kommer att göra det, det lovar jag! Och sen när vallokalerna bommat igen dörrarna börjar kvalet. Jag fruktar att det blir ännu svårare den här gången att skapa underlag i riksdagen för den starka regerring vi så väl behöver i tider som dessa.

Att sossarna fortfarande är största partiet ikväll utgår jag ifrån och om inte Kristersso eller Åkesson får majoritet med L och KD så komer budet att gå till Magdalena Andersson att försöka få till en regering. Men går det som jag tror så får hon det svårt. Annie Lööf har ju satt upp staket mot den tidigare alliansen så länge som de andra där samarbetar med SD. Hon har även tydligt uttalat att Magda är deras huvudkandidat till regeringschef. MEN... då ställer hon även samtidigt ultimatum att vänsterpartiet inte ska få nåt inflytande om hon och centern ska deta i regeringen eller underlaget för den i riksdagen. Och jag tror knappast att S, C och MP kan få egen majoritet utan stöd från V.

Jag tvivlar också på att andra sidan får ihop nog med röster utan stöd från C.

Lite låst läge, kanske man kan säga. Någon eller några kanske tvingas backa på det man varit så kaxiga över..

Och vad händer om ett eller flera partier trillar ur riksdagen? Om MP, L, KD eller kanske rentav C får mindre än 4%?

Inte mycket tyder heller på att något av småpartierna utanför riksdagen kan komma in. Fi har jag inte ens hört talas om under den här valrörelsen. Kanske beroende på att Gudrun Schyman lämnat dem och startat nåt nytt.

De partier som ligger närmast till att ta sig in är, i så fall, påhejare av de s.k blåbruna och skulle i så fall göra den sidan ännu brunare. För där handar det om människor som tycker att SD, M och KD är alldeles för vänstervridna.

Högerextrema rörelser, alltså och dem vill då åtminstone inte jag se i maktens korridorer.

De senaste mätningarna av valmanskårens sympatier pekar mot att det blir knivskarp konkurrens om den åtråvärda regeringsbildningen.

Till familj, släkt och bekanta har jag sagt såhär ungefär. Titta tillbaka på de regeringar vi haft under ditt liv och tänk efter vilka som gjort mest för att förbättra för dig och landet och vilka som gjort minst. För historien upprepar sig alltid. Har alltid gjort och kommer alltid att göra det.

Utifrån det ska du göra ditt val och lägga din röst. Och om det blir alltför omöjligt att välja mellan pest och kolera så lägg blanka valsedlar i kuverten. Då visar du i alla fall ditt mssnöje med de erablerade partierna och deras förerädare. Om du ligger kvar i soffan och väljer att inte rösta alls är ju budksapet mer att du inte bryr dig. Men gör man sig omaket att ta sig till sin vallokal och lägga röstsedlar i tre kuvret så har man ändå markerat, tycker jag.

Så... rösta efter eget hjärta och hjärna, kära ordbrukare i Lövstabruk, Ödeshög, Gällivare och Harmånger.

Låt oss sedan hoppas på det minst onda!