Alla inlägg under oktober 2014

Av Göran - 29 oktober 2014 07:00

Borde kanske döpa om min blogg till tvättstugebloggen. Jo, för jag tror nästan att en majoritet av det jag skriver här tillkommer mellan turerna till tvättstugan rakt under mina fötter. Så även detta.

Riksbanken har sänkt reporäntan till noll. Och vad betyder det då?
Jo, att det är gratis för de svenska affärsbankerna att låna av riksbanken.

Varför det då?

Jo, för att få fart på ekonomin och skapa fler jobb, säger man.

Och... tror jag att det blir så...?

Såklart inte! 

Hur tror jag att det blir då?
Tja, utan ens basala kunskaper i nationalekonomi tror jag att manövern med nollränta kommer att ytterligare berika de som redan är rikast i landet. Oss övriga lär det knappast gynna för det är väl ingen som tror att bankernas utlåningsräntor också blir noll.

Nej, just det! Hur skulle det se ut, föresten? Till och med jag förstår att då blir det inga vinster till deras aktieägare och utan vinster fungerar såklart inte en marknadsekonomi. Jodå, jag skulle OCKSÅ vilja ha utdelning på mina aktier om jag hade några. Så tro inte att jag inbillar mig att samhället skulle funka om inga företag tjänade stålar. Det är inte det jag opponerar mig emot.

Det jag inte fattar är att vinstmarginalerna hela tiden måste bli större och större. Är det farligt att vara nöjd när man driver företag? Vore det ekonomiskt självmord att säga; "Nu tjänar vi så bra att det räcker!" eller "Nu har vi så gott ställt att det gott kan få spilla över lite på våra anställda och på våra kunder. Det är ju ändå tack vare dem som vi lyckats bygga denna stabila ekonmi."

Visst är det så att girigheten är den största drivfjädern för att få företag att växa och blomstra. Men nånstans borde det finnas en gräns, tycker jag.

När etablissemanget talar om tillväxt och utvecklingen tillskriver man gärna den till entreprenörsanda hos företagare och andra ledare. När det i själva verket är två bespottade egenskaper hos människan som är de främsta krafterna bakom tillväxt och utveckling. Lättjan (som jag skrev om häromdagen) och girigheten!

Jamen...., lättja och girighet har jag väl aldrig hört nån moderatledare stå i en talarstol och försvara! Har ni?

Ändå är det just de två tvivelaktiga mänskliga dragen som driver oss framåt.

Så... det kanske är dags att sprida girigheten neråt i företagens organisationer. Det kanske är enda sättet för oss som producerar det där som makteliten tjänar sina miljarder på att mer bestämt kräva vår del av kakan. Kanske måste vi göra både lättjan och girigheten mer rumsrena.

Jag föreslår att vi inleder denna nya tid med att chocka makthavarna/kapitalägarna med en vild generalstrejk. Ska det vara civil olydnad så ska det vara ordentligt!

En dag kan få räcka för att visa dem att vi menar allvar. Om vi stänger ner all verksamhet utom vård och omsorg för en dag så skulle de genast få panik och börja räkna sina pengar. Vilda strejker är normalt sett inget jag förespråkar men när ändamålet helgar medlen så får man väl tumma lite på etik och moral. Det gör ju vår motpart hela tiden så varför inte vi? Och du kan lita på att det skulle skaka om dem rejält om HELA Sverige vägrade att jobba en dag. Endast med undantag för samhällsbärande funktioner som vård, omsorg och polisen.

Kanske skulle det sen bli ett lite annat ljud i skällan vid förhandlingsborden. Men det kräver förstås att vi alla ställer upp och det vet ju makthavarna lika bra som jag att den sammanhållningen finns inte idag.

Så tyvärr lär det inte ske. Såklart! Men... medge att som tankeexperiment är det lite intressant!

Därmed gömmer jag åter den lilla anarkist som bor längst inne i mig, rättar in mig i ledet igen och återgår till att vara en snäll och lydig medborgare. Slutar sprida naiva och samhällsfarliga idéer och tankar och går tillbaka till tvättstugan för att hänga upp lakan, skjortor, byxor, strumpor och borddukar på tork. När allt torkat ska jag iväg och träna ett pass för att bygga lite kondition och styrka inför återstoden av vandringen i jämmerdalen. (Kan ju vara bra att ha OM vi ska göra revolution...)

Ha en underbar onsdag, kära ordbrukare, i Vålådalen, Anderslöv, Bredaryd och Nusnäs! Vi hörs!

Av Göran - 27 oktober 2014 08:24

Måndag. Denna så bespottade och nedsablade dag. Vad är det för fel på måndagar? Måndagen är väl inte sämre än andra dagar? Jodå, jag fattar att för en majoritet av människorna så är det dagen då helgen tar slut och man har en fem dagars arbetsvecka framför sig.

Men för en skiftarbetare finns varken måndagar eller helger, bara arbetsdagar och lediga dagar. Min "måndag" infaller på söndag, alltså är det helg nästan hela resten av denna vecka.

Tidsomställningen lär ta några dagar eller veckor för mig, det märkte jag imorse då jag vaknade en kvart över sex som jag brukar. Fast... fr.o.m igår är ju klockan fem när den är sex. Men det har inte min kropp fattat ännu.

Jag försökte vända mig och somna om men det lät sig icke göras så jag både gav och steg upp och fixade morgonkaffe istället. 

Numera har jag även ätit min frukost som följde ett tips jag fick igår av en annan bloggare som skriver om LCHF. Jag gjorde äggröra på 3 ägg (normalt sett räcker det med två men de ägg jag har hemma just nu är så förtvivlat små), en skvätt grädde, gräslök, salt och peppar samt riven parmesan. När anrättningen var färdig skar jag med osthyveln en skiva smör som lades ovanpå och fick smälta. Mycket gott, särskilt osten gav en annan touch åt äggröran.

Hur dagen ska fördrivas har jag inte riktigt bestämt ännu men en livsmedelsbutik måste uppsökas för påfyllning av vissa förnödenheter. Och eftersom vi vilade igår lutar det starkt åt att det blir ett pass på gymmet också.

Jag måste berömma TV4 litegrann också. Då och då kläcker de faktiskt idéer som blir riktigt bra TV. Jag talar just nu om "I huvudet på Gunde Svan" som jag såg igår kväll. Vem kunde undgå att bli berörd av kämpen Anders Olssons berättelse om vägen från vårdpaket till OS-vinnare och världsrekordhållare? Jag har sett de tidigare avsnitten också och tänker inte missa de som återstår.

Ikväll blir det också soffsittning och TV för då visas GIF Sundsvalls bortamatch i superettan mot Sirius och om GIF vinner så ska det mycket till för att de inte ska gå upp i allsvenskan. Om dessutom Landskrona skulle förlora sin match är de klara för nedflyttning och har således inget att spela för i sista matchen som spelas här i Sundsvall.

Jag håller alltså tummarna för att vi åter ska få allsvensk fotboll här på Sveriges midja.

De andra lagsporterna där vi har lag i högsta serien är ju basket och innebandy men såväl Sundsvall Dragons som Granlo BK tycks vara lite på dekis och sladdar i tabellerna. Men jag orkar liksom inte bry mig om varken korgbollen eller innebandyn. Skulle gärna offra både dem och fotbollen med om det gav Timrå IK en plats i SHL som elitserien numera heter. Men som läget nu är så håller jag såklart tummen för giffarna i Uppsala ikväll.

Jag har faktiskt sett allsvensk fotboll där också för länge sen. Det första året jag bodde i Uppland spelade Sirius i högsta serien och jag följde med min svårt fotbollsfanatiske far till "Studenternas" som arenan heter för att se Sirius få stryk av den tidens stormakt i svensk fotboll, Åtvidaberg. Ja, just det, det klassiska "Åtvid" med såväl Roland Sandberg, Conny Torstensson som Benno Magnusson. Ralf Edström hade dock flyttat till Holland så honom fick jag inte se live då. Har för mig att ÅFF vann med 3-0.

Det tycker jag vore väldigt trevliga siffror för GIF att vinna med ikväll också. Fast det räcker förstås med 1-0, det viktiga är att ta tre poäng. Gör de det ikväll och sen också mot Landskrona så är saken klar, då vinner de serien och går upp.

Men innan dess ska vi alltså få avnjuta en måndag. Så välkomna denna underskattade dag, kära ordbrukare, och gör den till nåt trevligt på det sätt som passar just dig bäst i Nykroppa, Valsjöbyn, Blomstermåla och Ytterlännäs!



Av Göran - 25 oktober 2014 22:45

Eftersom jag varje år hitintills bloggat om "Så mycket bättre" i TV4 så ska jag inte göra något undantag denna höst. Och eftersom jag mer eller mindre lever enligt tesen att "det var bättre förr" tycker jag självklart att de första två årgångarna av programmet var bäst. Men efter att ha bevittnat kvällens avsnitt (där Orup var huvudperson) känner jag mig upplyft av flera av de andras tolkningar av hans låtar.

Att Orup är en hitmaskin vet väl de flesta vid det här laget. Och att Carola skulle välja just "Sjung hallelujah" förvånade väl knappast någon. Men för mig var det Amanda Jensen som var den stora behållningen av programmet. Hennes tolkning av den närmast odödliga "När vi gräver guld..." var SÅÅÅÅ j-a bra. Och såååå oväntad!

Om 10-15 är eller så, tror jag att Amanda kommer att parkera på ungefär samma nivå som Carola när det gäller popularitet hos svenska folket. Personligen är jag ju ingen större fan av frk Häggqvist men kan ju ändå inte förneka att hon har en gudabenådad röst. Och den ger henne såklart en plats i mångas hjärtan!

Till nästa säsong har jag en drömsättning av deltagare i detta program. Jag utesluter husguden Lundell eftersom jag är säker på att han aldrig skulle medverka i något dylikt. Men hoppas intensivt på Robert Broberg (vilken låtskatt denne man lämnat efter sig), Lisa Nilsson, Dan Hylander, Nisse Hellberg från Wilmer X, Monica Törnell och gärna också Jessica Andersson (ni vet hon som är gift med Dregen). Lars Winnerbäck är en annan artist jag gärna skulle se i programmet liksom Per Gessle/Marie Fredriksson, Jerry Williams, Py Bäckman, Annelie Rydé eller varför inte Mando Diaos sångare vars namn jag glömt just nu. 

Så... njut av helg och ledighet, kära ordbrukare! Fånga dagen, annars gör någon annan det!

Imorgon blir det ännu ett träningspass som förhoppningsvis ska vara lite hårdare än dagens (hur nu det ska gå till utan att jag kräks av utmattning) 

Av Göran - 24 oktober 2014 08:09

Idag ska jag, efter att ha skjutit upp saken länge, ta upp ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen försvaret av lättjan.

Jag anser att lättjan har ett oförtjänt dåligt rykte. Lättjan är klart underskattad som samhällskraft.

Hade vi människor inte haft latmasken som drivkraft är det tveksamt om vi ens brytt oss om att uppfinna hjulet. Eller allt det där andra som gjort vår tillvaro bekvämare och bekvämare genom århundraden. Vår obändiga längtan efter att få vila, att få lata oss är alltså huvudorsaken till de flesta av de uppfinningar som gör våra liv enklare och mindre ansträngande.

På många arbetsplatser har man som tradition att göra chefer av de mest energiska medarbetarna. Helt obegripligt, anser jag! De där arbetsmyrorna som älskar att slita hund varje dag ska ju göra det de är bra på - fortsätta slita hund, alltså. Chefer ska man rekrytera bland latmaskarna!

Varför? Jo, därför att de för länge sen räknat ut alla kryphål, alla sätt att komma undan med en mindre arbetsinsats än kamraterna och därför inte går att lura lika lätt som de där robotarna som strävar efter att vara den som sliter hårdast. De kommer dessutom att fortsätta vara så upptagna av sina egna arbetsinsatser att de ofta inte hinner ha någon koll på medarbetarna. Och vara urkassa på att delegera eftersom de så gärna vill jobba mest själva.

Men också därför att eftersom de lataste hela tiden söker sätt att göra sin egen tillvaro så lätt som det går och därför även gärna delegerar arbetsuppgifter (som de alltså slipper göra själva) och därmed får sina underställda att känna att de får mer ansvar och därmed ett mer intressant arbete.

Det är de lata som har utvecklat världen. De lataste är de som är mest inovativa när det gäller att hitta den enklaste och snabbaste vägen att göra saker. Eller rättare sagt att få saker gjorda, för bäst är ju om nån annan gör det!

Det är lättjan som varit drivkraften för all högteknologi. Så från och med nu tycker jag att vi alla ska ändra inställning till den.

Så nästa gång du säger att någon är lat ska du säga det med beundran och respekt. För den late (som dessutom kommer undan med det) får ju ungefär samma pengar för en mindre arbetsinsats än sina kolleger som sliter skiten ur sig för arbetsgivare som inte visar minsta tacksamhet.

Det har slöfockarna insett och ger därmed sina arbetsgivare bara vad de betalar för och inte ett dugg mer.

Och där går du och sliter som ett djur utan att få ett öre mer i lön för mödan. När man kan tjäna lika mycket och ibland mer på att bara göra det absolut nödvändigaste. (Läs: Det som syns.)

Så vem är det som är smart? Du eller dom?

Jag skulle kunna utveckla detta in i oändlighet men jag känner nu att det orkar jag inte. I alla fall inte just nu. Kanske sen. Eller imorgon. Eller nån annan dag. Vi får se...

Så... skit i att gå till jobbet/skolan idag, eller vilka "måsten" du nu kan tänkas ha! Ta det lugnt istället! Varför stå när man kan sitta? Varför sitta när man kan ligga? Varför vara vaken när man kan sova?

Nej, skit i "måstena och förläng helgen med en extra dag, vetja! Och gör det i tron på att en dag ska de lata styra jorden i kraft av sin överlägsna intelligens och inovationsförmåga. Och ju latare du är, desto större är chansen att du är en av de styrande då!

Ta det alltså lugnt i Angered, Torekov, Lövstabruk och Gäddede. Och ha en skön och vilsam fredag!

Av Göran - 21 oktober 2014 12:40

Försvaret jagar u-båtar igen! Denna gång i Stockholms skärgård. Det var inte igår, minsann!
Annat var det på det glada åttiotalet! Då spanades det efter främmande undervattenverksamet (som det så vackert heter) i minsta vassrugge i varenda havsvik längs Östersjökusten så snart nån mer eller mindre sinnessvag person trodde att de sett nåt misstänkt. Det skojades också friskt om fenomenet både på revyscener och i filmer som Jönssonligan och Lasse Åbergs "Segel-sällskapsresa".

Allt detta började förstås med grundstötningen av U137 utanför Karlskrona hösten 1981. Den officiella förklaringen från maktens korridorer efteråt var felnavigering men samtidigt pratades det "off the record" om fylleslag ombord som ledde till att varken kaptenen eller besättningen hade minsta aning varken om var de befann sig eller vart de var på väg. Alltså inget uppsåt att spionera eller att kränka svenskt terrirorium. Bara en vanlig rejäl gammaldags hederlig sjöfylla, alltså!

Hur det slutar denna gång återstår ju att se men jag hoppas att det inte visar sig vara minkar eller sälar i alla fall.

Möjligen har jag en alldeles egen erfarenhet av u-båtsincidenter men det lär jag väl aldrig få veta säkert.

Sommaren 1980 var jag nybliven förmansersättare på fabriken där jag fortfarande jobbar. Som ung och oprövad fick jag förstås stöd och hjälp av en mer erfaren man som hette Folke. Det var ett nattskift framåt morgonkulan och det var väl varken ljust eller mörkt utan typ gryning/skymning. Jag och Folke hade gjort vår sedvanliga komtrollrunda i fabriken och diverse anläggningar omkring den och bestämde oss för att ta lite luft på en balkong som vetter mot Sundsvallsfjärden. På en bänk där satt vi och småpratade då vi plötsligt fick se något i vattnet mellan oss och Alnön som ligger kanske 2 km bort på andra sidan viken. Vad det nu än var såå rörde det sig utåt öppet vatten och Folke rynkade bekymrat pannan och undrade vad i himlens namn det var.

-Tja, det är väl nån fiskare som är på väg ut till jobbet, föreslog jag.

Folke invände då att då skulle vi ha hört motorljud. Det var också tillräckligt mörkt för att vi inte skulle kunna urskilja tydliga konturer av "vad-det-nu-var". Då föreslog jag att det kanske kunde vara en större roddbåt men måste ju hålla med Folke då han sa att i så fall borde man kunnat se rörelser vid varje årtag. 

Det var också för stort för att kunna vara en simmande älg och om så varit borde den simmat mot land och inte utåt mot öppet hav. 

Så jag tog min tjänstecykel och åkte utför rampen, ut i friska luften. Det blåste från nordost så vattnet mellan oss och Alnön låg spegelblankt i lä från ön. Men från Alnöns sydostspets gick som en linje mellan lä och svag vind som gav vågor på vattnet. Och då föremålet nådde den linjen och vågorna försvann det bara, helt och hållet.

Jag vet att jag stod stilla ett slag och väntade för att se om det skulle synas igen men det var borta. Än i denna dag har jag ingen aning om vad vi såg. Att det skulle kunnat vara en u-båt föll oss aldrig in överhuvudtaget. Inte då. Men året därpå då U137 gick på grund föddes såklart den tanken.

Och om så vore så finns det ju inget som säger att den inte var svensk. Innan U137 tänkte väl ingen på att främmande makt kunde vara här och sniffa av havsbottnarna utanför vår kust.

Vad jag upplevde den där natten får jag förstås aldrig veta säkert men jag hoppas att det inte blir fallet med det som händer i detta nu i vattnen utaför Sthlm. Tror inte det vore så bra för försvarets trovärdighet om allt bara slutar i ett "jaså" och man inte hittar något.

Å andra sidan... Vad skulle Putin (som misstankarna kastats på) ha för intresse av att smyga omkring våra kuster? Eller är han kanske galnare än jag gett honom credd för? Är han kanske igång och planerar för världsherravälde? Att skapa en ny Sovjetstat som innefattar inte bara de forna staterna utan även oss och kanske några till?

Vem vet, om ett år kanske vi räknas som ryssar allihop. Såvida det inte är nån kapten med besättning som gett efter för lusten att ta sig en redig bläcka ombord igen och förirrat sig in mellan Saltkråkan och andra öar.

Nåväl, den som lever får se! Se upp för u-båtar, kära ordbrukare, i Hårsfjärden, Karlskrona, Hanöbukten och runt Ölands södra udde. Och alla andra små kobbar och skär...

Av Göran - 20 oktober 2014 11:52

Efter enträgen forskning har jag nu, till världens stora glädje, lyckats utröna vilka bokstäver som används mest i svenska språket. Hur vi har klarat oss så länge utan den informationen, kan man verkligen undra.

Men det där med enträgen forskning är förstås en sanning med ganska mycket modifikation, om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju. Det är helt enkelt på det viset att jag funderar på att köpa nytt tangentbord, så fort finanserna medger dylika utsvävningar. Främst därför att några tangenter börjar kärva en aning.

Detta kärvande föranledde mig att blänga lite surt på nämnda tangentbord häromdagen och då såg jag att på vissa knappar går det knappt att se vilka bokstäver de representerar. Alltså måste de ha använts flitigare än t.ex X, Z och Q för att ta några exempel. Dessa tre ser i stort sett helt oslitna ut medan framför allt A, S, N och R nästan helt suddats ut från sina tangenter. Så var det alltså med den forskningen och jag får knappast några ärofyllda priser för mina rön.

Fast å andra sidan så minns jag att jag för evigheter sen (troligen på 70-talet) hörde på radio att biblioteksutredningen som dåvarande regering tillsatt kommit med sitt betänkande efter fyra års arbete. De hade kommit fram till att på våra svenska bibliotek skulle texten på bokryggarna kunna läsas antingen uppifrån och ner eller från vänster till höger.

Jag minns också väldigt tydligt att jag då undrade hur de kunnat hålla på i fyra år för att komma fram till nåt jag själv kunde ha sagt till dem utan minsta betänketid. Och nästa tanke blev en undran hur många sammanträden de haft och hur höga arvoden de plockat ut per möte. Så mot den bakgrunden kanske man borde anmäla sig som presumtiv "sakkunnig" i för ändamålet lämpligt departement. Varför inte ta betalt för sitt kunnande?

Dessa och liknande tankar föds oftast då hjärnan har för lite att göra. Jag har ganska nyss (igår morse) påbörjat ännu en 14-dagars ledighet. Givetvis blir den inte helt ograverad, jag ska till "gruvan" på onsdag morgon för att delta i en riktad skyddsrond gällande golvskador på avdelningen där jag jobbar. Så några lediga timmar försvinner ju då.

Annars har jag förstås, som vanligt, storslagna tankar och planer om allt det där jag borde hinna med på så lång frivecka. Förrådet behöver städas ur liksom lägenheten och bilen. Snön sägs vara i antågande så jag borde förstås montera vinterdäcken på också. Putsa fönster och byta gardiner vore, även det, synnerligen välbehövligt liksom att rensa ut gammal lump ur garderober och byrålådor.

LCHF-andet och min nyvunna träningsiver skapade en rivstart på viktminskningen men de senaste tre veckorna har det inte hänt så mycket på vågen. Men konstigt nog händer det ändå saker med min kropp. Midjemåttet minskar trots att jag nästan stått stilla i vikt. Och det så till den milda grad att mina bälten redan börjar bli för långa trots att jag kapade dem 10-12 cm i mitten av augusti. Så ännu en kapning  står också på "att-göra-listan". Jag tror faktiskt att jag får prioritera upp det till listans topp innan jag tappar brallorna nånstans där man inte ska tappa dem. Och därmed kanske anklagas för förargelseväckande beteende. Jo, jag flyttar upp den punkten till plats 2. Direkt efter punkten "Vila och kaffedrickning" som vidtar omgående efter att jag svamlat färdigt här.

Gör det, ni också, kära ordbrukare! Unna er att ta det lite lugnt och drick en extra kopp kaffe. Allt det där viktiga hinner vi sen. Och om vi inte hinner det... Tja, då var det kanske inte så viktigt ändå!

Så... Gör aldrig idag vad du kan skjuta upp till imorgon! Med lite tur har nån annan redan gjort det då.


Av Göran - 13 oktober 2014 10:05

Jag blev utskrattad igår kväll. Och det dessutom av en nästan ny liten människa. En såndär lågväxt typ som inte ännu lärt sig att stå på benen eller ens att uttrycka sig verbalt. Hon (för jag antar att en liten figur helt klädd i rosa som dessutom sitter i en rosa barnvagn och har rosa snoddar i håret är en hon) fick syn på mig i kassakön på Willys dit jag åkt för att fylla på lite förnödenheter som saknades här hemma. Vi fick ögonkontakt och jag såg hur det blänkte till i små klarblå ögon under den rosa mössan. Och ofrivilligt log jag av bara farten vilket den nästan nya människan fann hysteriskt roligt för då brast hon i gapskratt och visade upp alla sina fyra framtänder. Den mycket, mycket unga modern tittade först förvånat på barnet och därefter lika förvånat men även aningen misstänksamt på mig. Därefter såg hon lite generad ut och mumlade nån sorts ursäkt om att hon inte förstod varför hon i vagnen fann mig så komisk.

Men storsint som jag är så sa jag förstås att det inte fanns något att be om ursäkt för utan att jag bara tyckte att det var trevligt att någon människa, om än väldigt liten, blev glad av att se mig.

Jag menar... det kunde ju precis lika gärna ha varit tvärtom! Den lågväxta personen kunde ha blivit skräckslagen att det fanns nåt så anskrämligt som denne halvgamle gubbe och satt i med att skrika med sina små lungors fulla kraft.

Och vem vet, kanske hamnade jag i näthinnans minne hos denna nästan nya lilla människa och kanske framkallade minnena nya skratt då hon efteråt mindes den där farbrorn på Willys som såg så vansinnigt rolig ut. Och det är väl fint i så fall. Om jag lyckats glädja någon, om så bara en figur på kanske 70-80 cm eller så.

Idag och imorgon återstår av min frivecka innan det är dags för slutspurt inför 14-dagars ledigheten som startar efter min sista natt. D.v.s på söndag morgon.

Vad dagen ska vigas åt för aktiviteter vet jag ännu inte säkert, bara att det blir ett träningspass så fort sonen vikit sig ur lakanen. Gårdagens pass var mitt hittills hårdaste sen vi körde igång. Men det rekordet ska slås idag!

Jag har nämligen bestämt mig för att varje träningspass ska vara ett snäpp tuffare än det föregående. Då jag började saknade jag ju nästan helt kondition och startade därför ytterst försiktigt för att sedan öka sakta. Och det ger definitivt resultat, jag orkar sååå mycket mer nu. Jätteskillnad alltså på mindre än en månad.

Undrar så smått vad min f.d arbetskompis Juhani skulle ha sagt om detta. Han är numera pensionär men vi jobbade ihop i många år och brukade ofta skoja om träningsnarkomanerna omkring oss.

"En frisk kropp fordrar ingen träning", brukade han skämtsamt hävda medan jag hade som standardkommentar att det väl vore bättre om de la ner sin energi på att jobba istället för att slita ut sig på fritiden. Jag brukade kalla det för bedrägligt beteende mot arbetsgivaren att köra slut på krafterna i gymmet, i löp- eller skidspåret istället för att ge järnet på jobbet. Jag citerade också gärna den skylt som gamle TV-mannen Gunnar Arvidsson (Sveriges magasin och Halvsju bl.a) hade på väggen i sitt arbetsrum i TV-huset i Sundsvall; "Att springa utan att ha polisen efter sig tyder på själslig obalans"

Och nu har jag alltså själv blivit sån där endorfinknarkare. Som längtar efter svett och hjärtklappning. Men kanske ännu mer efter den där småstolta nöjda känslan då passet 'är genomfört och jag vet att jag kört liiite hårdare än gången innan. Juhani skulle förmodligen muttra någonting ilsket på finska om han visste...

Så... eftersom min yngsting inte stigit upp ännu så får jag väl knacka på hans dörr och utbrista i några flåshurtiga fraser om crosstrainern, gåbandet eller bänkpress. Då studsar han säkert glatt ur sängen och klär på sig.

Därmed tillönskas den lilla exklusiva samling människor som jag kallar mina ordbrukare en alldeles underbar måndag i Flen, Ammarnäs, Eslöv och Skattungbyn. Eller var ni nu lever och verkar...

Föresten... Finns egentligen något sånt som underbara måndagar i oktober???

Nåja, om det INTE finns så får ni väl skapa er en själva. Det ska jag försöka göra.

Lycka till!

Av Göran - 10 oktober 2014 07:26

Visst bar de sedvanliga blå byxor och gula tröjor, våra svenska fotbollshjältar, igår kväll i kvalmatchen mot Ryssland. Men den färg spelet, matchen och prestationen i stort fick mig att associera till var ändå beige!

En beige match, beige prestation av de flesta svenskar mot ett bra ryskt landslag. Och mot den bakgrunden är jag inte besviken över "bara" en poäng utan glad och tacksam för just den enda lilla poäng de lyckades knipa.

Tänk så mediokert vårt blågula reprpesenatationslag blir så fort "Number One" inte är med! Ja, just precis, jag talar förstås om Zlatan. Som fenomenet invandring skänkt till vår mörka och kalla avkrok av världen.

På jobbet häromnatten pratade jag med några andra sportnördar om den numera legendariska VM-turneringen 1994 som gav Sverige en bronsmedalj. Vi funderade länge men ingen av oss kunde komma på en enda spelare från dagens landslag, förutom just Zlatan, som skulle ha platsat i det laget.

Vi är alltså ingen stormakt inom världens största idrott utan en högst medioker aktör även med europeiska mått. Vi måste nog ner i skandinaviska mått för att placera oss bland de tre bästa. Jo, fortfarande är väl ändå både Finland och Island en nivå eller två under oss. Danmark är bättre och Norge ungefär jämnbra, de slår oss om de har en bra dag och vi en dålig.

Såvida inte "Mr Z" är på plan förstås. Då sopar vi banan med Island och Finland och slår också Norge. Mot danskarna blir det tuffare men vi har ändå chansen med Ibrahimovich i laget.

Så hur ska det gå för lilla Sverige när "den störste" lägger skorna i gympapåsen och knyter ihop den för gott om några år? Han har ju faktiskt fyllt 33 vilket är en aktningsvärd ålder för en aktiv fotbollsgud.

Nästa EM spelas sommaren 2016 och då kanske han är med (om vi tar oss dit) men när nästa VM går av stapeln 2018 är Zlatan 37 och då är det tveksamt om han fortfarande spelar. Eller är lika bra...

Vi har ju visserligen sett Kameruns stora hjälte, Roger Milla, som själv inte ens säkert visste hur gammal han var inför VM 1990. Man trodde att han var ungefär 38 men ingen visste säkert. Han blev först inte ens uttagen av förbundskaptenen det året. Men då reagerade landets president! Han kallade till sig förbundskaptenen och sa till honom att om inte Milla togs med i laget så kunde han skaffa sig ett annat jobb.

Så Milla kom med. Fastän han inte orkade spela i 90 minuter utan slängdes in som avbytare med ungefär 20 minuter kvar i varje match. Men mål gjorde han och jättesuccé världen över.

Utan honom har Kamerun haft svårt att skrälla på samma sätt. Precis så tror jag att det blir för oss den dag Zlatan slutar. Tror alltså inte, som exlandslagsmannen Anders Svensson, att Sveriges landslag blir bättre då.

Så.... Snälla Zlatan, sluta aldrig! Jag vill aldrig mer se ett svenskt landslag utan dig!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards