Sist jag skrev här svor jag över kylan. Den bedarrade senare den dagen. Men då satte det i att snöa istället.

En riktig gammal hederlig norrländsk snöstorm.

Och inga snöröjare syntes till så det blev att pulsa i djupsnö på de promenader jag liksom ändå måste ut för några gånger varje dag. 

Igår eftermiddag tog jag till sist Gud i hågen och hämtade upp snöskyffeln från källaren för att skotta fram Madame Citroen såpass att jag kunde sopa av snön från bilen och sedan skotta bort även det.

Jag gissar att det låg ungefär 25-30 cm snö på hela bilen, väl packad av blåsten. Inte så tungt som blötsnö men ganska nära ändå. 

När jag gjort undan ungefär hälften stod jag och hängde på skyffeln och liksom tog igen mig lite då grannen mittemot och henns dotter kom ut för att skotta fram hennes bil. Och Fanny, dottern, skottade så snön bara yrde.

Därför blev de också snabbt klara och då kom hon och hjälpte den stackars gamla farbrorn som bott mittemot hennes mamma i så många år.

Jag hade inte alls bett om hjälp utan det var väl bara av sin godhet hon gjorde det. Jag sa också att hon inte behövde men hon fortsatte i samma höga tempo.

Och såg inte ens ansträngd ut när det var färdigt och jag kunde åka och handla.

Så endera får jag väl återgälda tjänsten en annan gång då det har snöat. Eller kanske jag ska köpa en chokladask och ööverräcka som tack för hjälpen

Hemma igen tog jag kvällsrundan med Thea i samma snöelände. Och när det var klart satte jag mig här för att kolla lite nyheter på datorn,

Det var då bara några enstaka minusgrader ute så jag ställde fönstret på glänt en stund. Och efter bara några minuter hörde jag hur fläkten i datorn gick upp på högre varv. Samtidigt började jag känna en vag röklukt.

Kollade först datorn och sen runt i lägenheten men hittade ingen anledning. Så jag tittade ut genom fönstert och såg rökmoln som dansade sölderut i nordanvinden över gatan utanför.

Då öppnade jag lite mer och konstaterade att röklukten kom utifrån. Lite senare började jag se eldsflammor som snabbt växte i omfattning och först trodde jag att det brann i huset där hunddagiset ligger.

Men det visade sig att det var en bil som börjat brinna på gatan strax nedanför dem.

Då larmade jag 112 men någon hade redan hunnit före så efter en stund blinkade det blått från brand- och polisbilar i grannskapet. En annan granne som jag träffade imorse visste att de som suttit i bilen hunnit ut i god tid innan bilen var övertänd. Så ingen människa kom till skada i alla fall.

Jag gick ut och tittade mest för att ta en bild att illustrera bloggen med. Och att vi har rätt gott om snö ser ni ju själva eftersom polgvallen döljer nedre delan av bilen upp till sidorutorna.

Så nu hoppas jag att de var väl försäkrade så de kan ersätta bilen med en annan. För brandkåren fick jobba länge innan de kunde lämna och bärgaren kunde hämta vraket.

Torsdag råder över Sverige och världen men det blir varken ärtsoppa eller pannkakor hos mig ändå. Ärtsoppa ska jag nog koka inom närmaste veckan för jag har skinkspad kvar i en burk i frysen från i påskas. Det blir perfekt att dryga ut kokspadet från fläskläggen med och ger ännu godare smak.

Och eftersom det närmar sig jul så blir det ju snart en ny burk med skinkspad att använda nästa gånge. Eller att koka rotsakerna i till rotmos.

Nej, det lutar åt ugnsgratinerad korv med blomkålsmos idag. Jag har i frysen ett paket med s.k tjock grillkorv från Lidl med hög kötthalt och väldigt smakrik. Dessa brukar jag snitta på längden och bre lite dijonsenap i skåran.

Sedan lite hackad rödlök och tacosås innan jag toppar med riven ost och kör dem på hög värme i ugnen.

Och blomkål passade jag på att köpa i tisdags då jag var till Lidl. Som ju tar bort momsen på all frukt och grönt på tisdagarna. Vet inte om det är lokalt eller över hela landet.

Därmed ska jag gå och stryka mina skjortor som ännu inte blivit gjort den senaste tvättstugedagen.

Ha en härlig torrsdag, kära ordbrukare i slott och kyffe i vårt avlånga land!

Vi ses!

Ja, ursäkta men det kan inte uttryckas i mildare ordalag. Ibland behöver man svordomarna för att det ska kännas rätt. För att liksom verkligen uttrycka hur jävligt det är!

Ganska nyss inkommen från rådande fimbulvinter på Sveriges midja.

Men har man hund så ar man ju inget annat val än att ta ut henne om man inte hellre vill skura bort hennes lämningar från golvet. För där hamnar det ju om jag inte ser till att hon får sina små promenader.

Och med facit i handen så känns det nästan lite lockande om inte vädret blir lite snällare innan det är dags nästa gång.

Minus åtta grader bara men den nordan som piskade mig i ansiktet gjorde om den temperaturen till minst tio grader ännu kallare. 

Trots att jag pälsat på mig både mössa, vantar och varm tröja under jackan så huttrade jag och frös ända tills jag kom tillbaka in i värmen. Samma var det med Thea fast jag tagit på henne den henstickade tröja som hon fick med sig från sitt förra hem. Har visat den här förut men den tål att visas igen.

Hon frös också och såg förstås till att uträtta sina små ärenden på nästan rekordtid. Som alltid vid svår kyla, ösregn eller snöstorm.

Så nu hoppas vi båda på att blåsten lugnar sig lite och att det slutar snöa. Det är inte så mycket som kommer men det flyger flingor i vinden också.

Vet inte säkert men jag tror att det här kan vara den kallaste november jag har upplevt. På senare år har vi ofta inte ens haft vintrar värda namnet utan bara slask och regn. Men i år är det inte många dagar då det inte varit en eller flera minusgrader. Snö har vi också om än inga stora mängder. Men 15-20 cm är det nog.

Och jag brukar ju säga att jag hellre har vitt på marken och några minusgrader än det evinnerliga slask som annars varit så vanligt de senaste åren. Men varför kan det inte få vara nån måtta?

Tvättdadg är det också så nån stund måste väl ägnas åt att stryka mina skjortor. Annars håller jag mig nog inomhus så mycket det går och hoppas på bättre tider.

Två dagar kvar nu bara innan vi får lägga den första av mina hatmånader till handlingarna. Sen kommer ju december och den är lite lättare att stå ut med tack vare alla stjärnor, ljusstakar och ljusslingor som jag och andra hänger upp då. Dessutom både jul och födelsedag så det händer ju lite trevligheter också innan januari är över oss.

Men vi biter ihop! Eller hur, kära ordbrukare i Ragvaldsträsk, Oxie, Forshaga och på Tjörn?

"Hur gammal är du egentligen, pappa?" brukar min yngre dotter fråga ibland då jag talar om nåt som är stenålder i hennes öron. Och det kan ju vara en fråga att ställa när man nu befinner sig i sin ålderdoms ungdom, som Lundell sjunger i klippet ovan. På ett ungefär, i alla fall. I texten är det ju femtio som är en ålderdoms ungdom

Så... Hur gammal är jag? Egentligen?

Jag har inga minnen av tiden innan TV blev en samlingspunkt i alla svenska hem. Så då kanske jag inte är så förhistorisk ändå...?

Men å andra sidan har jag klara minnen från den tid då TV;n var svartvit och enkanalig. Och då är man ju jättegammal.

Den TV som fanns hemma hos mormor, där jag bodde mellan 6-15 års ålder var inte bara en TV utan en möbel som skulle pryda sin plats i "Kammar´n" som hon benämnde sitt vardagrum.

Den hade skjutluckor framtill som var fördragna då den inte brukades och därmed smälte den liksom in mer än dagens 55-tums platta skärmar gör.

När TV2 startades i skarven mellan 60- och 70-tal blev mormor tvungen att skaffa en lite dosa för att kunna se även den nya kanalen. En tevetvåtillsats som de kallades. Detta eftersom TV;n var så gammal att ingen tänkte att det någonsin skulle bli mer än en kanal.

När mina egna barn var barn kunde de fråga om det inte var långtråkigt att inte ha nån valfrihet när det kom till TV-tittandet. Då brukade jag säga att vi visst hade valfrihet. Endera kunde man se på TV eller låta bli.

Det svaret brukade de fnysa åt, minns jag...

Inte heller kunde de riktigt ta in att jag fick mitt första jobb redan på hösten innan jag skulle fylla tretton år. 

Det fanns ju, på den tiden, små ICA eller Konsumbutiker i vart och varannat kvarter. Och ända in i sjuttiotalets tidigare år höll sig de flesta av dessa med en springpojke, eller springschas som man sa.

Så då jag fick höra att springpojken i vår närmaste affär skulle sluta knallade jag ner till Snål-Ivar som han ofta kallades bakom ryggen och anmälde mitt intresse.

Han tvekade en aning först eftersom han visste att jag inte fyllt femton och alltså inte fick leverera med flakmoped. Men eftersom han även ägde en paketcykel och en sparkstötting byggd för att frakta kartonger på så fick jag jobbet.

Så varje dag efter plugget sprang jag hem med skolväskan och sen iväg till "skubben".

Så kallades de små resor jag gjorde med cykel, spark eller till fots för att köra hem kundernas varor

2,5-3 timmar måndag till fredag och 5-6 timmar på lördagarna. På söndagen fick folk klara sig utan öppna affärer.

Hur överlevde vi?

Fråga inte mig. Men bevisligen gjorde många av oss det i alla fall.

Och än idag minns jag flera av stammisarna. De jag gick eller cyklade hem till varje eller nästan varje dag.

Lönen var från början femtio kronor i veckan men jag träffade ju mina kolleger i yrket då och då och snart visste jag att alla de andra hade timpenning om fem kronor.

Och det var ju inte så svårt att räkna fram att de andra fick åtminstone 50% mer i handen på lördagen än jag fick.

Så jag talade om det för Ivar och vågade mig även på att be om samma lön som de andra springpojkarna i trakten.

Men det var inte för inte som han kallades Snål-Ivar för han sa blankt nej.

Hur jag vågade fattar jag inte än i denna dag men jag såg honom rakt i ögonen och sa att då slutar jag.

Då sa han att jag måste jobba veckan ut först vilket jag gick med på.

Lördagen därpå hade jag min lilla fikapaus då han och hans fru bjöd på bullar och en läsk. Då kom han in till mig och sa att han hade tänkt efter och beslutat att jag skulle få det jag bett om bara jag stannade.

Så jag blev kvar ända till sommarlovet före nionde klass då jag fick mer välavlönat jobb som tidningsbud.

Så med dessa minnen i bagaget så måste jag ju vara kolossalt gammal.

Ändå känner jag mig ganska pigg förhållandevis. Ännu klarar jag ju att ligga raklång utan käpp...

Jag är också gammal nog att ha ätit kalops i skolbespisningen under hela skoltiden. Det minnet ska jag vårda just idag för i min slowcooker puttrar just nu en rejäl laddning av denna delikatess.

Lite suddig bild kanske. Men i alla fall jag som dessutom känner dofterna från köket blir då väldigt sugen när både ögon och näsa talar om för mig vad som vankas till middag.

Då och då ser jag på FB hur folk visar upp skolmatsedlar från 40-tal och framåt. Och från skollunchens intåg för svenska skolbarn och fram tills jag lämnade skolan ändrades det inte sååå mycket ändå. Skillnaden från 40- och 50-talen var väl att då serverades det gröt minst en gång varje vecka. 

Och såvitt jag minns var det bara sista skoldagen före jullovet vi fick det. Risgrynsgröt förstås med kanel och socker samt en limpmacka med kokt medvurst på.

Gått i skolan på lördagar har jag faktiskt också. Men bara i första klass och bara halvdag. Sen infördes femdagarsvecka på försök i vissa kommuner och Sundsvall var, tack o lov, en av dessa.

Som avslutning ska jag berätta en sak till från mitt första arbete på Jonssons livs. Sista året jag jobbade, på julaftonen, ringde telefonen och jag svarade som jag var tillsagd att göra om jag var inne i butiken.

Ivar med fru och anställda höll precis på att stänga.

I andra änden av teleledningen hördes en förtvivlad Fru Pettersson som jag burit hem två stora kartonger och fyra tunga kassar till under min arbetsdag. Som snart skulle vara slut.

Hon hade glömt att beställa rödkål och utan den var julen liksom inte lika bra. Jag visste att hon var en av de kunder som "hade bok". D.v.s handlade på kredit och betalade en gång i månaden.

Jag visste också att fanns det någon snålare än min chef, Ivar, i trakten så var det hon.

Jag brukade få en krona och ibland två av nästan alla jag fraktade hem maten till. Av fru Pettersson fick jag aldrig mer än 25 öre. Så även den dagen då jag måste gå tre gånger upp och nedför de tre trapporna innan jag hade släpat upp allt.

Men omtänksam och serviceminded som jag var redan på den tiden sa jag till henne att jag kommer upp med den där burken när jag slutar för dagen. Eftersom jag då ändå gick förbi hennes hus på vägen hem

Vilket jag även gjorde nån timme senare och hon mötte mig i dörren med portmonnän i handen. Hon visste inte hur hon skulle tacka tillräckligt och jag såg hur hon öppnade börsen för att, motvilligt, skiljas från ännu en tjugofemöring

Men se då... Då tittade fru Pettersson upp på mig och såg belåten ut.

"Nej visst, du har ju redan fått dricks idag!", sa hon och knäppte ihop sin portmonnä igen.

Och faktum är att jag skrattade hela vägen hem. Tänkte att den tjugofemöringen klarar jag mig lika bra utan för jag hade fått min lön plus en bonus på 25 kronor av min annars så snåle chef. Men han tyckte att jag hade jobbat så hårt dagarna fram till julafton att jag var värd det. Så tant Pettersson vann matchen om "snålast på Östermalm"!

Så mycket bättre... Är det det då? Jamen, jag få nog krypa till korset och erkänna att det här fortfarande är en av de bästa programidéer som kläckts på den här sidan Atlanten.

Sen det hela startade för 10-15 år sen har jag varenda år utttryckt min besvikelse över att de artister som just JAG tycker borde vara givna förbisese till förmån för andra som jag knappt ens visste att de fanns.

Men samtidigt har jag vartenda år tvingats medge att de som är utvalda just i år faktiskt förtjänar sin plats i programmet. 

Just i år deltar Staffan Hellstrand, Sanne Salomonsen och Dogge Doggelito för att nämna de deltagare jag kände till innan. Ok, jag visste att Peg Parnevik existerade men trodde kanske att hon var ännu en i raden av kändisbarn som blivit kända eftersom hennes pappa och kanske framför allt farfar (Bosse Parnevik) varit kände.

Men nu när några avsnitt passerat måste jag väl erkänna att Peg står på helt egna ben med sin egen talang.

Precis som nästan alla år programmet funnits lär jag mig att deltagarna har en alldeles egen talang som skapat deras egen karriär också.

Därför spelar det liksom ingen roll hur mycket jag önskar mig att få se t.ex Dan Hylander, Per Gessle eller

Py Bäckman delta i nästa säsong. Viktoria Tolstoj, Veronica Maggio eller Kajsa-Stina Åkerström vore också kul att få se där.

Utan jag får, helt enkelt lita på att TV¤ hittar X antal artister som blir intressanta att följa,

Oavsett om jag kände till dem innan eller ej!

Det är fortfarande undehållning av mycket hög klass.

Och när jul och annat är överstökat kommer ju även "Stjärnorna på slottet! som jag också är ganska förtjust i även om jag nästan skäms lite över det. I år med Mark Levengood, Anja Pärsson och kä'ndiskocken Marcus Samuelsson plus Sanna Nielsen och Caroline af Ugglas.

Och när allt detta är över är det åter dags för gamla fina Farmen och Torpet.

Enda smolket i den glädjebägaren är väl att utan det dyrare TV-paketet kan man inte streama det utan den förhatliga reklamen. Men det får väl gå, det också....

Och när också DET är över återstår bara ett par veckor innan våren är tillbaka och vi får glömma allt vad november, januari och mörker heter. Och kan bara glädjas åt ljusets återkomst!

Hoppet, mina vänner, är det sista som överger oss! Så låt oss hålla det vid liv ända tills svalorna sjunger igen!

Har jag lugnat ner mig sen förra inlägget? Nja... både ja och nej. Jag är inte lika upprörd och förbannad som jag var då det skrevs men jag har absolut inte ändrat de åsikter och tankar jag skrev om då.

Snarare har de blvit fler vad Tidögangsters beträffar. SD flyttar fram sina positioner mer och mer och nu kommer de åsikter och tankar som inte delades av något parti bara för nåt år sen rinnande ut ur munnarna på Kristersson, Busch och Pehrsson.

Man planerar att ändra straffmyndighetsåldern så man kan sätta barn i fängelse (från 15 till 13 år) under stridsropet att "om man är gammal nog att begå grova brott så kan man även ta straffet för det".

Man vill kunna återkalla redan beviljade medborgarskap utan att det ens behöver finnas brottsmisstanke. Nej, det räcker att du har nån sorts samröre med "farliga grupper".

D.v.s har fel religion eller bär kläder som ingen i Sverieg bar på Sörgården-tiden.

Och de budskapen kablas ut dagligen i hundratals olika kanaler på sociala media av alla de slag. Små filmer som fförlöjligar framför allt Magdalena Andersson och Greta Thunberg.

Man vill framställa dem som små våp som inte förstår det som maktens folk förstår.

Jag hittade nedanstående lilla bild på FB och stal den helt skamlöst för att lägga ut den här..

Ja, TÄNK om en man i kvinnokläder läser sagor för våra barn och barnabarn. Och TÄNK om chauffören på bussen eller tåget har en TURBAN på huvudet! Eller andra "farliga" kläder!

Det pågår ett högst medvetet indoktrierande av folket som jag ser så tydliga paralleller med Tyskland på 30-talet i.

Det FINNS absolut även kanaler som säger emot. Men inte tillnärmelsevis lika många. Och inte alls lika högljutt!

Den lilla skämtteckningen jag visade upp ovan kommer från en av dem.

Och eftersom främlingsfientligheten bara ökar hela tiden så drunknar de lätt i den enorma floden av propaganda för att hata muslimer och andra.

Och efter den senaste tidens upptrappning av stridandet i Mellanöstern så tar plötsligt SD judarna i försvar och målar upp Hammas som ensamt ansvariga för våldet och döden där.

När sanningen ju är att båda sidor nog är ungefär lika blodtörstiga.

Minns de ens vad de egentligen krigar om?

Och SD;s ställningstagande förvånar ju bland annat därför att det inte var så många år sedan Björn Söder ifrågasatte om verkligen samer och judar skulle räknas som svenskar. Men det kanske är en annan sak när de håller sig i an annan del av världen.

Ingen av parterna i den konflikten är oskyldig men alla är skyldiga.

I min barnsligt naiva värld är det en gåta att de inte för länge sen tröttnat på att bommba och skjuta ihjäl varandra. På att se nära o kära, vänner, grannar, släktingar, män, kvinnor och barn dö av dessa ständiga hämndaktioner.

Man hämnades för att andra sidan hämnades förra gången man själv hämnades för att de andra hade hämnats på oss då vi hämnades på dem för att de hämnats... Och så vidare, och så vidare in i evighet!

Nej, plocka in de 3-4 mäktigaste på vardera sidan. Frakta dem sedan till norra Sverige eller Finland, nånstans där det är jävligt kallt ute. Klä sedan av dem nakna och skicka in dem i en bastu.

Varje halvtimme får de gå ut och svalka sig samt dricka vatten men utsläppta blir de inte förrän alla är överens om att nu slutar vi kriga. Nu slutar vi döda varandras fruar, barn, föräldrar, grannar och whatever.

Det är ju nämligen på det viset att nakna människor inte gärna slåss med varandra så kanske får de då lite andra perspektiv på vad som är viktigt.

Jodå, jag vet att det bara är en naiv idé som aldrig kommer att verkställas. Men jag gillar tanken!

Annars... så kollade jag "På spåret" i SVT igår kväll och förfasade mig över hur den självutnämnde språkexperten, Fredrik Lindström, gjorde en tankevurpa som borde fått alla landets svensklärare att sätta fredagsgroggen i vrångstrupen.

Första resmålet var Kenyas huvudstad Nairobi och han berättade att landet varit en fristående nation i bara sextio år.

"Kenya är alltså lika gammalt som mej", sa han. Det är sant!

"Lika gammal som JAG, heter det ju. Vart är vi på väg om inte ens en så välutbildad herre kan använda språket korrekt? 

Jodå, jag vet också att det nog anses accepterat att säga så också. Men det gäller ju bara oss vanliga slashasar som inte gör TV-programserier om dialekter och ords ursprung när han inte sitter som dryg domare i ett av SVT;s populäraste program efter Melodifestivalen och Kalle Amka på julafton.

Nej, jag säger som gamle VPK-ledaren C-H Hermansson; "Någon jävla ordning får det vara!"

Därmed börjar det bli dags att konsultera min frys och plocka fram nåt som kan bli middag.

Till frukost blev det Shakshuka. Det brukar bli det en gång i veckan eller två. Rena rama hälsokosten egentligen med tomater, lök, vitlök, färsk chili och färskriven ingefära. Plus två ägg för mättnadens skull. Då står jag mig hela dagen sen.

Sen är det väl bara att vänta in miljonerna från V75. Kan det vara idag de kommer? Inte en dag för tidigt i så fall!

Därmed tackar jag för visat intresse och tillönskar mina kära ordbrukare en fortsatt trevlig helg i Sidensjö, Morgårdshammar, Stenungsund och Akalla.

Krama varandra i novembermörkret!

Godmorgon Sverige! Det är dags att vakna nu!

Hallååå! Sverige, vakna nu! Innan det är för sent.

Hallå!

HALLÅÅÅÅÅ!!!

JAMEN, FÖR I HELVETE, SVERIGE! VAKNA!!! NUUU!!!

Det har börjat nu. Det där som jag har varnat för så länge. I sååå många år.

Men Sverige bara rullar över på andra sidan och somnar om. Mumlar nåt vresigt om att lämna mig ifred, att Sverige rä trött och orkar inte höra på.

Nej, Sverige har inte trott på mig på alla desa år.

Sverige har tyckt att jag överdriver. Sååå farligt är det väl inte ändå?

Jo, Sverige, det ÄR farligt! MYcket farligare än du kan tänka dig. Så vakna nu, för Guds skull!

Jodå, jag ska visst försöka förklara mitt lilla teatermanus ovan. För det var väl knappast nån som kunde lista ut vad det handlar om. Men jag gör ett försök till att öppna fler ögon och öron.

När jag klev ur duschen imorse och stod framför badrumsskåpets spegel kunde jag konstatera att det började bli dags för håret att bli klippt.

Och det var på väg från frisören mot Willys som jag hörde det. Titti Schultz berättade i P4 Extra att regeringen håller på att leta ett sätt att kunna återkalla medborgarskap. Och det skulle visst inte behövas att man begått kriminella handlingar eller så. Nej, det skulle räcka att man beblandade sig med våldsbejakande grupper.

Att man umgicks i fel kretsar, lät det som att det skulle räcka.

Som gäst i studion eller på länk hade hon migrationsministern Maria Malmer Stengegard (M).

Och det var när jag hörde henne svara på frågorna som det blev riktigt jävla skrämmande. Jodå, hon bekräftade det som Titti sagt och det var inte bara vad hon sa som skapade obehaget inom mig.

Det var också HUR hon sa det. Min känsla var att detta var inget hon kände den minsta tveksamhet inför. Utan snarare nåt hon vänta länge på att få genomföra.

Och hon sa det med en röst av kallt stål. Jag hörde inte den minsta aning av deltagande, empati eller medkänsla inför att återta medborgarskap och skicka ut även statslösa ur landet.

Och det på otroligt lösa grunder dessutom. Och hela tiden samma iskalla röst.

Och jag tror att den garvade radioreportern, Titti Schultz, reagerade ungefär som jag. Så kändes det.

Men P4 Extra är ju inget sånt där djuplodande program som ska ställa gästerna mot väggen med tuffa frågor om känsliga saker.

Titti är underhållare, inte skjutjärnsjournalist. Men även hennes röst avslöjade, tyckte jag, att hon kände ungefär som jag själv. Hon lät chockad men det hördes att hon försökte dölja det.

Därför samlade hon sig också snabbt och ställde en väldigt befogad följdfråga. Om det kunde räcka att personen gick med i ett fredligt demonstrationståg här i Sverige till stöd för folk i nåt annat land.

Då tystnade minstern nån sekund i eftertanke. Men behöll samma iskalla lugn och samma stål i rösten då hon svarade att "det får ju den här utredningen titta på".

Men själv såg hon inga som helst problem med det om det skulle hända. Så skulle det absolut kunna bli, sa hon...

Börjar ni förstå vad jag talar om? Börjar ni vakna? Ni som inte redan var vakna, alltså.

I snart 15 års tid har jag skrivit om mina tankar om vårt numera näst största parti och min oro för att de ska få för mycket makt.

Många av deras andra motståndare drog därför en lättnadens suck när de lämnades utanför själva regeringen.

Men istället sitter den lydiga barnaskaran M, KD och L i knäet på Åkesson och lyssnar på hans skräckhistorier om islam, socialdemokrater och miljöpartister. Samt förlöjligar klimathotet.

Han visste precis vad han gjorde när han valde bort att kräva ministerposter. På det här sättet får han och SD fyra år på sig att studera regeringsarbetet inifrån. Lära sig tricksen och tjuvknepen.

Sen räknar han med/hoppas på en ny valseger 2026 och då ska ni få se att det blir annat ljud i skällan.

Det började för nån vecka sen då man ville kunna utvisa alla utlandsfödda som tjänade mindre än 27 000 kr/mån. Inte så många verkade reagera då. Och än färre lär väl reagera nu.

Från talastolarna och inte minst i hundatals Youtbe-kanaler piskar man upp hatet mot islamister, Hamas och liknande. Helt plötsligt står SD på judarnas sida. Men det är mindre än ett år sen de ifrågasatte om judar skulle räknas som svenskar. Ingen reagerade nämnvärt då heller.

Så VAD är det som behövs för att fler ska vakna och börja använda sina hjärnor igen? Vad krävs det för att det ska kännas viktigare än vad Wahlgrenarna, Gunilla Persson eller andra kändisar har för sig?

Är jag helt ensam om att höra både trampet från marschkängor och fraset från de bruna skjortorna närma sig?

Sååå mycket som går igen från 30-talets Tyskland innan "befriaren" tog makten och började rensa upp.

Så det börjar bli dags att tänka efter nu. Ska vi snurra ett halvt varv, sucka och sluta ögonen en stund till?

Eller ska vi förska hjälpas åt att tala Sverige till rätta?

Vad tycker du?

Ja, just DU! DIN åsikt vill jag gärna få veta i kommentarsrutan!

Köldrekordet för denna vinter är slaget igen nu. Dock bara med en grad kallare än igår. Men minus femton bet hårt i kinderna när jag nyss gick dagens första runda med Thea.

Jag har fakiskt fortfarande den varma tröjan på mig för jag kände mig så frusen efter de stackars minuter jag trotsade kylan för hennes skull.

Kanske blir jag varmar när jag ätit nån sorts frukost och druckiit ännu en kopp kaffe och då tar jag väl av den i så fall.

Bemärkelsedag idag för två människor jag beundrar av två helt olika orsaker.

Det är idag 116 år sedan Astrid Lindgren föddes på Näs i Vimmerby i Småland. Hennes författarskap hjälpte mig genom en barndom som inte alltid var så enkel och som vuxen har jag alltid respekterat henne för hennes humanism och arga fingrar i luften åt de som inte respekterar allas lika värde.

Givetvis förde jag hennes berättande vidare genom mina egna barn då de var små. På somrarna lånade eller köpte jag kapitelböcker av både henne och andra och högläste för barnen en stund varje dag.

Eftersom det skiljer nio år mellan äldst och yngst i barnaskaran så var det gansk ovanligt att alla fyra satt trollbundna som små ljus och lyssnade andäktigt.

Men den sommar då Astrids "Mio, min Mio" avverkades så gjorde de det.

Lillpojken var fyra och äldsta dottern tretton men båda två samt de två som var mittemellan dem satt alldeles tysta när jag berättade om pojken som hittade en ande i en urdrucken pilsnerflaska i en park. Och av denna ande fördes till sin rätte far. Konungen i "Landet i fjärran".

Men där fanns också den onde Riddar Kato som Mio måste kämpa ner så att det goda segrade.

Som barn själv var jag också lika trollbunden av den sagan. Även om jag ninsann fick själv stå för läsningen.

Så nu hoppas jag få leva åtminstone 4-5 år till så mitt väntade barnbarn, Luis, också får lyssna till den lite skrämmande men ändå vackra sagan om Mio. Och förstås många andra.

Dagens andra jubilar är av mer sentida datum. 1949 denna dagen föddes husguden Ulf Gerhard Lundell som jag upptäckte på allvar först när hans tredje eller kanske fjärde album "Ripp, rapp" kom ut 1979.

Den första sång från den plattan som fångade mig var den här. En liten berättelse om ett möte en sommarnatt som blev en inte alltför lång romans. Lyssna på den bitterljuva texten och på vilken mjuk röst han sjunger med.

Det är inte svårt att anta att detta handlar om en verklig upplevelse. Undrar vem hon var..

"I oktobernattens grav, i Stockholms svarta skog värms jag än av det du gav. Och det du tog.

På hyllan under spegeln där står din läppglans kvar. Buteljen ligger tom i regnet där våta löven far..."

Håll med om att det är en otroligt vacker text!

Sådärja, hyllas den som hyllas bör!

Och det anser jag att jag har gjort nu. Tack till både Astrid och Ulf för att ni har förgyllt mitt liv en aning.

På varsitt vis...

Därmed tackar jag för visat intresse och övergår till att smojsa till en äggröra till brunch.

Ha nu en underbar novembermåndag (Finns det ens såna???), kära ordbrukare i slott och koja i landets alla hörn.

Ses vi inte mer idag så kanske vi gör det imorgon. Eller nån annan dag..

Den som lever får C!

Minus tio igår och jag tyckte att DET var kallt. Idag är det -14. Men det är ju i skuggan, förstås...

Eller som brorsan sa en gång för många år sen då jag ringde och grattade på hans födelsedag i februari. Jag frågade hur kallt de hade i Pajal, där han då bodde. och fick svaret...; "Tja, det är väl närmare trettio minus. Och ute är det säkert ännu värre!"

Det är ju så vi står ut med vintersn förbannelser, att skoja om dem. Det är väl det man kallar galghumor.

Som det där gamla talesättet "Den här veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen!"

Eller de där skämten om olika bilmärken som fanns i min barndom; "Man fryser inte i en folkvagn. Det bara känns så!"

Det sistnämnda handlade förstås om den tidens enda VW-modell, "Bubblan", som hade luftkkyld motor och därmed inget varmvatten att värma upp kupén med.

Det fanns bensinvärmare att köpa och installera i dem men dessa höll väl bara rutornaa isfria om jag minns rätt.

Idag är det för mig nästan obegripligt att en sån bilmodell kunde vara så populär. Hur man på mina breddgrader kunde välja bort att ha värme i bilen på vintern.

Men jag antar att andra fördelar fick avgöra. Som pris, tillförlitlighet och kostnader för reservdelar och reparationer.

Min egen familj hade under några år en Opel Kapitän. Som väl var så nära en amerikanare man kunde komma.

Den hade en sorts rullgardin mellan kylaren och grillen som kunde dras för när det var riktigt kallt ute och därmed få ännu bättre värme i kupén.

Så såg den ut med skillnaden att vår Opel var mörkgrön till färgen. Jag tror att modellen baserades på den amerikanska Chevrolt Bel Air. Opel var ju en del av General Motors redan på den tiden

Och nu minns jag att även om Opel fanns det en sån där liten skämtramsa. "Köp en Opel, bli belåten. Se naturen genom plåten!"

Märket var ju känt för att vara rostbenägna men vilka bilar var inte det?

Innan Kapitänen hade vi en "djungeltrumma". D.v.s en SAAB 93 med tvåtaktsmotor. Som kördes på samma sorts oljeblandade bensin som den tidens mopeder.

I späd ålder brukade jag ofta roa mig med att härma det "pruttande" ljudet av en sån motor vilket roade de vuxna omkring mig.

När slutade vi skoja om bilarna? Längesen måste det vara i alla fall för jag har nog inte hört nåt sånt sen 70-talet.

Lite synd för många av skämten var ju faktiskt rätt fyndiga. 

Som t.ex den om Austin A35 som kallades "slipsknuten" Och man behöver ju inte titta länge för att förstå varför.

Eller vad säger ni? Liknar den inte en slipsknut?

Tycker kanske inte riktigt att bilden gör den rättvisa för jag minns den som både väldigt smal och väldigt hög. Tänkte ofta att det nog var tur att de inte hade så starka motorer att man kunde köra så fort. För den måste ha varit rätt instabil och haft lätt att tippa på sidan i tvära svängar.

Nåja, det får räcka så med bilnostalgin för idag. Jag vet ju att åtminstone en av mina trognaste ordbrukare blir lycklig av dessa bilder. Som jag samvetslöst knyckt från Google...

Därmed är det dags att kränga på både mig och Thea varma kläder och ta ut henne på dagens första kissrunda.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare i Teckomatorp, Skinnskatteberg, Hjoggböle och Lerum.

Nog tänker jag att vi ses igen! Endera dagen...