Alla inlägg under januari 2017

Av Göran - 30 januari 2017 20:32

Januari går obönhörligt mot sin död. Imorgorn gör den sitt sista framträdande för i år. Sista januari är lite av en minnesdag för mig. Min älskade mormors födelsedag. Det är imorgon 119 år sedan hon föddes på Gröndal i Stockholm som s.k oäkting. D.v.s barn till föräldrar som inte var gifta med varandra.

Sin far träffade hon aldrig. Han var sjöman och introducerades för hennes mamma Hilma av Hilmas äldre bror som också var sjöman. Innan Hilma ens förstått att hon var gravid hade båten med brodern och hennes tilltänkte holländske fästman inte bara lämnat Sverige utan dessutom förlist så pappa, Bernhard, dog innan mormor ens var född.

För att i någon mån hedra hans minne gav Hilma sin dotter namnet Bernhardina som andranamn, ett namn mormor skämdes svårt för i hela sitt liv. Ingeborg Maria Berhardina var hennes fullständiga namn.

Hilma, min mormorsmor, gifte sig så småningom med en skräddarmästare som hette Engström. Jag vet inte om han adopterade min mormor men hans efternamn bar hon i alla fall tills hon gifte sig med min morfar.

Och det var dessvärre inte det enda hon tvingades bära åt sin styvfar. När min mormor var 18 år våldtogs hon av styvfadern och födde en dotter. En oäkting, precis som mormor själv.

Jag har berättat tidigare om Linnea här (mormors första barn) och har än i denna dag svårt att riktigt ta till mig att mormor lämnade sitt barn hos mamma, Hilma, och styvfadern Frans. 

Min morfar dog i tron att Linnea var mormors halvsyster för det var vad man sa till alla utanför den innersta kretsen.

Ett par år senare var jag i lågstadieåldern och formligen avgudade Linnea. Som för övrigt var oerhört barnkär i största allmänhet och hade ett lite extra gott öga till mig.

Hon bodde några mil utanför staden i ett mindre samhälle där hon drev en fiskaffär. Då och då spenderade jag helger hos henne. Antagligen för att avlasta mormor en aning efter att hon tvingats bli småbarnsmamma igen när min mamma hade dött. Som alla barn i den åldern frågade jag massor om allt mellan himmel och jord och under en helg hos Linnea i Matfors berättade hon för mig att hon inte alls var min mammas moster utan MIN moster.

För mig var det ingen särskilt big deal men idag vet jag att jag var den förste utom mormor och Linnea själv som fick veta det. Mamma och hennes två systrar hade alltid betraktat Linnea som sin moster. Och morfar fick troligtvis aldrig veta sanningen.

Jag tänker ofta på allt detta och tycker synd om både mormor och Linnea. Hur ska det inte ha svidit i Linnea att inte få vara sin mors dotter offficiellt. Att tvingas ljuga om sin egen identitet för att inte dra skam och vanära över någon som själv egentligen är lika oskyldig. Boven i dramat var ju snuskgubben Frans, mormors styvfar!

Men livet har lärt mig att nästan varje familj och släkt har lik i sina garderober. Som barn brydde jag mig inte ett smack om HUR jag var släkt med Linnea, bara jag fick ha kvar min relation med henne som den alltid varit. Och givetvis gällde det också mormor.

Annars... så har jag lyckats arbeta två dag- och två nattskift trots att krafterna fortfarande sviker rätt så rejält.

Kom hem imorse efter sista natten och dagen har gått i dvalans tecken. Eller "töcken" om man så vill...

Enligt doktorn som ställde diagnosen för tre veckor sedan har jag troligen gått med lunginflammationen i flera månader så det vore kanske att begära för mycket om man trodde att jag skulle komma i toppform på bara tre veckor. Jag är ju ingen ungdom längre heller.

Men tack vare en förstående och empatisk chef lyckades jag genomföra fyra skift. Fast jag var ordentligt sliten då jag stämplade ut imorse.

Min förstående och empatiska chef är dessutom alldeles ny som chef för mig och resten av femte skiftlaget.

Hon, för det är en hon, är också ett år yngre än min äldsta dotter. Vilket jag inte alls ser som någon nackdel!

Tvärtom så gillar jag både det faktum att hon är ganska ung och kvinna. Vi har alldeles för få såna i den mansdomnierade värld som kallas tung industri. Hon tillträdde vid årsskiftet och några på skiftlaget muttrade lite om att hon kanske är i yngsta laget. Men det tycker inte jag. 1985 tillträdde jag själv min första befattning som skiftledare och jag fyllde 27 i slutet av det året. Tina (chefen) fyller 29 i år.

Och så över till något HEEEELT annat...

Frampå småtimmarna på jobbet imorse var det någon som läste på Aftonbladets nätupplaga att en amerikansk lagerarbetare vunnit motsvarande 14,3 miljarder kronor på nån sorts lotto. (Ja, precis - miljarder, inte miljoner)

Och "den dumme jäveln" vägrade sluta jobba! Därpå följde en livlig diskussion om att bara en idiot skulle väl fortsätta jobba om man inte behöver för att dra ihop till grötsaltet.

Men jag håller inte med! Jag inte bara förstår utan kan t.o.m tycka att det är ganska klokt att inte förändra livet för mycket för snabbt om man nu skulle vinna hiskeligt mycket pengar. Jag tror att det vore väldigt lätt hänt att förlora fotfästet i tillvaron om man helt plötsligt har mer pengar än man någonsin ens drömt om.

Minns att jag läste för ett par år sedan om sopgubben i England som fick in en såndär jättevinst. Han köpte en jätte-TV och en massa annan elektronik och la sig sedan i sin soffa för att vila. När han blev hungrig ringde han efter pizza, hamburgare och annan skräpmat. Mindre än ett år efter vinsten var han död och då hade han mer eller mindre ätit ihjäl sig. Om han fortsatt att hämta sopor ett tag till medan han gav sig tid att tänka och göra upp en vettig plan för sitt fortsatta liv kanske han hade levat än idag, vem vet?

Tyvärr är det också ganska vanligt att folk som vinner de där fantasivinsterna förslösar det mesta ganska fort och snart är tillbaka i sina gamla liv. Med skulder och annat elände...

Nåväl... det är ju inget jag behöver oroa mig för. Än så länge. Visst spelade jag V64 på travet idag men även om jag får alla rätt blir det knappast några miljoner.

Ska kolla när jag avslutat här. Och det gör jag nu. Slut för idag, tack för idag!

Av Göran - 23 januari 2017 21:37

Inte sedan dagen för nyårsafton (ifjol alltså) har mitt kära Timrå IK lyckats vinna en match under ordinarie tid och ta full poäng, d.v.s tre stycken. Sju matcher har spelats sedan dess och först ikväll lyckades vi bärga alla tre poängen och det dessutom mot arvfienden Modo i Örnsköldsvik. Vid seger för Ö-vikarna hade Modo flåsat oss i nacken i tabellen men nu är avståndet hela nio poäng och det känns tryggt.

Allt ont jag sagt och tänkt om C-more under förra hösten tar jag kanske inte tillbaka men jag förlåter dem. För nu visar de Timrå varenda omgång. Tre matcher ska spelas denna vecka av mina rödvita hjältar och samtliga sänds på TV så jag kan se dem på stor skärm sittande i en skön soffa istället för framför datorn på en halvtrasig datastol. (Nej, jag har inte haft råd att köpa en ny ännu!)

Sen är det ju inte bara själva segern som är en källa till glädje ikväll utan sättet man vinner på. Egentligen var inte skillnaden jättestor mellan kombatanterna i "Slaget om Västernorrland" som journalisterna älskar att kalla det.

Nej, den avgörande skillnaden ikväll stavas nog Jonathan Dahlén, son till legendariske landslagsmannen och NHL-proffset Ulf Dahlén. Timrå har honom - Modo har det inte.

Jonte gjorde två riktigt snygga mål och skapade ensam mer oreda i Modo-försvaret än resten av Timrå IK tillsammans.

Underbart att se honom på bästa spelhumör. Det går liksom inte att stoppa honom när han spelar sin bästa hockey.

Saken blir inte sämre av att vi har ett sparkapital vid namn Elias Pettersson som i sina bästa stunder är minst lika bra. Under några matcher under hösten spelade bägge på toppen av sin förmåga och när de gör det finns inget lag i hockeyallsvenskan som rår på Timrå. Så bra är dessa två juniorer!

Så det gäller att passa på och njuta av hockeygodiset medan man kan. För den enda chansen att någon av dem spelar kvar här nästa vinter är ju om Timrå skulle gå upp i högsta divisionen (SHL). Men inte ens då är jag säker på att ens en av dem blir kvar ett år till.

Men fler än dessa två var bra ikväll. Sebastian Lauritzen har i alla fall jag aldrig sett bättre i Timråtröjan. Adam Ohre, vår reservmålvakt som jag starkt har ifrågasatt gör en hjälteinsats i målet. Jesper Dahroth gör matchens kanske snyggaste mål (5-1) men då var ju matchen i praktiken redan avgjord.

Och så måste jag åter få berömma en spelare som aldrig syns i skytteligor, aldrig får de stora rubrikerna, aldrig nämns när man utser matchens lirare.

Emil Berglund, krigaren! Emil Berglund, kämpen! Han gör nästan aldrig mål. Men han gör heller nästan aldrig en dålig match. Trots sina 172 cm och 75 kg tvekar han inte att gå i närkamp i sarghörnen med bjässar som är 20-25 cm längre än han och väger 20-30 kg mer. DET är värt respekt i alla fall i min bok. Lite som humlan som trots alla vetenskapliga beräkningar inte borde kunna flyga gör han det ändå. För ingen har talat om för honom att han är en liten fimp jämfört med många motståndare. Challes grabb visar härlig inställning i så gott som varje match och det tycker jag också ska berömmas. Så jag hoppas han får det beröm han förtjänar från lagledningen. För av media får han det aldrig.

Mitt eget träningspass ställdes in idag. Kanske var jag bara lat men jag tyckte mig känna av smärtorna i bröstkorgen igen imorse då jag steg upp så jag valde att skjuta upp min come-back på gymmet till onsdag. Imorgon är ju körd p.g.a möten hela dagen.

Därmed avslutas dagens lyckliga inlägg. Timråseger är bästa huvudkudden!

De vördade ordbrukarna tillönskas en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Skattungbyn, Obbola, Treslövs läge och Långshyttan. Var inte rädda om er - LEV!

Av Göran - 22 januari 2017 21:24

Faktiskt tycker jag att man redan nu märker att ljuset är på väg tillbaka. Det är ännu långt till snösmältning, tussilago och vitsippor men visst börjar liksom hoppet vakna lite grand ändå!

Ändå ligger jag hopplöst efter med massor av måsten och borden. Det har jag dock löst med att degradera de flesta "måsten" till "borden". Så gott som alla runt omkring har tagit bort adventsstakar, stjärnor och annat lull-lull som hör julen till. Inte jag...

Och då brukar jag vara den som snarare tar bort det före tjugondag Knut än att vänta till en hel vecka efter. 

Stjärnan i vardagsummets fönster mot balkongen slocknade själv häromkvällen och jag har inte satt i nån ny lampa. Men i köksfönstren lyser ännu två sjuarmade elektriska ljusstakar och på soffbordet i vardagsrummet ligger fortfarande den röda julduken och en porslinstomte står också kvar.

Men jag har ju den perfekta ursäkten för att ligga efter med sånt arbete - jag har ju faktiskt varit sjuk. Så sjuk att doktorn strängeligen förmanade mig att ta det så lugnt som jag bara kunde hela den veckan. Vilket jag gjorde.

Och för säkerhets skull har jag även denna vecka sett till att inte överanstränga mig. AV fyra möten jag var kallad till på jobbet bevistade jag bara två. De andra delegerades bort till andra skyddsombud.

Men även där har jag legat efter. Inte med det arbete jag är anställd för att uträtta utan med mitt fackliga förtroendeuppdrag. Därför tillbringade jag några timmar mitt på dagen i ett folktomt verkskontor, sittandes vid en dator för att jobba ikapp. På tisdag har vi skyddskommitté och det jag gjorde idag var förberedelser inför det.

Det handlar om att göra en slags bokslut över vår verksamhet, vad vi åstadkommit under det gångna året samt lite målsättningar och handlingsplaner inför det kommande året.

Väldigt nyttigt arbete för man växer lite då man konstaterar att vi ju faktiskt har lyckats med ganska mycket även om det ofta känns som om det står i tjära. Jag och de andra skyddsombuden brukar använda denna sammanfattning när vi blir ifrågasatta av kolleger som tror att vi bara dricker kaffe, pratar skit och äter sockerkaka.

Drricker kaffe gör vi men inte mer än då vi jobbar i fabriken. Prata skit hinner vi sällan med för vi har så många frågor på agendan att det snarare ofta blir så att vi har svårt att hinna med fast vi har en heldag i månaden.

Och någon sockerkaka eller liknande har jag inte sett till på åratal.

Krafterna kommer sakta tillbaka och imorgon planerar jag att starta om min träning i gymmet på jobbet. Måste hitta tillbaka till formen igen. Jag börjar med ett ganska lugnt pass för att se hur kroppen reagerar. 

Nästa pass blir på onsdag och då ska jag ta i lite mer. Sen är det dagskift torsdag och fredag men på lördag ska jag köra ett så hårt pass jag orkar och sen åka hem och sova inför första nattskiftet.

Måste hämta ut badhuskortet också. Korpidrottsföreningen på jobbet har förhandlat till sig ett kort som vi betalar 200 kronor för. Då besöker jag sedan simhallarna i kommunen gratis under hela året. Inklusive hyra av skåp att låsa in mina kläder i medan jag simmar och bastar.

Det gäller dessutom för hela familjen vilket är suveränt för dem som har hemmaboende barn.

När jag fått det är tanken att komma igång och simma regelbundet också. Minst en gång i veckan men gärna mer.

Funderar också på att köpa mig ett fastepaket igen, det är nog ett år sen sist om inte mer. Rensa ut lite gifter ur kroppen och få den där energiboosten som jag oftast får av fasta.

Jag är trött på att vara trött nu! Trött på att somna sittande framför TV och dator. Trött på att bli andfådd av att gå korta sträckor. Ja, jag fyller sextio om elva månader men innan dess vill jag försöka att än en gång få lite mer fart på den gamla kroppen.

Så om senaste torsdagen var sista dagen av världen som vi känner den så är imorgon första dagen på resten av mitt liv och jag är fast besluten att göra mitt bästa för att ta vara på både den och dagarna som följer.

Sov gott i slott o koja, kära ordbrukare! Vi ses igen för som en bumerang kommer jag tillbaka.

Jag kommer ALLTID tillbaka! Hot eller löfte? Välj själv!

Av Göran - 19 januari 2017 20:38

Idag är sista dagen. En märkesdag. Imorgon vid den här tiden har mannen vi aldrig trodde kunde väljas till president tillträtt just den befattningen. Och många tror att världen aldrig mer blir sig lik.

Så är det säkert! Men å andra sidan, såna saker händer ideligen runt om på jorden. Saker som gör att mångas värld aldrig mer blir densamma som de varit vana vid.

Men nu riskerar hela västvärlden att drabbas av förändringar som några vill ha och välkomnar, andra inte. Så... hur blir det? Tömmer han USA på migranter? Bygger han mur mot Mexikanska gränsen? Och, i så fall, hjälper det hans syften?

Syftet är ju att strypa så mycket som möjligt av illegal invandring från just Mexico.

För 25 år sedan ungefär revs muren i Berlin och Europa jublade åt att världen öppnades upp. Järnridån försvann och många i det gamla kommunistiska östra Europa fick det bättre. Men inte alla.

Krig och förtryck tog ju inte slut på jorden för det. Inte svält, religiös förförljelse heller. Inte heller det småaktiga bondhåletänkandet som på den internationella scenen brukar benämnas rasism.

Istället föddes krafter som gjorde sitt bästa för att klä rasismen och främlingsfientligheten i kläder som skulle dölja dess verkliga identitet tills tillräckligt många sympatiserade med dem.

Historien går igen. Än en gång. Som så många gånger förr genom århundradena. Nazizterna kom till makten i Tyskland på demokratisk väg, de visade inte sitt rätta ansikte förrän masspsykosen var ett faktum.

Här i Sverige klarade vi oss undan det kriget, mycket tack vare den tidens politikers medlöperi och krypande för den tyska övermakten. Jag vet inte riktigt om vi ska skämmas över det eller vara glada att det höll oss utanför själva kriget. Men parallellerna mellan den tiden och vår tid är skrämmande många.

Men... vad säger att det ska gå så illa nu? Nej, naturligtvis behöver det inte alls bli så. Kanske målar jag fan på väggen alldeles i onödan. Kanske var det bara Trumps munläder i valrörelsen som blåste upp dessa farhågor.

Kanhända håller han sig alldeles lugn och ägnar sig åt att skapa fler jobb i USA. Kanske får han både deras och världens ekonomier att blomstra. Kanske hyllar hela världen honom om fyra år då han ska endera väljas om eller kastas ut. Kanske är valet av Trump bara ett uttryck för att amerikanerna vile att något skulle hända. Något, vad som helst, bara landet ruskas om en aning.

Sen finns det ju fler stollar också. På betydligt närmare håll dessutom. Som på sikt kan ställa till nästan vad som helst både i Europa som helhet och här hos oss i Sverige.

Så jag har slagit upp en rejäl whisky och tänker slå upp en lika rejäl whisky till när den första är sänkt. För om allt som kan gå åt helvete från och med imorgon också gör det så kan jag se tillbaka och ärligt säga att jag firade av den gamla världen på ett värdigt sätt i alla fall. Hade jag haft nån att skåla med så hade jag åtminstone INTE skålat för USA;s tillträdande president utan mer till minne av andra som jag respekterar mycket mer.

Som min farfar, till exempel. Som gick i tåget i Ådalen den 14;e maj 1931. Men som steg ur tåget i Frånö för att hälsa på sin fru och nyfödda dotter (min farmor och faster född på morgonen den 14/5-31).

Därefter fick han låna en cykel för att ta sig ner till Lunde där det skulle hållas strejkmöte med tal och annat. Men på vägen dit mötte han panikslagna människor som flydde för sina liv. Och när händelserna sedan summerades visade det sig att de som gått på vardera sidan om honom i tåget båda fallit offer för militärens kulor.

Det är länge sedan, javisst är de så. Men inte så förtvivlat länge sedan ändå! Kan sådant hända igen?

Man vill ju inte tro det men jag hävdar ändå att det inte alls är omöjligt. Inte helller att fel ledare får för mycket att säga till om i fel land och visar att historien visst kan upprepa sig. Det har den gjort i alla tider!

En lite hattig dag har det varit med två olika möten på jobbet och hem en kort sväng emellan. Om jag orkar ska jag åka in några timmar imorgon också för att förbereda nästa skyddskommittésammanträde på tisdag samt lite annat som tillhör mitt förtroendeuppdrag. Annars ska jag tvätta igen imorgon så det kanske till och med blir några rader här utifall jag får skrivlust. Det brukar liksom gärna vilja bli det när jag har tvättstugan...

Skål också på¨er, mina vördade ordbrukare i Simlångsdalen, Fårösund, Laisvall och Brösarps backar. Skål för gamla goda tider. Raketost, mellanmjölk, Anslagstavlan, Hyland, Åsa-Nisse, Lill-Babs och Allsång på skansen.

D.v.s "den gamla världen" som vi känner den!

Trump kan vi bekymra oss om imorgon! Fred och lugn inatt i männskoland!


Av Göran - 18 januari 2017 20:36

Januari har passerat halvtid och snart rullar vi in i februari. Som är lite kortare än alla andra månader och framför allt kortare än mina övriga hatmånader. Antibiotika och Cortison har gjort mirakel med min kropp och så smått börjar jag känna livet i mig igen. Cortisonkuren är uppäten och två dagar återstår att äta antibiotika. Jag ska följa doktorns ordination "ända in i kaklet" för att riktigt säkerställa mit tillfrisknande.

Och visst är det bättre även om jag har en bit att vandra innan jag når toppform. Men jag blir i alla fall inte andfådd av att bära ut soporna (C:a 10-12 meter från porten). Och jag somnar inte lika ofta framför dator eller TV som förut.

Så fort penicillinkuren är uppäten ska jag starta om min träning också, om än blygsamt från början. På det sättet hoppas jag få krafterna tillbaka och bygga lite kondition igen.

I år har jag ännu inte gått ner mig i Farmen-träsket. Ifjol gjorde jag det och att döma av det lilla jag sett från årets upplaga är jag glad att jag hållit mig borta. För det verkade finnas flera såna där människor som jag älskar att reta mig på i år. Så det är lika bra att jag fortsätter hålla mig borta.

Värre är det med "Stjärnorna på slottet". Där missade jag andra avsnittet men annars har jag tittat. Senast var de ute på ballongflygning och alla hängde med till sist trots att flera av dem var rejält höjdrädda.

Det är jag också men om jag nån gång skulle få chansen att flyga luftballong så skulle jag genast ta den och trotsa höjd- och flygrädsla. För det ser ju så himla härligt ut att få sväva omkring nästan ljudlöst.

Alla verkade tycka det också och efteråt verkade de glada att ha övervunnit skräcken och gjort flygturen.

C-more är förlåtna med råge nu för alla dessa veckor i höstas då enda chansen att se Timrå IK var att streama hem matcherna och se dem på dataskärmen. Nu har de visat fyra eller fem raka matcher med mina rödvita hjältar och inte nog med det - på fredag är det dags igen.

Imorgon är det också dags men för något annat, nämligen lite övertid. Är kallad på två möten. Ett på morgonen och på eftermiddagen är det möte med centrala skyddskommittéen. Mellan dem tänkte jag hinna åka en sväng på Lidl för att köpa bl.a kattmat så sonens kattoxe slipper svälta ihjäl.

Sen på fredag är det tvättstuga hela dagen så... Ja, man måste väl säga att "det ligger på"! Hela tiden!

"Ingen rast och ingen vila - Bara gno och bara kila!"  Så sa seriefiguren och filmhjälten Kronblom fast han sällan ens lyfte ett finger för att bistå sin energiska hustru Malin.

Så det kanske är bäst att man börjar planera tandborstning, avklädning och sänggående. Så man orkar.

Mina kära ordbrukare tillönskas därmed en angenäm natt tillsammans eller var för sig. Du som har någon att dela säng med - var glad för det så du slipper att värma lakanen alldeles själv.

Och du som sover för dig själv (som jag) - var glad för det så du slipper störas av nån annans snarkande. Eller att någon klagar på hur DU låter när du sover.

Sköt om er i slott och koja i Näsviken, Frillesås, Listerlandet och Vibyggerå! Vi ses! När andan faller på...

Av Göran - 13 januari 2017 22:25

Varför skulle fredag den trettonde vara sämre än andra fredagar? Eller andra nr 13 i almanackan heller, för den delen?

C-more, som åter vunnit nåd hos mig, visade ikväll Björklöven_Timrå på TV och givetvis satt jag bänkad i soffan då pucken släpptes. 

Därpå följde 60 minuter ordinarie matchtid. Där Ume-laget tog ledningen med både ett och två noll.

Innan cellulosakungarna från Vifsta-Östrand (som laget hette för länge sen) kom ikapp.

Efter spelade nästan 18 minuter av sista perioden och 2-1-ledning för Björklöven får Timrå en spelare utvisad och jag är väl nästan färdig att hiva ut TV;n över balkongräcket i ren besvikelse.

Då kontrar man in kvitteringen till 2-2 trots en man mindre på isen och så är det match igen.

Därefter lyckas båda lagen hålla tätt bakåt osh skapa en förlängning där Sebastian Lauritzen avgör med ett klassmål rätt upp i klykan.

Mitt favoritlag är lite svajigt just nu, man vet aldrig vad man får då man sätter sig tillrätta för att se på match.

MEN....

Å andra sidan är det inte nu vi ska vara som bäst utan om en dryg månad då kvalspelet börjar. Så vem bryr sig om några felpass eller missade frilägen nu, det är ju till kvalet vi ska spela vår bästa hockey!

Mot denna bakgrund är jag rätt nöjd med två poäng i Umeå ikväll. Här gäller det inte att ta maximalt antal poäng utan tillräckligt samt att sedan vara som bäst då det verkligen gäller. I kvalet! 

Jag mer anar än känner att mina krafter sakta återkommer. Idag haf jag lytt doktorns råd om att ta det lugnt och ska göra det imorgon också. Och visst har jag nickat till och somnat några gånger men inte alls så ofta som innan jag besökte vårdcentralen.  Mne vänta bara tills antibiotika och cortison gjort den nytta de förväntas göra.

Då ni! Då jävlar! Då tar vi dem!

Av Göran - 11 januari 2017 20:18

Så kom jag då äntligen till skott och fixade en tid på vårdcentralen. Jag mår ungefär som förut men den där gnagande oron är borta nu.

Orkeslös, trött, hosta, ont i bröstet, övervikt, man, nästan sextio... I huvudet har jag radat upp riskfaktorerna och blev mer och mer orolig att mina dagar kanske var räknade. Och efter läkarundersökning, provtagning och mer läkarundersökning och provtagning var läkaren redo att lämna ett utlåtande. Han läste på sin dataskärm och jag tittade på den bekymrade rynkan mellan hans ögonbryn. Och han hade ändå varit glad och skämtsam hela tiden.

Så jag tog mod till mig och ställde den naturliga frågan; "Kommer jag att dö?"

Då nickade doktorn och såg på mig.

-Det gör vi alla, förr eller senare, sa han. Men  du kommer knappast att dö av de åkommor som fick dig att komma hit.

Sen frågade han varför jag inte kommit redan i höstas då allt började. Eller i december då krafterna började sina allt mer. Och jag hade väl inget bra svar på det mer än att jag trodde det skulle gå över av sig själv.

Smärtan i bröstkorgen fick jag veta att den hängde samman med min nattliga vurpa på badrumströskeln före jul. Han sa att jag troligen spräckt ett revben eller två och att det var läkeprocessen som gör ont.

Dessutom var lungsäckarna inflammerade och jag har dessutom ett ganska elakt virus i kroppen.

Lunginflammation, spruckna revben och virus! Är det konstigt att man inte är på topp då?

Behandlingen är redan inledd. Antibiotika för lunginflammationen och cortison mot smärtan i bröstkorgen ska förhoppningsvis göra mig till en ny människa på 5-10 dagar. Dessutom sa han att jag ska ta det så lugnt som det bara går åtminstone veckan ut. Sen får jag röra på mig om jag vill, mer än att handla hem det viktigaste, alltså. Men ingen motion i ordets rätta bemärkelse förrän jag ätit hela penicillinkuren.

Tvåhundra kronor kostade det och sällan har något varit så värt pengarna för mig. På apoteket räknade jag med att få slanta upp desto mer men där var det ännu billigare - bara 140 kronor.

Billigt, om det gör mig frisk, vilket jag förstås både tror och hoppas!

Skönt också att alla övriga värden var hur fina som helst utom sänkan. Men den går till sig när resten gått till sig.

En annan sak jag funderade över under och efter mitt besök på vårdcentralen var... Att det är tur att jag inte har invandrarskräck eller muslimfobi.

Doktorn hette Hassan vilket väl antyder härkomst från ett land där många är muslimer. Men jag blev inte rädd för honom ett enda dugg. Och kan ni tänka er - han verkade hur kompetent som helst.

Inte heller sköterskan som jobbade på provtagningen skrämde mig det minsta. FAST hon bar någon sorts huvudduk som dolde hennes hår. Också hon mycket vänlig och kompetent, lyckades sticka mig utan att jag kände det nästan.

Vänlig och trevlig var också hon. Så hur gör de där som är så rädda för folk som bryter lite när de talar vårt språk?

Ber de om en arisk sköterska eller läkare? Eller...?

Men vem bryr sig? Egentligen!

Så nu ser jag åter framtiden an med lite mer tillförsikt än jag gjorde då jag vaknade imorse. Chanserna att bli fullt återställd är goda och min framtid se ljusare ut än på länge.

Imorgon ska jag till exempel, i all stillsamhet, bekanta mig med min nya telefon. Mitt abbonemamg går ut och min gamla "aj-fån" har spräckt skärm så det kändes som dags att köpa ny lur. Jag har hämtat men inte packat upp den.

Men jag ska ju ha något att pyssla med medan jag "tar det så lugnt jag kan" också.

Unna er det, ni med, kära ordbrukare! Ta det så lugnt ni bara kan i slott och koja från Treriksröset till Smygehuk och i resten av världen också för all del! "Sedan" är ett vackert ord! Liksom "imorgon"! Arrividerci!

Av Göran - 8 januari 2017 20:15

Grattis, min kära blogg! Du fyller åtta år idag. Om två år till blir det tvåsiffrigt om vi båda bara får leva och ha hälsan någorlunda till dess. Men redan åtta är är väl en ganska aktningsvärd ålder för en blogg? Tänk bara på alla som skriver 3-4 inlägg och sedan tröttnar och lägger ner. Men nog ska jag försöka härda ut till tioårsjubiléet också! 

(För den som nu till äventyrs eventuellt bryr sig om vilket jag gör...)

Ett återkommande tema här är ju annars att peka på allt det där som jag tycker var bättre förr. I dagens Aftonbladet på nätet ser jag att Peter Sarstedt gått ur tiden. Inte så många minns honom. Och det är kanske inte så konstigt för han hade, såvitt jag minns, bara två hits runt 1970. Ganska tätt inpå varandra dessutom.

Men jag vet också att bara du hör dragspelet i introt så känner du genast igen den första (och största) succen.

Själv hörde jag den antagligen först på radio och sedan inhandlades vinylsingeln så fort jag hade pengar att betala den med. Och låten blev ju närmast odödlig, det är inte alls länge sedan jag hörde den i radio.

Du som passerat 50, visst känner du igen den här?



Ja, jag tänkte väl det! Tror att de flesta i vår ålder då och då nynnar eller visslar på den medan vi diskar, kör bil eller klipper gräs. Jag var 12-13 när den kom och kan säga att det var den första låt på engelska där jag tyckte mig förstå hela texten. Kanske var det det som gjorde att jag gillade den.

Nästa hit för Sarstedt är kanske lättare att fatta varför den tilltalade en grabb i gränslandet mellan barn och tonåring för den handlade ju om att försöka få en tjej att klä av sig. Så den kittlade antagligen min nyfikenhet mer än mitt musikintresse. Men även denna vinyl imköptes så fort det blev möjligt. Hos Bröderna Nyströms musikaffär på Storgatan eller kanske Curt Thylins vid stora torget. Avlyssnades sedan säkert med lite fniss tillsammans med kompisar som hälsade på. Även denna med en enkel text som alla kunde förstå.

Och förstod gjorde jag också redan då att den var skriven halvt på skämt. Med glimten i ögat..


Knappast något mästerverk men förpubertala pojkar i 1969 års Sverige gillade den.

När vi nu ändå är inne på nostalgispåret tänkte jag dela med mig av två nyare versoner av vad jag anser vara de absolut bästa låtarna från sextiotalet. Kanske håller du med, kanske inte. 

Den första är Barry Ryan som deltar i ett franskt nostalgiprogram och framför sin "Eloise". Bättre än orginalet, tycker jag. Att sedan både publiken och panelen av programledare är med på noterna gör inte saken sämre.

Håll till godo...



Håll med om att såna låtar gör de inte längre!

Men det allra bästa har jag sparat till sist. En numera bortgången vän till mig hävdade alltid att denna låt är den bästa som någonsin skrivits eller kommer att skrivas. Och enligt mig är denna versionen också mycket bättre än originalet från 60-talet (som f.ö också finns både på "tuben" och Spotify).

Jag menar... kören och symfoniorkestern gör den svårslagen!

Ladies and gentlemen, jag ger er...  Procol Harum!



Jodå, jag ääälskar orginalet. Men med symfoniorkester, proffessionell kör samt en sångare som sjunger dubbelt så bra som på 60-talet blir det magiskt! Lyssna och njut!

Det har jag gjort och känner mig redan lite piggare och gladare. Det blev som jag befarade igår, jag orkade inte riktigt "ända in i kaklet" på jobbet. Två timmar före skiftbytet kastade jag in handduken, sjukskrev mig och gick hem. Imorgon bitti ska jag höra mig för om tid på vårdcentralen för nu har den här orkeslösheten och kraftbristen pågått lite för länge för att ignoreras. Lika bra att få taget lite prover och att någon lyssnar igenom hjärta och lungor och annat. Så man inte går och bär på något man inte vill bära på. En arbetskompis berättade att hennes bror mått ungefär som jag beskriver för ett par år sedan. Då han till sist kom iväg till doktorn konstaterades det att han hade dubbelsidig lunginflammation. Men en tiodagars penicillinkur senare mådde han som en prins igen!

Sköt om er, kära ordbrukar så ska jag försöka sköta om mig!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards