Det är sorg idag hemma hos mig. Min fyrbenta sambo (som jag ofta kallat henne här i bloggen) har gått ur tiden, 18 ½ år gammal.

Hon har varit lite hängig ett tag och börjat pinka lite varstans där hon inte gjort det förut. Sista veckorna verkade hon desutom ha lite svårt att gå men det trodde jag berodde på ålder och slitna höftleder.

Så imorse ringde jag veterinären och beställde tid för en undersökning. De frågade när jag kunde komma och jag sa "när som helst den här veckan" eftersom jag är ledig. Jag fick tid på fredag eftermiddag.

Men vid halvtvåtiden ringde de upp och frågade om jag kunde vara där om 20 minuter - de hade fått ett återbud.

Så vi åkte iväg, jag och Daisy, och som vanligt protesterade hon mot det befängda i att åka bil. Något hon aldrig gillat.

Framme hos farbror doktorn fick vi komma in gansla fort och han började med att lyssna på hennes hjärta. Med rynkad panna berättade han nästan genast att hon var i väldigt dåligt skick och övergick till att känna på hennes mage. Då han nådde in mellan bakbenen skrek hon rakt ut så de gav henne bedövning för att kunna undersöka ordentligt. När den verkat kände han efter och sa sen att det fanns fullt med små knölar därinne (troligen c-ordet) och såg sen allvarsamt på mig.

-Det mest humana vore att låta henne somna in genast, sa han sen. Hon är ju redan bedövad. Knölarna i underlivet vet jag förstås inte vad det är men redan hjärtfelet är skäl nog att inte förlänga hennes lidande.

Jag blev nog lite paralyserad först men så frågade jag vad han skulle gjort om det varit hans katt. Han svarade direkt och utan tvekan att han skulle ha avslutat hennes plågor. Så jag kände att det var det enda beslut jag kunde ta.

Vi fick då flytta in i ett annat rum där persiennerna var fördragna och det brann levande ljus. Jag satt där med Daisys högertass i min hand medan jag klappade henne och prtatade lugnande. Och... det kändes faktiskt som om hon var tacksam att jag hjälpte henne bli fri från plågorna.

Ett tack till veterinärkliniken som gjorde dessa sista minuter till något vackert och fint. Givetvis kommer jag att sakna min följeslagare sen så många år men jag vet också att hon inte plågas mer och det känns bra!

Nu försöker jag intala mig själv och mina sörjande barn att hon ändå fick ett väldigt långt och (tror jag) lyckligt liv. Vara glad över att hon funnits istället för att sörja över att hon är borta. Tack, Daisy för de 13 år du gav oss!

Mycket brukar gulna och torka i slutet av juli men i år är naturen fortfarande grön i mina trakter. Det har ju varit nåt så märkvärdigt i år som en sommar som t.o.m bönderna är (nästan....) nöjda med. Sol och värme varvat med regn och grått.

Men denna klena ursäkt till blogg tycks inte ha fått rätt näring för här lyser inläggen med sin frånvaro allt mer. Men det är väl som det är med det där, det går upp och ner som så mycket annat.

Enligt de rapporter som tillställts mig från min semestrande syster finns det redan gott om "gulingar" i skogen. Kantareller, alltså! Så jag siktar på en litenskogstur under denna nyss påbörjade frivecka -kanske imorgon- och "reka" lite på mina stamställen.

Imorse lämnade jag fabriken med ett leende på läpparna i vetskapen om att jag inte behöver gå dit förrän på söndag. Mina nattskift blev väldigt olika. Det första körde jag en s.k grävbil som saknade fungerande AC. Dessutom kräver det jobbet mycket spring upp och ner ur hytten, ut i en het fabrik så vid hemgång var jag genomblöt av svett inifrån och ut. Jag lovar att mina arbetskläder vägde minst 2 kg mer då jag tog av dem än i början av skiftet. Inte heller lyckades jag ta mig in i kön till den enda tvättmaskin som företaget tycker ska räcka till drygt 20 pers. som svettas floder och behöver byta kläder med jämna mellanrum. Men tack och lov var tvättstugan här hemma ledig igår morse så jag fick lov att hålla mig vaken en timme så kläderna hann hängas på tork innan jag fick sova.

Under den sistlidna natten hade jag annat jobb. Körde en jättestor sidolastare vars AC var som sänd från en sval och skön himmel. Inte en svettdroppe trots att jag tillbrinagde ännu mer tid ute i fabriken än första natten. Så nog är det omväxlande alltid! Tur att det finns arbetsrotation!

Det är måndag, tvättdag och löningsdag. När allt är tvättat och hängt bär det iväg till Maxi eller Willys för att bunkra lite för de kommande veckorna. Behöver mat fram till den 12;e augusti då det bär iväg till Turkiet. Äldsta dottern har bjudit sin lillebror på resa dit och jag ska följa med och förhoppningsvis få lite vila och avkoppling samt lite sol på min bleka kropp.

De fruktansvärda händelserna i Oslo dominerar nyhetsmedierna och jag är förstås lika chockad och bestört som vem som helst. Man undrar så smått hur många fler såna där galningar det finns och vilka massakrer som planeras i huvuden på folk som kanske borde sitta inlåsta nånstans. Ibland är världen ruggig!

Men just därför råder jag mina kära ordbrukare att ta vara på dagen som är idag. Vem vet om vi ens lever imorgon! Krama varandra i Landsbro, Östervåla, Markaryd och Junosuando! Vi ses igen. Kanske.

Vi på "gruvan" brukar kalla våra friskift för frivecka eller långledighet. Men den ledighet som tar slut idag var årets kortaste. Sexskiftets baksida att man får offra en 14-dagars ledighet på sommaren för att efter eller innan få ett 24 dagars substitut för vad vanligt folk kallar semester. Det blev alltså bara 4 dagar den här gången och nu är det dessutom över. Imorgon bitti är det dags igen...

Men den sista dagen på denna miniatyrledighet blev i alla fall rolig och minnesvärd. Jag har varit på släktmiddag i min mosters sommarstuga. Så gott som hela den lokala släkten var samlad plus kusinen från Västervik som jag normalt sett träffar ungefär vart 4;e eller 5;e år. Men hon var inte den stora begivenheten utan en annan kusin som jag inte träffat sen jag var 10-11 år. Och det var ju en stund sen..

Han är jämngammal med min enda kvarlevande moster och därmed 20 år äldre än jag och bor sen 25-30 år i USA. Vi bär samma förnamn och när jag var liten hände det att vuxna skojade med mig och sa att jag fått det namnet för att min mamma hoppades att jag skulle bli lika snäll, vänlig och skötsam som han.

Så blev det kanske inte även om jag väl skött mig ganska skapligt under större delen av mitt liv.

Och min nu drygt 70-årige amerikakusin var sig faktiskt ganska lik. Han hade med sig sin ena dotter och hennes man och barn och skulle visa dem sina barndomtrakter. De hade haft roligt då han skulle översätta namnet på samhället utanför stan där han växte upp, Matfors. De kom fram till att det blev Food-stream på engelska och hans svärson hade skrattat länge åt det.

Timmarna rann fort undan och nu ska jag snart kolla om bilderna jag tog på hela gänget med barn och allt blev bra. God mat och trevligt sällskap är ett suveränt sätt att må bra kan jag än en gång konstatéra. Många minnen och många skratt blev det och de amerikanske barnen lekte hur bra som helst med sina nyfunna svenska tremänningar fast de inte kunde kommunicera med ord.

Så samla ihop era fastrar, kusiner, bryllingar och buksvågrar och ställ till ett hejdundrande släktkalas, kära ordbrukare. Än är det mycket kvar av somamren så passa på medan klimatet tillåter utomhusaktiviter i Säffle, Koskullskulle, Brattfors och Gamleby. Vi ses! När andan faller på.

Lördagkväll. Och jag känner att jag börjar återgå till mitt normala liv. För gårdagskvällen var då fanimej inte "normal". Jag gjorde nåt jag inte gjort på den dag jag minns - jag gick ut för att äta (och dricka lite öl) med valda delar av skiftlaget på jobbet. Nu visade det sig inte bli "lite öl" utan ganska många kalla, goda, stora, starka. Och vi åt gott. Och dyrt. med mina mått! Men jag, som inte är nån krogmänniska tycker ju allt över "dagens" för 70-90 kr på lunchtid är svindyrt.

Jag käkade nåt grekiskt som hette Sovlaki och var underbart gott och drack tjeckiskt (Starbrno) därtill. Detta plus en öl till och en kopp kaffe betingade ett värde av 388 kr.

Och det är väl just detta med pengarna som hindrat mig förut genom åren. Men nu har jag tänkt om - i fortsättningen kommer jag att säga ja istället för mitt vanliga nej när kamraterna är festsugna och frågar om jag vill haka på.

Man behöver det! Man behöver få komma ut och träffa folk, äta gott, dricka gott i trevligt sällskap. Och då måste det få kosta!

Vår ryske arbetskompis Alex var där tillsammans med sin svenska sambo och efter nån timme anslöt företagets ryske produktionschef Mikhail till sällskapet.

Gamle vännen Leif skojade om det och sa att "Att supa med två ryssar är inte en trevlig utekväll - det är självmordsförsök!" Syftande på ryssars rykte om förmågan att tåla mycket sprit. Och alla skrattade även åt det.

Själv lyckades jag föra ett väldigt intressant samtal (på engelska) med Mikhail och vi kom överens om att fortsätta det på jobbet till veckan. Han har samma syn som jag på hur den där fabriken ska skötas och med tanke på att han har en 8-årig rysk universitetsutbildning på området kan jag väl inte ha så himla fel ändå! FAST resten av de som bestämmer envist hävdat det i så många år...

Men det blev mycket annat än jobbprat också och det var med lätt hjärta jag till sist bröt upp och liftade med Leif och hans bror hem.

Inte blev jag direkt bakis heller. Däremot kände jag mig mindre nykter när jag vaknade än vad jag gjorde på natten då jag kom hem. Så... bilen fick stå idag.

Imrorgon ska den dock tas i bruk igen. Då ska jag och 3 av barnen åka till deras morföräldrars stuga och äta surströmming. Vaddå för tidigt på sommaren? Varje dag är en bra dag för surströmming! Jag har tre burkar filéer från "Oskars" årgång 2009. Sådär härligt knubbiga och fina och imorgon ska de avnjutas.

Min helg ser alltså ut att bli mycket lyckad, även om det förstås fortfarande hinner gå åt h-e. Men jag tycker att vi bestämmer oss för att det går bra!

Så köp hem surströmming, kära ordbrukare och njut er söndag på samma sätt som jag tänker göra. Färsk potatis, hackad lök, tunnbröd och en ost med lite jävlaranamma i. Det är allt som behövs, sen är man "hemma"!

Att dricka till? Iskall mjölk såklart!

Därmed stänger jag butiken för idag och önskar trevlig söndag i Surte, Risingsbo, Kallinge och Rossön. Eller var ni nu befinner er.

Jo, de´va´ja´igen....  Alltså, det här med kungen och hans kompisar... Är det "locket på" nu eller? För ett par veckor sen skrev jag att han kanske var kung ett litet tag till men antydde kanske att hans dagar som regent av Sverige var räknade.

Och så blir det bara alldeles tyst...

Vääääldigt tyst!

Hur var det egentligen? HADE inte några av hans polare blider av Hans Majjestät som var mycket komprometternade? Eller har de köpts av kungahuset, dess vänkrets eller nåt liknande?

Nåja, monarkins vara eller inte vara är ingen jättefråga längre för mig men visst är det konstigt att sååå mycket kan tystas ner sååå snabbt!?

För egen del är jag mitt i skiftcykeln - dagskiften gjorda, nattskiften återstår!

Och allt mer finner jag mig tillrätta på mitt nya skiftlag! Nu har jag kommit till det stadium där der spelar mindre rioll med vem/vilka jag jobbar.

Det är liksom "same shit - different day" som gäller nu. Samma skitjobb men i ny omgivning, för att tala klarspråk.

Så... sluta nu, inte sen! Dra ett streck och gå vidare! Livet väntar därute! Gå ut och var glad! Vad ska du annars ha allt det här till?

"Ta reda på var du vill bo

Hitta en livskamrat igen

Töm alla hyllor! Kasta, ge bort

Ett vackert men enkelt hem

Odla vänskap, skaffa ett ställe i solen

Låt bedrövelsens väg gro igen

Tänk dig lycklig

Det går, din jävel

Du kan inte tänka nånting sen.

Nånting sen....

Gå ut och var glad, din jävel

Gå ut och var vacker och stolt hela vintern

Gå fort och le genom shoppingcentret

Du kan om du vill.

Sluta nu - inte sen

Dra ett streck och gå vidare

Livet väntar därute

Gå ut och var glad

Vad ska du annars ha allt det här till...?"

Tja, där bjöd jag på ännu ett mästerverk ur husguden Lundells digra produktion. "Gå ut och var glad" heter låten om du skulle vilja tanka ner den från Youtube eller så, din ärans smygnerladdare!

Ha en angenäm ondsag i SKytteholm, Misenträsk, Vuollerim och Essvik. Och glöm inte att göra livet ljuvligt för varandra! Käraste ordbrukare!