"Hä vôrte´nt nå utåv!" Eller på renare svenska; Det blev inget av. Med Theas frissning, alltså.

Jodå, det SKA bli av men först imorgon. Jag trodde ju att jag hade bokat tiden till idag men då jag kollade på bokniingen såg jag att jag råkar boka fel tisdag. D.v.s nästa vecka...

Och igår kväll då Thea och jag tog kvällspromenaden stötte jag ihop med en flyktig bekant som vi möter ibland och låter hundarna sniffa en stund på varann. När hon hörde att jag bokat tid på Arken Zoo i Birsta tittade hon häpet på mig och frågade varför jag gjort det. Sen pekade hon på det grå huset som ligger mindre än 100 meter från huset jag bor i. Där ligger ett hund-dagis där jag tidigare fått hjälp med kloklippning.

Varför bokade du inte hos dem, frågade hon förvånat. De visade sig att jag dels slipper åka de 2 milen tur och retur till Birsta men dessutom sparar jag flera hundra kronor för mina grannar är betydligt billigare.

Och på samma gång gynnar jag ju ett företag i närområdet istället för en riksomspännande kedja med butiker över hela landet.

Sen gör jag ju även miljön en tjänst genom att jag kan gå dit och hem utan att ens blii svettig istället för att köra bil vars dubbdäck sliter på asfalten samtidigt som den spyr ur sig gaser som man kanske borde skämmas över.

Så imorgon tar vi väl en promenad en halvtimme innan så hon fått springa av sig lite energi och därmed blir lite lugnare.

Inte för att det brukar vara några problem med det. Hon är van sen förra ägarna att bli hanterad mycket och det märks när man borstar eller klipper klor eller tovor.

Idag gjorde jag också äntligen slag i saken och kånkade upp mina dubbdäck från källarrförrådet och for iväg för att få dem monterade för bara 250 kr. Nästan alla tar mer än så men firman jag brukar anlita gör det för så lite.

Och då ser jag ingen anledning att själv kräla runt på knäna med domkraft, fälgkors och fölängare. Med ålderns rätt överlåter jag det till de som är yngre och raskare än jag.

Det enda som återstår av den proceduren är att bära ner sommardäcken till vintervila. Det orkades inte med idag.

Jag hade ju tvättdag också med efterföljande mangling och strykning samt bärande ner och uppför trapporna.

Jo minsann, det är ett tufft liv att vara pensionär. Det ligger på, som man säger...

Så nu får väl snön komma om den vill. Jag är ju rustad nu. Och det har väderoraklen också hotat med. Hörde på radion på väg hem från däckfirman att vi kan vänta oss ungefär två decimeter snö imorgon och på torsdag.

Bara det inte  blir så hiskeliga mängder så gör det mig egentligen inte så mycket. Jag tycker faktiskt att det är en fördel för det blir lite ljusare ute.

Sonen hade lämnat sin bil till min liberianske vän med bilverkstad för att spänna åt handbromswiren och jag körde honom dit när han slutat för dagen. Då var det skymning och jag hade inga större problem. Men sen när jag skulle åka hem föll mörkret snabbt och jag fick svära över mina ögon som ser så mycket sämre i mörker än i yngre dagar.

Jag undrar ibland om det är bara det som spökar eller om det faktiskt är så att många fler har bländande halvljus på sina bilar. Inte så att de är felställda men nyare bilar har så kritvitt och starkt ljus att det stör mitt seende när jag kör i mörker. Därför försöker jag undvika det i möjligaste mån.

Samma är det med vintertiden. Det blir svårare för varje år att ställa om kroppen till gammal hederlig svensk tid. Den som rådde året om i miin barn- och ungdom. Jag vaknat tidigare, blir hungrig en timme innan jag brukar äta. Och så vidare...

Än svårare verkar det vara för Thea. Hennes inre klocka är van vid kvällspromenad vid halv åtta ungefär. Därför kommer hon upp på baktassarna och krafsar mig på benen redan vid 18-tiden eftersom hennes kropp inte förstår det där med vinter- och sommartid. Just nu sover hon dock sin skönhetssömn och ljudet påminner mig om en sak som nåt av mina barn sa en gång till sin mamma då hon nickade till i TV-soffan medan barnet såg på TV...

"Måste du sova så högt, mamma? Jag hör knappt TV;n!"

Så högt snarkar inte Thea, det stör absolut inte. Tvärtom så ttalar det om för mig att jag inte är ensam

Därmed tror jag att jag nöjer mig för idag och önskar mina kära ordbrukare sn fin kväll och natt.

Tillsammans eller var för sig i Gottröra, Ulricehamn, Brattfors och Överkalix.

Vi ses! Hoppas jag...

Så var det dags igen. Och som alla år så tittade jag. Och som de flesta år så fanns flera artister med som jag inte ens hört namnet på. Bosse Parneviks sondotter kände jag ju till från dokusåpan från hennes föräldrahem plus att AB och Expressem gärna skriver om henne och familjen. Men hört henne sjunga hade jag inte.

Som alla säkert förstår så talar jag om "Så mycket bättre" i TV4.

Och som nästan alla år var jag inte sådär jätteimponerad av artistvalen i förväg. Men måste ju säga att ingen av de för mig okända gjorde mig besviken. De är ju verkligen proffs ut i fingerspetsarna.

De jag ser mest fram emot att få se och höra är väl annars Marit Bergman, (som inte kommit dit ännu) Lasse Holm som dök upp mot slutet och Eagle-Eye Cherry.

Och att det programmet börjar sändas är ju också ett säkert tecken på att vintern är i antågande. Precis som man vet att det är januari när Farmen drar igång.

Vintern, ja... Snön som yrde för nån vecka sen är borta men i skogen finns det små fläckar kvar här och där på skuggiga ställen. Idag var första morgonen med minusgrad ute. Ja, jag använder singularisformen eftersom det ju var just -1.

Varma jackan har jag ännu inte hämtat upp från förrådet men det ska jag se till att göra idag.

Min fyrbenta sambo har visat upp ett intresse jag inte visste att hon hade. Häromdagen då vi var till skogs fick hon springa lös och rätt som det var hade hon sprungit utom synhåll för mig.

Så jag ropade. Och väntade. Ropade igen och då gläfste hon till för att tala om att hon var på väg.

Ett par minuter senare kom hon sättande i full galopp. Men den lilla vita hund som sprungit ifrån mig var då inte vit på så många strån av pälsen längre.

Hon hade tydligen hittat nån lerpöl och rullat sig ordentligt i den.Mer brun, grå och svart än vit, alltså.

Så det var ju bara att ställa henne i badkaret och schamponera henne hel och hållen från nos till svanstipp.

Jag har fått rådet att alltid gnugga in schampot två gånger och sen skölja i minst en minut till då jag tror att allt lödder är borta. Men den här gången fick jag göra tre omgångar av proceduren innan hon började likna sig själv igen.

Dagarna som gått sen dess har jag fått ägna en bra stund per dag åt att klippa bort de tovor hon skaffade sig och som borsten inte rår på.

Långhårig var hon redan innan också så det gjorde ju inte saken bättre.

Så jag tvingades att boka in mig på Arken Zoo för klippning/trimning. 1400 spänn ska de ha för det men det är ju bara att bita i det sura äpplet och slanta upp. För jag kan ju inte låta henne se ut som om hon bodde hos en luffare.

Nej, någon ordning får det väl vara.

Så på tisdag blir hon frissad av en yrkeskunnig dam. Jag måste försöka komma ihåg att ta före- och efter-bilder också ifall jag får lust att visa upp henne här igen.

Söndag råder och jag måste ställa om klockradion, köksklockan och den digitala klockan i bilen. På min förra plåtkompis ställde den om sig själv med hjälp RDS-funtionen i radion.

Men nån sån lyx brydde sig inte fransoserna om att installera då Madame Citroen byggdes ihop.

Måste också iväg till Biltema och köpa en halvljuslampa. Tack och lov så är det den vänstra som lagt av. På den sidan är det ganska besvärligt att byta lampan men den högra är nästan omöjligt. I alla fall för en som fötts med tummen i armvecket och inte alls är duktig på såna saker.

Så det blir att lyfta ur batterier för att komma åt. Sedan är det inte så svårt och då måste jag ändå ställa om klockan för något batteriminne har den inte heller.

Vännen Hans, som jag ibland kallar min tama husmekaniker, har åkt på Covid 19 igen. Han hade det för 1½ år sen ungefär TROTS att han tagit sprutorna. Och nu har han alltså fått det igen. Man blir alltså inte garanterat immun om man haft det en gång.

Ska ringa honom strax och fråga hur han mår samt om han behöver få handlat någonting.

Därmed tackar jag för visat intresse och önskar mina kära ordbrukare en trevlig söndag i Skattungbyn, Matfors, Öregrund och Simrishamn.

Kommentarer uppmuntras vänligt men bestämt!

Ha det! Innan någon annan har det...

Den 23;e oktober. En minnesdag i mitt liv! En av de största, faktiskt!

Den här dagen för 36 år sedan, d.v.s 1987, vaknade jag inte i min egen säng utan i ett hotellrum på Scandic hotell, Järva Krog strax norr om Stockholm. Där åt jag och exfrun frukost innan vi packade in oss i vår vita SAAB för att åka till Arlanda och ta emot vår dotter som kom med eskort från Sydkorea.

Vi hade rätt länge försökt att bli gravida men naturen ställde inte upp. Trots att läkarvetenskapen inte hittade några fefl på någon av oss.

Så under 1986 hade vi påbörjat resan mot att få bli föräldrar på ett annat sätt.

I februari -87 var våra adoptionshandlingar klara att skickas till givarlandet, Sydkorea. Och i början av september fick vi besked att vi utsetts till föräldrar till en liten flicka född den 15/7 samma år.

Orosmolnet för oss var att jag var kallad till militär repövning i tre veckor med inryckning i mitten av september. Och då jag ryckte in enligt order fick vi  veta att det handlade om en fullskalig mobiliseringsövning.

Vilket betydde att vi började "leka krig" redan första dagen och kriget skulle pågå tills det återstod två dagar.

Min krigsuppgift var att köra den terrängbil som skjutsade runt kompanichefen till de andra enheterna på kompaniet och jag berättade för honom att jag skulle bli pappa men visste inte när.

Nån ledighet för det kunde han dock inte lova så inom mig tänkte jag att händer det innan jag muckar så sticker jag ändå. Så får de väl åtala mig sen då, tänkte jag.

Men jag hann hem med ett par veckors marginal innan det var dags att äntligen få hämta hem vårt efterläängtade första barn.

Än idag minns jag hur tydligt som helst hur vi sattt där i Adoptionscentrums "lejonbur" (Så kallade den lilla plats där man satt upp skärmar som isolerade bort utomstående när svenska föräldra skulle möta sin nya familjemedlem för första gången)

Planet från Anchorage i Alaska via Köpenhamn var lite försenat och några byggjobbare i närheten hade en radio som stod på och som ett tecken från ovan eller nåt så spelades under den tiden Ulf Lundells låt "Snart kommer änglarna att landa". Och det var inte bara jag som reagerade på det utan alla de andra familjerna tyckte också att det passa sällsynt bra.

Till sist landade också våra "änglar" efter dryg väntan. Vi hade fått 7-8 foton på henne tagna när hon var kanske nån vecka gammal. En liten mager, tanig unge med burrigt svart hår och mandelformade ögon.

Därför häpnade vi då vi fick syn på henne i babyliften för första gången. Där låg 6 kg prima unge, en liten spärrbalong, en liten knubbis med ett tandlöst leende och nyfiken blick.

Vi fick en stund på oss att bekanta oss och vi märkte genaast hur trygg hon var och helt orädd. Vi var ju beredda på att hon kunde ha gallskrikit också.

Och visst skrek hon väl några gånger under hemresan på 40 mil men det gjorde mig inget alls. Det var bara trevlig att lyssna till. Och hon tystnade ganska fort också och somnade om.

I somras fyllde alltså den lilla "spärrbalongen" 36 år och numera bor hon sen tio år ungefär i huvudstaden.

Fem år senare kom hennes lillebror. Född i samma stad. Men med den skillnaden att när dottern bott i familjehem under väntetiden innan hon fick åka till Sverige så hade han bott i en spjälsäng med fem andra småttingar i ett barnhem mitt i centrala Seoul. Så med honom tog det tid innan han fick den där tryggheten i sig som dottern hade redan från dag ett. 

Också han är förstås vuxen nu och bor, tack och lov, kvar här i staden med sin sambo.

Som för så många andra adoptivföräldrar så fick ju sen plötsligt naturen för sig att fungera så det damp ju ner två till innan det var färdigt. Och andra ser förstås skillnaderna och olikheterna mellan dem.

Men för mig är det inte alls så. Jag ser bara likheterna mellan dem.

Och idag händer det att jag funerar över om vi gjorde rätt mot dem (de två adopterade barnen, alltså) genom att ta hit dem till Sverige.

Anledningen att jag får de där funderingarna om rätt eller fel beror förstås på den där så förhatliga smygrasismen som bara blir mer och mer accepterad. Den drabbar den hela tiden även om båda är duktiga på att ignorera det.

För kanske 8-10 år sen fanns det folk i SD;s ledning som tyckte att även de som adopterats hit från andrra delar av världen skulle skickas hem.

Så nu väntar jag bara på att nån därifrån ska ta upp även den frågan igen. För jag upplever det som om de hela tiden flyttar fram sina positioner mot ett hårdare samhälle. Och inte bara när det gäller invandring utan på alla sätt.

Bara häromdagen läste jag att Jimmy Åkesson vill  sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Han vill alltså att vi ska kunna sätta barn under femton år i fängelse. Som man gör i t.ex England och USA.

Nu återstår förstås att se om valmanskåren i Sverige applåderar även det och SD fortsätter att växa...

Jag hade nog kunnat fortsätta en bra stund till men verkligheten kallar nu. Dagens verklghet, alltså!

I form av 8 kg glad dvärgschnauzer som krafsar på mitt ben och vill gå ut.

Ha en underbar måndag, kära ordbrukare i Teckomatorp, Valbo, Gånghester och Furusund!

Vi ses! Om inte idag eller imorgon så blir det väl nån annan dag...

Igår var det Sibylla. Idag är det Marika och Marita som grattas på namnsdagen. Känner ingen med något av dessa namn dock även om jag har träffat på några Marikor och Maritor genom livet. Den enda levande med namnet Sibylla jag träffat var en lite cockerspanielvalp som en skolkamrat fick på sin tioårsdag för 55 år sedan. Men tack vare att han hade två små tvillingsystrar som inte ännu behärskade språket kallades hon "Billa" under resten av sitt liv.

Annars har jag precis avslutat ett timslångt program på youtube som var oerhört intressant.

De som tillhör mina trognaste ordbrukarna kanske minns att jag i somras skrev en serie om sju avsnitt om Palmemordet och mörkläggningen efter det. Samt förklarade orsakerna till mörkläggningen.

Det var under juli månad jag skrev "Den talande tystnaden" del 1-7. Där hänvisade jag till den Youtube-kanal som jag använde som källa för mina påståenden. Postum Humanitas".

Sen dess har den kanalen producerat många nya avsnitt. 50 st totalt plus fem som har undertiteln "Uppfölljningen".

Och jag är idag ännu mer övertygad om att detta nog är den bittra sanningen.

Sen får väl andra fortsätta att lansera polis-spåret, PKK, KGB, CIA eller teatermordsteorin bäst de vill. Flera av dessa är säkerligen dessuom till för att just förvilla ännu mer. SKapa fokusförflyttning så ingen ska börja gräva där det verklligen finns maskar att gräva upp.

Idag kom ett nytt avsnitt kallat "Avrundningen" där man redovisar fakta som jag själv aldrig hört förr men som är väl underbyggda som alltid. Fakta som gör att de små tvivel jag ibland känt inför anledningen till mörkläggningen nu raderas totalt. Det är en dryg timme långt men om nån av ordbrukarna läste min serie i somras och vill ha mer kött på benen tycker jag att ni ska ta den tiden som behövs för att lyssna igenom länken nedan

Här beskrivs en händelse året innan mordet samt händelser som ägde rum i början av 1986. Dessa fick mig att inse varför det blev så avgörande att besluta om att mörklägga alltihop. Det var alltså inte själva mordet som var hemligheten men det blev oundvikligt för att inte röja den operation som pågick samma kväll.

Övningen med Säpo, militären, Nato och Stay Behind-rörelsen fick på inga villkor komma ut.

Jag vet att skaparen av YT-kanalen arbetar för att väcka intresse från utlandet och på så sätt tvinga upp sanningen i ljuset. Att andra stater sätter press på Sverige. För mörkläggningen är oerhört välorganisrad.

Se gärna filmen och om du vill läsa eller läsa om mina texter så finns de i historiken från juli månad detta år.

Kyligt här på Sveriges midja idag så det blir nog att  hämta upp den varmare jackan från förrådet innan jag går ut med Thea nästa gång.

Snön som kom häromdagen är nästan borta. Jag fixade montering av sonens vinterdäck igår och ska sätta på mina egna imorgon då verkstaden är öppen igen. Gator och vägar är fria från is och snö så jag behöver inte jäkta med det.

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt skön söndag i Tibro. Siljansnäs, Ramvik och Visby.

Vi ses! Nån gång...

Hylla vår f.d drottning på namnsdagen idag genom att t.ex köpa dig en korv!

Från ingenstans bara kom det i eftermiddags. Snön! "Snön faller och vi med den..." Trodde det skulle ge sig ganska fort men nyss inkommen från hundpromenaden fick jag se till att jacka och mössa hängdes upp för att torka inför morgonens lilla sväng.

Nu har jag ju en bra hund som inte alls gillar att vara ute i sånt väder. Därför kom jag lindrigt undan precis som flera gånger under vårvintern.

Vi brukar gå 6-7 lyktstolpar bort och sen vända hem på kvällarna. Men nu såg hon till att uträtta sina ärenden redan före tredje stolpen. Sen tvärvände hon och ville hem. In i värmen och till sin sköna hundsäng.

Från balkongen tog jag ett par bilder innan mörkret hann falla. Det syns inte jättebra men det var full  snöyra då de togs.

Kan inte erinra mig att snön kommit så tidigt nån gång förr. Jag vet att den kom den 26;e 1981 för då fyllde min äldsta moster 60 år och jag lyckades med knapp nöd ta mig uppför backarna dit hon bodde för att gratta.

Det året låg den dessutom kvar ända till nästa vår och redan i början av november hade vi säkert en halvmeter.

Det hoppas jag vi slipper i år.

Sonen gav sig ut med sin mor i släptåg på slitna sommardäck. Lastade in vinterdäcken och tänkte ställa sig i kö hos drop-in-bytarna på stora parkeringen i Birsta köpcentrum. Men det var så långa köer att han valde att komma hit för att låna garagedomkraft och byta själv.

Men då var det ju bara det att mutterdragaren som satte fast sommardäcken i våras måste ha gått på steroider för vi fick inte upp hjulbultarna. Inte ens med ett halvmetern långt förlängningsrör för att öka hävstångseffekten.

Så han fick ta min bil tills vidare eftersom jag i alla fall har bra sommardäck medan hans sjunger på sista versen.

Så nu hoppas jag bara att det snart slutar snöa för då försvinner snön snabbt. Vi har nämligen inte haft frost ännu så det är plusgrader i marken.

Så vad göra? Annat än att ta ett glas rött och en liten ostbit på några Finncrisp och titta på nåt i SVT Play. Ska man kanske se om Raskens med Sven Wollter m.fl.?

Nåja, det ordnar sig. Tack och lov har jag tak över huvudet. mat både i magen och i kyl och frys. Måste visserligen ut några gånger per dag oavsett väder och vind. Men det går att leva med.

Skål på er, kära ordbrukare i Västanfors, Söderbärke, Timmernabben och Övertorneå!

Vad förkortningen i rubriken betyder? Är det inte rätt självklart? "Så In I Helvete", förstås

Vi ses!

Inte nån kväll i juni precis utan i höstkulna oktober lämnade han oss. Farväl till Lasse Berghagen som gett oss så många och så svenska sånger att minnas honom genom. För även om han själv inte är med oss längre så kommer hans sånger, hans musik och hans lyrik att leva länge. Kanske för evigt.

Han är en av de där artisterna som liksom varit med under hela mitt medvetna liv. Som liten lyssnade jag troget på svensktoppen varje vecka ända upp i tonåren och där dök han ju upp med jämna mellanrum.

Och nästan alltid gillade jag vad jag hörde. 

Längre fram i livet gjorde jag, precis som Lars gjort några år tidigare, lumpen på regementet LV5 här i Sundsvall. Där fanns åtskilliga stamanställda som mindes och hade anekdoter om honom. 

Hur han, till exempel, ordnade så att hans dåvarande fästmö Lill-Babs kom dit och uppträdde för bassarna tillsammans med honom själv. Utan kostnad förstås.

Några bekanta hade stött ihop med honom på stan och pratat med honom och alla var eniga om att han var en vänlig och genomsnäll person. Sen hann han ju med en ganska rejäl karriär också med sång, musik, teater m.m

En av våra allra största, med andra ord!

Därför vill jag hedra hans minne med en av hans, i mitt tycke, bästa sånger. Den kommer garanterat att sjungas allsång till i årtionenden framöver.

Vila i frid, Lasse!

Lite drygt halvvägs inne i oktober börjar man ana vad som väntar oss alla inom de närmaste månaderna. Ingen nattfrost här ännu men jag bor ju så nära havet som fortfarande är varmare än luften. Men nog tar jag på en varm tröja innan jag går ut på mina hundpromenader. För när det tar i som värst från nordväst, som det gjort några morgnar i rad nu, så känns det som om det vore ett antal minusgrader. Alldeles nyss kunde man ju gå omkring i shorts och kortärmad skjorta!

Imorse kände jag mig så ruggig då jag äntligen kom in i värmen att jag beslöt att trösta mig med en lite lyxigare frukost   

En omelett med styckfrysta räkor och lite riven ost värmde ju faktiskt lite. 

Annars så var idag en sån där dag då backspegeln i min blogg är ganska välfylld och jag häpnade när jag såg att det redan gått hela fyra år sedan jag berättade om Antti som jag kände genom arbetet. Jag mindes genast inlägget och fick mig några småleenden medan jag läste. Sen funderade jag ett slag över om han ännu är vid liv och om han, i så fall, fortfarande sjunger lika mycket.

Gör han det så är det säkert enbart på finska numera för det är trettio år sen eller lite mer sedan han lämnade Sverige, Och Uleåborg, dit han flyttade, tillhör inte de finska trakter där svenskan är så särskilt stor.

Det finns områden längre söderut nära kusten där de flesta talar svenska. Eller kanske snarare finlandssvenska. Runt Vasa och Närpes talas en dialekt som är nästan obegriplig för utomstående när de talar med varandra.

Men de kan prata mer rikssvenskt också så de jag känner som kommer därifrån är lätta att samtala med.

Vi var uppe vid Svarttjärnen igår eftermiddag, Thea occh jag. Mest för att hon ska få springa lös en stund och sniffa på lite annat än de spår som närboende hundar lämnar längs de stråk där vi annars går.

Och det blir ju fin motion för små hundben. Min stegräknare i telefonen sa att vi hade gått 1,8 km då vi packade in oss i bilen igen. Men det är ju jag det. Thea springer ju minst dubbla den sträcka som jag går. För än är hon femtio meter bakom mig och än femtio meter framför. Och jag tränar inkallning med henne rätt många gånger under såna vandringar så nog får hon bra motion alltid.

Men ska jag få henne att själv hoppa upp bak i bilen och in i sin bur så lönar det sig inte med varken hundgodis eller de där tuggremmarna hon dansar på bakbenen för här hemma. Ånej, det är bara att se till att ha en köttbulle eller två eller korvbitar om hon ska göra sig det besväret.

När vi åkte hemifrån igår fick hon en halv köttbulle innan vi gick ut. Detta för att påminna hennes nos om vad som vankades när hon hoppar upp själv. Framme vid bilen spelade hon först hårdflörtad så hon fick nosa på min hand ett  par gånger innan hon gjorde som jag ville. 

Men när vi sen skulle hem igen räckte det att jag höll handen framför luckan till buren så tog hon språnget upp. Då hade jag ännu inte hunnit plocka fram lockbetet men givetvis fick hon sin belöning och sitt beröm.

Vi gör nog en tur dit upp idag också. När hon slutat snarka på min säng här bakom min rygg.

Annars tänkte jag försöka mig på att laga nåt jag aldrig gjort förut och som jag inte ens har recept på. Under nästan hela mitt yrkesliv har man kunnat köpa matlådor på jobbet från leverantörer som varierat genom åren.

En av dem serverade då och då nåt som kan liknas vid piccata ungefär. D.v.s panering med parmesanost istället för ströbröd. Eller möjligen hälften av varje. Jag har lagat det med nöt- och fläskkött samt med kyckling. Det sistnämnda är kanongott. Men den rätt jag tänker på är gjord på flundrafiléer. Till detta hade de en vitvinssås med kapris i. Jag får kanske återkomma om jag lyckas någorlunda.

Annars skulle jag inte alals behöva laga mat på minst en vecka om jag inte vill. Det finns matlådor i frysen med lite av varje som kan tas fram och tinas i micron. Kålsoppa och laxpudding t.ex

Därmed lämnar jag eder åt edra öden och äventyr, kära ordbrukare i Löddöse, Markaryd, Köpmanholmen och Gnarp.

Ha det så bra till nästa gång vi råkas!