Verkar som jag är i ett s.k lfow just nu vad gäller mitt (rätt blygsamma) travspelande. Fyra gånger på en vecka har jag fått utbetalning från ATG och tre av dessa har varit lite större än insatsen. Igår köpte jag en Harry-påse för 150 kr med V86-system, Dagens dubbel samt ett vinnarspel. V86;an gav "bara" fem rätt så inga pengar där. Men dubbeln gick in och gav 164 kronor tillbaka. Inga summor värda att flytta till bankkontot förstås men det dröjer ju lite längre innan jag behöver fylla på ATG-kontot. Jag spelar ju inte varje dag eller ens varje vecka men emellanåt sätter jag mitt hopp till det där med att "Plötsligt händer det" som Svenska Spel hade i sin reklam för några år sen.

I backspegeln för bloggen och dagens datum fick jag ett igenkännandets leende från 2011 om hur vi snackat gamla minnen på jobbet natten innan. Jag mindes då allt jag skrivit om och lite till också som aldrig kom med då.

Ännu hade det inte varit någon obloggad dag där under "Tidigare år" men jag vet att det kommer så småningom. 

Men närmast på mitt schema just nu står att äta lite kalops som blev över när vi ätit igår och jag hade fyllt tre folieformar för frysen. Sen ska jag invänta 19-slaget ikväll då akt 3 i dramat mellan Timrå och Djurgården startar. Det är stockholmarna som har hemmaplan idag. Och jag är försiktigt förhoppningsfull efter att ha sett de två första matcherna där mitt lag visat upp inte bara bra spel utan även en lagmoral som fick dem att resa sig ur underläge och vinna även i måndags. Så för Djurgården är goda råd rätt dyra nu. De MÅSTE nästan vinna för att inte halka efter med 3-0 i matcher. Ett sånt underläge har inget lag lyckast vända någonsin sedan man började med sju matcher.

Och på lördag i Timrå är det, redan nu, nästan helt utsålt och blir nog fullt till sista plats. Ja, förutom några enstaka med årskort som väljer att stanna hemma fast de betalade sin sittplats redan i höstas. Men de platserna räknas ju såklart också som sålda. 

Det är, som sagt, Djurgården som har kniven mot strupen nu. Det är de som har nåt att bevisa, nåt att förlora.

Och på tal om knivar...

Jag skrev i höstas om hur lurad jag kände mig när jag gick på reklamen på FB och beställde en japansk Huusk-kniv som skulle vara vassare än varje annan kniv som funnits. Jo, pyttsan, den var inte ett dugg bättre än de jag redan hade. Och inte heller gick det att bryna dem på min enkla lilla knivslip från NIls-Johans.

Men sen jag diskuterat saken med några olycksbröder som också låtit sig luras fick jag veta att Marcus som jag känner litegrand sen åren i fabriken är lite av expert på att fixa knivar så de blir skarpa som rakblad. Han har nu åtagit sig att fixa även min. Och inte nog med det - han bad mig att ta med alla knivar jag har så skulle han försöka sig på att vässa även dem. Han är gammal verktygsmakare så kunnandet finns säkert.

Han jobbar natt ikväll men går på frivecka imorgon bitti så det blir väl till helgen. Och har jag klarat mig fram till idag så går det säkert till dess också.

Därmed, kära ordbrukare, lämnar jag er åt era öden i Vansbro, Kilafors, Axmarby och Tullinge. Ha det gott och håll tummarna för Timrå IK borta mot Djurgården ikväll. 

Vi ses! Endera dagen...

Inte för att jag själv har någon att sjunga så för men någorlunda lycklig känner jag mig ändå. Visserligen står Madame Citroen fortfarande obrukbar hos min f.d arbetskompis i väntan på en startmotor. Och precis billigt lär det väl inte bi även om det knappast kostar lika mycket som om jag lämnat henne hos Magnus alldeles i närheten.

Sonens Volvo däremot gick fort och enkelt att fixa, den klarade han på mindre än en timme. Turligt nog hade han en begagnad, men helt ok, tändspole som sattes på plats och sen gick den som en klocka igen.

Men det finns ju glädjeämnen i livet också. I måndags vann Timrå sin andra raka match i "bäst-av-sju" mot Djurgården. Efter en mållös förstaperiod kom Djurgården ut taggade som tusan i andra perideon och gjorde både 0-1 och 0-2. Men Timrå kom igen och kvitterade i två power play innan paus. I tredje perioden tog DIG åter ledningen 2-3 men med bara minuter kvar drog de på sig en utvisning till och då small det igen. 3-3 och jag började förbereda mig på förlängning. Men Tim Erixson ville annat. Med bara 7 sekunder kvar sköt han ett hårt skott som sen styrdes i mål av Sebastian Hartmann. Total eufori och Timrå är nu "bara" två vinster från att få stanna i SHL. Djurgården, däremot, måste vinna fyra matcher... Nästa kamp är imorgon kväll på Johanneshov i Sthlm och sedan på lördag i Timrå.

Inte nog med det! I måndags drog jag in en dryg femhundring på satsade 100 på V64-tävlingarna på Mantorp.

Dessutom puttrar just nu en gryta kalops på min spis och den ska strax provsmakas. Inte för att det behövs (jag VET redan att den blir bra för det blir den alltid) utan bara för att jag vill. Så här har ni en som får en av sina favoriträtter till middag idag.

Det gäller ju att ta tillvara de stackars små glädjeämnen livet bjuder och det är precis vad jag försöker göra. Solen skiner ute också så jag borde väl försöka få lite frisk luft och solsken också innan dagen är över.

Ha nu en härlig onsdag, kära ordbrukare! Tillsammans eller var för sig i Lenhovda, Lövstabruk, Kallinge och Sangis!

Httade det här gamla klippet på Youtube och fick flashbacks så det skrek om det. Det började med att jag tittade i bloggens backspegel, som jag gör varje dag, och såg att det gått hela 4 år just idag sedan Jerry Williams lämnade jordelivet. Så jag gick in för att söka efter någon filmsnutt med hans musik för att lite grand hedra hans minne så här år årsdagen. Och hittade gamla fina Keep on från 1969.

Och då vaknade minnen till liv, vill jag lova. Jag fyllde tolv det årer och minns en massa saker som hände då. Månlandningen följde vi ju via svartvit TV i sommarstugan för att ta ett exempel. I det mer närstående nyhetsflödet var det också året då man började arrangera discokvällar i skolan en eller ett par gånger per termin. Och där snurrade Keep om flitigt på skivtallrikarna kan jag lova. Många, särskilt bland oss killar, var lite blyga för att gå upp och försöka "shejka" som det hette på den tiden. Styrdans var helt otänkbart utan vi stod mitt emot varandra och rörde armar, fötter och höfter till musiken så gott vi kunde. Men vi hade ju sett på TV ungefär hur man skulle göra. Många hade väl dessutom äldre syskom, grannar eller kusiner som visat dem.

Och just den här låten var det nåt extra med. Den som agerade diskjockey såg ju om det var lite tomt på dansgolvet och brukade då ofta lägga på Jerry Williams och Keep on. 

Bland mina jämnåriga var det inte så många som kände till honom innan dess. Den genren hade väl inte riktigt kommit så långt ner i åldrarna. Men jag kände mycket väl till honom och hade hört  hans röst många gånger. Redan långt innan jag började i skolan blev jag förtjust i ett av hans tidigare alster. Darling Nelly Gray hette den och fanns på vinylsingel hos min kusin som dessutom var närmaste granne.

Hur som helst så tänkte jag tillbaka och friskade upp en hel del gamla minnen från de där diskokvällarna i skolan. Och då kom jag också att tänka på en annan låt som också kunde få den trögaste tolvåring att börja skutta runt och dansa. Så jag beslöt att se om även den fanns på nån gammal musikvideo. Fast video inte fanns i svenska hem förrän många år senare. Och tänk, jag hittade den också!

Giorgio Moroders hit från samma år var också ett säkert kort när det gällde att få oss att slita oss från Trocaderon och bullen eller popcornskålen. Det fanns en särskild dans till den men jag kommer bara ihåg att man skulle hoppa två gånger på höger fot och sedan samma med vänster.

Dessa två låtar lockade fram så många små fragment av minnen. Som den gången någon kastade in en stinkbomb i lokalen som genast börja lukta starkt av ruttna ägg. Eller vatmmästaren i skolan som var väldigt populär och alltid var med för att hålla ett öga på oss.

Och givetis mindes jag också den söta Cecilia som jag var hemligt förälskad i. Söt som en docka var hon och det brukade dröja ett bra tag en sån där kväll innan jag samlat ihop nog med mod för att gå  fram till henne och mumlande fråga om hon ville dansa med mig. Men blygheten brukade gå över ganska fort efter några av hennes leenden medan vi shejkade på där. Sen brukade jag diskret dra mig undan och samla nytt mod och en gång efter den andra dansen vågade jag mig på att föreslå att vi skulle köra på över nästa också.

Cecilia sa ja och log igen så hjärtat ville rymma ur kroppen på mig. Jag lyckades precis knipa ihop läpparna om orden som min hjärna velat säga; Att jag tyckte hon var jättefin och att jag gillade henne. Men det fick hon aldrig höra från min mun.

Men efter den dansen var det hon som föreslog ytterligare en. Då den var slut tackade jag och då sa hon att hon gillade att dansa med mig. Om det var någon sorts invit till mig att säga nåt liknande eller inte får jag förstås aldrig veta men på vägen hem sedan tänkte jag hela tiden på det och undrade om hon kanske kände likadant som jag.

Men det vågade jag inte ens drömma om. Min sjävbild i den åldern var inte sån att jag skulle kunna vara nån som tjejer skulle bry sig om. Sockersöta Cecilia ville nog inte ha en  sån som jag, intalade jag mig. Och den som inte försöker behöver ju inte bli besviken att få ett nej. Så feg var jag då.

Fegisen som sen växte upp och åldrades till mannen jag är idag vågade aldrig ta reda på det men det är ett vackert minne ändå. Och på senaste åren har jag sett henne på Facebook och konstaterat att den där übersöta lilla flickan med de mörka lockarna vuxit upp till en mycket vacker kvinna fast hon, i likhet med mig, passerat 60.

Då jag kom hem efter en sån där discokväll brukade jag gå in på mitt rum och ta på hörlurarna medan jag lade Simon & Grafunkels LP, "Bridge over troubled water" på skivtallriken. Därefter valde jag, om jag minns rätt, tredje spåret på A-sidan och satte mig sedan för att lyssna på...

"Celia, yuo´re breaking my heart. You´re shaking my confidence daily. Oh, Cecilia, I.m down on my knees. I´m begging you please to come home..."

Ja, just det. Låten med hennes, den ouppnåeligas namn förlängde liksom min kväll med henne litegrand på det sättet. Jag tror nästan att det var mest för att den hette som hon som jag så ofta spelade just den låten.

Hoppsan... Jag satte mig för att hylla Jerry Williams men istället blev det en tur längs minnenas allé och oväsentliga hågkomster som väl knappast intresserar nån mer än mig själv. Och får jag bara leva någa år till så är jag säker på att jag blir glad då när jag hittar dagens alster i backspegeln. Men det gäller ju, som sagt, bara mig själv.

Men ni får väl skylla er själva ifall ni läste ända hit! Det finns ju en slumpknapp som kvickt tar en till andra bloggar och andras tankar eller berättelser. Det som skulle bli någon sorts respektfull minnestext om Jerry W blev istället en musikalisk återblick till den tid då jag närmade mig tonåren.

Men nu är det över så andas ut. Sonen ska strax få köra mig till Willys och fylla på lite förnödenheter inför den nya vecka som börjar imorgon. Sköt om er, kära ordbrukare i Lönnångersfjärden, Åmål, Tvååker och Bollebygd.

Vi ses!

En riktigt bra dag idag! Först bogserades Madame Citroen till min f.d arbetskamrats bilverkstad utan missöden längs vägen. Samma f.d arbetskamrat anlitades för att fixa sonens Volvo, vilket han gjorde med bravur och för ganska lite pengar. Sen fortsatte dagen med surströmming i glada vänners lag och vi drack väl multum därtill, som det heter.

Ett par iskalla Mariestads starköl och snaps av Hallands Fläder.

Hemma igen var det hockey som gällde och jag fick avnjuta hur mitt kära TRimrå IK gjorde processen kort med Djurgården på deras hemmaplan. Därmed är momentum flyttat. Den fördel av hemmaplaan som DIF hade ligger numera hos Timrå och redan på måndag kväll kan man inkassera andra raka segern i bäst av sju matcher om vi kan vinna hemma också.

Och som om inte det vore nog så kollade jag nyss mitt travspel för dagen. Som inbringade dryga 400 kronor på en satsad 100-lapp vid dagens V75-tävlingar på landets största travbana, Solvalla.

Inte gjorde det precis mig till en förmögen man men plus är alltid plus och nu har jag iaf lite spelpengar för kommande veckor.

Det är ju skatteååterbäring på väg in och som nästan alltid kommer den att ätas upp av mitt bilägande. Både min så djupt älskade Mdame Citroen och sonens Volvo S60 från 2002 pajade ju häromdagen. Vad sonens Volvo beträffade hade jag tur och kom undan med 750 kr för byte av tändspole till en begagnad, som han turligt nog råkade ha i lager.

. Min egen bil, som rasade igår, lär jag få slanta upp betydligt mer för att få i körbart skick. Men det får bli en senare fråga.

Troligtvis är det startmotorn som har brunnit och därmed även dödat batteriet, precis som i maj samma år jag köpte henne (2016). Eller också är det ett större motor-ras så jag blir tvungen att allvarligt överväga om jag ska behålla henne eller ej.

Det tycks vara någon slags naturlag, det där med att bilar jag äger alltid rasar på ett eller annat sätt när skatteåterbäringen är på väg. Jag deklarerade så fort det var möjligt att göra det och skulle därmed få min återbäring (som detta år var riktigt stor) inom en dryg vecka.

Men så här långt i livet så har jag varje år då jag ska få fina pengar ALLTID drabbats av bilproblem som äter upp det mesta av pengarna från skatteverket.

Därmed får jag, som alltid, revidera mina planer för dessa pengar. Ifjol tvingades jag köpa nya däck fär merparten av återbäringen och i år lär de maskinella problemen äta upp mina tänkta extrapengar.

Murphy´s lag! Som alltid... Men det kunde förstås ha varit värre! Jag kunde ha fått dessa utgifter i en tid då jag inte kunnat betala dem utan att låna upp nya pengar.

SÅ det är väl bara att "gilla läget"!

Och ännu så vet jag ju inte heller var det landar. Kanske blir det inte riktigt så jävligt som jag befarar. Eller också blir det sjufalt värre...

Nåja, den som lever får se, som man säger. Jag väljer att glädjas över Timråsegerm, travvinsten och över att ha haft en ritkigt trevlig eftermiddag i glad vänner lag.

På måndag kväll är det returmatch i SHL-kvalet med Timrå IK som hemmalag och vinner vi den så ser det riktigt bra ut inför de avslutande matcherna.

Men för ikväll så nöjer jag mig med att glädjas åt dagens glädjeämnen och därmed önska mina kära ordbrukare en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Lindome, Karlholmsbruk, Vittangi och Treslövs läge.

Vi ses! Nån gång...

Gammal och ganska naivistisk text visserligen men medge att det är en vacker dröm de beskriver. Giganterna Fred och Cornelis samt Ann-Louis Hansson. Förvisso en gigant, även, hon med bortemot 60 år bakom sig på scener och på skiva. Hon har alltsså varit verksam som artist längre än någon av herrarna ens levde. Om jag minns rätt fick varken Åkerström eller Vreeswijk uppleva sin femtioårsdag.

Med all säkerhet berodde detta mycket på hur de levde sina liv. Vilket heller inte är helt ovanligt när det gäller stora konstnärer på många kulturella områden.

"Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär. Och ingen känner längre till det ordet militär..." Tänk om vi ens kunnat få möjligheten att drömma om det. Om en fridsam och fredlig värld där vi alla levde sida vid sida utan att försöka ta kål på varandra. Just nu känns det alltför avlägset för att man ens ska våga tänka den tanken.

Nej, vi har inga fredsapostlar nuförtiden. Det finns inga människor som Martin Luther King, Nelson Mandela, Moder Teresa eller Desmond Tutu idag. Men det skulle sannerligen behövas någon som predikade kärlek, tolerans, respekt och fred och som dessutom hade förmågan att få världen att lyssna. Att bry sig. Och kanske framför allt - att agera och protestera mot våld av alla de slag, mot intolerans mot andra folkslag, religioner eller andra länders gränser.

Man kan ju undra hur många själar man skulle kunna locka till ett fackeltåg genom Stockholms gator skanderande "Putin - Ut ur Ukraina!" Eller... "Palestinier och judar - sluta bråka med varandra!" Tilll exempel..

En synnerligen naiv tanke, jag vet och förstår det. Men medge att den är vacker!

Lika vacker som...  "Inatt jag drömde"

Rubriken lånar jag från en av filmerna om Saltkråkan. Scenen där Stina just sålt Malins dotter "Skrållan" tlll farbror Westerman för 25 öre och köpt en kokosboll i handelsboden för pengarna. Orden yttrade hon då hon precis svalt det sista av kokosbollen med en lite misslynt min.

Men orden syftar även på den tomhet som kan infinna sig då en epok av något slag tar slut. Igår var ju dagen efter Farmen-finalen och frampå eftermiddagen slog det mig att det inte fanns något som intresserade mig på TV vid 19:30 när man tidigare visade just Farmen. Då kände jag av den där tomheten jag skrev om ovan.

Men det löste jag med att streama ner den sista i raden av nya Beckfilmer, "Den gråtande polisen". Den som har läst och minns romanserien där man hämtat några av karaktärerna till de nyare Beck-filmerna minns att en av böckerna hette "Den skrattande polisen". Precis som i den boken blir en hop människor ihjälskjutna på en buss i Sthlms-trakten. Och precis som i romanen är de första två poliser som kommer till platsen två snålt begåvade konstaplar vid namn Kristiansson och Kvant. I boken är båda män men i filmen har man bytt kön på den ena. Men riktiga klåpare är de fortfarande.

Mer ska jag inte avslöja ifall du som läser vill se filmen själv utan aningar om vad som händer. Men jag kan säga att de återbrukar ytterligare ett namn från Maj Sjöwalls och Pehr Wahlöös romaner. En polis har fått namnet Viktor Palmgren och det reagerade jag genast på för så heter mordoffret i en annan av deras böcker. "Polis, polis, potatismos" heter den och har filmats, den med, för rätt många år sedan. Då med Gösta Ekman som Beck. Rolf Lassgård spelar Gunvald Larsson som ger de två töntstämplade konstaplarna, Kvant och Kristiansson en utskällning i den högre skolan.

Men nu är alltså också det över, jag har tittat mig genom alla de senaste i raden Beck-filmer.

Ännu en epok tog slut igår men där känner jag mer lättnad än saknad. För ett par år sedan såldes turbåten M/S Medvind som trafikerat Sundsvallsfjärden med sjöbuffé och underhållning i flera år. När den försvunnit till Göteborgstrakten och lämnat sin kajplats tom var det något ljushuvud som släpade dit hotellbåten Astoria som legat där sen dess och förfulat hamnområdet. Men igår var det alltså dags även för den att släpas härifrån av två små bogserbåtar.

Saknad av ganska få, skulle jag tro. Vart den tar vägen vet jag inte och bryr mg inte om det heller.

Däremot måste jag säga att det övergår mitt förstånd att det verkligen finns en marknad för alla dessa hotell som bara ökar i antal. Så sent som ifjol invigdes ju norska miljardären Petter Stordalens jättehotell snett emot NP3 Arena. Säkert fint inutii men utsidan har jag svårt att tro att någon tycker pryder vår stadskärna. 

Några stenkast därifrån, mitt emot polisstationen ligger skatteverkets hus (Jo, vi har minsann en skatteskrapa, som den kallas, i Sundsvall också!). Det är av väldigt många ansett som stadens fulaste byggnad. Men Stordalens skapelse på andra sidan Selångersån är inte långt bakom. Inte i mina ögon åtminstone!

Nåja, epoker startar och de tar slut. På torsdag kväll spelas de sista matcherna i SHL;s grundseerie. Timrå möter Rögle hemma och skåningarna har redan säkrat seriesegern och har således inget att spela för. Så jag gissar att de ställer över de mest slitna i sitt lag och det borde förbättra våra chanser att slå dem. Gör vi det på samma gång som Oskarshamn vinner mot Djurgården hemma så tar Timrå 13-platsen och har därmed en hemmamatch mer mot DIF om det går till sju matcher.

Sen börjar en ny, men kort, epok för Timrå IK som tar slut när endera de eller Djurgården vunnit fyra matcher. Förlorande lag trillar ner i hockeyallsvenskan medan vinnarna spelar i SHL även nästa säsong.

Sen hör jag att en annan epok just slutar rakt under mig. Tvättmaskinen har precis tystnat efter att ha cantrigugerat mina lakan och badhanddukar. Så jag får väl runda av och gå ner och hänga dem på tork.

Ha en förträfflig tisdag, kära ordbrukare, världen över. Vi ses!

Lika sorgsen som jag var igår vid den här tiden då Timrå IK har varit i Karlstad och skämt ut sig - Lika glad är jag idag för Cissis skull. Som vann Farmen 2022. Jag kan inte minnas att jag någonsin, under de år jag tittat på programmet, har varit så nöjd med vem som vann. Ingen har någonsin förtjänat sin vinst så mycket som Cecilia (alias Cissi) i min bok.

Jätteglad är jag för hennes skull men även för hennes familjs skull. Som fick försöka klara sig utan sin fru/mamma hela sommaren medan hon var i Småland och tjänade en halv mille. Jag gillade Daniel som vann förra året och även tjejen, vars namn jag glömt just nu, som tog hem det året före Daniel. Men ingen, ingen, ingen har jag unnat vinsten så mycket som jag gör med Cecilia.

Hela dagen har jag väntat på upplösningen och nu är det alltså klart.

Klart är det också att Timrå ska spela kvalspel mot Djurgården i bäst-av-sju-matcher med start på lördag. Innan dess återstår en sista omgång då vi ska ta emot serieledande Rögle på hemmais på torsdag. Då avgörs det om Timrå lyckas knipa en trettonderplats i serien och därmed få fördelen av hemmaplan i en eventuell sjunde och avgörande match.

Den s.k expertisen tror förstås mest på Stockholmslaget och att döma av gårdagens insats från mina rdöita hjältar gör expertisen alldeles rätt i det. DET spelet kommer inte att räcka till fyra vinster av sju i det kommande kvalet. Men det sista som överger en sann supporter är ju hoppet och tron på det egna faoritlagets förmåga.

"Det är aldrig för sent att ge upp", brukar ståupparen Ronny Eriksson säga och jag har tagit till mig de orden. Så varför ge upp när chansen fortfarande finns? Det är inte över förrän tjocka tanten sjunger, säger man i USA och eftersom hon inte sjungit ännu så finns ju fortfarande möjligheten att mitt lag spelar i SHL även kommande vinter.

"Expertisen" tror ALLTID mer på lagen från Fjollträsk, det vet alla som håller på landsortsklubbar. Så det är bara att bevisa för dem att de har fel!

Nu är det spelledigt till på torsdag kväll och sedan börjar kvalet på lördag, som sagt. Och då hoppas jag att det börjar med Timrå IK som hemmalag och därmed fördelen av en mer match på hemmaplan.

Avslutar där, kära ordbrukare i Väckelsång, Morkarla, Garphyttan och Vibyggerå. Vi ses!

Äntligen har någon lyckats ta bort raden med hakkors som visade upptill på förstasidan i den där rutan där man kan välja att flagga lite extra för sin egen blogg. Undrar bara varför det dröjde så länge och hur de hamnade där. Jag har för lite datakunskap för att spekulera i det sistnämnda men känslan var ändå att någon hackat sig in och lagt ditt det.

Kusligt, tycker jag. Och allra kusligast är att det var just nazistsymboler som toppade förstasidan. Men nu är de borta och det tackar jag för.

Ser i bloggens backspegel att det är kollektivavtalens dag idag. För de flesta i min generation och ner till kanske 40-plussare är de väl nästan en självklarhet. Man skulle inte gärna ha tagit jobb hos en arbetsgivare som inte hade kollektivavtal. Men jag hör allt fler unga som inte tror att de har någon betydelse. För mig har de förstås inte det längre eftersom jag inte längre har en arbetsgivare. Men vänta ni om högerkoalitionen får majoritet i riksdagen till hösten och Kristerssom, Busch och Åkesson får chansen att börja röja upp bland lagar som reglerar arbetstagarnas rättighetr. Då kan det komma att slaktas heliga kor på löpande band, 

På Farmen har de dock slaktat färdigt för säsongen för djuren fraktades bort häromdagen. Utom getterna som går kvar i sin hage och för oväsen som irriterar farmarna ibland. Nu minns jag inte vem men en av dem kallade getterna för får, också det häromdagen. Och då blrjade jag undra hur det egentligen är ställt med kunskaperna om man inte kan skilja på får och getter. Dagnes avsnit har jag sett alldeles nyss men jag ska inte förstöra spänningen för dig som måste vänta på TV-sändningen ikväll. Då ser jag på annat, nämligen Timrås hemmamatch mot Färjestad. Såna dagar brukar jag streama Farmen till datorn under dagen innan eller också på lvällen efter matchen. 

Som sagt så ska jag inte förstöra spänningen för er men så mycket kan jag ändå säga att de får ett oväntat besök. Både för mig och farmarna var det överraskande.

Och just NU ser jag att det kommit upp annan text på den där skylten, samma för de flesta bloggarna. Så nu lär det regna in mail hos Admin igen. Märkligt nog får man aldrig något svar om man mailar dem. Jag har faktiskt inte hört talas om någon som fått det. Och jag har frågat några stycken. Lite dåligt kan jag tycka...

Nu ska jag snart börja ladda för match med en kycklingwok med nudlar och kanske en lite tupplr efter maten så jag orkar tre perioder. Så hoppas jag att Oskars surströmming gör processen kort med Löfbergs lila ikväll!

Ha det gott till nästa gång, kära ordbrukare i Smygehuk, Krokom, Björklinge och Överkalix. Gud vare med er för sjäv har jag tyvärr nte tid! Vi ses!