Alla inlägg under februari 2016

Av Göran - 29 februari 2016 21:16

Nästan kusligt! Nästan övernaturligt hur jag för ett par timmar sedan fick lust att höra youtube-klippet nedan med Josefine Nilsson och Totta Näslund. Av en händelse föll min blick på kommentarerna nedanför och jag riktigt fryser till när jag ser ord som "together in heaven" och "Vila i frid, Josefine!".

Totta gick bort för flera år sen i cancer men Ainbusk-tjejen med den sensuellaste röst jag nånsin hört är väl minst tio år yngre än jag, tänkte jag. Inte kan väl hon...?

Men det kunde hon, Det konstaterades då jag kollade nyhetsmedia strax därefter. 

Den nyheten träffade som en spark i magen. Bland svenska sångerskor var hon en av mina allra största favoriter med den där lite hesa, sensuella rösten som aldrig helt lyckades dölja hennes gotländska härkomst. Kanske var det just den där Gotlandsaccenten som gjorde det. I vart fall var det en av de saker som gjorde just henne speciell!

Det märkligaste av allt var att jag satt och läste på Aftonbladets förstasida när ingivelsen kom att gå in på youtube och lyssna på just den låten. Då stod det inget om henne. Men under den minut det kan ha tagit att fatta såpass att jag ville kolla fakta var det toppnyheten på sidan.

Jag kände henne förstås inte alls. Mig veterligen finns inga som helst band mellan oss och ändå händer en sån sak. Men jag beundrade hennes artisteri, framför allt sångrösten och sättet hon sjöng på.

En stor förlust för Sveriges musikliv och jag vet att för lång tid framöver kommer detta blonda skogsrå från Gotlande att leva vidare i mitt och många andras minne. Sov gott, Josefine! Din ljuva stämma kanske har tystnat men lever vidare ändå. Alltid inom mig!

Och du... Jag är övertygad om att om Elvis fått höra vad du och Totta gjorde med hans "Always on my mind" hade han gett er stående ovationer.

ANNONS
Av Göran - 28 februari 2016 05:47

Tänk att hela trettio år har gått! 30 år har gått sedan det hände som gjorde att Sverige aldrig mer skulle bli detsamma igen. Bland oss som är födda före 1970 finns det knappast en enda svensk som inte vet exakt vad han/hon gjorde, vart han/hon var på väg då han/hon fick reda på att vår statsminister skjutits ihjäl på öppen gata.

I Sverige! I denna fredsälskande nation hade en statsminister (och sånär även hans fru) mejats ned mitt på gatan i vår huvudstad. På väg hem efter ett biobesök.

Nu kanske resten av världen invänder att "Inte kan väl statsministern gå på bio hur som helst! Utan livvakter!"

Jo, fram till den 28 februari 1986 kunde han/hon det. Säkerligen har både Tage Erlander, Torbjörn Fälldin och andra statschefer gått på bio med sina fruar både på fredags- och andra kvällar utan att känna oro.

Själv minns jag, precis som de flesta, exakt vad jag gjorde både under dagen och kvällen och hur jag fick reda på det ofattbara.

Jag bytte bil den dagen. Min ljust pastellgröna Ford Granada med V6-motor och automatväxel (som slukade bensin) byttes till en SAAB 900. EN vit halvkombi av 1981 års modell. 36 000 kronor har jag för mig att den kostade.

Vad gjorde jag mer då, den där dagen?

Tja, med all säkerhet ringde jag och sa grattis till storebror som fyllde 36 år. Annars kan jag tänka mig att det blev en lugn och stillsam fredagkväll eftersom jag skulle börja jobba på morgonen dagen efter. 

Då steg jag upp vid halv fem och i köket slog jag, som alltid, på radion. Där spelades bara sorgemusik så jag stängde av ett tag och slog på igen en kvart senare. Lika illa då ooch jag undrade lite över vem som valt musiken denna morgon eftersom den var så enahanda. 

Även i min nyinköpta bil satte jag på radion med samma resultat utan att ens tänka tanken att något fruktansvärt kunde ha hänt. 

Strax ovanför där jag numera bor fanns en macl där jag stannade till för att köpa snus eller något annat. 

DÅ... fick jag se löpsedlarna för dagstidningarna. "Palme död - mördad på öppen gata" eller nåt liknande.

Jag minns att min första tanke var att någon tillverkat löpsedlar som nån sorts makabert skämt och tänkte att nu har de väl ändå gått för långt. Ända tills jag stod vid kassan därinnen och såg hur tårarna rann på expediten bakom disken. Så jag frågade om löpsedlarna var på riktigt och hon nickade.

Nu ska jag väl inte glorifiera Olof Palme eller ge honom någon roll i historien som han kanske inte alls hade kommit att spela om han fått leva och verka vidare. Men något hände med det här landet den natten.

Som kanske hade hänt ändå, förr eller senare, det får vi ju aldrig veta. Men för många människor är 28/2 1986 en vändpunkt, den dag då de tgamla trygga Sverige förlorade oskulden för alltid. Den dag då folkhemmet föll samman.

Det var föresten en jävla tid, hela den där våren -86. Två månader senare inträffade härdsmältan i Tjernobyl och i maj förlorade jag min innerligt älskade hund. Han dog i sömnen, bara sju år gammal och jag tror inte att jag hade sörjt ett barn mer än jag sörjde honom. Känslomässigt var han ju närapå mitt barn.

1986 var alltså ett skitår. På flera sätt.

Hur Sverige sett ut om inte det där mordet begåtts vet förstås ingen. Antagligen har det väl mindre betydelse än många av oss vill tro. Men nog förändrades både landet och dess innevånare den där helgen.

Vem var det då som sköt? Precis som Leif GW Persson har jag svårt att se Christer Pettersson som mördaren. Att han befunnit sig i området den kvällen tvivlar jag inte på, det är väl i det närmaste bevisat. Men allt i tillvägagångssättet tyder på att mördaren är någon som har stor vapenkunskap och är en erfaren skytt. Därför gissar jag att mördaren har en bakgrund inom militären eller polisen. Jag tror inte heller på teorin om en ensam galning utan är övertygad om att mordet var väl planerat, säkert sedan minst ett år. Och att det i konspirationen ingick krafter på den högra ytterkanten av svensk politik med kontakter inom polisen eller självaste regeringen. Det var knappast en tillfällighet att inte ett enda av de högre polisbefälen i hela Stockholm var i tjänst eller ens hemma den helgen. Kanske var det den vägen man fick veta att Palme, på egen begäran, saknade bevakning denna kväll.

Sannningen, kära ordbrukare, får vi antagligen aldrig veta. För lång tid har gått och för många spår försvunnit.

Ovanligt djupa funderingar för att vara dagen mellan nattskiften. Så nu ska jag brygga lite mer kaffe och försöka vakna till efter mina fem timmars sömn.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare, i Mehedeby, Strömnäsbruk, Albacken och Dala Järna! Vi ses!

ANNONS
Av Göran - 25 februari 2016 22:00

Torsdagen är på väg mot natt och jag ska försöka att inte bli alltför långrandig. Känner mig nöjd med dagen trots att den inte blev helt som planerat.

Startade med att vakna en hel timme innan jag behövde, pigg som en nötskrika. Antagligen visste min inre klocka att jag egentligen skulle ha stigit upp vid pass halv fem för att åka till första dagskiftet. Men detta skift var ju utbytt mot skyddskommitté så jag hade ingen brådska alls då kroppen sovit klart en kvart i fem.

Duktig som jag var åt jag lite frukost, tog en dusch och så fort jag var någorlunda anständigt klädd tog jag fram bunten med räkningar och såg till att göra alla fodringsägare nöjda.

Ändå återstod en bra stund innan jag behövde åka iväg så jag surfade runt på diverse nyhetsmedia medan jag njöt dagens andra kaffemugg.

Förmiddagens möte gick i effektivitens tecken nästan hela vägen. Bara en kvart försenade kunde vi ta lunch. Jag och två trevliga kolleger åkte till ett matställe en bit utanför staden, en f.d herrgård som brukar ha väldigt god mat.

De hade de idag också. Rödspättan och remouladsåsen smakade suveränt.

Eftermiddagen och kvällen var det planerat att jag och de tre av mina barn som bor i närheten skulle äta kinamat och sedan gå på bio. Vi skulle ses halv fem utanför Ming Palace och jag hann dit men det var med nöd och näppe eftersom eftermiddagens möte på jobbet drog ut på tiden mer än annars.

Lyxigt, lyxigt med två resturangbesök samma dag men NÅN gång måste man ju få unna sig. Mings Nasi Goreng är bland det godaste jag vet och den var inte sämre än jag mindes idag heller.

Låt vara att yngste sonen lämnade återbud eftersom han sovit för lite och var trött. Så det blev de två mellanbarnen och jag bara. Lite tråkigt förstås men det kommer väl fler tillfällen. 

"En man som heter Ove" skulle vi gå och se sedan men eftersom den bara hade sena föreställningen idag så tog vi oss tid att åka till Birsta, Sundsvallstraktens shopping-Mecka, en sväng. Jag tog det lugnt på en soffa ovanför rulltrapporna medan son och dotter sprang i affärer ett tag.

Då vi kom hem hade vi en dryg timme innan vi behövde åka till bion men filmtittandet fick ställas in p.g.a att ett av mina numera vuxna barn blev lite krasslig. Då kände jag genast att det kanske var lika bra för jag var själv rätt trött och tom i huvudet efter dagens vedermödor.

Men glädjeämnena var inte slut för det! För en dryg halvtimme sedan kom jag på att jag måste kolla mitt travspel.

Och jag är visst inne i nån sorts stim för tamejsjuttsiken hade jag inte fem rätt på V64;an. En femma och åtta rader med fyra rätt gav 550 kronor tillbaka på 36 satsade kr. Inga miljoner men det är förstås bara en tidsfråga nu när jag har sånt flyt!

Nu ska jag bara varva ner en liten stund till (vinsten gav ju en liten energiboost) innan jag släcker ner för idag och kryper till kojs. Ett dagskift och två nätter återstår innan jag, på måndag morgon, stämplar ut för nästa frivekcka!

Livet kanske inte är så pjåkigt ändå!

Natti, natti på er, kära ordbrukare i Hovmantorp, Almunge, Rydboholm och Lindefallet!

Av Göran - 22 februari 2016 22:44

Måndag kväll och timmen börjar bli sen. Och det har varit en helt okej dag. För en måndag, åtminstone!

Jag stekte kyckling till middag och den blev mycket god även om middagen som helhet inte riktigt blev vad jag hade tänkt innan. Skit samma, bara det blir bra ändå!

Sen har kvällen gått i hockeyns tecken och jag har sett mitt hjärtas rödvita lag, Timrå IK, slå serieledarna AIK med klara fyra mål mot ett. På mindre än en vecka har alltså TIK slagit de båda rätt överlägsna topplagen med sammanlagt sju mål mot ett. Och vid inget av tillfällena var det orättfärdigt på något vis utan man har faktiskt mer eller mindre spelat ut de där ettorna och tvåorna från Solna och Småland. Duktige målvakten Johan Matsson hade hastigt blivit sjuk inför matchen vilket skapade en vag oro hos mig. Men då kliver bara reserven in och spikar igen målet nästan totalt.

Nu fick han i och för sig bra hjälp från uteförsvaret också men det ska en målvakt ha, tycker jag.

Så när man ser Timrå spela som de gjort på sistone är det inte utan att det tänds ett litet miniatyrhopp inuti mig att kanske, kanske kan de skrälla i kvalet.

Mitt förstånd hoppas dock att de INTE gör det. För i dagens läge är varken spelartruppen eller klubbens ekonomi och organisation redo för spel i landets högsta liga. Hur mycket jag än önskar att de vore det!

Sen då jag slog mig ner här framför databurken ville jag förstås kolla hur det gått med spelet på V64 i Eskilstuna ikväll. Jag köpte en sån där "Harry-påse" till lördagens V75 och drog in dryga tvåhundra kronor på Dagens Dubbel.

Därför tog jag mig råd att satsa 48 av dessa vunna kronor på ett litet system i dagens trav i E-tuna.

Numera är det ju så fiffigt ordnat på ATG;s hemsida att man kan klicka fram lopp för lopp för att se om man vunnit.

Jodå, första gick in liksom andra. I tredje och fjärde hade jag mina "spikar". D.v.s jag hade bara en häst streckad i vardera loppet. Men de gick också in så då började pulsen att öka även om jag visste att så långt var det inte direkt några högoddsare som vunnit. Femte avdelningen lyste också grönt för en av mina tre hästar där och jag tvekade lite innan jag vågade ta reda på om någon av de två jag streckat i sista loppet hade leverat.

Och... Det HADE ju en av dem gjort!

Jag hade alla rätt, alltså! Och flyttade andäktigt blickens fokus neråt mot raden där utdelningen står.

250 kronor för sex rätt och ingen utdelning på femmor och fyror.

Bara att konstatera att man är en looser, en förlorare. Såna vinner nästan aldrig och OM de vinner så är utdelningen så låg att den inte ger anledning till några glädjesprång.

Fast om vi struntar i själva siffrorna och försöker tänka som en företagsledare eller aktieägare så kan jag även, utan att ljuga eller ens överdriva, säga att jag femdubblat min insats. Och då låter det genast bättre!

500 procent är ju skitbra! Och det inom loppet av samma dag, dessutom. Plötsligt är man en lyckans gullgosse! En skicklig travspelare som prickar in alla rätt.

Så nu tror jag att det blir spelpaus imorgon och sedan går jag all-in på onsdag då det är V86 på Solvalla och Bergsåker, min närmaste travbana. Då... kanske det är dags för miljonerna så man kan sluta jobba och ägna all sin tid åt att sitta här och skriva trams hela dagarna! Frågan är bara om jag ska lite på min nyvunna expertstatus eller låta den där glada hästen Harry sköta urvalet. Jag får sova på saken. God natt, kära ordbrukare i Mörbylånga, Skälderviken, Muodoslompolo och Dals Ed!

Av Göran - 21 februari 2016 21:26

När jag slumpade runt här tidigare idag hamnade jag på en blogg som tillhörde en hund-människa. Nej, ingen korsning mellan skåning/labrador, pudel/norrbottning eller jämthund/stockholmare utan en sån där människa som har hundar som fritidsintresse eller kanske t.o.m som livsstil. Hundägare och uppfödare av den där sorten som sätter sig i bilen och kör nästan hur långt som helst om någon bara viskar ordet "utställning". 

Inget fel i det, absolut inte! Det är ju väl så intressant som fårklippning, porslinsmålning eller hockey. Var och en blir salig på sin fason, brukade min mormor säga.

Hon, för det var en hon, skrev om något hon funderat på och eftersom jag genast såg att det var något jag själv också funderat på läste jag vidare. Hon skrev kring det faktum att så många hund- eller hästfrälsta också är bloggare och undrade varför det är så. Jag kände ju igen det och det gör säkert också alla ni som jag brukar kalla mina ordbrukare (ordet stulet av den eminente Åke Cato). Om man åker omkring på slumpknappen här så är det en förvånansvärt stor andel av skribenterna som är häst- och/eller hundtokiga.

Så nu började jag undra om det kunde finnas något som förenar dessa människor. Har man större bekräftelsebehov än andra människor? Nej, det kan det väl inte vara - Ingen får väl så mycket förbehållslös kärlek som en hundägare! Hästar vet jag inte lika mycket om. (Jag vet att framänden kan bitas och bakänden kan sparkas med förödande resultat för offret)

Jag vet också att de väldigt sällan travar på det sätt jag trott och hoppats då jag har totat ihop mina små men förhoppningsfulla travspel. Men de är ju flockdjur precis som hundarna så kanske vi är något på spåren ändå.

Jag får nog filosofera vidare och kanske återkomma i ärendet om min forskning får ett genombrott om ett par timmar, dagar eller år.

Min egen blogg använder jag ju, bland annat, som historiskt dokument. Utan den hade jag inte haft en aning om att för sju år sedan just idag bakade jag lingonbröd och lagade Peking-soppa. Det är ganska kul med de där små "blänkarna" i marginalen om vad man skrev just denna dag för x antal år sedan.

Och både Pekingsoppan och lingonbrödet tillagas fortfarande då och då här hemma och om någon vill sno åt sig recepten så är det fritt fram att göra det.

Annars lider helgen mot sitt slut och imorgon är det måndag. Men vem bryr sig om vad veckodagarna heter. Viktigast för mig är om det står "D", "N" eller "/" i mitt arbetsschema. Dag-, Nattskift eller ledig, alltså.

Jag har tre stycken "/" (ledig) innan det bär till igen på torsdag. Men det blir en mjukstart, kan man säga. Min första arbetsdag ska jag tillbringa i ett konferensrum med en samling andra skyddsombud för då är det möte i den lokala skyddskommittéen. Sen ordinarie dagskift på fredag och nattskift nästa lördag och söndag. 

Och efter det är det sex dagar ledigt och sedan tre likadana perioder innan jag åter får fjorton dagar ledigt i månadskiftet mars/april.

Smaka lite på de orden! Mars och april. Visst låter de jävligt mycket trevligare än februari? För att inte tala om januari eller december!

Och... Har ni sett? Tror ni inte på fanken att jag har lyckats kräkas fram ett ganska långt blogginlägg fast jag egentligen inte hade ett skit att skriva om. Det händer då och då att jag börjar skriva bara för att jag inget annat har att göra just då. Ofta raderar jag vad jag skrivit vid dessa tillfällen men den här gången ska jag tamigfan publicera det FAST det blev ett sånt där inllägg som inte gör en enda människa varken gladare eller klokare.

Som jag sagt förut. Vi behöver falukorv och snabbmakaroner för att uppskatta oxfilén, sjötungan eller laxen. Eller vintern för att till fullo sätta värde på vår och sommar. Likväl som fullkomligt onödiga blogginlägg för att uppskatta de mer spirituella!

Kanske, kanske kommer det ett sånt här någon gång! Någon dag. 

Eller också inte! Den som lever får se!
Jag hoppas att ni, kära ordbrukare, lever minst lika länge som jag själv så att ni, om det nu händer, får uppleva ett storverk här på min blogg nån gång. Så sköt om er i Garphyttan, Tullinge, Grebbestad och Enånger!

Sov gott och vakna torrt!

Av Göran - 20 februari 2016 22:10

Ibland blir det som jobbigt! Igår fick jag veta att någon jag bryr mig om sen ett halvår har varit i ett förhållande där hon blivit slagen och hotad till livet flera gånger i veckan. Varför kom du inte till mig, var förstås den naturliga frågan för mig att ställa.

Vågade inte Trodde att det skulle gå över. Tyckte att jag fick skylla mig själv delvis eftersom jag provocerade honom.

Lilla vännen! EN gång är ALLTID en gång för mycket!

Ingen, ingen, INGEN har rätt att bruka våld mot dig hur mycket du än provocerat honom.

"En gång är ingen gång" säger man i vissa sammanhang. Men för Dig och alla andra tjejer/kvinnor gäller en helt annan sanning."En gång är en gång åt helvete för mycket!"

För mig, personligen, är det nästan omöjligt att begripa mig på de män som tar sig rätten att bruka våld i sina förhållanden. Mot sin tjej/kvinna. Mot den som borde kunnat lita på en till hundra procent!

Aldrig, aldrig, ALDRIG!!!

Det finns ALDRIG en ursäkt för våld . Oavsett om det är den ena partens fel helt och hållet att man blir osams så ursäktar det inte våld.

Jag blir så arg, så leden, så förbannad att någon tar sig den rätten mot någon som är viktig för mig. Mot någon som jag bryr mig lite mer om än kreti och pleti.

I de allra flesta fall är det män som tar sig den rätten. tyvärr. Vilket gör mig än mer förbannad eftersom jag riskerar att ses som potentiell våldsverkare bara p.g.a min könstillhörighet.

Och då kommer vi till nästa problem. Att 99 % av dessa män själva bär på en ryggsäck de aldrig borde ha fått fastspänd på sig.

Att de också är offer från början! Att någon, någon gång längs deras livsväg, fått för sig att kränka dem på ett sätt som berövar dem empatin och förmågan att förstå andras lidande.

Slutsatsen av detta är ju enkel för alla med förståndet någorlunda i behåll. Börja snarast, helst igår, att  ta hand om alla våldsoffer för att förhindra att de blir framtidens förövare.

Då, kära ordbrukare, kanske vi kan skapa en lite bättre värld åt våra barn att ärva.

Och till varje tjej/kvinna som eventuellt läser detta vill jag säga; Har han slagit dig EN gång så är det en gång för mycket! OCH... har han slagit dig EN gång är risken nästan 100% att det händer igen!

För har han slagit en gång så vet du att spärren som ska finnas inte finns där odh då är sannolikheten gigantisk att han gör det igen.

Så... om det händer EN gång- Bara GÅ!!! Och gå aldrig tillbaka!

Av Göran - 17 februari 2016 22:13

Av rubriken förstår ni säkert var jag har tillbringat min onsdagkväll. Rätt, i Timrå ishall på bästa läktarplats. Precis i höjd med mittlinjen, sjunde raden ovanför spelarbåsen.

I vanliga fall unnar jag mig aldrig de allra dyraste platserna men just denna kväll var tillägnad barncancerfonden och därför hade man tillfälligtvis sänkt biljettpriserna till 20 kronor för ståplats och alla sittplatser kostade en femtiolapp.

En vanlig kväll hade nog denna furstliga sist kostat mig en dryg tvåhundring men när jag nu fick den för det facila priset av bara 50 kr så bestämde jag mig för att se matchen på plats istället för vid TV;n eller datorn.

Och vilken match det blev!

Ett lag i bottenregionen mot serietvåan som nosar ledarlaget AIK i hasorna i tabellen kan väl bara sluta på ett sätt. Nej, ikväll var det en sån där kväll när allt är möjligt.

Smålänningarna började fartfyllt och med snabba passningar som satt klockrent på bladet för mottagaren och jag befarade för en stund att det kunde gå riktigt illa. Men Timrå såg inte ut som något bottenlag ikväll utan tog kommandot efter kanske 4-5 minuter. 1-0 kom genom Andreas Molinder (som jag skällt så mycket på tidigare i vinter) och någon minut senare drabbades domarna av någon sorts hjärnsläpp. D.v.s de visade ut en av mina rödvita hjältar.

Men då bar det sig inte sämre än att en TAIF-back fumlade med pucken i egen zon och tappade den till Daniel Öhrn som sköt 2-0 klockrent i målvaktens vänstra kryss. Ett oerhört vackert hockeymål!

Sen var det egentligen klart. Tingsryd var egentligen aldig ens nära att rubba Timrå som spelade som om man vore ett topplag i serien. De prövade med en time-out i slutet och tog ut målvakten men det enda det ledde till var att Daniel Öhrn kunde sätta sitt andra mål (3--0) i det övergivna Tingsrydsmålet.

Det enda jag kan vara lite kritisk emot är väl att man, trots vrakrpiser på biljetterna inte lyckades fylla hemmahallen. "Bara" lite mer än 3 500 åskådare var där och det är för dåligt med priser i nivå med tidigt 70-tal.

Så skäms, alla ni Timråsupportrar som stannade hemma denna kväll när det var så billigt att gå på hockey!

Timrå IK är fortfarande långt ifrån SHL, även om det inte såg så ut just idag. Men kan man konservera den form man visade ikväll går inte AIK säkert på måndag (tror jag att det var).

På platserna intill satt några andra gamla farbröder och nog är det väl konstigt hur idrott kan förbrödra och skapa vänskap mellan fullständiga främlingar. Då Timrå ökade sin ledning till 2-0 reste jag mig på ren reflex precis som min granne till höger. Och för ett kort ögonblick trodde jag nästan att han tänkte krama mig.

Det gjorde han nu inte men hade han så vete väl f-n om inte jag hade kramat tillbaka. 

Nu blev det inte så utan min bänkgranne sken bara med hela ansiktet och sa att "Dra ända in i helvete vad bra de spelar" och euforisk som jag var svarade jag att "Ja, fy faaan!"

Det är ungefär så mycket kärlek som två män i övre medelåldern visar varandra. Och det är väl egentligen vackert så! Under andra förutsättningar kanske vi hade hatat varandra!

Nåväl... Nu hoppas jag bara på att Timrå IK tar sig till SHL-kval och att det räcker så länge som möjligt. Att gå upp till SHL (som elitserien numera heter) är man inte mogna för så det har jag inga drömmar om- Men jag ser ju gärna att man är med och krigar ända in i kaklet!

Av Göran - 15 februari 2016 10:51

Måndag morgon. Eller kanske det snarare ska kallas förmiddag när klockan är runt elva. Av mina storvulna planer på att storstäda mitt kök har än så länge blivit platt intet. Tack och lov är jag fortfarande utrustad med ett djur som bor i min kropp och av många vanvördigt kallas Latmasken.

Den började redan vid uppstigningen att övertala mig att det inte är så bråttom med det där. Den frågade mig om inte städningen kan vänta några timmar, dagar, månader eller år. Och jag var inte sen att instämma att smutsen går ju ingenstans. O-ordningen finns kvar så inte är det någon brådska egentligen.

Jag längtar ju inte precis efter att göra det utan det är den där känslan när det är gjort och färdigt som lockar lite. Ni vet då man känner sig nöjd med sig själv ett slag medan Ajax-doften sugs in genom näsborrarna.

Jag behöver handla lite också, det är slut på färska grönsaker. Och då kan jag ju passa på att köpa nån miljö-ovänlig produkt som fort och geschwinnt rengör ugnen i min spis. Något har bubblat över och bildat en sotig fläck på botten av den och det ryker då det blir varmt. Inte så trevligt.

Men inte heller den går ju någonstans utan ligger där den ligger tills jag tar bort den. Veckan är nästan helt ledig, bara torsdag "förstörs" av möte i den centrala skyddskommittéen på jobbet. Men det handlar ju bara om några timmar och ger ju några nya friska komptimmar på kontot så det får väl gå.

Vilket då osökt leder min tanke tillbaka till att det inte är någon panik med den där städningen. Ska ju inte börja jobba igen förrän den 25;e. Om nu ingen stackars skiftledare ringer och vädjar att jag ska komma och jobba extra.

Alltså... när jag nu ändå är ledig så länge... Varför stressa så? "Gör aldrig idag vad du kan skjuta upp till imorgon!" är ju en klassisk gammal sanning. Och skjuter man upp det tillräckligt länge så kan det till och med hända att någon annan gör det så man slipper helt och hållet.

Lite smuts i hörnen har ju ingen dött av. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete, säger man ju också.

Det räcker för mig! Räcker för att övertala(?) mig själv att....;

Manana...

Sen...

Eller imorgon...

Kanske.

Ha en härlig måndag, kära ordbrukare i Töreboda, Robertsfors, Siljansnäs och Timmernabben. Vi ses igen. När jag får tid och ork! Och inspiration...

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se