Äntligen går november månad i gravén för att inte återkomma förrän nästa höst. Men det tänker jag inte börja gruva mig för nu redan. Så mycket vatten ska rinna under både broar och annat innan dess. Så mycket kan hända eller inte hända innan vi är där. Vem vet, jag kanske har dragit in den där Eurojackpoten och sitter i en Baden--badenstol på fördäck till en lyxkryssare i Karibien eller nån annanstans där vårt svenska novembermörker inte finns utan nätterna är ljumma och sammetsaktigt svarta och ömma.

Eller så kanske jag sitter på en molntapp med harpan i famnen och försöker spela till mig en ordinarie plats i himlens orkester. Kanske blickar jag då ner över mina nära och kära och oroar mig för dem.

Nej, kära ordbrukare, det enda vi säkert vet om framtiden är att den kommer. Obönhörligt och överallt hela tiden.

Den sekund då du läser just den här raden var ju faktiskt framtiden alldeles nyss. 

Och redan nu tillhör den historien. Hej, vad det går...

Det finns saker man inte förstår, här i världen. Väldigt många såna saker finns det och hela tiden hittar man nya. För någon vecka sen var vi hemma hos äldste sonen och hans sambo och käkade middag. Då började larmet i sonen vil att krångla. Ingen var i närheten men det blinkade hysteriskt. Så han låste upp bilen och låste den igen.

Då slutade det men efter bara någon minut var det likadant. Så jag sa till sönerna att gå ut och lägga av pluspolen från batteriet för utan ström kan den inte larma. 

MEN... nu är det ju så att på den bilen så finns batteriet i bakluckan och den gick ju i lås när de stängde den. För att korta ner en annars onödigt lång historia så blev det så att jag ringde assistanskåren (Läs: Bärgningsbil). Konstaterade med en suck att jag skulle bli tvingad att slanta upp de 1500 som är självrisk på försäkringen.

Häromdagen kom så fakturan från dem och servicemannens arbetstid med uppdraget var angiven som 0,00. Han visste att det finns ett lite svårfunnet nyckelhål till bakluckan och sen var det ju bara att sätta tillbaka kabeln på batteriet så var ju allt frid och fröjd. Så det tog alltså inte ens en minut för honom att klara av uppdraget. Körsträckan fram till oss angavs som 3 km men ändå var totalkostnaden för det hela 1433 kr.

Så då borde det väl bara ha varit att betala det och se så¨glad ut jag kunde. Nej, totalsumman på fakturan är 1531 kronor i rikets valuta. Är det meningen att jag ska kräva Länsförsäkringar på de där sista 31 kr som överstiger självrisken, måntro? Men så gnetig är inte ens jag. Men jag medger att jag tycker att det är konstigt. När man har en överenskommen självrisk i avtalet borde man väl aldrig gehöva betela mer än så?

Mellanskillnaden mellan deras summa för arbetet och priset är specificerad som moms i två poster.

Betalat har jag redan gjort och tänker inte tjafsa om 31 kr. Jag är ju faktiskt tacksam för hjälpen också för det man inte kan och vet kan vara svårt att lista ut.

Och igår uppstod nya konstigheter med den bilen. Nu är det bromsarna som krånglar så nu får den stå tills min mekarkompis jobbat klart på fredag så får vi väl försöka att frakta dit den sedan. Hyra en biltrailer och hitta nån med körkort som räcker till. Det blir ju tungt släp i lagboken och då måste man ha ett "e" som tillägg efter B;et.

Vilket jag alltså inte har...

Men det löser sig väl. Det brukar ju det när det måste göra det.

Onsdag råder vilket betyder nytt avsnitt av västernserien jag skrev om i förra veckan, Yellowstone. Ska slå mig ner och titta på det nu tänkte jag. 

Ha en fin kväll kära ordbrukare i Skulltorp, Moliden, Öregrund och Eslöv!

Vi ses!

Jag måste ju vara fruktansvärt gammal nu. Den allra yngsta av mina halsyskon fyller femtio år idag. Minns ju så väl när jag själv gjorde det. För snart femton år sen...

Givetvis har jag grattat på Fejsbok och hälsat henne välkommen in på "dö´halvan" precis som min dåvarabde chef gjorde med mig. Han var av årgång 1956, alltså året före mig och andra femtiosjuor.

Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag själv uppnår 65 års ålder. Alltså den traditionella pensionsåldern. I mina egna planer hade jag kanske stannat i arbete i åtminstone ett år till men det blev ju inte så. Utan istället blev jag mer eller mindre tvingad att gå ett år i förtid. Mot vad jag själv hade planerat, i alla fall.

Men livet är ju sånt. Ibland går det inte riktigt som vi tänkt oss och då får man helt enkelt ta skeden i vacker hand och "gilla läget". Och det tycker jag väl att jag har gjort också. Jag har accepterat mitt öde, "gillat läget" om man så vill.

Nu är saker och ting som de är. Sonen flyttar ut och jag ska äntligen få rå mig själv helt efter eget val. Det är inte ens två veckor kvar tills jag bor helt för mig själv igen. Efter 45-46 år....

Därför har jag beslutat mig för att det får ta den tid det tar att hitta vem jag egentligen är och vad jag egentligen trivs med. Inte så många krav eller regler, inte så många måsten. En sak i sänder ska bli ledordet, tänker jag.

Humöret är på topp efter att ha bevittnat via CMore hur Timrå IK gjorde processen kort med HV71 på deras hemmaplan. Sex raka segrar på bortaaplan skäms minsann intte för sig. På torsdag väntar Frölunda på hemma-is så det ska bli spännande att se vad man kan göra av det.

Söndag råder över Sverige och världen. Vilodagen! Men... alla dagar är ju vilodagar när man lämnat karriär och yrkesliv! Nej, om man VILL det så är det är förstås så. Men många säger ju att de aldrig haft så mycket att göra som när de gått i pension. För just mig är det dock rätt många vilodagar i veckan.

Lyckades sova en hel natt med snarkmaskinen inkopplad också så jag känner mig ganska pigg och alert. Att sedan Timrå spelade ut Oskarhamn på bortaplan igår bidrar förstås till välbefinnandet.

1-5 skrevs slutsiffrorna till och vem som helst förstår ju att då handlade det rätt mycket mer om bortalaget på isen.

Efter matchen konstaterade jag att det inte var något "Så mycket bättre" igår så då tänkte jag titta lite på fotbolls-VM i Quatar. Men jag tröttnade rätt fort på det också. Fattar fortfarande inte att man ger ett sånt evenemang till ett land som väl knappast kan kallas demokrati. Men de är ju så rika att resten av världen måste hålla sig på god fot med dem så att de inte stänger till oljekranen och får våra drivmedelspriser att raka i höjdem än värre. Bensinen har ju visserligen kommit ner under 20-strecket nu men nog är det fortfarande för dyrt.

Men vi (folket i västvärlden) opponerar ju oss inte heller mot de lagar och regler som gäller i VM-landet. Ett land där flickor inte får gifta sig med vem de själva vill, inte får studera vad de vill eller arbeta med vad de vill, inte får göra knappt nåt om inte hennes pappa eller make godkänner det. Ett land där våldtäkt stryks som brott om gärningsmannen gifter sig med offret. Ett land där kvinnor inte får klä sig som de själva vill. Men västvärlden sätter bara på sig skygglapparna och tittar åt nåt annat håll. Vi protesterar inte det minsta.

MEN... när engelska, tyska, holländska och andra tillresta fans inte får dricka öl och sprit på arenorna bli det minsann anat ljud i skällan. Det är väl knappast så att de måste hålla sig spiknyktra från ankomst till hemresa.

Strikt muslimska nationer har ofta barer och butiker där endast västerlänningar släpps in så jag gissar att sånt finns även i Quatar. Alkohol är ju inte tillåtet för landets egna innevånare.

Men européer som rest dit för att följa sina landslag har tydligen fört ett herrans liv om denna begränsning av deras fri- och rättigheter som de tycker att det handlar om.

Hemma i sina egna länder tycker samma människor ofta att de som kommer till dem från andra kulturer ska "ta seden dit man kommer". Men det gäller alltså inte dem själva när de är ute i världen.

Nu har jag ju aldrig besökt nåt idrottsevenemang nån annanstans än här hemma i Svedala så jag vet ju inte heller hur det brukar se ut vid t.ex fotbollsmatcher i England, Tyskland eller Belgien. Men jag kan ändå tycka att det där är en storm i ett vattenglas. Är det så i det land man åker till så är det väl bara att finna sig i och gilla läget.

Nåväl... när jag hade gett upp fotbollen började jag söka efter nån film att se och valet föll på fortsättningen av TV-serien "Bröllop, begravning och dop" i regi av Colin Nutley. Givetvis spelar hans fru en huvudrollerna men det kryllar dessutom av gräddan av svenskt skådespeleri. Marie, Göransson, Robert Gustavsson, Maria Lundqvist, Philip Samdén och Tomas von Brömsen för att nämna några. De två sistnämnda dog visserligen båda två redan i TV-serien men finns med vid några tillbakablickar även i långfilmen. Som jag rekommenderar till den som följde serien.

För Colin gör ingen besviken som gillar hans vackra naturscenerier. Han tycks ha en stark kärlek till vår svenska natur och miljö för det var ju samma med alla filmerna om Änglagård också.

Visst ser jag gärna en actionfilm ibland men jag är även förtjust i det lite långsamma berättandet där saker får ta sin lilla tid precis som de måste får göra i verkliga livet.

Nu ska jag avrunda och se efter vad jag har i frysen att sno ihop middagsmat av. Hittade färdigskivad julskinka å¨Willys häromdagen. 29;90 för  300 gram så priset var ju ok. Två skivor av den på lika många skivor rågrut och en stor kopp kaffe är allt jag stoppat i mig hittills. Gott var det men räcker inte ända till kvällen. Vet att det finns både kyckling, köttfärs och falukorv i alla fall så kanske jag ska testa nåt jag bara hört talas om men aldrig varken lagat eller ätit. Nämligen korv i currysås. Då och då har jag sett det i lunchresturangers menyer men aldrig testat det. Så det kanske är dags idag. Stroganoff gjord på kyckling gick ju bra så kanske en korsning åt andra håller också blir bra!

Vad då? Är inte falukorv söndagsmat?

Nähä, så du tycker kanske att all mat inte är lika "fin"? Alla människor är lika mycket värda, säger vi ju. Så varför ska falukorv, kålsoppa, blodpudding och pannkaka diskrimineras.

Inte heller är väl söndagar "finare" än andra dagar. Jag lagar nåt och är tacksam över att jag än en gång får äta mig mätt och har tak över huvudet och skjortan på ryggen.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Tidaholm, Norrtälje, Hissmofors och Harmånger. Ät oxfile en tisdag och pannkakor en söndag. Eller gör som Pippi Låmgstrump och sov med fötterna på kudden. Om du vill.

Om inte annat så för att markera att just du gör som just du vill!

Vi ses!

Så var det fredag igen då. Och inte vilken fredag som helst utan Black Friday. Åka ut och handla ska jag göra men inte annat än för att fylla på lagret av mjölk, smör, tvättmedel och lite andra förnödeheter som behövs i hushållet.

Vaknade ganska belåten imorse efter att ha bevittnat Timrås krossvinst borta mot Luleå. Det var det andra mötet med dem på bortaplan för säsongen och förra gången slutade det oavgjort och vi vann efter förlängning och straffar.

Men igår gjorde vi  processen kort med norrbottningarna. 2-5 blev slutresultatet efter en match där hemmalaget egentligen aldrig hade någon chans mot ett Timrå som dominerade totalt.

Smoket i glädjebägaren var väl att i pausen efter första perioden kom nyheten att legenden Börje Salming, en av min ungdoms stora hockeyidoler, hade somnat in. Så sent som förra veckan hyllades han ju på hockeygalan och han var tydligt märkt av sin ALS. Jag insåg redan då att han knappast hade så långt kvar men trodde väl inte att det skulle gå sååå fort. Han hade då tappat talförmågan och det syntes att han hade riktigt svårt att stå och gå.

Hedrande och mycket fint gjort av mitt favoritlag så hade ledningen förberett sig inför detta och hade med sig svarta sorgband som hela laget bar matchen ut på vänster arm. Om Luleå också bar såna var lite svårt att avgöra eftersom de redan hade svarta ränder på tröjärmarna. Men deras klack på läktaren hyllade ändå Salming då den tysa minuten var ööver och spelarna började göra sig redo för att spela den andra perioden. Mangrannt reste dig sig och klappade medan de skanderade hans namn i säkert ett par minuter. Börje kom ju ursprungligen från Kiruna som ju också tillhör NOrrbotten  så det kanske var lite extra speciellt för dem. Fint var det i alla fall!

Fint känns det också att han fick uppleva både det kanadensiska och svenska folkens kärlek och respekt. Några dagar innan galan i Globen var han ju i Toronto där han spelade i hela 17 säsonger på en liknande hyllning. Och han är nog faktiskt ännu större där än här. Hans tröja hänger i taket och det finns bilder från hans karriär runt om i hela arenan. Dessutom står han staty i naturlig storlek på trottoaren utanför. Då är man en stor hjälte.

Själv blir jag väl aldrig ens en liten hjälte. Över mig kommer ingen att resa några statyer. Men det gör ingenting, jag är så nöjd om ett litet fåtal av jordens folk tänker på mig ibland med positiva tankar den dag min jordavandring är till ända.

Handla lite ska jag göra, som sagt. Plus slutföra den städning jag påbörjade igår. Kartongen med advents- och julpynt står redan upptilll i en garderob så jag behöver inte hämta upp den från förrådet. Där står förresten minst två lika fulla kartonerg till med stjärnor, tomtar, julgranspynt och ljusstakar av olika slag.

Om jag bara kommer till skott så ska jag anordna en mini-loppis och se om kanske nån vill betala ett par kronor för allt det där som jag aldrig mer kommer att använda. Men det blir när sonen flyttat och extraförrådet som jag hyr är tömt på sitt innehåll.

Jag var nere och rotade runt lite igår och konstaterade att det egentligen är väldigt lite av det jag samlat på mig som någonsin kommer att användas igen. Julkrubban med alla dess djur och vise män och annat var det många år sen jag hade framme över helgerna. Kanhända att nån barnfamilj kan tycka att den vore nåt att ha.

Hittade också en massa annat som jag inte ens visste fanns där. Som t.ex en väl inplastad bunt med morgon- och kvällstidningar från första dagarna i mars 1986. Dagarna efter Palmemordet alltså. Måsta ha varit exet som sparat dem för jag kan då inte minnas att jag gjort det, Inget man kan sälja dock så just de åker väl i pappersinsamlingen, tänker jag. 

Så om jag bara, som sagt, kommer till skott borde mitt ordinarie förråd se ganska rymligt ut då jag blir klar. Fyra skinnstolar med hög rygg står där också. De ska bäras upp och ersätta de svårast sönderklösta av de jag har i lägenheten. Vraken efter kattklor får väl fraktas till tippen sen.

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fin fredag och helg i Robertsfors, Almunge, Båstad och Julitta.

Vi ses!

Kan inte riktigt låta bli att än en gång filosofera en aning kring det för mig smått obrgripliga faktum att Sverige tar till sig mer och mer av amerikanernas påfund. Jag menar... Inte fanns det nån Black Friday, Weekend eller Black week heller för den delen då jag växte upp. Inte heller under mina tonår eller då jag räknades som ung vuxen eller ens medelålders. Nu är jag gammal (Ja, jag är ju pensionär och då är man väl gammal?) och numera är det ett faktum sen kanske 15-25 år. Jag minns inte riktigt när handeln beslutade att införa detta USA-jippo för att hetsa oss till att konsumera mer.

Var det kanske så att de inte riktigt klarade av att invänta julruschen? Som ju ändå inte är så långt borta. Även den har man tidigarelagt mer och mer med åren. Och numera hinner vi ju inte ens upleva julen innan semlorna börjar dyka upp i butikerna. Som barn fick jag lära mig att det bara var nyttigt för en att få vänta på de större högtiderna. Att få gå och längta till det där som man nästan alltid ändå blev aningen besviken på.

Som julen till exempel. Startskottet för min egen längtan brukade vara sista söndagen i november då staden firade skyltsöndag och ibland första advent också. Sen kom min födelsedag och då visste jag att då var det "bara" två veckor kvar till julafton. Lucia var väl nästa hållpunkt och jag har ingen aning om hur många luciatåg jag gick stjärngosse i under min barndom. Ett av de tidigare tillfällens såg ut sååhär.  

Tror att det kan ha varit 1960 eller -61 för jag ser väl ut att vara 3 eller 4 år ungefär. Med på bilden är också mina systrar. Jag hade två på den tiden men den yngre av dem är inte med oss längre. Däremot ser jag henne ofta i ansikte och ögon hos min egen yngsta dotter som är väldigt lik henne.

Jag ser lite trumpen ut, tycker jag. Men varför vet jag inte. I den åkdern tyckte jag nog fortfarande att det där var roligt. Det var värre när jag kom upp i 9-10 års ålder ungefär. De första åren jag protesterade så blev jag halt enkelt tvingad att ta på dumstruten och nattskjortan och bara göra det. Min familj och släkt var ju organiserade nykterister och föreningsfolk så det var liksom flera åtaganden runt lucia. Plus det man hade i skolan.

Men man stod väl ut för man visste att tomtens ankomst närmade sig och det gällde ju att kunna säga att man varit snäll utan alltför dåligt samvete. "Snäll" innebar ju att äta sin spenat och att vara lydig och hjälpsam.

Är det nån mer än jag som tycker att redan dessa gamla traditioner räckte? Nån mer som tycker att avrken Halloween eller Black Week behövs?

Vad kommer härnäst? Ska vi börja fira thanksgiving också? För det gör de ju därborta i cowboylandet...

På tal om cowboys förresten.... (Och nu släpper jag det där andra för stunden) Jag är ju på många sätt väldigt kritisk mot "världens bästa land" och mot mycket i deras kutut och sedvänjor. Men trots det så måste jag erkänna att jag fortfarande gillar cowboys. Och cowboyfilmer och serier. Redan som lite älskade jag att se westernfilmer på TV. GIllade och såg upp till de där stora, starka, tysta männen som red i galopp, drack whisky, slogs och sköt ihjäl varandra i parti och minut. John Wayne var en av idolerna liksom store Hoss i Bröderna Cartwright. Jag tyckte alltid att han såg så snäll ut. Lite som min äldsta mosters man, Oskar, som var en stor förebild för barnversionen av singelfarsan. Han var lite som en cowboy tyckte jag. Stor, stark ganska tyst och med glimten i ögat.

Och allt det där gillar jag fortfarande vid närapå 65 års ålder. Lite absurt kan tyckas eftersom de där filmerna har en kvinnosyn som ligger miltals från min. Eller inför det faktum att chefen kunde sparka folk hur som helst.

Därför blev jag också så lycklig när jag förra vintern hittade serien "Yellowstone" på CMore. Hela tre säsonger tittade jag mig genom på lediga stunder under förra vintern och slogs av hur lite som egentligen hänt sen John Waynes dagar. Serien handlar om familjen Dutton i Montana, USA. De driver en jätteranch där man föder upp framför allt hästar. Patriarken i familjen, John Dutton, spelas av Kevin Kostner och jag tror at tJohn Wayne ler i sin himmel och gärna hade spelat den rollen själv.

Och de slåss fortfarande. Och dricker whisky samt skjuter skallen av varandra till både höger och vänster. Visserligen kör de även feta pick-up-trucks och bor i lyxiga jättevillor. Kvinnosynen är lätt förändrad och det finns en dotter i familjen som är beredd att gå över lik för att skydda sin och familjens egendomar. En extremt bitchig dam som älskar sin far och ena bror men avskyr den andre brodern.

Kort sagt en gammaldags hederlig westernserie för oss som gillar att se män galoppera på sina hästar och sitta runt en lägereld i skymningen.

Har du tillgång till CMore och CMore Play så rekommenderar jag dig att se den om du inte redan gjort det. Säsong fyra visas nu och det kommer nya avsnitt varje onsdag.

Börjar du från allra första avsnittet så är det långfilmslångt men från tredje eller fjärde delen är de nere i 45 min per vecka. Och trots att serien så tydligt visar så mycket av det jag är kritisk mot i dagens och det traditionella USA så älskar jag att se den. Det är välgjort och massor av makalösa naturscener över vidder och berg.

Dagen idag har ännu bara börjat för min del. Jag sov ovanligt länge imorse så jag är väl lite seg i starten. Det ska städas lite här hemma. Tänker att om jag börjar idag så kan jag slutföra det imorgon. Och därefter plocka fram adventsstjärna och ljusstakar att sätta i fönstrem. Nästan alla i husen omkring har ju redan gjort det så då måste väl jag också då. Till kvällen blir det soffhäng framför Timrås bortamatch mot Luleå.

Ha en skön torsdag, kära ordbrukare i slott och koja i vårt avlånga land.

Vi ses! Endera dagen...

Det löste sig! I år också. Dubbdäck på Madame Citroen - check! Klart o betalt. 

Lite spänd innan för det var verkligen vinterföre på de vägar/gator jag behövde ta mig fram på för att komma upp på E4. Som givetvis är saltad och därmd ganska blöt men inte isig eller snöig. Och när jag lämnade E4 körde jag vidare på E14. En annan Europaväg, alltså. Besöket på verkstaden tog kanske 15-20 minuter och sen kunde jag åka vidare med betydligt renare samvete än innan.

Nu är ju iofs mina sommardäck fortfarande i mycket bra skick eftersom de bara rullat två säsonger och jag tror aldrig jag har kört så lite med bilen som just det här året.

Mindes också att förr, innan det blev lag på att köra med vinterdäck på vintern, så sa många att man klarar sig bättre på bra sommardäck än dåliga vinterdäck. Och det var kanske sant då men är det inte nu längre.

I de förhistoriska tider jag hänvisade till skilde sig inte gummblandningarna åt så mycket mellan årstiderna. Vinterdäck som åldrats kunde ha bra mönster och även dubb men åldern torkade utt dem och gjorde dem hårda och då var det nog säkrare med de mjukare sommardäcken.

Det fick jag uppleva själv förra gången jag var lite sen med att skifta däck på hösten. Sommardäcken jag hade på dåvarande bil var inte alls så värst slitna men moderna däck har mer profilerade blandningar på gummit nu mot förr. Så då jag lastat in mina dubbdäck så var det med knapp nöd jag ens tog mig till däckverkstaden.

Det recept som använts  då de sommardäcken tillverkades var avsett för värme och klarade inte alls kylan utan blev hårda och hala som blankslitna däck.

För snart 40 år sedan bodde jag i ett radhusområde och grannen tvärs över gatan var chef för länstrafikgruppen i stan. På kräftskivorna brukade han berätta om situationer han och hans kolleger kunde hamna i. Allt kanske inte var helt sant utan kanske lades till för att göra storyn bättre. Men en gubbe minns jag som han berättade om. Han vinkades in för att man såg framifrån att framskärmarna höll på att ramla av hans urgamla bil.

Mannen kom från nån liten by runt Ånge nånstans och var trevlig och skojfrisk. Han steg ur bilen och då gick en av de aspiranter de hade med sig och tittade in i bilen. Han/hon ropade på bilägaren och pekade på ett stort hål i golvet mellan förarstolen och pedalstället med orden "Och vad är det här då?"

Gubben kikade fram, flinade lite skamset och svarade. "Tja, är det inte E75;an? (E14 hette tidigare E75). Anders, min f.d granne, hade då upptäckt att mannens däck var totalt blankslitna. På fråga om den saken hade gubben svarat; "Tror du mig om jag säger att jag jobbar på SÄPO? Och har hemligt mönster på däcken...)

Då var det dags för honom att visa körkortet som han hittade efter lite letande och sen frågade Anders om han var nykter. Svaret fritt ur mitt minne kom direkt; "Nykter? Tror du på allvar att en nykter och klok människa sätter sig bakom ratten i ett sånt där vrak?"

Ungefär då anlände, från andra hållet, en mindre lastbil med en tom biltrailer bakom. Den gjorde en u-sväng och stannade vid mannens bil.

Det visade sig att det var hans son som kom och han skällde på sin gamla far att han borde ha väntat in trailern och inte börjat köra själv. Bilen var på väg till bilskroten men den äldre herrn hade blvit för otålig eftersom han visste att bilem gick att köra.

Nykter hade han varit och Anders och kollegerna valde att inte bötfälla honom för körningen som där och då avslutades med att bilskrället vinschades upp på trailern och körde bort med lastbilen.

Detta berättades för mig och övriga i samband med en av våra årliga kräftskivor på gatan och alla runt bordet vred sig av skratt när Anders beräyttade med stora gester och härmade mannen i rishögen.

Sådärja, då har jag delat med mig av ännu en historia ur minnet. Som kanske bara gläder mig själv en aning.

Men då får det väl vara så då!

Stötte ihop med en bekant igår som berättade en historia som jag tänkte försöka återge och dela med mina kära ordbrukare. Säkert är den lika gammal som jag själv om inte äldre. Men jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag hört eller läst den förut.

Mannen kommer hem flera timmar senare än han brukar och han ser genast på sin fru att han är i onåd.

-Var har du varit?, säger hon, Varför är du så sen?

Han sätter fingret framför munnen och ser på henne.

-Scchhhh, väser han lågt. Tyst, det börjar snart.

-Scchhhh, väser han en gång till. Tyst, det börjar alldeles strax.

Han sätter sig vid bordet och äter sin middag. Efteråt dukar han av och går till TV-rummet där han sjunker ner i  sin fåtölj. Hustrun har, medan han åt, flera gånger ställt sina frågor om och om igen. Och nu kommer hon efter, spänner ögonen i honom och ser väldigt bestämd ut.

-Nu får du lov att berätta varför du kommer hem så senr. Fattar du inte att man blir orolig.

Men hon får sammaa svar för kanske tionde gången och då rinner sinnet på frun i huset och hon skriker så högt hon kan.

-DIN LATA ODÅGA TILL FYLLEHUND! SPRINGA PÅ PUBEN OCH DRICKA ÖL OCH LATA DIG FRAMFÖR TV;N ÄR DET ENDA DU DUGER TILL! DIN FÖRBANNADE JÄVLA GROVSOPA!

Mannen tittar då upp med lätt skrämd min och säger....

-NUUUU... har det börjat....

Min gamle kompis genom jobb för ganska många år sen såg väldigt belåten ut då han fick mig att skratta både gott och länge. Ofta hör eller läser jag historier som är riktigt bra och jag tänker att jag ska försöka memorera dem. Något jag var ganska så bra på en gång i tiden. Men nu försvinner de fortare t.o..m än pensionen från kontot.

Men det bästa med det mötet var ändå att han genom kontakter eventuellt kan hjälpa mig hitta ett billigare bodende. Men inte förrän framåt vårkanten. 

Hans ena son hyr av en privat småföretagare som de känner rätt väl och sonen söker hus till sig och familjen. Ganska centralt ligger det också så jag kommer lite närmare tre av mina barn. Men vi får väl se hur det går.

Annars så har Vår Herre kastat över oss lite snö. Såpass att gräsmattorna inte år gråbruna längre utan täckta av vit snö. Dessvärre har jag ännu inte fått tummen ur och lagt om till vinterdäck. Just idag blir jag hemma så om jag har tur tinar det bort till imorgon så jag tar mig till den lilla verkstad som brukar göra det åt mig.

Annars så förlustar jag mig i tvättstugan och ska snart röra ihop en köttbullesmet samt rulla och steka dem. Sen blir det hemtjorvade köttbullar till middag idag. En stor favorit hos mig.

Igår stekte jag revbensspjäll i min slow cooker och det blev en hel del över av gräddsåsen jag gjorde av stekspadet så såsen är redan ordnad. Osäker om jag har potatis så det räcker men annars finns det pulvermos och även makaroner som också funkar till köttbullarna.

Vi människor är ju så skapta att ju äldre vi blir desto bättre tycker vi att det var "förr". Och det kan ju vara för 5, 27 eller 50 år sen vi menar med "förr". Är det bara jag som tycket att "Så mycket bättre" var så mycket bättre förr?

Jag menar med det gamla upplä'gget där alla artisterna var med från första till sista avsnittet. Där varje avsnitt hade sin egen huvudperson. Plus givetvis att jag åtminstone kände till deltagande artister. I helgens program dök det upp en ung dam som jag varken hört eller sett röken av innan. Ytterligare en, alltså.

Visst är det underhållande nu också men inte på samma sätt, tycker jag. Nu dök ju Nordmann upp och dem känner jag förstås till liksom Annelie Rydé som också ska dyka upp med tiden.

Men för en som växte upp i den svenskpopvågen på 60-talet är det märkligt att inte någon av de som var tonårsidoler då har fått plats i SMB. Jag tänker på Lennart Grahn (Shanes), Janne Önnerud (Hounds), Svenne Hedlund i Hepstars eller Björn Skifs från Slamcreepers. Gamla proggare har ju fått ta plats runt bordet genom åren men även där finns flera som vore intressanta att se i det programmet. Nu har jag iofs för mig att jag läst nån gång att Björn Skifs tackat nej och inte är intresserad och det är ju inget att göra åt i så fall. Men jag VET att Dan Hylander från Raj Montana Band aldrig ens tillfrågats. De var ändå ruggigt stora på första halvan av åttiotalet så jag tycker att endera han eller dåvarande partnern Py Bäckman borde vara intressanta att ha med. Nu skymtade ju hon förbi i biografin över Nordmann eftersom hon skrivit texter till de flesta av deras hits. Nisse Hellberg från Wilmer X eller Mauro Scocco skulle jag också gärna se i nästa års upplaga om det blir någon.

Därmed utgår jag till kökstjänst för att uttrycka mig lite smått militäriskt. Ha det gott, kära ordbrukare i slott och koja i Hälsingtuna, Askersund, Bråvalla och Altersbruk.

Vi ses!

Igår firades internationella mansdagen. Fast här hos mig brukar den få stå lite i skuggan eftersom yngsta dottern fyller år den dagen. 29 har hon hunniot bli och hennes ankomst till världen skedde inte med någon brådska.

Vi åkte in på kvällen den 17;e när vattnet gick för exfrun. Men den där lilla människan som bodde i henne gjorde sig ingen brådska. 28 timmar, massor av lustgas och all annan bedövning som fanns att få plus en läkare som drog med sugklockan för allt han var värd var vad som krävdes.

Och ungen var blå över hela kroppen så det där med att låta pappan klippa navelsträngen fick glömmas och barnmorskan slet åt sig våran unge och skulle rusa iväg med henne då hon plötsligt började skrika. Och huden bytte til den normala färgen på bara sekunder. 

Dramat var dock inte över för det för hennes mor drabbades av störtblödning och kördes i ilfart till intensiven medan jag och min alldeles nya unge fick traska upp på BB för att försöka sova en stund.

Annars minns jag väl inte sååå mycket från den där natten mer än att strax före midnatt var jag ute och promenerade fast det var närapå tio grader kallt ute.

Idag är det min musikaliske husgud Ulf Lundell som fyller år. Inte brukar jag nu fira det nåt särskilt mer än att hoppas att han får en trevlig födelsedag. Jag har ju ganska många gånger lagt ut Youtube-klipp med honom här och det ska jag förstås göra idag med. Ulf Lundell till ära.

Den här har jag aldrig tidigare delat här. Den är, enligt mig, det absolut bästa han skrivit, komponerat och sjungit in.

Och det vore fel att kalla det för en låt eller en sång. Nej, det här är ett verk. Ett MÄSTERVERK!

Om du har tålamodet att lyssna dig genom hela så tror jag att många håller med mig. De är en väldigt annorlunda skapelse. Han inleder med att läsa en text med nån sorts dovt, dämpat ljud som bakgrund innan orkerstern börjar spela. Och det räcker inte med bas, gitarr, trummor och synth utan på den här är det full symfoniorkester och en ljuv kör som ackompanjerar.

Och den är lång. Väldigt lång. Drygt 20 minuter. Men... på slutet har han, av nån anledning, valt att lägga in fyra minuter av våpgskvalp mot en strand. Så när det börjar kan du stänga av.

Men jag rekommenderar verkligen att du drar på rejäl volym och avsätter den dryga kvart som krävs för att höra hela texten. Tyvärr hittade jag inget textat klipp men det går att googla fram den och ha den fliken öppen medan man lyssnar. Det finns strofer i den som är nästan outhärdligt vackra. Jag ger er... CONNEMARA! Av och med Ulf Lundell.

"Bli min vän och älskling i det irländska regnet. Jag kan bli din konstnär, din krigare, din kung, din katedral. Tro på mig och säg att vi är gamla nog att älska nu. Att tåla denna skröplighet, dessa tömda ideal..."