Bet, kära ordbrukare, det vill man ju inte gå! Men det gjorde jag när det gällde problemet med min blå ögonsten. Vindrutetorkarna som inte gick, alltså. 

Nu går de. Och gick gjorde även dryga tvåtusen kronor från mitt konto till verksta´n dit jag tvingades lämna min plåtkamrat imorse. Det var bara att slanta upp och försöka se glad ut.

Men... sån´t är livet! Herren ger och herren tar, sägs det. Så jag utgår ifrån att GF (Gud Fader, alltså) ser till att hålla sin hand över de rätta hästarna i kvällens V86-trav på Åby och Solvalla. Jag menar, när han tog på morgonen borde han väl ge på kvällen... Eller?

Nej, det är nog bara att gilla läget. Tvåtusen mindre att röra sig med tills februarilönen kommer men å andra sidan slipper jag gå eller åka buss till jobbet imorgon bitti. Man blir ju bekväm av sig när man är bortskämd med att ha bil som funkar. Det märkte jag på förmiddagen då jag tog bussen till jobbet för att skriva protokollet från gårdagens skyddskommitté medan de hjärnceller som lagrade infon ännu var vid liv.

Jodå, såklart hade jag anteckningar också men jag brukar inte skriva ner så mycket utan förlita mig till stor del på mitt minne. Därför vill jag också göra det klart inom de närmaste dagarna efteråt.

Polarkylan har dragit vidare för denna gång, det är slaskväder igen vilket gör mig ännu gladare att bilen är lagad för när de saltar vägarna är det svårt att vara utan de där klämmorna för p-böteslapparna. Möter man en buss t.ex så säger det bara FLAFS (ungefär) så är sikten framåt ett minne blott. Saltblandad snösörja är svårt att se igenom.

På jobbet hade vi för ett par år sedan en amerikansk vd som visst trodde att Sverige funkade likadant som hans hemland. D.v.s att om någon halkar och skadar sig på företagets område så kan man stämma dem på mångmiljonbelopp. Därför såg han till att skaffa hem salt som var så koncentrerat att det smälte snö och is hur kallt det än var ute. Vi hade alltså vattenpölar vid -20 grader.

Dessutom hade vi gråvita golv i alla lokaler där man går in med samma skor som ute. På en fabrik är det de flesta lokaler utom kontorsdelen. Våra stackars lokalvårdare slet som djur men först framåt midsommar kunde golven börja se normala ut igen. Då och då har jag undrat om det ens är lagligt att lägga ut så starka saker på marken. Antagligen ökade salthalten en aning i Sundsvallsfjärden under de där åren. 

Men det har säkert Ljungan och Selångersån balanserat upp igen nu för de senaste åren har man sandat istället.

Det skymmer utanför fönstren och jag ser att klockan närmar sig fyra. Så ljuset kommer tillbaka, sakta men säkert.

Det gör även jag förr eller senare, bara jag får leva och ha hälsan någorlunda i behåll. Till dess tillönskas ordbrukarna ett underbart liv. Om nu ett sånt är möjligt, en onsdagseftermiddag i januari...

Så var det då söndagkväll igen! Eller som man kanske hade uttryckt det på den svenska som dominerade bibeln under min skolgång på 60- och 70-talen; "Och det vart afton den sjunde dagen"

Vår herres vilodag var det ju, denna dagen. Och jag kan inte säga att jag har vanhelgat den särskilt mycket. Tvärtom har jag latat mig riktigt duktigt. Så jag räknar med att GF (Gud Fader) sätter en guldstjärna i boken på raden där mitt namn står, Det enda som liknar arbete jag har gjort idag var väl att steka en fläskfilé i ugnen och till den tillreda en gorgonzolasås och tagliateller. (Ja, jag unnade mig faktiskt lite pasta idag!)

Men jag räknar liksom med att GF ser mellan sina gudomliga fingrar med det övertrampet för han vet ju säkert att "människan lever icke utav vila allena" utan vi behöver ju lite mat också. Jag tror att även präster och djupt religiösa människor lagar och äter sin mat även på söndagar.

Imorgon är en bra dag. Tror jag i alla fall. Det är ju löningsdag, vilket ger en hel del extra poäng till denna måndag. Och kanske händer några fler trevliga saker också, man vet aldrig. 

Vad jag däremot vet att att dagen ska startas upp med frukost på "det stora blå" i Birsta norr om stan tillsammans med min tama husmekaniker. Som sedan ska få chansen att göra skäl för epitetet husmekaniker genom att hjälpa mig ta reda på vad som hänt med mina vindrutetorkare som inte funkar.

Och utan såna står man sig ganska slätt så här års, kan jag säga. Endast vid riktigt sträng kyla, typ -15 eller värre, kan man chansa på att köra kortare sträckor.

Han (mekanikern, alltså) har ju varmgarage och där tänkte jag att vi ska hålla till med felsökningen. När vi styrkt oss med IKEA;s äggröra och diverse annat gott samt ett par koppar kaffe.

Dagen därpå är det tisdag (om nu ingen har ändrat ordningsföljden på veckans dagar) och då är det skyddskommitté igen, årets första för avdelningen. Därefter återstår onsdagen av min frivecka innan det bär till med arbete igen.

Och från och med torsdag morgon ska jag jobba min första hela skiftperiod sen mitten av december, D.v.s två dagskift och lika många nätter. Av olika skäl har jag inte jobbat två nätter på ganska länge. Men det får väl gå, det också.

Kvällen lider obevekligt mot natt och kudden i sängen bakom min rygg viskar förföriskt att jag ska komma och kramas lite med den. Så jag lämnar mina ordbrukare åt sina öden i Ödeshög, Sorsele, Teckomatorp och Åmål.

Men jag kommer tillbaka. Jag kommer ALLTID tillbaka!

"Om GF vill och pjäxer´n håll`!"

Så var det fredag då och friveckan började officiellt imorse. Nu började den ju i förskott för mig, redan igår eftermiddag när mötet i centrala skyddskommittéen var över. De hade lagt det mötet mellan mina nattskift vilket för med sig att jag går hem halv två på natten med betald sovtid och sen får övertid för själva mötet. 

Det nattskift som kommer efter ska jag då egentligen jobba men eftersom jag redan har gjort en del övertid fanns det komptimmar på kontot som jag utnyttjade under den gångna natten.

På spåret och Skavlan fick fördriva min fredagkväll och Luuks och Lindströms frågeprogarm är fortfarande det svåraste jag vet av de som körs på TV nu. Det var inte mycket alls som jag kunde i kvällens upplaga.

Fredrik Skavlan gästades bl.a av Gunde Svan och jag slutar nog aldrig att fascineras av den mannens dedikation inför allt han företar sig. Jag skrattade gott åt hans berättelse om hur han skulle gå armgång i en wire över någon träningsanläggning i Norge för att visa sig manlig för sin tilltänkta fru Marie (som han f.ö också fick gifta sig med till sist) men kabeln visade sig vara en högspänningsledning och han fick ström genom kroppen och föll handlöst till marken.

Om Gunde har det berättats att när han fick slut på idéer om hur han skulle kunna pressa sina tider neråt så bestämde han sig nästan omgående för att sluta åka skidor på elitnivå.

Han "fipplade" ju med precis allt. Skidor, stavar, skor och kläder. Dessutom anlitade han först en dietist som talade om exakt hur många kalorier och vilka näringsämnen han måste få i sig för att optimera resultaten av sin stenhårda träning och därefter en stjärnkock som fick laga matlådor åt honom uppmärkta med exakt näringsinnehåll.

En annan kul anekdot om Gunde utspelade sig i ett VM på 80-talet då han körde en sträcka inne i stadion med EN stav istället för två, men en låååång stav. Av ungefär den typ som man tror att Gustav Vasa använde under världens första Vasalopp. Och det gick lite fortare med den långa staven.

Hela den grejen var en ploj, iscensatt av en tidning eller TV-kanal, men när arrangörerna fick nys om det sammakallade de genast tävlingskommittéen för att kolla om de kunde förbjuda Gunde att tävla med den långa staven dagen därpå.

Precis som Stenmark var han alltså så överlägsen att arrangörerna försökte stoppa honom via regelböckerna när åkarna själva inte rådde på honom. De två tror jag är svensk idrotts absolut största vinnarskallar genom alla tider!

I kvällsblaskornas nätupplagor skrivs det om Björn Ulvaeus nya projekt "Mamma Mia - The party" och än en gång är reportrarna framme med mikrofoner under Abbornas näsor och frågar om inte ABBA ska återförenas.

Tänk, jag kan inte förstå den där hysterin. Det är väl självklart att de INTE ska återförenas!

Om Björn, Benny, Agneta och Annifrid skulle ställa sig på en scen tillsammans igen och spela sina gamla låtar skulle alla bli besvikna. Varför? Jo, för att samtliga medlemmar är idag runt sjuttio år och ingen människa med förståndet någorlunda i behåll tror väl att de skulle låta bättre eller ens lika bra som då de var mellan 30-40.

Såklart kan/vill/ska de inte ge sig på att försöka toppa vad de gjorde för 35 år sedan, det skulle bara bli löjligt och patetiskt. Inte bara deras röster utan hela energin och utstrålningen är en annan idag än när de var firade världsartister. Så... lär er, reportrar, att man aldrig kan backa tiden!

Nej, tiden går. Hela tiden och fullkomligt obevekligt! Vem av oss andra vill gå tillbaka och göra om det vi gjorde för trettiofem år sedab? Nej, just det! Så varför skulle ABBA?

Igår kväll bevittnade jag en annan och mycket mer sorglig föreställning, nämligen Timrå IK;s hemmamatch mot Asplöven från Haparanda. Asplöven visade sig vara ett skitlag som spelade dålig hockey, enligt mitt synsätt!

Ändå vann de bortamatchen mot mitt hjärtas rödvita hjältar. Helt rättvist, dessutom!

Detta eftersom Timrå lyckades hitta ett sätt att vara ännu sämre! Lyckades hitta ett sätt att förlora mot ett lag man borde slå ganska lätt. Det gör ont i supporterhjärtat att se sina hjältar underprestera i match efter match.

Det gör ont att inse att snart kanske vi tvingas spela kval för att ens hänga kvar i allsvenskan. När det bara är några år sedan TIK var ett pålitligt slutspelslag i SHL.

Men högsta serien är eoner bort nu, känns det som. Det är inte ens något man ska prata om på samma dag som man nämner Timrå IK. Sorgligt för någon som hängde kring sargerna i gamla "ladan" redan i slutet av 60-talet.

Risken finns att både Sundsvall Hockey och Timrå IK får kvala och därmed finns också risken att båda ramlar ur allsvenskan. Får livet vara så jävligt...?

Helgen går mot sitt slut liksom min frivecka. Imorgon bitti är det en sån där dag då jag stiger upp halv fem ungefär och slår i mig en kopp svart kaffe för att vid femtiden sätta mig bakom ratten i min bil och åka till jobbet.

Spännande för jag har ingen aning om vilka arbetsuppgifter som väntar. Vanligtvis brukar jag kolla schemat i slutet av sista natten så att jag vet hur mycket jag ska gruva mig. Vissa jobb är ju mindre roliga än andra...

Men under skiftlagets sista natt före ledigheten låg jag hemma och snarkade med full lön eftersom jag var utlånad till portvakten dagen därpå. Och under DEN arbetsdagen glömde jag alldeles bort att ta reda på vad jag ska göra imorgon.

Men det är väl bara att ta det med jämnmod, vad det nu än kan bli.

Helgen har annars varit lite orolig eftersom en ganska närstående människa togs till sjukhus med ambuland efter en hjärtinfarkt igår. Han, min f.d svärfar, opererades och såvitt man kunnat bedöma hittills var operationen lyckad.

Det som oroar mest är dels hans ålder (80 plus) och dels det faktum att han redan var sjuk på annat sätt. Han genomgår cancerbehandling, som om inte det skulle räcka.

Det är mer än tio år sedan jag var gift med hans dotter men tack och lov har jag ändå fått behålla relationen med honom och hans fru. Anhörig är han alltså inte i egentlig mening men känslomässigt för mig så är han det ändå.

Jag har känt honom i snart 40 år och man kan väl säga att jag idag ser honom som en mycket god vän som jag har mycket att tacka för. Oräkneliga gånger har han hjälpt mig/oss med allt mellan himmel och jord, framför allt praktiska saker som t.ex allt som rör bilar, snickrande och annat.

Och visst har jag väl försökt att ge tillbaka efter förmåga men det är definitivt så att jag står i stor tacksamhetsskuld till honom.

Jag är ju född med två vänsterhänder medan han är en sån där som liksom kan nästan allt. En sån där som prövar även det han aldrig gjort och dessutom lyckas allt som oftast. Så jag håller de tummar jag har mitt i händerna för att han ska repa sig en gång till och få ytterligare några år som åtminstone någorlunda frisk. 

Vintern som jag undrade så mycket över var den höll hus har numera slagit sig ner i mina trakter för att stanna så länge den kan. Snö har vi fått, i alla fall mer än en decimeter och kallt som f-n var det hela förra veckan.

Ikväll nöjer sig Kung Bore med minus åtta grader och jag drar mig till minnes ett tillfälle på 80-talet då jag ringde och pratade med brorsan som då bodde i Pajala, flera mil norr om polcirkeln. Han gjorde det till en ploj att skoja om kylan och då jag frågade honom hur kallt de hade sa han; "34 grader kallt! Men det är ju i skuggan, förstås!"

I skuggan? I Pajala så här års har de inget annat än skugga. Solen orkar inte över horisonten i december och januari utan som bäst har de lite gryning/skymning en stund mitt på dagen. Annars är det mörkt.

En annan gång när jag ställde samma fråga sa han att det var -25 och la sedan till...; "Och ute är det säkert ännu kallare!"

Och det är väl så det är - man tar till den där galghumorn för att stå ut. Lite som det där gamla talesättet att "Den här veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen"

Det är tur att vi har den såhär års när allt är nattsvart och kylan biter en så fort man sticker näsan utanför dörren.

Härda ut, kära ordbrukare i Vittangi, Väckelsång, Tibro och Långedrag. Det kommer både en vår och en sommar, jag lovar! Om bara lite drygt fem månader är det midsommar.

Med allt vad det innebär...

Tja, kanske är det inbillning men när jag ser ut genom fönstren till den arton grader kalla värld som finns därute så ser jag att fullt dagsljus råder ännu fast klockan snart är tre på eftermiddagen. Eller är det bara för att jag vill att det ska vara så?

På dotterns begäran har jag smojsat till en korvstroganoff som blev alldeles suverän. Den ska ätas om nån timme med kokt ris som jag ju egentligen inte alls ska äta. Ris är nämligen "o-LCHF-igt"!

Men nöden har ingen lag. Skulle riva blomkål och göra blomkålsris till mig själv och därför tittade jag på det halva blomkålshuvud som jag hade i kylen innan jag åkte och handlade förut. Det såg fräscht ut.

Men... jag lyfte ju aldrig på det och kollade undersidan vilket jag gjorde för en stund sen istället. Jag ska bespara er en närmare beskrivning, låt oss bara konstatera att det numera ligger på rätt plats. I soptunnan.

Så inte åker jag en gång till utan väljer att äta lite ris istället. Får väl köra ett extra tufft pass i träningslokalen imorn för att kompensera.

Nej, januari är fanimej inte rolig! Men vi är ju åtminstone halvvägs igenom den nu. Februari är i alla fall lite bättre för då brukar man märka lite tydligare att ljuset kommer tillbaka.

Skulle köpa hem ved också från Lidl men den var slut. Det lär väl vara fler än jag som vill elda under kalla, mörka vinterkvällar och utan egen skog är man ju tvungen att köpa. Inte heller har jag någon vedbod så jag kan köpa hem ett lass som jag kapar och klyver själv utan får nöja mig med två 40-liters nätpåsar för 100 kronor.

Och nu har jag alltså inte ens det. På min närmaste Statoil säljer de också såna där påsar men där tar de 89 kronor styck för dem. Inte riktigt dubbla priset men alldeles för dyrt för ett par ynka brasor.

Läser i kvällsblaskorna om nya Kommunal-skandalen och konstaterar att det där gamla talesättet att makt korumperar är alldeles sant. Det spelar tydligen ingen roll på vilken sida man skaffat sig en position där det går att snika åt sig pengar, lägenheter, krogbesök eller whatever så tar man chansen.

Skulle jag ha gjort det själv om jag hade haft en sån position? Jag hoppas inte det. Men samtidigt kan jag tänka mig att det finns en kultur däruppe som är lätt att dras med i när man hört andra som hittat sätt att rättfärdiga sitt beteende på olika sätt.

Å andra sidan är det så få numera som är fackligt aktiva så pressen på de där höjdarna är ju inte så stor. Inte så många intresserar sig för vad deras medlemsavgifter tar vägen. På sikt tror jag att det är farligt för oss fackmedlemmar att strunta i vad de "stora" pojkarna och flickorna har för sig på sina kanslier eller på sin fritid för våra surt förvärvade slantar. Inte för att jag tillhör just Kommunal men det är nog samma skojare inom alla förbund har jag en känsla av.

Nej, åt h-e med både pampar, politiker, kyla och januari. Ikväll ska jag elda upp de stackars vedpinnar jag trots allt har kvar och ta mig ett glas vin framför TV;n. Gör det ni också och glöm helvetet därute för en stund!

Skål (i förskott) på er, kära ordbrukare i Simlångsdalen, Eslöv, Dala-Järna, Frillesås och Kvikkjokk!

Ännu en gigant har gått ur tiden. En egensinnig konstnär, artist och textförfattare är borta. David Bowie har lämnat oss. Tolv år gammal fascinerades jag enormt av hans "Space oddity". Inte kan jag väl påstå att jag förstod så mycket av den och gör kanske inte än idag. Men det var något nytt då! Något eget som ingen annan på den tiden gjorde. En nyskapande konstnär som gick sin egen väg och skapade sin egen stil.

Och Bowie var, redan från första stund, en vattendelare. Han lämnade ingen oberörd - endera älskade man det han gjorde eller så hatade man det. Tror ingen var likgiltig inför denne intelligente man. 

Han skrev även sånger åt andra, bl.a åt ett av mina störtsa favoritband i det tidiga 70-talet - Mott the Hoople som fick en hit med Bowies fantastiska "All the young dudes". Här ses han med delar av bandet framföra den inför publik i början av nittiotalet. Strax innan Mott-gitarristen Mick Ronson dog. Också han i cancer. Men här ses Mick levande på scen tillsammans med Bowie och Mott-sångaren Ian Hunter...

Ännu ett geni har alltså lämnat oss alldeles för tidigt. För 69 är väl ingen ålder? 

Så med sorg i hjärtat lånar jag titeln från en Mott-the-Hoople-låt och säger; REST IN PEACE!

Grattis Bloggen! Du fyller sju år idag. Tänk att sju år har gått sen jag för första gången fick för mig att börja dela med mig av mina tankar och funderingar till vem som ville läsa dem. Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Men jag tycker den går fort nästan jämt.

Ja, utom den där sista halvtimmen varje arbetsdag. Och de där sista minuterna av hockeymatchen där Timrå eller Sverige leder med uddamålet och är svårt pressat av motståndarna.

En av stadens så kallade A-lagare (d.v.s den där ledighetskommittén som sommartid gärna vilar sig i nån slänt i lagom lummiga parker medan de förfriskar sig med varor ur systemets hyllor) som jag satt och pratade med en gång sa till mig att den där halvtimmen mellan 9;30 och tio på förmiddagen (då bolaget öppnar) är den längsta veckan på hela året. Jag minns inte så mycket mer av vårt samtal utom att han blev väldigt glad över mitt gapskratt åt hans skämt.

Sju år, som sagt. En ganska lång tid. Men får jag bara leva, ha någorlunda hälsa samt behålla intellekt, förmåga och möjlighet att skriva så lär jag nog fortsätta att producera strunt varvat med en eller annan vettig tanke också.

Har aldrig riktigt förstått det där med att folk säger att de ska sluta blogga. Det är nog som att sluta röka ungefär - de allra flesta börjar igen ganska snart. De får kanske abstinens, vad vet jag? Jag har ju aldrig känt lusten att sluta.

Däremot har jag under vissa perioder varit olika produktiv. Det kan gå veckor och ibland nästan en månad mellan inläggen likaväl som det kan bli flera stycken samma dag.

Och så lär det fortsätta misstänker jag. 

Dagen har inneburit arbete i tolv timmar. Till största delen bakom ratten på en 7 tons gaffeltruck. Min arbetsplats är en av Sveriges varmaste sommartid och den som besöker den då har ofta svårt att förstå hur kallt det blir då vintern är som värst. Lokalerna ventileras genom självdrag numera och eftersom smältugnarna är varma blir det extra mycket fart på luften som kommer in genom galler i golven och går ut genom en lanternin i taket.

Men jag hade turen att värmen funkade klockrent i trucken idag. Min kollega som gjorde samma jobb i den andra trucken fick aldrig igång värmen i sin så han var rejält frusen då vi stämplade ut.

Kvällen ägnade jag åt att se lokalderby i hocket mellan Timrå IK och Sundsvall Hockey. Inte in nån kall ishall utan hemma i soffan via TV och med en skön brasa sprakande i öppna spisen.

En vinter för några år sedan (då Timrå fortfarande spelade i högsta serien) slumpade det sig så att varje gång jag eldade i spisen under matcherna så vann mitt hjärtas lag. Därför tände jag upp en stund före nedsläpp och mycket riktigt så segrade mina rödvita favoriter mot lokalkonkurrenten. Visserligen i förlängning men det är ändå bättre än att förlora.

Känner ni till "Småstadsliv"? Jag har fått tips om dem av bekanta och eftersom det finns massor av dem på "tuben" (Youtube för dig som, liksom jag, passerat femtio) har jag sett en del. Gillar man bondkomik av den typ som Stefan & Krister från Falkenberg representerar så gillar man även detta gäng från Hälsingland. Jag vet inte riktigt hur allt började, om de kanske driver nån lokalrevy i Hälsingland eller nåt annat men en del är rätt roligt. Och än roligare blir ju den sortens humor när man talar dialekt. Av dessa komikers sätt att prata gissar jag att de kommer från Edsbyn, Ljusdal eller nånstans nära dessa orter. Och hur roliga de är kan ni ju själva bedöma...

Agneta och Johanna gör även roller som sitt vanliga kön, här t.ex som den lite grinige Leif och den inte alltför smarte Sölve...

Kanske behöver man vara född norr om Dalälven för att uppskatta dem eller kanske t.o.m för att förstå vad de säger men jag hoppas att jag skänker åtminstone någon ett leende.

Och som sagt; Det finns mycket mer på "tuben".

Slut för idag - tack för idag!

Trots allt! Det är så det är, jag har stannat trots allt. Om en vecka idag är det den trettonde januari, tjugondag Knut. Den dagen är det också fyrtio år sedan första gången jag steg in genom grinden till det som är min arbetsplats sedan dess.

Tänk, fyrtio år!

I det gamla Japan (fram till någonstans kring 1980 eller så) hade folk bugat i vördnad för någon  som var så trogen sin arbetsgivare. Där var det nämligen lite fult att byta jobb.

Hade man fått ett arbete så var man lojal mot arbetsgivaren. Den som inte stannade antogs ofta ha misskött sig på något sätt. Den såg man ner på.

Idag har även Japan anpassat sig till den kapitalism som råder i västvärlden sen tidernas begynnelse. Jo, för det var nämligen inte bara de anställda som var trofasta! Även om ett företag minskade produktionen så sa man inte upp personalen för det utan de tog samma ansvar för de anställda som personalen gentemot företaget.

Men om jag, till äventyrs, skulle söka annat arbete och få komma på intervju skulle förmodligen rekryteraren undra vad i herrans namn det var för fel på mig som inte lyckats skaffa bättre jobb på så lång tid.

Satt och tänkte på det där ett slag igår kväll. Frågade mig själv vad som egentligen gjort att jag blivit kvar så länge där jag första arbetsdagen sa till mig själv att innan sommaren skulle jag ha tagit mig därifrån.

Fram till ombyggnaden till ny teknologi 2008 hade vi nog kanske landets sämsta arbetsmilö. I alla dall en av de sämsta. Det var varmt, det var skitigt och jobben var tunga och ointressanta. Vi på golvet hade noll möjlighet att påverka vårt arbete, varken hur det skulle utföras eller hur mycket man kunde lägga på oss.

För att visa hur det kunde se ut före ombyggnaden lägger jag ut denna lilla film (känsliga ord- och bildbrukare varnas för otäcka bilder men riktigt så jävligt såg det inte ut hela tiden)

Så såg det ut då, nu ser det ut såhär,,,

En viss skillnad, eller hur?

Personalstyrkan i fabriken bestod nästan bara av män, det ansågs för tufft för kvinnor. Närmare hälften av dessa män kom från vårt östra grannland och pratade dålig om ens någon svenska. Men på den tiden låg Finland en bra bit efter oss när det gällde levnadsstandard så de var nöjda med att de tjänade pengar och dessutom bättre än i hemlandet.

Vår arbetsgivare har egentligen aldrig brytt sig om att premiera goda insatser. Vi har inte ens ett lönesystem vilket gör att nästan ingen får något utöver vad de centrala förhandlingarna ger.

Om man inte är kompis med chefen. Eller gammal klasskompis. Eller släkt. Eller gift med chefens syster. Eller åker snöskoter, bowlar eller spelar bridge i samma klubb. Eller har riktigt brun tunga (om ni förstår vad jag menar...)

Ändå blev jag kvar!

Ett misslyckande? Tja, det kan man ju tycka. Inte är det väl nåt jag skryter om precis.

Men det som gjort att jag stannat är ändå huvudsakligen några få saker.

Dels har jag, förutom mellan 2005-10 haft skiftarbete så att inkomsterna blivit rätt hyfsade även om månadslönen är lägre än i många andra industrier. Skiftarbetet har också inneburit mycket mer fritid än "vanligt folk".

Sen är det ju också lätt att hamna i en slags bekvämlighet med att man kan en sak. Det finns bara ett aluminiumsmältverk i Sverige så för att få samma jobb nån annanstans hade jag måstat emigrera. Jag har också då och då tänkt att med min bakgrund är det ju ändå bara ett skitjobb jag får om jag söker mig bort. Och varför byta bort ett skitjobb mot ett annat när man inte vet att det blir bättre? Enklare att stanna i det man kan!

Men den allra viktigaste faktorn är ändå ens olycksbröder/systrar i eländet. Jag har nog skrivit om detta förut, tror jag, men det är ju så inne med återvinning så vi tar det igen.

Alla dessa genomsnälla, griniga, fantastiska, underbara och vedervärdiga människor man jobbat med under denna långa tid. Folk från alla möjliga hörn av världen och med alla möjliga bakgrunder, En iransk civilekonom, en chilensk arkitekt, en spansk sjöman som talade flytande finska, en svensk rektor som skrev en avhandling om skiftarbete och skiftarbetare och dessutom en finsk gynekolog, för att nämna några.

Jag har hört någon gång att människor under press skapar sammanhållning eftersom det blir livsviktigt för överlevnaden. Och jag tror att det är den instinkten som gör att folk på tuffa arbetsplatser håller ihop på ett helt annat vis än på "fina kontoret", banken eller försäkringsbolaget.

Och kvar blev jag ju. Och lär väl bli så länge jag fortfarande arbetar om inte ryske oligarken Deripaska som äger fabriken bestämmer sig för att bomma igen den. Han får dåligt betalt för metallen just nu och från styrelsen mumlas det hotfullt att någon enhet i västra divisionen /dit hör vi) kanske måste stängas om det inte vänder snart.

Men vi har överlevt så många och så djupa kriser förr så jag tror knappast att det blir oss han stänger om han nu stänger någon fabrik.

Imorgon ska jag dit igen. Fast det är min sista dag på långa ledigheten egentligen. Ska vikariera halva dagen i portvakten och sen, förhoppningsvis, bli utlånad några dagar igen. En av de ordinarie är sjukskriven till mitten av nästa vecka så kanske slipper jag både fredagens ordinarie dagskift och nattskiften på söndag och måndag.

På mitt livs andra fyrtioårsdag (fyllde ju i levnadsår för dryga arton år sen) är jag dock ledig men kommer inte att fira den något särskilt ändå. Såååå jävla roligt var det ju inte!

Eller så firar jag att jag som allra mest kommer att jobba där i nio år till. För hittills har åtminstone ingen fortsatt jobba efter fyllda sextiosju. Tro det eller ej, det har funnits några stycken som gärna hade velat  det!