Söndag på Sveriges midja och Algot har namnsdag. Jag känner ingen med det namnet som jag kan gratulera. De två jag har känt är avlidna sen länge. Den yngre av dem var barnbarn till mina grannar där jag bodde innan jag flyttade dit där jag bor nu. En väldigt tragisk historia med en ung kille på c:a 18-19 år bara. Som försvann under en solsemester på Bali (om jag minns rätt). Han hittades så småningom död på en lite avsides belägen strand och man misstänkte först att han råkat ut för något. Men det visade sig att han drunkat och spolats upp på stranden där hans kropp blev kvar då tidvattnet drog sig tillbaka.

Honom kände jag inte så väl men hade träffat honom i förbifarten många gånger. Den andra Algot var en arbetskamrat som var svårt begiven på destillerade drycker. Så svårt att han inte alltid klarade att vara helt nykter ens på jobbet.

Det var en annan tid då, i början av åttiotalet. Det festades lite då och då och inte minst bland skiftledarna. Jag var själv c:a 22 och ganska nybliven förmansersättare då jag fick rycka in och vikariera för Algots chef (som inte var min chef) då han drabbats av blödande magsår och hamnade på lasarettet.

Själv deltog jag aldrig i det där smygsupandet utan tyckte att det var vansinne p.g.a alla risker som fanns. Man hanterade flytande metall och körde diverse truckar och industrifordon och jag tyckte, då som än idag, att där harinte alkoholen någon plats.

Ett nattskift på sommaren såg jag Algot ta snedsteg då han klev in genom dörren på väg att stämpla in och då han passerade mig kände jag spritlukten direkt. Trots att han försökt dölja den genom att smacka på sig massor av rakvatten samt tuggat Violpastiller (Kommer ni ihåg dem? Och... finns de fortfarande  att köpa?)

Jag var upptagen i ett samtal då han passerade mig så han hann ställa in matväskan i fikarummet innan han stegade ut i fabriken. Då lösgjorde jag mig och följde efter honom. När han försökte klättra upp i trucken han skulle köra insåg jag till fullo vidden av hans berusning så jag stoppade honom.

När jag sa till honom att han på inga villkor fick sätta sig bakom en ratt nekade han först till att ha druckit sprit. Han frågade också vem som skvallrat men jag sa som det var att jag bara använt ögon och näsa.

Då inföll mitt stora bekymmer...

Ingen hade talat om för mig hur en arbetsledare ska agera i en sådan situation. Dessutttom ska man komma ihåg att jag bara var dryga tjugo år medan Algot var i femt§tioårsåldern. Och på den tiden hade man en annan respekt som yngre mot de som tillhörde samma generation som ens egna föräldrar ungefär.

Dessutom visste jag att Algot bodde ungefär fyra mil bort och samåkte med en arbetskamrat. Skulle jag skicka hem båda två eller bara ställa Algot utanför grindarna och låta honom klara sig bäst han kunde?

Jag tog in honom på kontoret och sökte febrikt efter min mycket mer erfarne kollega. Ringde hans personsökare flera gånger men fick inget samtal tillbaka. Det visade sig sen att sökaren var trasig och låg i hans skrivbordslåda.

Nåja, till sist beslöt jag att stoppa undan Algot i förbandsrummet där det fanns en galonbrits han kunde ligga på och sova ruset av sig. Och han slocknade nästan genast.

Framåt morgonkulan kom arbetskamraten som han samåkte med och var förtvivlad för då hade Herr Ågren kommit till Algot som vaknat och var såpass nykter att han skämdes för sitt tilltag. Hanhade svår ångest och ville åka hem genast. Lennart som den mannen hette, ville förstås inte ta ett löneavdrag bara för att Algot gjort bort sig.

Så jag sa åt honom att hämta sitt stämpelkort och lovade att se till så han fick full tid ändå. Tyckte att han förtjänade det eftersom han var den kanske allra mest plikttrogne på skiftlaget.

Nästa gång vi jobbade förmiddagsskift sökte jag upp verkschefen och bad om instruktoner hur jag skulle agera om någon kom påverkad till jobbet. Jag lade fram det som en helt hypotetisk fråga, sa inget om att det redan hänt.

Men inte hade han heller så mycket att lära mig. Minns bara att han sa till mig att i så fall skulle jag se till att personen förpassades ut från fabriksområdet.

Idag är det helt annorlunda, tack och lov. Företaget införde nolltolerans mot alkohol förc:a 15 år sedan. På den tiden var fortfarande pesonalmässen i drift och där förbjöds även lättölen till maten. Till mångas stora förtret. Många tyckte att det var störtlöjligt att inte få dricka en lättöl till sin lunch.

Personligen applåderade jag det beslutet och tycker ännu att noll är den enda gräns man kan ha. Då behöver det aldrig bli några diskussioner om hur lite över eller under någon är. Noll är noll!

Med tiden infördes dock ett regelverk för såna här saker och när det hände mig nästa gång att behöva avvisa en medarbetare var jag trygg i att veta precis hur jag skulle bete mig.

Den gången var jag äldre och mer erfaren då en man ur arbetslaget luktade alkohol. Då jag, i enrum givetviis, frågade honom om det sa han att han haft med sig en lättöl (detta var innan nolltoleransen) som han just druckit ur. På dem tiden fanns företagets enda alkotestapparat hos portvakten. Så jag sa till killen, som vi kan kalla Olle, att det är nog möjligt att det är som du säger men vi går ner till vaktlokalen och gör ett alkotest ändå. Och om det då inte ger utslag så går vi ju bara tillbaka och jobbar vidare.

På vägen dit släppte han dock lite på den mask han tydligen burit många gånger utan att jag märkt något. Han vinglade till ett par gånger och hans tal blev litte sluddrigt.

När han så blåste i alkotestaren förstod jag genast att här har jag att göra med en riktigt garvad alkoholist. Mätaren visade 1,57 promille. En alkoholhalt där en normaldrickare är medvetslös sen länge.

Jag följde honom till omklädningsrummet och medan han bytte om så började han berätta sanningen. Som var att han druckit dagligen i två måaders tid. Minst två vinflaskor men ofta mer än så.

Sen sa jag att jag skulle köra honom hem men han tyckte själv att han kunde köra. Och tyckte att hans bil ju också måste hem. Så jag förklarade att det gick jag inte med på. Sa att om han satte sig bakomratten skulle jag ringa polisen. Så jag körde honom hem och sade till honom att stanna hemma även dagen dårpå. Sen var det alkotest i portvakten som gällde varje arbetsdag för honom.

Vi lyckades övertala honom att skriva in sig på ett bahndlingshem, vilket han gjorde och då han kom tillbaka hade jag aldrig mer orsak att misstänka nåt så länge jag var hans chef. I två månader serverade jag honom antabus varje arbetsdag och på friveckorna var han ålagd att besöka företagssköterskan alla vardagar och få sina tabletter där.

Den spriten, den spriten...

Som vi så gärna glorifierar om än kanske mest på skoj. Men när man fått se vad den kan ställa till så är det inte lika skoj längre. Algot gick i pension i början av nittiotalet och gick bort ganska snart därefter. Olle är dock kvar på fabriken än idag och hans problem kvarstår, vet jag. Så jag hoppas att chef och arbetskamrater är uppmärksamma så han åtminstone låter bli alkoholen när han jobbar.

Med dessa erfarenheter i bagaget blir jag glad när jag ser polisen göra sina nykterhetskontroller längs vägarna. En bil blir ju ett livsfarligt vapen i händerna på en onykter människa. Därfär uttrycker jag också alltid min uppskattning till dem varje gång jag själv blir invinkad för att blåsa och visa körkortet.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Mariefred, Karlshamn, Veddige och Jumosuando. Ge polisen som vinkat in dig ett leende och tacka honom/henne för att de gör detta så vikitga jobb!

Vi ses! Endera dagen...

Imorgon är det en märkesdag av det sorgliga slaget. Någon gång under de s.k småtimmarna på morgonsidan är det exakt 50 år sedan Timrå IK förlorade sin bästa spelare genom en tragisk trafikolycka. Lennart "Lill-Strimma" Svedberg frontalkrockade då med en orkesterbuss och omkom omedelbart. Jag minns ännu bilderna och hans bil var förvandlad till en stor hög med förvriden plåt. Alla förstod lätt att ingen kunnat överleva en sådan smäll.

Orsaken till olyckan blev väl aldrig helt klarlagd. Om jag minns rätt kom utredningen fram till att han endera blivt bländad av den just stigande solen eller också hade han somnat bakom ratten.

Det spekulerades också om han kanske inte varit helt nykter men jag vill inte  påstå något sånt eftersom jag inte har minsta bevis för det. Jag tror att det ryktet uppkom eftersom idrotten överhuvudtaget och kanske särskilt Timrå IK;s hockeylag ständigt var omsusade av rykten om vilda fester där alkoholen flödade.

Det får vara hur det vill med den saken. Men ett liv gick till spillo alldeles för tidigt den där morgonen. Bara 28 år gammal tog hans liv slut. En familj förlorade sin make och far och hockeylaget tappade sin extraordinäre talang och virtuos på isen.

Lennart var den där spelartypen som kunde göra lite allt möjligt när han var på spelhumör. Snabb på rören och oerhört teknisk med klubban samt en speluppfattning som är få förunnad.

Än idag talaas det om honom med sorg och saknad i Timrå och Sundsvall. Några få klipp finns på Youtube men de jag har sett är av väldigt dålig kvalitet.

Timråsupportrarna sörjde honom, liksom folk runtom i landet och även världen som förstod att uppskatta en enastående skicklig lirares konster på isen. En tid efteråt var det sovjetiska landslaget i trakten för träningsmatcher och deras ledare, den legendariske Tarasov, såg till att besöka Lennarts grav och lägga ner blommor eller om det kanske var en krans. Samme Tarasov hade f.ö bjudit in "Lill-Strimma" att få komma till Moskva och träna med armélaget CSKA Moskva, där nästan hela deras landslag spelade till vardags. Och vad jag vet har ingen annan spelare fått en sån inbjudan. Varken före eller efter.

Själv var jag 14 år och hade sommarjobb som tidningsbud. Steg upp vid halv tre ungefär och gjorde min runda innan jag cyklade hem och lade mig att sova en stund till.

Det var då jag vaknade jag fick veta den tragiska nyheten av min mormor, som jag växte upp hos till största delen. Hon hade hört det på radion och jag kunde knappt tro att det var sant. Vintern innan hade jag ju stått där vid plexiglaset över sargen och tittat på när "Strimma" och de andra spelade. Givetvis var det ju han som var den stora förebilden och idolen. Jag sörjde honom fast jag inte kände honom alls.

När nästa säsong skulle starta beslutade klubbledningen att från och med då skulle ingen spelare i något av klubbens lag någonsin mer bära tröja nummer fem. Den var Lennarts och för att hedra hans minne skickade den upp i taket och numret pensionerades för all framtid.

Just detta har ju blivit populärt på senare tid. Att hissa upp stora stjärnors tröjor i taket. Men jag undrar om det inte var Timrå som var först med det. Åtminstone i Sverige  för när andra klubbar började med det hade man gjort så rätt länge i NHL i USA och Kanada.

I hans hemkommun, Timrå, har man beslutat att uppkalla en gata efter honom. Den ceremonin ska ske under hösten och jag tycker att det är ett fint sätt att hedra en av bygdens riktigt stora.

Många vittnar också om vilken fin människa han var. Vänlig och omtänksam och inga som helst divafasoner utan en ödmjuk man som de flesta tyckte bra om.

Ingen vet ju hur länge hans karrär fått fortsätta om olyckan aldrig hänt men vi vet att hade han varit i livet hade hanfyllt 78 år i år. Kanske hade han då stått/suttit på läktaren vid hemmamatcherna och blivit igenkänd av en stor del av den övriga publiken. Det får vi aldrig veta.

Och trots att det är femtio år sedan finns det många som än idag talar om hans enastående talang och snabba skridskor, Han kommer inte att glömmas på länge än.

Så, Lennart, jag hoppas du befinner dig på en bättre plats och kanske ses vi där när min jordavandring är över!

Vila i frid!

Det finns en blogg här på bloggplatsen som heter "språkförsvaret". Och den tycker jag är väldigt bra att den finns. Den eller de som driver den ifrågasätter t.ex ofta anglofieringen av vårt språk. Och jag är faktiskt så gammalmodig att jag också ogillar det där med att man ersätter svenska med engelska i så många sammanhang. Massor av företag har slogans på engelska fast de riktar sig till svenskar. Man gör reklam till svenskar för svenska produkter, som nästan utslutande säljs i Sverige, på engelska. Yrkestitlar byts ut för att kanske låta finare och mer intressanta. Man är inte lärling eller praktikant längre utan nu är man trainee. Man annonserar inte längre efter en underhållschef till industriföretag utan efter en maintaience officer, eller head of maintenance. Snart får vi väl läsa när någon söker en arbetsledare för städarnas avdelning att man söker en Housekeeping manager.

Vad ska det vara bra för?

Och på samma gång går barn och ungdomar ur skolan utan att ens kunna skilja på "de" och "dem". Delvis kommer väl det sig av att man i talspråk ofta använder "dom" för båda två. Och det stör mig inte, det är helt ok. Jaggör det själv också.

Men när jag läser att någon skrivit t.ex; "Dem skulle komma och hälsa på men dem kom inte för dems bil hade gott sönder" . "Gott" och "gått" uttalas visserligen likadant men då man skriver ska det väl ändå inte vara så svårt att skilja på dem.

Den generation mina barn tillhör är troligen den som är bäst någonsin i Sverige på engelska. Tack vare datoriseringen och internets intåg. Och det är förstås bra. Aldrig fel att kunna flera språk. Men vårt eget verkar inte vara lika viktigt längre. Vuxna människor säger "Sveitsch" om Schweiz eller bronsch när någon vunnit en bronsmedalj t.ex

Har svensklärarna dött ut eller bara slutat att lära ut vårt eget språk?

Jag börjar tro att vi femtiotalister var sista generationen där man lade vikt vid att lära oss använda svenskan på ett någorunda korrekt sätt.

Totalt sett så vill jag tro att skolan av idag är bättre än den jag gick i. På många sätt. Men på just det här lilla området tycker jag att skolan gått bakåt.

Har det då egentligen någon betydelse? Eller är jag bara en gnällig surgubbe som måste gnälla över något och inte kom på nåt annat just idag? Nej, jag tror faktiskt att det är viktigt att vi inte utarmar svenskan så de äldre generationen inte förstår vad den yngre säger och vice versa.

Och en god början vore kanske att lära eleverna av idag att skilja på talspråk och skriftspråk. Använd "dom" konsekvent för både de och dem om det känns lättare. Det kan jag leva med. Men skriv, för Guds skull, inte...; "Dem kommer snart"

Och det var vad jag hade att säga om den saken! Som Forrest Gump sa. (fast han sa det på engelska)

Under min levnadstid har vi ofta talat om idrottsliga fenomen. Män och kvinnor som varit så överlägsna inom sin sport att de fått epitetet fenomen klistrade på sig. Jag tänker t.ex på Björn Borg, Carolina Klüft, Patrik Sjöberg, Ulrika Knape, Ingemar Stenmark och Gunde Svan för att nämna några.

För ganska länge sen nu fanns ett sånt fenomen inom friidrotten. Stavhopparen Sergej Bubka från dåvarande Sovjetunionen som var först i världen med att hoppa över sex meter. Hans världsrekord stod sig oerhört länge och det dröjde rätt många år innan någon annan ens klarat den gamla drömgränsen på sex meter.

Men inatt fick världen se hur vår Armand Duplantis seglade över nya rekordhöjden 6,21 meter med massor av luft mellan sin kropp och ribban. Jag läste nånstans att om man haft mätning med laserutrustning hade rekordet landat på minst 6,28. Alltså nästan en decimeter över gamla världsrekordet.

Vilken kille, va! Armand Duplantis med svensk mor och en pappa från USA där han också växte upp. Men tack och lov valde han att tävla för Sverige. Till många amerikaners stora förtret, gissar jag!

Vilket heller inte är så svårt att förstå. Jag menar, det är i USA han fötts och vuxit upp. Han har gått i amerikanska skolor och det är amerikanska idrottsledare som hjälpt till att förädla denna extrema talang

Och jag vågar påstå att det inte kommer att stanna där. Han kommer att sätta nya världrekord, förmodligen redan i år. Och med tanke på hur högt över ribban han var inatt skulle det inte förvåna mig om han kommer att hoppa 6,30 och kanske ännu högre innan han lägger staven på hyllan.

Ibland är det bra att idrotten finns. Som motvikt till krig, pandenier, skenande priser på mat, el och bränsle. Att vi får nåt att glädjas över och att samla landet omrkring.

Jag tror nog nästan att Duplantis godkänns som tillräckligt svensk t.o.m av SD-anhängarna. TROTS att han lärde sig svenska först i vuxen ålder. Och TROTS att han vuxit upp i ett annat land med en icke-svensk far. Han har ju en svensk mamma. Räcker det för att få räknas som svensk? Och hade det varit annorlunda om hans pappa varit arab eller muslim?

Nåja, skit i det. Nu är han svensk medborgare och tävlar i världden för vårt lilla land. Ännu en överlägsen svensk världsstjärna, alltså. I full paritet med Stemark, Borg, Svan och Klüft f.fl

Sådärja, då har jag skrivit av mig lite av lyckoruset och gratulerar Armand Duplantis och Sverige till ännu ett VM-guld och ett världsrekord!

Sträck på er och var stolta över ännu ett VM-guld, kära ordbrukare i Alunda, Mattmar, Kvidinge och Hjoggböle!

Slut för idag - tack för idag!

Det gick vägen till sist! Jag talar förstås om vårt stolta svenska damlandslags kamp igår kväll mot Belgien i fotbolls-EM i England. Våra första tre matcher under turneringen spelades i strålande sol och extrem hetta. Men igår var det mer trditionellt engelskt väder, Snålblåst och regn. Ungefär som under de flesta matcher jag såg för 35-40 år sen på lördagarnasTipsextra i TV. Då visades en utvald match på veckans tipskupong samt att man redovisade travet i pausen och efter matchen. Minns att jag undrade då om de aldrig hade fint väder i England.

Svenskorna var storfavoriter. Enligt en enig expertis hade Belgien ingen chans mot oss. Men deras tjejer hade visst inte förstått det för de krigade för allt vad de var v'ärda i 90 minuter.

Det var först på tilläggstid som veteranen Linda Sembrandt kunde slå in segermålet till 1-0 och Sverige är därmed vidare till semifinal. Och vi som tittade på hann få ett antal nya gråa hårstrån...

Och den svenska drömmen lever vidare. Drömmen att få spela EM-final på ett fullsatt Wembley stadium, deras nationalarena i London. Men först måste ju semifinalen vinnas och där väntar värdnationen England. Som givetvis kommer att ha ett massivt publikstöd. Ingen enkel match att vinna! Den går av stapeln på tisdag kväll.

Idag möts Tyskland och Frankrike i den sista kvartsfinalen och vinnarna där får möta Tyskland sen. Jag tippar med hjärtat att Sverige går till final och med hjärnan att det blir Tyskland som motståndare.

Vädertjänsterna lovar c:a 20 gradig värme och växlande molnighet här på Sveiges midja idag. Och det räcker bra för mig. Den värmebölja vi hade för nån vecka sen varade ganska precis så länge att jag inte han börja gnälla över hettan. Jag föredrar faktiskt lite mer måttfull värme som nu.

För dagen idag finns ingen färdig plan mer än att åkka och ruinera mig på bensinmacken och sen en sväng till Birsta och Candy World för att fylla på snuslagret. Och vad middagen beträffar så tror jag att jag ska göra det lätt för mig idag och kremera några grillkorvar i grillpannan och lite strips i airfryern.

Den gick förresten sönder sist jag använde den, min s.k luftfritös. Timervredet gick sönder så man ser inte hur man ställt tiden. Jag svor lite besviket ett tag men så kom jag på att den ju går att använda ändå. Jag måste bara hålla koll på tiden medan maten blir klar. Precis som då man tillagar pommes frites i ugnen, alltså. Och äggklockan fungerar ju fortfarande så det borde inte bli några större bekymmer.

När finanserna meedger det så köper jag väl en ny så småningom men till dess får jag väl använda klockan.

Därmed önskar jag trevlig helg till mina vördade ordbrukare. Ha en härlig julilördag i Vattholma, Ödeshög, Flen och Bastuträsk! Vi ses igen! Tror och hoppas jag..

Sorgens dag idag. Litegrand. Från och med nästa år måste jag hitta ett annat fabrikat av surströmming för nu slår Oskars i Tynderö vantarna i bordet och lägger ner salteriet. Den industriella utfiskningen av Östersjön och Bottenhavet gör att strömmingen är på väg att utrotas. Det gör att lokala småfiskares fångster blir mindrre och så även fiskarna de får. Så årets inläggnng blir den sista från salteriet i Tynderö

Och jag häpnar igen över hur korkade makthavarna är som inte lyssnat på lokala fiskare längs Norrlandskusten som varnat i flera år för vad man håller på att ställa till genom att tillåta de där jättetrålarna att dränera hela detta innanhav på strömming.

För c:a 35 år sedan kryllade havet här utanför av torsk och den blev därför ganska billig mat att köpa. Då fick fiskerinäringen på västkusten och i sydsverige reda på det så man sökte och fick tillstånd att åka upp hit med sina gigantiska trålare- Så stora fiskebåtar hade jag aldrig sett här innan och jag minns hur jag satt en kväll i glada vänners lag och hade fest i en lokal med utsikt över hamninloppet. Vi såg säkert 25-30st såna där monsterfartyg glida in i hamnen här. Nån dag senare hade jag fått höra att man kunde handla färs§k fisk idrekt från båtarna när de gled in i hamnen här så jag åkte dit och köpte hem säkert 5-6 kg torskfiléer för nästan inga pengar alls.

Och det var ju inte bara här i Sundsvall utan i alla städer och fisklägen längs norrlandskusten fanns lika många och lika stora båtar.

Detta hänsynslösa rovfiske tömde i stort sett havet här på torsk och det är först på de senaste tio åren som bestånden börjat öka igen. Hur många yrkesfiskare häromkring som tvingades flytta eller lägga ner sitt fiskande vet jag inte men det var åtskilliga.

Och nu sker alltså samma sak med strömmingen. Och det handlar ju inte bara om att ett företag går i graven utan man har ju rubbat och förstört ett helt ekosystem!

Varför lärde man sig ingenting på 80-talet, kan jag undra.

Nu älskar ju inte alla surströmming men bland oss som gör det så vet jag att många med mig tycker att Oskars är bästa sorten. Jag minns inte ens när jag senast köpte nåt annat fabrikat. Kanske för 35-40 år sedan då det fanns två salterier i Tynderö, strax norr om Timrå. På den tiden fanns även Oxvkens salteri och deras inläggningar höll ungefär samma klass som Oskars.

Och det lär säkert bli fler salterier som får lägga ner för det ser likadant ut från Ölands södra udde till Haparanda.

Så... snälla, snälla makthavare som ger tillstånd till det här - dra in alla dessa tillstånd IDAG! Det är redan för sent men ska bestånden av denna läckra fisk någonsin återhämta sig så finns ingen tid att förlora.

Och än en gång... Tack för all god surströmming, Oskars! Jag glömmer er aldrig. Vila i frid!

Visste du att det är ölets dag idag? En gammal ungdomsföräslkelse som jag numera har en vänrelation med på FB har två söner som startat upp ett lokalt bryggeri och tipsade mig om att testa Fjällbryggarna, som det heter. Efter ganska lång tid fickk jag syn på dem på systemet i våras och gick dit för att titta närmare. De visade sig vara attans dyra, dock, Nästan 30 kr/st för 33 cl burkar. Men jag köpte ändå 2 st för att ärligt kunna säga tiil henne att jag hadeprovat dem.

Och... Tja, vad såger man? De var goda. Riktigt goda till och med. Men inte så goda att de var värde mer än dubbelt avad man får ge för t.ex 50 cl Norrland Guld eller Mariestads, soom jag också tycker om.

Just Norrlands står det 4 burkar av i mitt kylskåp så framemot kvällskanten kanske jag sprättar en eller två och firar.

Annars är jag väl egentligen inte så mycket föratt bry mig om alla de där dagarna som instiftats på senare år för att upppmärksamma alla möjliga olika livsmedel och annat.

Nej, den ena dagen är den andra ganska lik i mitt händelsefattiga pensionärsliv. På senaste året har jag liksom känt mig så håglös och haft svårt att företa mig något fast jag vet att jag borde. Man ska ju inte fylla livet med dagar utan fylla dagarna med liv, har jag ju fått lära mig. Och jag säger inte alls emot. Såklart borde man det.

Och det finns ju massor som jag vet behöver göras men som jag liksom inte kommer till skott med. Dock tog jag mig i kragen en stund igår och påbörjade en storstädning. Mitt eget sovrum och badrummet sanerades igår och det kändes bra att vakna imorse i ett fräscht rum med ordning och rena golv. Lika bra kändes det att kliva in i ett skinande rent badrum så tanken är att jag idag ska fortsätta med köket och vardagsrummet. Såvida nu inte latmasken som bor i min ryggrad frestar mig att skjuta upp det en dag till eller två.

Madame Citroen skulle också behöva en invärtes uppfräschnng avseende rutor, säten, golv och instrumentpanaler. Källarförrådet är också en sorglig historia. Så sorglig att det bär emot att ens titta in där. Och det TROTS att jag så väl vet att bara jag sätter igång så går det ganska snabbt att få till en ordning som jag kan vara nöjd med.

Men om jag även idag tar mig i kragen och prickar av kök och vardagsrum så känns det jävligt bra när det är klart, det vet jag ju. Och då kommer jag säkert att tycka att jag förtjänar en eller fler av de där kalla, goda pilsnerburkarna.

Om ingen annan belönar en så får man väl belöna sig själv då. Att det sen "bara" är onsdag spelar ju ingen som helst roll. Jag har ju inga tider att passa imorgon heller så vem bryr sig om veckodagars namn.

När städningen (förhoppnngsvis) är klar ska här lagas hemgjord pyttipanna för plastpytsen med köttrester för ändamålet börjar bli full så det är dags. Jag tärnar och råsteker potatisen allra först och när den börjar mjukna lägger jag i hackad lök som får fräsa med tills den också mjuknat. Då är det dags att lägga i "sovlet" och den här gången innehåller min pyttlåda såväl nöt- som fläskkött. lite rökt kassler och lite korv.

Salt och peppar förstås och strax innan servering ringlar jag över och rör ner en skvätt av den där såsen som så få kan uttala rätt. Worchestershiresås stavas det och det räcker ju att man vet det. Det sistnämnda lärde jag mig av Leif Mannerström på Youtube och det är verkligen ett lyft för denna enkla men goda rätt.

Igår lagade jag, efter önskemål från min parasiterande son, något jag inte lagat eller ätit på mer än tio år. Jag gjorde fläskpannkaka och så gott som det blev lär det knappast dröja tio år till innan jag gör det igen. Rivna morötter och rårörda lingon till så har men en klassisk svensk husmanstallrik framför sig på middagsbordet.

Nej, det här matpratet väckte visst verkmästaren i magen, tror jag. För nu börjar han efterlysa frukosten som jag ännu inte gjort eller ätit.

Så jag rundar av här och går för att se efter vad som finns att frukostera på. En liten omelett kanske. Eller äggröra. 

Ha en fantastisk onsdag, kära ordbrukare och fira ölets dag i Nykvarn,  Hästveda, Hovmantorp och Hörnefors.

Vi ses igen! "Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Ibland tänker jag på hur mycket världen och livet med dess villkor har förändrats under min jordevandring. Så många saker som vi, som barn, fantiserade om gällande teknikutvecklingen är vardagsmat idag. Minns tydligt hur vi ibland önskade att man kunnat spela in TV-program och se dem senare. Jag tror att året var 1979 eller -80 då jag köpte min första VHS-bandspelare. En toppmatad apparat där kassettluckan for upp med en smäll då man tryckte på "eject".

Gammal skåpmat idag och en teknik som sen länge är historia. Vem äger en sån idag?

Trådlös telefoni var en annan sak vi brukade leka att det fanns och jag minns att då TV började sända Dallas-serien så hade familjen Ewing trådddlösa apparater till sina hemtelefoner. Vilket man imponerades av.

Men det var först många år senare som jag själv skaffade en sån telefon. Min första egna telefon var en rös Kobra som jag ofta önskat att jag haft kvar eftersom de numera säljs till hutlösa priser. Då hade jag kunnat tjäna en slant på den.

Men idag går de väl knappast ens att rringa på, de där förhistoriska modellerna med nummerskiva.

Kommer också ihåg att någon på jobbet kom på att om man slog siffran 9 och sedan tvingade tillbaka nummerskivan så fort det gick så kunde man forcera spärren som fanns i dåtidens telefonväxel. Vi fick bara ringa lokala samtal men om man våldförde sig på nummerskivan så kunde man ringa både rikssamtal och utrikes. Mycket uppskattat av mina många finska arbetskolleger. Men de gamla Dialogtelefonerna från televerket gick sönder av det där och snart tröttnade företaget och köpte in knapptelefoner istället.

Idag har jag sen länge gjortt mig av med den fasta telefonen. Med dagens teknik är den väl snart historia, den med.

Min kära "aj-fån" har dock sina egna idéer ibland. Stavningskontrollen när man sms;ar har jag lärt mig hantera och stånga av när jag inte vill ha den. Innan kunde mina sms ibland bli helt obegripliga då telefonen själv ville bestämma. Och den kan så mycket mer än att bara sätta mig i kontakkt med folk och företag. Och jag har försökt att komma underfund med alla möjligheter den ger mig men utnyttjar ändå säkert bara en bråkdel av dess förmågor.

De moderna telefonerna var ju förut ganska stöldbegärliga och folk rånades på sina mobler av busar som ville sälja dem och få in en liten slant. Men det borde väl vara ganska meningslöst idag när man måste legitimera sig för att låsa upp dem. Min förrra telefon öppnades med pekfingrets fingeravtryck så den som velat stjäla den hade varit tvungen att skära av mitt finger för att kunna låsa upp och sedan registrerar sitt eget fingeravtryck. Den "aj-fån" jag har idag vill se mitt ansikte för att öppna sig och det vore kanske lite svårare för en tjuv att ta med sig.

MEN... (och detta övergår mitt förstånd). Som sagt så har den sina egna små idéer och hyss för sig.

Det finns två funktioner på den som tycks kunna låsa upp telefonen själva. Då och då upptäcker jag att det lyser från skjortans bröstficka där jag allt som oftast brukar förvara den. Ficklampan har alltså den förmågan. Samma är det medmobilkameran. Några gånger per vecka är kameran igång då jag plockar upp mobilen ur fickan. Förklara gärna det för mig, den som kan!

Kanske är det andevärlden som skojar med mig och skrattar åt mitt huvudbry. Eller också så vill mobilen själv visa vem som är smartast av oss.

Mulet och ingen värme här på Sveriges midja idag. 15 grader ute bara. Hur söndagen ska fördrivas i väntan på Sveriges match i fotbolls-EM vet jag inte. Men det blir nog rätt stillsamt tänker, jag...

Så har jag, än en g¨ång, producerat en samling ord och meningar som kanske jag själv ler åt om ett eller flera år men som knappast gör någon annan människa lyckligare. 

Men ni får skylla er själva, kära ordbrukare, om ni läste ända hit. Det FINNS ju en slumpknapp när det blir för segt och tråkigt. Ha en fin sönddag nu så ses vi igen när andan faller på nästa gång.