Kanhända har jag lagt ut den förr. Jag vet inte och jag bryr mig inte nämnvärt. För den här suggestiva sången från h plattan "Måne över Haväng" tål att lyssnas på mer än en gång. En vacker sång i mina öron.

Men anledningen till att jag lägger den överst i mitt inlägg är mer en bild jag tog här hemma idag. Av just en "katt i fönstret". Det är sonens kolsvarta kattoxe, Batman, som från sin favoritplats där han brukar titta på fåglar istället fascinerat betraktar mina nyfångade kantareller. Drygt två kilo blev det.

När de var rensade hällde jag ut dem på mitt finaste skärbräde som jag fick i present av arbetskamraterna då jag fyllde sextio för snart fyra år sen. Och den skärbrädan skäms minsann inte för sig den heller. Signerad av självaste mästerkocken Leif Mannerström. De har bränt in hans autograf i botten på den så den är jag glad över att äga.

Minns att det även följde med en liten ostbrika i trä med små knivar som hörde till men dem har jag inte använt på långa vägar lika mkt som skärbrädet.

Annars... så har jag besökt vårdcentralen också idag. Min rosfeber från i våras har kommit tillbaka med röda och svullna vader plus en ögoninflammation som inte vill ge med sig. Köpte Noviform-salva för ögonen och lite bättre kanske det blev men det blev inte helt bra. Så nu äter jag årets andra penicillinkur och hoppas att den tar död på både ögoninflammation och rosfeber.

Hösten närmar sig med stormsteg . Om den inte redan har börjat. Märker att ljuset försvinner mer och mer nu. Det mörknar tidigare för varje kväll och nästa vår och sommar känns oändligt avlägsna.

Men det är ju bara "som vanligt". När man bor på dessa breddgrader är det ju bara att gilla läget. Och kanske behöver vi pinas av vinter, kyla och snö för att till fullo uppskatta våren och sommaren.

Och i år fick vi ju verkligen sommar på riktigt också. Många varma och soliga dagat att minnas när vinterkylan knarrar i husknutarna och vinden bits i våra kinder och öron.

Och för att stå ut med den så hade Vår Herre godheten att ge oss ishockeyn. 11/9 på årsdagen av terror attacken mot World Trade Center och Pentagon startar SHL för de som har ett lag man följer. Vilket jag ju äntligen har igen detta välsignade år. Timrå börjar borta mot Oskarshamn och om det är någon match jag önskar dem lite extra medgång så är det mot de där smålänningarna som spelade oss ut ur SHL förra gången det begav sig.

Imorgon är det augustis sista dag. Sista sommardagen enligt almanackan. Ta vara på den, kära ordbrukare i Sibbhult, Lönsboda, Kristinehamn och Långviksmon. Och... Var inte så förvivlat rädda om er! Lev istället! Lev som om varje dag vore den sista! Vi ses igen. När andan faller på...

Mrphy´s lag har jag skrivit om ett par gånger förr. I händelse av att någon av ordbrukarna inte känner till den så kommer det från en film med samma lag. Murphy´s lag lyder (fritt översatt); "Kan nånting gå åt h-e så kommer det också att göra det!"

Jag har också tidigare, flera gånge genom åren, filosoferat kring det faktum att om jag nån gång har det lite bättre ställt ekonomiskt än annars så är det säkrare än amen i kyrkan att det händer nåt som berövar mig det lilla överskottet. Eller åtminstone decimerar det ganska ordentligt.

Dessa utgifter har nästan alltid samband med mitt bilägande. Ett år då skatteåterbäringen var god och just hade anlänt rasade turbon på den SAAB jag då ägde. Madame Ciroen är min plåtkompis sen dryga fem år och även med henne har det där hänt flera gånger. Tror att det är två år sedan jag tvingades lägga mitt lilla överskott på att renovera kopplingen på henne. Inte billigt...

De senaaste veckorna har jag misstänkt att det var något konstigt för det har känts som om framdelen kränger i vattenfyllda hjulfåror och skarpa kanter har känts mkt mer än annars. För kanske en vecka sen frågade sonen om det var början till vattenplaning han upplevde efter regnvädret då vi åkte genom en vattensamling. Nej, det vore konstigt, sa jag för jag visste ju att däcken bara är ett drygt år gamla och de var kanonfräscha i våras då jag bytte från dubbdäck till sommarditon. Så igår behövde dotra skjuts hem från jobbet och jag åkte till Timrå där hon jobbar. Och nu kändes det än mer konstigt. Så då jag plockat upp henne åkte jag till en mack för att kolla trycket i däcken.

Då får jag se att bägge framdäcken är HELT slut! Totalt nedslitna! Efter ett år och fyra månader!!!

Så jag ringde tills jag hittade en kombinerad verkstad och däcknasare som hade tid och körde ytterst försiktigt dit. Det visade sig att hjuliinställningen blivit felaktiig. Därav det onormala slitaget.

Så det var bara att svälja förtreten och låta dem justera in framvagnen samt lägga på två nya däck. Jag hade liksom inget annat val för de förra hade bara dagar till totalt förfall. 900 kr per däck och en tusenlapp för hjulinställningen är ju pengar som jag gärna haft kvar till annat. Och man vill ju inte köra omkring på farliga däck.

Men... det tjänar ju inget till att gräma sig. Det är bara att släppa det och gå vidare. Om än lite mindre glatt visslade och nynnande...

Men än en gång bevisades det alltså för mig att det där måste vara en naturlag lika självklar som "ståupparen" Jan Bylunds klassiska skämt: "Fall smörgås´n te potta´så nog klå´en ska smörsi´a neråt!"

Godmatt Sverige! Var du än är...

Årets bästa måndag följdes av en ganska basic tisdag. Förutom att den sista av skulderna nu är löst, även den. Jag mailade dem igår och bad om betalningsunderlag. Konto, totalsumma och OCR-nummer men de svarade först idag. Så nu är den också borta och jag ser framtiden an med viss tillförsikt, som det heter.

Såg att Bartholomeus har namnsdag idag så om du som läser råkar heta det så gratulerar jag förstås på namnsdagen. Såvitt jag kan dra mig till minnes har jag aldrig träffat någon med det namnet så man kan ju undra hur många som fick fira namnsdag idag i vårt långsmala land.

Inatt vid midnatt tickar lönen in för det arbete jag numera slipper utföra och det unika inträffar att jag redan har betalt alla mina räkningar redan. Det blev lite över på lånet jag tog så jag passade på att rensa inkorgen hos banken och pröjsa hyra, el och parkeringsavgifter m.m Två gånger förra månaden har jag parkerat utanför exets bostad och totalt för 12 kronor. Men räkningen från DET parkeringsbolaget slutade på 40 spänn p.g.a av diverse avgifter. Får nog försöka att undvika dem framgent. Alternativt att lägga in begäran om e-faktura i fortsättningen. Nu är det ju inte så ofta jag besöker henne. Det är mest när sonen ska dit i nåt ärende och det passar bättre för mig att hänga med än att åka hem och vänta på att han ringer och ber om hämtning.

Missförstå mig rätt, vi är "on speaking terms" med varandra men umgås inte annat än när något har med  våra gemensamma barn att göra. Jag tycker att man måste det när man har barn ihop, även om de är vuxna.

Det som var för länge sen har varit och kan inte ändras. Men har man levat ihop i många år och satt barn till världen måste man försöka respektera varandra åtminstone. 

Har tvättat idag men utan att blogga under tiden vilket jag ofta gjort annars under min karriär som skribent här. Lagade fiskgratäng till middag och den gick åt. Kalopsen jag tänkte koka får väl bli imorgon istället. 

Sen har jag varit på Jysk och köpt mig ett nytt sängtäcke för väldigt lite pengar. Mitt gamla duntäcke har blivit söndertvättat och läcker dun så fort man rör vid det. Så där är det soptippen nästa.

Den resan kanske jag gör imorgon när jag har gått igenom kartongen där jag förvarar gamla gardiner och andra tygstycken. Ska bara behålla det jag vet att jag kan tänka mig att hänga upp. Resten får gå till någon loppis eller till återvinning på Kretsloppsparken som soptippen här heter nuförtiden.

Ser också att min ganska nya visningsbild får det att se ut som om jag har en "Stig-Helmer-lock" som sticker upp från mitt huvud. Det har jag dock inte utan det ni ser ovanför mitt fula plyte är min morgonrock som hänger från en krok utanpå garderoben. Får väl ta en ny selfie nån dag när jag är så dum att jag tror att jag ser bra ut.

Därmed önskar jag god natt till hög och låg i slott eller koja i vårt avlånga land. Sköt om er, kära ordbrukare, i Hälsingtuna, Flyinge, Molkkom och Hunnebostrand. 

Vi ses! När andan faller på...

Fy fan, på ren svenska, vad jag känner mig nöjd ikväll. När jag, för snart tre månader sedan, insåg att jag kommer att tvingas gå i pension i december var det med blandade känslor. Å ena sidan kände jag såklart att det skulle bli skönt att slippa det där dårhuset som min arbetsplats mer och mer börjat likna. Inkompetenta chefer som befodrar sina inkompetenta svågrar, kompisar, syskon, grannar, kusiner och vad ni vill hellre än att bemanna med folk som kan nånting.

De senaste åren har det kryllat av idiotiska påfund från dessa nollor som inte vet vad de håller på med. Påhitt som bara tjänar ett enda syfte - Att visa för sina överordnade att de har idéer och försöker förändra och förnya. Att de "gör någonting"!

Idéer som skapar mer och besvärligare jobb för oss på golvet. Och som undantagslöst fallit platt och skrotats när någon lyckats få dem att inse att det inte fungerar. Samt en jävla attityd mot sin personal på alla sätt som finns. 

Men på samma gång fanns det också en oro som gjorde ont i magen och i själen. En oro för ekonomin. Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna få det att gå runt på så mycket mindre pengar i månaden. Vilket förde med sig att jag mådde ganska risigt ett tag under sommaren.

Jag har en del gamla synder som släpat med länge och för 6-7 år sedan fick jag ett s.k ihopbakslån och löste bort det gamla. Men sen dess har jag lyckats skaffa mig flera nya småskulder som totalt sett blev dyra per månad.

MEN... så igår tog jag mig i kragen och gick in på en jämförelse-site för lån för att kolla läget. Ett tjugotal banker och kreditinstitut av varierande trovärdighet erbjöd mig lån till räntesatser från 10% och uppåt.

Ett erbjudande var dock lite bättre så jag tänkte först nappa direkt på det. Men tänkte sen att det kanske kommer fler bud om jag har lite is i magen och väntar. Och det visade sig vara klokt för imorse då jag tittade efter så låg där ett erbjudande från den bank där jag redan är kund sedan många år. Och med "bara" 5,6% i ränta!

Så imorse slog jag till direkt och från och med september kommer jag att betala ungefär 2600 i månaden på det som tills nu kostat mig över sjutusen varje månad. Nästan femtusen ner, alltså och nu är jag inte längre orolig.

Nu har jag skrinlagt planerna på att söka annat jobb. Bestämt mig för att låta min arbetsgivare försörja mig till december då jag fyller 64 och därefter bli avlönad av försäkringskassan varje månad. För det är väl de som betalar ut pensionerna?

Så det föll liksom en sten från mitt bröst, ett ok från mina axlar eller en kvarnsten som lossnade från min hals när jag insåg att framtiden ser ganska trygg ut. Under hösten fram till december ska jag försöka lägga undan pengar också så mycket jag bara kan för att ha en slant på kant under första pensionsåret också. Ersättningen är lägre då än efter fyllda 65.

Och inte blir det något lyxliv varken före eller efter 65 heller men jag klarar mig och det är huvudsaken. Som tur är har jag inte så dyra vanor. Det är väl Madame Citroen som då och då gräver djupa gropar i mina konton så  jag får fundera om jag ska satsa på att byta ut henne eller fixa till henne och hoppas på det bästa. Jag har beställt nya bromsbelägg runt om för de behöver bytas. Plus olja och alla filter samt tändstift ska hon också få liksom nya vinterdäck innan snön kommer. En f.d arbetskompis har en liten verkstad och jag har pratat med honom om att få hjälp där under nästa vecka.

Så... fast det bara är måndag har jag unnat mig ett glas rött för att fira mitt kommande nya liv. Sånt lär det ju bli mycket mindre av efter årsskiftet då man ska leva av statens knappa kaka.

Knäontet från helgen kändes lite bättre idag så jag gav mig på en skogsvandring i förmiddags. Men det borde jag ha låtit bli för nu har jag nästan lika ont som innan. Så imorgon blir det nog pausdag igen.

Då ska jag också koka kalops på den fina högrev som Willys hade godheten att sälja igår för 64,90 kr/kg. Också det en källa till glädje och tillfredsställelse. 

Måste ju också nämna statsministerns aviserade avgång. Kan tänka mig att många SD-anhängare jublar för åtminstone på nätet tycks han ju vara hatobjekt nr 1 för många av dem. Kan inte precis säga att jag är förvånad. Han är ungefär jämngammal med mig och var den första sosseledaren och statsministern som faktiskt har en arbetarbakgrund. I unga år jobbade han som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik och innan han blev partiledare var han ordförande för Industrifacket som jag tillhört sedan 1975. Jag har faktiskt träffat honom på nära håll en gång under tiden han var vår förbundsordförande. Men nu är det alltså över för Löfvén och jag hoppas innerligt att socialdemokraterna, som jag en gång i tiden sypatiserade mkr mer med än jag gör nu, väljer sin andra kvinnliga partiledare. Mona Sahlin gjorde väl ingen större succé men jag tror att Magdalena Andersson vore som klippt och skuren för jobbet både som paritledare och som statsminister. Sveriges första kvinnliga statsminister i så fall!

Och det är väl på tiden? Jag menar... Både Norge (Gro Harlem Bruntland), Finland (Tarja Halonen) och Island (Vigdis Finnbogadottir) har ju haft tjejer i ledningen så nu är det väl ändå Sveriges tur. Men vi var ju sist i Norden med kvinnlig rösträtt också fast vi gärna slår oss för bröstet över vår påstådda jämnställdhet. Men historien säger ju annat...

Tack för att ni finns och för att ni läser, kära ordbrukare i Teckomatorp, Månkarbo, Lidhult och Kaunisvaara. Vi ses! När andan faller på...

Ett ömmande högerknä som får mig att halta en aning varje gång jag kommer på fötter och tar några steg så idag blir det lugnt för stegräknaren. Vi gick en ny slinga igår där jag inte gått på kanske 15 år. Det ökade den vanliga sträckan med nästan 1½ km och antalet uppförsbackar fördubblades. Så jag kände redan då jag kom hem igår att höger knä protesterade mot det befängda i att röra på mig. Låg en stund i soffan med fötterna i högläge på armstödet och då lättade det en aning. Men att traska i skogen ger jag mig inte på idag. Hoppas det går till sig över dagen och en natt till.

Det hade i alla fall torkat upp ganska bra igår. De platser där vi fick leta ställen där vi bottnade utan att få in vatten i skorna kunde igår korsas hur bra som helst. Och den dånande forsen jag visade på bild hade lugnat sig betydligt och det funkade åter med normal samtalston när vi stod på bron över den.

Min tama husmekaniker ringde igår och undrade om jag hade något speciellt för mig idag och jag sa som det var att nästa tid jag vet att jag har att passa är den andra september då sonen får sin andra covid-spruta. Men till dess är jag lös och ledig. Då berättade han att till förra lördagens surströmmingsfest hade de handlat två burkar för mycket så han tyckte att vi skulle äta ur dem idag. Vilket jag genast tackade ja till eftersom jag ju älskar surströmming och dess tillbehör. Han hade även fått tag på samma sorts "krypare", som vi här i norrland kallar mandelpotatisen så det blir mat för gudar idag. Sonen bjöds också in att följa med men jag har inte frågat honom ännu. Jag är dock beredd att sätta mer pengar än jag har på att han säger nej. Jodå, han äter surströmming om det serveras men att sitta med 3-4 "gamlingar" varav han bara känner två tror jag inte lockar så mycket. Så han får laga sin egen middag, det är inga bekymmer med det.

Därmed tillönskar jag mina kära ordbrukare en fin lördag och helg i Vissetofta, Klockestrand, Härlanda och Gysinge.

Vi ses igen! När andan faller på...

För någon vecka sedan skrev jag om hur torrt det var i markerna här omkring. Hur det knappt finns svamp överhuvudtaget p.g.a den torra sommaren. Igår visade jag en bild av den förut torrlagda bäcken och gladde mig åt det lugnande bruset från vattnet när det trillar fram runt stenar och annat. Så här såg det ut då.

Sedan dess har det gått två nätter och en dag med ihållande regn. Tidvis skyfall som fyllt på reserverna i skogen så idag när vi gick vår motionsrunda såg det ut så här på samma plats.

En viss skillnad, eller hur? Från torrlagd till porlande liten bäck och sen till en dånande fors. Ljudet från den var så högt att vi måste höja våra röster rejält för att höra varandra. Så att ge sig ut och leta svamp måste nog få vänta tills vattnet runnit undan och det börjat torka upp. Även stigarna där vi gick hade bildet egna små bäckar och sjöar. Vi mötte en kvinna med hund som varnade oss för att gå den väg vi tänkte. Hon hade gummistövlar på sig men hade fått dem vattenfyllda då hon trodde sig kunna gå genom en rejäl pöl i en sänka strax innan den bro där bilderna ovan är tagna. Vi beslutade dock att gå dit och se efter. Och kunde konstatera att hon inte överdrivit. Men vi hitade två rätt stora stenar som vi placerade i pölen och på dem lyckades vi ta oss över den ganska torrskodda trots att vi båda bara hade jogginskor på fötterna. Visar ett par bilder till som föreställer stigarna och översvämningen på dem.

Men jag ska väl inte klaga. Runt Gävle till exempel har de visst fått dubbelt så mycket och åar och bäckar svämmar över liksom viadukter och gångtunnlar. Och får vi bara 3-4 dagar med uppehållsväder igen så torkar det ju upp ganska fort. De har visst lovat regn både idag och flera dagar framåt men just nu råder väl mer vad man brukar kalla växlande molninghet och stundtals solsken. Så SMHI siade fel den här gången.

Jag fick dock ihop nästan lika många steg på stegräknaren som senast så jag känner mig ändå nöjd med promenaden trots att skorna nog måste få stå på tork i ett dygn allra minst. Undersidan är ju tät men ovanlädret är ju inget läder utan tunt tyg som ska göra att fötterna andas och det skvätter ju kring sulorna på många ställen och vattnet kommer in där. Men det är ju en värdslig sak som en annan Karlsson brukade säga. Jag tänker på han "på taket" i Astrid Lindgrens böcker om den lilla tjocke mannen med propeller på ryggen.

Nu ska jag gå och inventera min frys efter tänkbar middagsmat. Igår stekte jag torskrygg med smörstekta champinjoner och rödlök till men idag får det nog kanske bli köttbullar ur frysen och kanske pasta till dem. 

Så, till nästa gång vi hörs; Sköt om er, kära ordbrukare i Hedemora, Bastuträsk, Skags udde och Ölands Allvar. Så ingen annan måste göra det.

Tvättdag idag. Och då vet ju alla som följt mig genom åren att jag blir lite extra bloggbenägen. Dessutom regnar det ute och eftersom jag ogärna går ut i regn så börjar jag väl knacka ner lite bokstäver och gör ord av dem som sammantaget till sist kanske blir ett inlägg. Man vet ju aldrig, ibland refuserar jag ju mig själv också. Om jag är missnöjd med vad jag åstadkommit eller helt enkelt ledsnar på att skriva. Men vi får se.

Mina skogspromenader blir lite längre för varje gång. Igår var vi ute i 1½ timme och traskade i skogarna här ovanför. Det regn som fallit bedömde jag vara alldeles för lite för att få igång svamparna som jag så gärna vill hitta. Men det var i alla fall tillräcklgt för att blåsa liv i den förut helt torrrlagda bäcken som korsar promenadspåren på flera ställen.

Nog är det nåt visst med att vila en stund och lyssna på vattnets framfart över stenarna. Ett mycket rogivande ljud i mina öron. Jag avundas de som bor så till att de har en bäck eller en liten å nära huset, kanske t.o.m genom den egna tomten. Att få sätta upp en hängmatta att ligga i och njuta ljudet av vatten är något av en önskedröm i min fantasivärld. Vågskvalp från en liten sjö skulle också kunna duga.

Över den bäcken är det broar på flera ställen i spåren däruppe och vid en av dem har folkhumorn tillverkat och satt upp den här skylten. Jag har visat den här en gång förut men den tål att visas en gång till.

Suckarnas bro, står det om det skulle vara vsårt att läsa. Jag tycker att det syns bra men jag förtydligar ändå. Och jag kan tänka mig att många har både suckat, pustat och stönat när de nått den på väg uppför. Det finns ett par riktigt branta stigningar alldeles nedanför om man kommer från det hållet. Vi kom dock uppifrån igår och hade passerat slingasn högsta punkt så vi suckade inte så mycket.

Originalet, Ponte dei Sospiri, finns ju i Venedig och är förstås betydligt pampigare än den enkla lilla träbro som förärats samma namn i mina skogar.

.  

Nån har alltså gjort sig besväret att tillverka skylten, bära den upp i skogen samt sätta upp den strax före bron. Kul, tycker jag. Kul är det också för mig att återse det som i min barndom hette NTO-stugan. Den byggdes av nykterhetsrörelsen i början av förra seklet och nyttjades för friluftsliv både vinter och sommar. Gångstigarna däruppe är ju skidspår på vintern och där kunde man rasta på helgerna och endera äta medhavd matsäck eller köpa kaffe, té eller varm choklad och smörgåsar eller kaffebröd.Halstrad saltsill serverades också på lördagar och söndagar för en blygsam penning.

Den nedre bilden visar den fina grillplats som ordnats utanför stugan och en bit av den gräsplan där vi spelade brännboll en dag alldeles innan sommarlovet varje år då jag gick mina tre första skolår. En lite oas mitt i skogen som vem som helst får nyttja för skogsutflykter. Bänkar och bord finns också och då och då när man passerar så händer det att man ser folk som sitter och dricker medhavt termoskaffe eller grillar korv och annat.

Numera är det en scoutkår som äger stugan och om de håller öpet vintertid  för skidåkare vet jag inte. Tror inte att det är så många numera som drar iväg med hela familjen ut i skidspåren som i min barndom.

Under den gångna helgen hade de scoutläger däruppe så det var rent och ssnyggt överallt där det annars ofta ligger kvarlämnat skräp efter mindre nogräknade personer som tycker att nån annan kan ta reda på deras sopor. Men scouter får väl lära sig att lämna naturen i minst lika bra skick som de fann den. Så nu var det rent och fint.

Stolpen med brädlappar på som syns på avstånd på nedre bilden gissar jag att lägerbarnen tillverkat i helgen och satt upp. Det är skyltar som pekar ut kompassriktningen till London, New York, Moskva, Peking och några andra metropoler. Antagligen som vägvisare åt skogsvandrare som tänkt sig att gå till någon av städerna, Eller nå´t...

Vi får väl se om det klarnar upp under dagen. I så fall ska jag försöka upprepa bravaden från igå då jag gick mer än dubbla sträckan mot vad jag gjort nån annan dag. Jag brukar få ihop c:a 2500 steg i räknaren jag har i telefonen under våra skogsturer men igår blev det en bit över femtusen. Nödvändigt att jag hela tiden ökar både längden och svårigheterna i terräng om jag ska få resultat nån gång.

Än en gång har jag, av nästan ingenting, lyckats få ihop ett inlägg på flera hundra ord för er att bruka eller låta bli, ni väljer själva, kära ordbrukare i Malmköping, Sorunda, Veddige och Skelleftehamn.

Ha en fin tisdag så kanske vi ses igen. När andan faller på...

Så har ännu en lördag gått och placerats i minnenas allé. En lördag då jag ätit surströmmng med min tama husmekaniker och två tidigare kvinneliga arbetskamrater. Mycket gott och mycket trevligt att få sitta och gagga gamla minnen med tidigare arbetskamrater.

Vi pratade en hel del om Folke som var arbetsledare för tre av oss på 70- och 80-talen. Jag berättade att jag hittat en bild av honom på hans dotters FB-sida och tyckte att den speglade hela hans personlighet. En sorts chef som inte längre finns. EN som var mån om att alla hans underställda hade det bra och att vi hade vad vi behövde för att klara våra arbetsuppgifter. Idag tycks de flesta chefer vara mest inriktade på att jävlas med sin personal så mkt de kan. Något som Folke aldrig skulle ha gjort!

Men det är väl bara att "gilla läget" som det heter nuförtiden. Idag blir vi alla studerade med lupp och man räknar noga på våra arbetstimmar för att se om det går att kräma ut lite mer av oss.

Samma sak är det, som jag varit inne på förut, när vi går till mataffären för att handla. Vi är grundlurade redan då vi kommer in genom dörrarna!

Jag har tidigare berättat om hur Gevalia, Löfbergs lila och andra blåser oss på mängden kaffe när vi handlar. Det gäller även snus där de dosor som förr innehöll 50 gram snus nu reducerats till 42 gram. Kaffet av de fabrikat jag nämnde gav oss förr ett halvkilo per paket men numera får vi "bara " 450 gram.

Samma är det med bacon där jag förut upptäckt att lågprismärkena börjat sälja så tunnskivat att de knappt går att få isär. Men nuförtoden har också Tulip och Scan börjat skiva sitt bacom så tunt att skivorna är svåra att sära på.

Och häromdagen förstod jag varför. Ett paker skivat bacon har, så länge jag kan minnas, innehållit 140 gram.

 Men nu är det "bara" 125 gram i paketen men eftersom skivorna numera är lika tunna hos de tillverkare som var lite bättre förr så måste det ju betyda att man skivar tunnare för att servera samma antal skivor som då paketet innehöll 140 gram. När ska någon starta ett matuppror mot dessa dumheter? Säg bara till så är jag med i så fall!

För det är ju som han sa, min före detta arbetskompis L-E... "Hur vi än gör så rövknullar de oss ändå!"

Men hur länge ska vi stå ut? Hur länge ska vi gå med på det? 

Jag är fullt på det klara med att ska vi få nån ändring så måste vi starta ett uppror. SLuta handla de saker de minskra vikten men höjer priserna på. Sluta betala för mindre mängd för amma pris.

Kanske köpa bacon på bit och skära den själva. Köpa bara de sorters kaffe som fortfarande innehåller ett halvkilo och inte 450 gram.

Är jag en gnällspik? Ja, kanske är jag det. Men det här är vad jag tycker och om du som läser tycker att det inte är ok så skriv gärna en kommentar. Det får du förstås också göra om du håller med.

Men nu har jag ledsnat. På att bli lurad bara jag sätter min fot hos Willys,Lidl, ICA Maxi eller nån annan hökare.

Vad tycker du, kära ordbrukare i Örsundsbro, Falköping, Krokom och Hunnebostrand? Är det inte dags att sätta ner foten och säga NEJ???

Förresten.... Denna hastigt påkomna surströmmingsfest gjorde att jag missade andra halvlek av GIF Sundsvalls hemmamatch mot serieledande Värnamo. Vilket när jag stängde av TV;n inte kändes som någn större förlust eftersom GIF varit, i stort sett. utspelade under första halvlek. De lyckades dock hålla tätt bakåt och även få in ett mål i slutet av de inledande 45 minuterna. Men jag lämnade TV;n utan saknad, säker på att de skulle förlora till sist eftersom Värnamo skapat mycket mer av vassa målchanser än GIF mäktat med i första halvlek. Hur de spelade i andra akten vet jag inte men eftersom man till slut vann med 2-0 kan det väl inte ha varit alltför bedrövligt.